Det är inte ofta en livslång vänskap börjar med ett knäckt näsben. Men så var fallet när Johanna Koljonen mötte 1300-talsvisionären Margery Kempe.

Text: Johanna Koljonen / Illustration: Pia Koskela

En torsdag i oktober under mitt andra studieår vid Oxfords universitet blev jag nedslagen på gatan. Två rånare smög sig på mig bakifrån, knäckte mitt näsben med en högerkrok, krånglade av mig ryggsäcken och sprang. Jag minns att jag skrek och samtidigt tänkte: här ligger jag på gatan i mitt eget blod och skriker. Det är precis som på film.

Två veckor senare satt jag vid ett långt mörkt träbord i ett 1600-talsrum på mitt college oförmögen att koncentrera mig på undervisningen. Jag minns ådringen i det där bordet så enormt tydligt, hur det skrovliga såg slätt ut i det dammiga eftermiddagssolskenet. Att vi skulle läsa Chaucer. Att jag inte förstod ett ord. Jag hade missat för mycket undervisning och hade dessutom enormt ont i hela ansiktet. Ingen tittade på mig, men jag kände mig bedömd. Världen, insåg jag, krävde att jag skulle bete mig som om inget hade hänt. Jag blev kräkfärdig, fick hjärtklappning, kallsvettades. Flydde rummet.
Samma kväll slutade jag sova och de följande veckorna blev jag nära nog tokig på riktigt. Jag var så trött hela tiden, för trött för att gallra i mina tankar. Bilderna i huvudet hakade liksom upp sig. Varje man jag mötte på gatan, alla som gjorde hastiga rörelser i min närhet, spelades för min inre syn upp i filmer där de slog mig.

Efter en månad gick jag till en terapeut och det hjälpte mot allt utom det sista symptomet: en trehundra år stor kunskapslucka i engelsk litteratur. Jag lyckades inte lära mig Middle English, senmedeltidens franskblandade engelska. Käftsmällen hade uppenbarligen skakat loss en del känslor som sedan blivit felparkerade i skallen på mig. Jag kände fysiskt obehag bara av att titta på Chaucers samlade verk. Det är ett ganska vanligt problem bland litteraturstudenter, men i mitt fall var ångesten inte symbolisk.

Brottsoffer eller inte, min professor hade inte för avsikt att låta mig dra ner collegets medeltal på slutprovet genom att strunta i en hel kurs. Jag blev kallad till enskilt samtal: »Det är dags att kalla in fröken Nuttall.« Jag har sett ganska mycket feelgoodfilm och var försiktigt positiv till stödundervisningen. Strulig elev möter exceptionell lärare och botar sina livstrauman genom lyrik. Varför inte? Men fröken Nuttall var inte någon tål-modig Michelle Pfeiffer ur Farliga sinnen. Hon var en pytteliten, kortklippt kvinna, enormt gravid och därför – eller möjligen alltid – andfådd och arg. Hon förde snarare tanken till Harvey Keitel i Pulp Fiction. Hennes inställning till mina problem var osentimental på gränsen till brutal.

»Du kommer inte runt Chaucer«, sa hon. »Skärp dig. Du kan använda andra författarskap till att knäcka språket. Har du läst Thomas Hoccleve?«Det hade jag inte. »Han var samtida, en kanslibyråkrat. Blev psykotisk, sedan frisk, men övertygad om att kollegerna alltid såg honom som en galning. Skarpsynt, rolig. Lite av en Woody Allen-typ.« Jag nickade långsamt; jag började fatta hur hon resonerade.

»Du behöver en till. Har inte du läst en enda trettonhundratalsförfattare?«

Jag medgav skamset att jag bara hade läst lite grann i den Heliga Birgitta, och det var ju inte ens på engelska. Hon lyfte på ögonbrynen. »Bridget of Sweden! I see.« Hon skrev ett namn på ett kartotekskort, överräckte det och viftade mig mot dörren. »Köp The Book of Margery Kempe. Den kommer att rädda dig på slutprovet. Men vem bryr sig om det? Henne kommer du att ha glädje av resten av livet.«

Margery, född Brunham, var en medelklasskvinna från Bishop’s Lynn i Norfolk. Hon gifte sig som 20-åring med John Kempe och startade själv två företag som bägge gick omkull. Hennes period-iska sinnessjukdom kan ha varit en bidragande faktor, men ekonomin på 1390-talet var också väldigt dålig; påfrestningen av att vara på nedåtglid i ett klassamhälle kan lika gärna ha påverkat hennes hälsa.

Efter att ha fött sitt första barn drabbas Margery av vad hon själv kallar för sin »galenskap«, en utdragen psykos. Jesus uppenbarar sig för henne och förklarar att prövningarna är en följd av att hon övergivit honom. Det blir inledningen på ett livslångt förhållande mellan Margery och Kristus, en kärlek som med tiden kom att växa till ett mystiskt äktenskap.

John Kempe, som verkar ha älskat sin hustru besinningslöst, får acceptera att äktenskapet nu har fått en tredje part. I en underbar scen i memoarerna vandrar paret hemåt från York en midsommarafton »med en flaska öl i handen och en kaka innanför kappan« då han frågar: »Om det kom en man förbi med ett svärd och hotade att hugga huvudet av mig om jag inte låg med dig – säg sanningen nu – skulle du hellre tillåta mig det eller se mig dödad?«

»Åh, varför tar du upp det här«, frågar hon grinigt. »Och, när vi nu pratar om det, varför har du inte rört mig på det sättet på åtta veckor?«

John säger att han tagit lite paus eftersom att han vet att hon tycker det är orent – och efteråt blir hon alltid sur. »Du är ingen bra fru«, tillägger han dystert, fast man känner att han inte menar det. Margery vill gärna leva rent men hymlar heller inte med sin sexualitet. Det är svårt att avstå. Efter fjorton barn tar de beslutet tillsammans och avger ett kyskhetslöfte inför biskopen.

Jesus talar ofta till henne i ett hemtrevligt passionerat tonfall. »Dotter«, säger han, »du böjer dig för min vilja och lägger dig intill mig, precis som lutfiskens skinn klibbar fast mot handen då man lägger den i blöt.« Man kan översätta verben mer explicit. Margery är antagligen inte läskunnig, men lyssnar på religiös litteratur så ofta hon kan och är särskilt förtjust i de erotiskt laddade medsystrarna, inte minst den heliga Birgitta, vars Revelationes hon aldrig tröttnar på.

Hon börjar klä sig i vitt, predikar ibland och reser på pilgrimsfärder till Jerusalem och runt hela Europa. I Rom blir hon alldeles till sig i trasorna då hon möter människor som träffat Birgitta. I sin svenska idols bönekammare faller hon i extas; kändisdyrkan är uppenbarligen inte en bieffekt av marknadskapitalismen utan något äldre och fundamentalt mänskligt.

Eftersom den återfödda Margery utbrister i ett högljutt bölande varje gång någon hän-visar till Kristi lidande eller död överröstar hon ideligen predikanten i kyrkan och blir ofta portad. Grannarna i Bishop’s Lynn tolererar henne, men de flesta är ense om att hon bara är galen, inte helig. Hon blir utskrattad och mobbad och det gnager hennes hjärta, »såsom råttor gnager torrfisken i skafferiet«.

Ännu värre är det på pilgrimsresorna.
I Jerusalem blir hon utfryst av sitt resesällskap eftersom hon beter sig så enormt störigt. Åratal senare dikterar hon beskrivningar av oförrätterna i ett rättshaveristiskt tonfall. Ändå har hon en viss självmedvetenhet. Hon verkar tidvis förstå att hon är charter-resenären från helvetet.

Margery Kempe var en medeltida kulturtant, en äventyrare i livets andra vår. Å andra sidan var hon paranoid, ensam, och törstade efter upprättelse, den sortens människa som inte kunde låta sin samtid få sista ordet. Hon misstänkte (med rätta) att inga officiella helgonbiografier skulle komma att skrivas om henne. Det gällde alltså att ta itu med saken själv.

Att texten har överlevt är en slump, en gåva: sexhundra år senare klingar Margerys röst tydlig och klar. I de första tusen åren av engelsk litteratur är The Book of Margery Kempe något alldeles unikt: en kvinna som får tala till punkt, trots att hon rapporterar om sitt normbrytande liv inifrån ett vansinne som finner sitt uttryck i hennes mycket verkliga tro. Det känns enormt modernt.

Jag glömde snabbt hur kämpigt språket var att uttolka och skulle, mycket riktigt, klara slutprovet när det blev dags. Men något mycket viktigare hände när jag trängde igenom de där blanka sidorna i hjärnan. Överfallet förvandlades från en film i mitt huvud till en del av min egen självbiografi. I min mörka ensamhet hade jag glömt hur universella våra problem är, att främmande människor inte bara är fiender utan också kan dela sina innersta liv med varandra. Roliga, larviga, krävande, heliga Margery Kempe var min verkliga terapeut den gången. Sedan blev vi vänner, och det är vi fortfarande.

Johanna Koljonens kanon här och här listar hon medeltida bloggare.