Nobelpriset

Alice Munro, var är du?

av Jonas Eklöf

Munro-land

Välkommen till Huron County, den otillgängligaste delen av Ontario. Här utspelar sig den skygga, ständigt Nobelpristippade Alice Munros verk. Varför är hon så fascinerad av trakten? Och var håller hon hus? Häng med Vi Läser till snöstormarnas Kanada.

Av Martin Gelin / Foto Martin Adolfsson 

Kanada. det är dagen efter det att snöstormen Nemo har härjat längs den nordamerikanska östkusten. En halvmeter snö öste ner i sydvästra Ontario och i dag är snöplogarna upptagna med att göra landsvägarna körbara. Landskapet är kritvitt så när som på de fyra parallella hjulspåren längs motorvägen. Det är inte lätt att ta sig till Alice Munros del av Kanada. Det går varken flyg eller tåg till Wingham, staden där hon föddes och växte upp, eller Clinton, där hon numera bor.

Fotografen och jag har anlänt till Toronto tidigt på morgonen, hyrt en snöstormsvänlig jeep för att kunna ta oss fram i den obarmhärtiga terrängen och sedan åkt i två timmar västerut. Nu far vi längs de mindre landsvägarna där det blir allt glesare mellan husen.
Vinden viner högre, och snön på de frusna åkrarna yr över vägarna. Det som möter oss är en värld av förfallna bondgårdar och småstäder där samma  familjer har bott i generationer. Många kom hit från Skottland eller Irland under 1800-talet. De arbetar som lantbrukare, truckförare eller hamnarbetare vid regionens stora sjö. I en lantlig bygd där kyrkan och bondgården fortfarande är de centrala institutionerna, där befolkningen nästan uteslutande är vit och alla känner varandra.
Många ser på hela Kanada som ett slags skandinaviskt alternativ till USA; liberalt, sekulärt och tolerant. Men här är befolkningen religiös och konservativ. Längs landsvägarna dyker det med jämna mellanrum upp enorma reklamtavlor som förklarar att abort är en fruktansvärd synd.
I detta som kallas Huron County, längs med den gigantiska Lake Huron som skiljer Ontario från Michigan och USA, utspelas nästan alla Alice Munros berättelser.
Det är en värld där man kliver in i järnaffären, hör dörrklockan ringa och möts av en blick av en expedit som man vet namnet på, och som vet namnet inte bara på dig, utan på dina föräldrar och deras föräldrar – och vet vem din syster hade en otrohetsaffär med för 12 år sedan, eftersom hela staden kände till det. Alice Laidlaw, som Alice Munro hette innan hon gifte sig, föddes 1931 och växte upp i staden Wingham, en dryg mil från Lake Huron. I dag bor hon i Clinton, en mil därifrån, med sin andra man i ett hus som hans familj ägt sedan mitten av 1800-talet. Så är det här: efternamnen på brevlådorna är ofta desamma som står på de övervuxna gravstenarna på kyrkogårdar från 1850-talet. I dag är det självklart att Alice Munro räknas till en av vår tids största författare, jämförd med Tjechov, kallad »den bästa nu levande författaren i Nord-amerika« och ständigt tippad som Nobelpristagare. Vad är det då med människorna här, som skapar en så mästerlig litteratur? Och var håller Munro själv hus?

 

Det har blivit dags för ett första stopp, vi har tagit sikte på hamnstaden Goderich, som flitigt förekommer i Munros berättelser, men först stannar vi till i Bayfield, en idyllisk strandort med välbehållna viktorianska villor längs strandkanten vid Lake Huron. Här finns den anrika bokhandeln Village Bookshop, dit Munro själv ofta går, har vi fått veta. Bakom kassan står Rosemary Crostweight, en blyg äldre kvinna som visar sig ha läst allt Alice Munro har publicerat. Village Bookshop har en egen Munro-avdelning där hennes samlade verk står i kronologisk ordning.
Munro kommer regelbundet på besök till Village Bookshop, men annars ser man inte mycket av henne här i krokarna, säger Rosemary.
– Hon är väldigt tillbakadragen, gillar att hålla sig för sig själv.
Vid en av bokhyllorna står Ross, en stiligt klädd, äldre man som bor här i Bayfield. Han betalar för ett exemplar av författaren Francine du Plessix Grays släktkrönika Them, som skildrar hur hennes familjehistoria korsade vägar med personer som Salvador Dalí och Marlene Dietrich. Ross bryter in i vår konversation när han hör att vi pratar om Munro.
– Hon är en god vän till mig. Om du ger mig ditt nummer så ska jag se om hon har lust att ses, säger han.
Hoppet att Munro skulle ge en intervju just nu är inte stort, men om tillfället dyker upp skulle vi förstås inte tacka nej. Ross lovar att se vad han kan göra.

_MG_0567-Edit

Ett par kvarter bort, vid stadshuset i Bayfield, som är inrymt i en vacker gammal vit träkyrka vid rondellen som utgör kärnan i den lilla staden, pågår det en litterär debatt den här söndagseftermiddagen. Vi slinker in. Det statliga cbs sänder ett årligt radioprogram som heter Canada reads, där hela landets lyssnare får vara med om att rösta fram årets bästa böcker. Temperaturen i diskussionen tyder på att regionen är full av flitiga bokläsare. I publiken sitter Verna Staffler, en äldre kvinna som arbetade som sjuksköterska i Wingham på 1950-talet. Det visar sig att en av hennes patienter var Anne Laidlaw, Alice Munros mamma, som dog av Parkinsons sjukdom 1959. Verna har samma kortklippta frisyr och lågmält eleganta framtoning som den skygga författaren, och turister på besök i Huron County brukar komma fram till henne och fråga: »Är det möjligtvis du som är Alice Munro?«
Det är hon inte, men hon känner författaren väl, också som privatperson.
– Hon är väldigt lågmäld, väldigt intuitiv, väldigt genuin.
Jag frågar henne varför hon tror att Munro flyttade tillbaka till denna ödsliga del av Kanada, efter tiden på andra sidan Kanada. En period då hon bland annat drev bokhandeln Munro Books med sin första man, och som hon själv har uttryckt det, tillbringade tiden med att »försöka vara en bra fru i en konventionell villaförort«.
– Hon kom tillbaka för att hennes rötter finns här, svarar Verna självklart.
– Hon skriver om det hon känner till. Det här är den värld hon förstår bäst.
Karen Stewart, en annan medelålders kvinna med djupa rötter i den här delen av Ontario, arrangerar sedan 2009 en Alice Munro-festival i Clinton varje sommar. Jag ber henne beskriva området vi befinner oss i och hon säger de två ord som nästan alla här nämner:

Läs också:  Och Nobelpriset går till?

– Väldigt lantligt, och väldigt konservativt, vilket är det som gör Alice berättelser så värdefulla, för själv är hon inte alls sådan. Hon lyckas belysa den världen utan att vara nedlåtande. Hon skriver om alla de här människorna som andra skulle avfärda som bonn-tölpar och skildrar dem med alla nyanser och gör dem levande och verkliga, säger Karen Stewart.
Munros noveller skildrar ofta kvinnor som slits mellan gamla konventioner och moderna behov och ideal. Själv har Munro alltid beskrivit sig själv som just sådan. När hon växte upp här i Ontario på 1940- och 1950-talet förväntades kvinnor inte lyssna på radio, läsa dagstidningar och följa med i samhällsutvecklingen, än mindre ha åsikter om den, eller skriva böcker om den.
– Hennes böcker ansågs ganska skandalösa här-omkring förut. Nu börjar det ändras. Men jag har fortfarande vänner som ogillar hennes böcker för att de inte tycker att hon är tillräckligt konservativ, säger Verna Staffler.
Jag försöker få Verna och Karen att förklara vad det är som är så speciellt med den här delen av Kanada, och dess människor, vad det är som har försett Munro med så mycket unikt material.
– Jag tror inte att det spelar någon roll var man kommer ifrån, säger Verna. Hon skriver om kärlek, ensamhet, ålderdom, folk som har svårt att tolerera
Att samhället utvecklats och att folk förändras, om folk som försöker stå i vägen för människor som bryter konventionerna. Det är ämnen som alla människor kan relatera till, oavsett varifrån de är.
Så vad är det som utmärker en person från Huron County?
– Inget särskilt, tror jag, säger Karen. De är alldeles vanliga. Men när man lär känna folk här så lär man känna skavankerna, man ser de mörka sidorna, eller de spännande sidorna som man inte trodde fanns där. Man ser det som gör dem unika, säger Karen Stewart.

Vi åker norrut från Bayfield, över Maitland River, som Munro så ofta skriver om, och stannar i Goderich, den anspråkslösa hamnstad som ofta dyker upp i Munros berättelser. Stadskärnan består i princip av ett enda cirkelformat torg, med ett dussintal butiker och restauranger, samt lika många skyltfönster som är igenbommade eller gapar tomma, så när som på reklamskyltar som utlovar billig lokalhyra. Därifrån är det en dryg kilometer ner till Lake Huron.
Sjön, som mer ser ut som ett hav, är alldeles stilla men den är inte frusen, trots minusgraderna. Vattnet är märkligt turkost, som om vi befann oss på betydligt sydligare breddgrader. Kustlinjen är kantad av små strandkaféer, stängda för säsongen, och lekplatser täckta i snö. Under sommarmånaderna är det här en sprudlande familjevänlig turistort, men så här års ser man inte en själ.  En bit bort syns silhuetterna av enorma fabriksbyggnader, hamnen i Goderich och komplicerade konstruktioner för fraktverksamheten: på- och avlastning, trappor och hissar i rustikt stål.
En frisk bris kommer från den enorma sjön och det enda ljud som hörs är gnisslandet från repen och järnlåsen som förtöjer jättelika lastfartyg och pråmar i hamnen.
På vägen därifrån till Wingham, staden där Alice Munro växte upp, stannar vi och äter lunch på en gammal, lätt nedgången diner som heter Malibu, vars soligt kaliforniska tema är konsekvent inarbetat i hela restaurangens design. Palmer i plast hänger längs tapeterna och på menyerna syns också en idyllisk, tropisk strand med vajande palmblad i solnedgång. De flesta rätterna serveras, för den som så önskar, med en skiva ananas vid sidan om. Trots detta känns det inte som om man befinner sig i Malibu.
Utanför fönstret ser vi hur snöovädret blivit värre.
I en av de fyra självbiografiska berättelserna i Munros nya bok, Dear life, på svenska Brinnande livet, skriver hon att allt väsentligt under hennes uppväxt här i sydvästra Ontario verkade sammanfalla med en snöstorm. I en minnesvärd återblick berättar hon om hur hon som fjortonåring får ta sig till sjukhuset för en blindtarmsoperation med hjälp av grannfamiljens hästar, eftersom det snöar så mycket att det inte går att ta sig fram med bil.
Även under vår resa tycks allt väsentligt som händer ackompanjeras av tilltagande snöfall. Så fort vi hittar någon historiskt signifikant plats i Munros liv börjar snön vräka ner.

Läs också:  Får Yukiko rätt i år igen?

_MG_0652-Edit

När vi kommer fram till hennes barndomsstad Wingham blåser snön sidleds över vindrutan. Det bor drygt 3 000 personer här i dag. Om man promenerar längs Main street en tisdageftermiddag i februari, ser man i bästa fall ett halvdussin av dem.
Vi besöker North Huron Museum, som har ett eget litet Munro-rum med fina fotografier från hennes liv. På museet finns också en lite för liten bokhylla där hennes samlade verk trängts ihop i olika utgåvor, bland annat på norska och svenska. Bredvid alltsammans: en nyligen invigd, mycket liten, men ganska charmig Alice Munro-park. En bänk där man kan sitta och läsa, omgiven av en trädgård som, åtminstone på fotografier från sommarhalvåret, prunkar av blommor och grönska; samt en bronsskulptur av en flicka som ligger på mage och läser en bok. På marken finns  en rad vita marmorplattor med inskriptioner av titlarna på Munros böcker: den sista plattan är avsedd för Brinnande livet. Wingham är modell för många av småstäderna i hennes böcker, även om de ofta får andra namn, som Jubilee, Hanratty eller Carstairs. Det är en stad som är lika gammal som Alice Munros familjs rötter i Kanada, den grundades i mitten av 1800-talet. Vi besöker hennes barndomshus, ett anspråkslöst men ganska charmigt tegelhus med brant sluttande tak, som ligger precis där Wingham tar slut, bredvid en stor kyrkogård med gravstenar för kanadensiska soldater som stupade i första och andra världskriget.
I Train, en av Munros senare noveller, skriver hon att folk ofta tror att »om man inte kommer från en stad så kommer man från landet, men det är inte sant«. Wingham känns just som ett sådant mellanting av stad och landsbygd. Och Munros eget barndomshus verkar ligga med den ena dörren mot landet och den andra mot staden.
Precis söder om huset flyter Maitland-floden fram, den här dagen istäckt så när som på en ränna av svart vatten i mitten, vars porlande utgör en stillsam kontrast till de dånande vindarna. Sedan tar den lilla staden abrupt slut och man befinner sig åter på den stora, ödsliga landsbygden, där bondgårdarna har familjernas namn skrivna i stolta vita bokstäver på kortsidans vägg: Fryfogel farm, Wilson farm, Schmidt farm.
Munro är knappast känd som någon särskilt kontroversiell författare, men när man ser den djupt reaktionära miljön här i sydvästra Ontario förstår man hur provocerande det var att hon över huvud taget skrev om sådant som ogifta kvinnors frihet och sökande, om otrohet, alkoholism, ateism. Redan i high school började hennes berättelser utmana Winghams konservativa konsensus; det räckte med att hon nämnde de hembrännare och prostituerade som fanns i sydvästra Wingham, som alla kände till, men som ingen förväntades tala högt om. Och det är precis som hennes vän Verna antydde tidigare under vår resa: att det än i dag finns många i Wingham som är bittra på Munro, som anser att hon skvallrat om småstadens problem för resten av världen. 

När  man öppnade Alice Munro-trädgården på Main street såg man till att ha poliser på plats, för säkerhets skull, men ingenting inträffade förstås.
Länge hade hon en stamrestaurang i den lilla staden Goderich, med eget bord där personalen vant kom fram med ett glas vitt vin och ett glas mineralvatten så fort hon slog sig ner, utan att hon behövde säga något. Men restaurangen förstördes när hela västra Ontario drabbades av en orkan 2010.
I dag finns det ingen allmän plats där man kan räkna med att springa på Mrs Munro. Man kan bara lite tafatt irra runt i de tre, fyra kvarter som utgör Clintons lilla downtown. Dit vi kommit nu, när klockan är strax efter fem på eftermiddagen och det sista dagsljuset börjar försvinna vid horisonten.

Läs också:  "Svetlana bjöd på praliner"

Vår tillflyktsort från den virvlande snön och de brutala vindarna med iskylan från Ontarios norra vidder, blir en underbar liten diner som heter Bradliff’s, och har legat i samma lokal sedan 1902. Den känns faktiskt ännu äldre; stolar och bord är liksom lite för små, som om de vore skapade för en tid då människor helt enkelt var mindre, eller åtminstone tog mindre plats. De serverar uråldrig kanadensisk »comfort food«: kassler med klyftpotatis, pecan-nötspaj som drunknar i vispgrädde. Annars händer det inte mycket på Bradliff’s. Samma gamla par verkar sitta där i timmar. När det klirrar till från dörrklockan vänder sig alla i lokalen om och tittar nyfiket och nickar sedan igenkännande om de får syn på ett bekant ansikte, vilket de sannolikt får.
Bredvid Bradliff’s ligger diversebutiken Crossroads, som drivs av Marilyn Tyndall, en av Alice Munros närmare vänner i Clinton. Bland lokalbefolkningen här i Ontario vet man att det är till Crossroads man ska gå om man vill få ett signerat exemplar av Munros böcker. Bakom kassan har Marilyn en pärm med flera sidor långa listor på namn – »betydligt fler än hundra stycken«, säger hon – som står på väntelista för att få Munros Brinnande livet.
Hon går hem till Munro med jämna mellanrum, och så signerar den 82-åriga författaren så många böcker som hon orkar signera. Marilyn säger att jag säkert vill veta var Munro bor någonstans, men att hon tyvärr inte får avslöja det.
Däremot lovar hon mig ett signerat exempelar av Dear life, med en personlig hälsning, så fort hon träffar Munro nästa gång. Jag ger henne mitt namn och telefonnummer och blir lite förvånad när Marilyn, ett par dagar senare, faktiskt ringer och frågar efter en adress så att hon kan skicka boken till mig.
I en intervju med New York Times 1998 sade Munro att hon aldrig kommer att flytta härifrån, vilket verkar stämma. 15 år senare bor hon kvar i samma hus här i Clinton.
»Jag älskar landskapet så mycket«, sa hon i den där intervjun. »Eller mer än älskar det. Det är något jag känner till så djupt att jag inte vill slitas ifrån det. Jag tycker om att leva isolerat.« I en lokal kanadensisk tidning sa hon också att hon tyckte om att den här delen av landet är »i princip obeboelig«.
Vi har fått en ganska bra beskrivning av hur Munros hus i Clinton ser ut – ett gräddvitt trähus, byggt i mitten av 1800-talet , med blågrönt tak – så vi gör ett litet försök att hitta det på egen hand. I en äldre del av staden hittar vi ett hus som passar beskrivningen och jag går, aningen tveksam, fram och ringer på dörrklockan. Det känns lite ohövligt att stövla fram till ett hus och fråga efter en intervju med en författare som ogärna gör intervjuer. Men det går inte heller att resa hela vägen hit utan att ens försöka. Jag hör tre små ettriga hundar som springer mot dörren, glatt skällande, och den öppnas till slut av en ung man. Han tittar frågande på mig när jag undrar om det här är Alice Munros hus. Nej, det här är inte hennes hus. Jag känner mig faktiskt mer lättad än besviken.

_MG_0820-Edit

Man rör sig i författarens uppväxt- eller hemmiljöer, diffust sökande efter ledtrådar till hennes briljans; den falnade målarfärgen på den sedan länge nedlagda teatern på Winghams Main street – vad säger det egentligen om Munros författarskap? Inte så mycket, förmodligen. Men efter ett par dagar i sydvästra Ontario får jag ändå en samlad bild av Munros litterära värld, vad man kanske kan kalla Munro-landet. Landskapets vackra ödslighet, människornas ödmjuka vanlighet, den intensiva stillsamheten i den nästan frusna Lake Hurons korallblå vattenyta, och i horisonten en strimma av ett snöklätt Michigan. Den förvånansvärt reaktionära, religiösa konservatism som präglar många av småstäderna vi stannar i. För en förbipasserande kan det se ut som ett stort ingenting, men för en författare som förstår varje nyans av människors hjärtan, finns här tillräckligt med material för en livstid av oförglömliga berättelser. Som Munro själv konstaterade, många år tidigare, om sitt eviga ämne: »Den här alldagliga platsen är tillräcklig.«&

Martin Gelin är journalist och författare, Augustnominerad för Den amerikanska högernHan har bott i USA i 12 år, men aldrig varit i Kanada förrän nu. Artikeln publiceras i Vi Läser nr 2 / 2013. Köp numret här.

Du kanske också gillar