Långläsning

»Vi reser oss igen.
Och igen«

av Karin Thunberg

Trots Augustprisnominering, stora exportframgångar och hänförda kritiker så är Anne Swärd fortfarande en romanmästare i det dolda. Karin Thunberg nystar djupt i den trassliga Swärd-flätan.

Söndag i Anne Swärd-land. Jag går längs stranden på Österlen, bort mot Haväng och Ravlunda skjutfält. Det är hit huvudpersonen i hennes senaste roman kommer som flykting efter andra världskriget, det är hit hon flyr i bokens slut. Efter några fasansfulla år som instängd, neddrogad hustru i en överklassfamilj på Strandvägen i Stockholm.

Nu jagar kallblå vågor över Hanöbukten men solen är varm i ryggen och i motljus skymtar jag henne som skulle kunna vara … som om hon stigit rakt ur romanen …

Nej, det är inte Sandrine, huvudperson i Vera. Förstås. Den tillfälliga förvillelsen måste bero på att hon blev så levande när jag slukläste historien. För det är en sådan roman som Anne Swärd skrivit, en att förlora sig i. Flera recensenter har jämfört henne med de stora europeiska berättarna.

Det är ord att bli lycklig av. Men också ord som kan förstumma, skapa oöverstigliga prestationskrav. Så inte för Anne Swärd. Redan med sin första roman Polarsommar, som blev Augustnominerad, kände hon sig okejstämplad som författare. Det hon gjorde var så pass bra att hon kunde få fortsätta.

– Så min drivkraft är inte att bli bekräftad. Det har jag noll behov av, säger hon när vi så småningom möts.

Vilka är då hennes drivkrafter?

Själva livet, säger hon:

– Jag är lika intresserad av livet i dag som när jag var sju år. Kör jag förbi ett ödehus måste jag stanna och titta in genom fönstren, fantisera om vem som en gång bodde där. Jag slutar aldrig förundras över hur världen är eller hur människor reagerar och fungerar. Det är den positiva kraften. Mot den står mina mörkare stråk; att jag måste hålla mig stimulerad för att inte bli deprimerad.

Själv tänker jag på havets centrala roll i hennes författarskap. Havet – och den smärtsamma och komplicerade kärleken. Titeln på samlingsvolymen med hennes tre första böcker – Polarsommar, Kvicksand och Till sista andetaget – blev just Akta dig för kärleken.

Privat har hennes liv mynnat ut i raka motsatsen.

Efter många strandnära år på Österlen – och en kort vända i Stockholm – bor hon numera på ett skånskt fält. Det är ett landskap hon jämför med amerikanska mellanvästern. Vilt och ödsligt. Nu möter hon mig vid järnvägsstationen i Ystad och kör snabbt som attan – hon älskar att köra bil – en begagnad men välpolerad Jaguar till skånelängan hon precis flyttat till. Med sin nya kärlek Henric. Han har sitt arbetsrum i väst, hon i öst.

Vi sitter där nu, i östrummet. Utanför fönstret ser man långt, bort till kronhjortarna som snart kommer att passera.

Anne Swärd tillstår – hon talar fort, liksom muntert – att hon älskar naturen utan att vara varken naturkunnig eller naturintresserad.

– Det handlar mer om vad ett landskap väcker hos mig. Stämningar som jag kan använda. Skriver man ett relationsdrama som Vera är ödslighet fruktbar.

Och havet?

– Det har symboliskt värde, är ofta den fond mot vilken mina nyckelscener utspelar sig. Havet är skönhet, yta – men under ytan finns ju det som är själva havet. Det vi inte ser.

en bild har följt henne, den om sjögräset. Främst är den förstås en gåta: Hur kan det sjögräs som inte väger någonting vaja så fritt under vattenmassornas enorma tyngd.

– Det är samma för oss människor. Vi upplever fruktansvärda dråpslag men reser oss, igen och igen.

Vi läppjar på kaffet som långsamt kallnar i våra koppar. Talar om boken Vera. Anne Swärd börjar bli van. Själva skrivandet utgör en ömtålig bubbla, där berättelsen måste vårdas som en hemlighet.

– Går jag utanför bubblan spricker magin, det som skimrar. Nu måste jag ta steget. Men det är som att avnavla ett barn, man kan inte släpa runt på det hela livet.

Hon talar med stora gester och beskriver sig själv som en fysisk författare. En som måste känna saker, göra saker, samtidigt som hon skriver. Sticka iväg med bilen. Prata med folk. Repa lite nässlor bakom knuten.

Att skriva och läsa och leva; för mig är det ett flätande som går in i och ut ur varandra.

– Att skriva och läsa och leva; för mig är det ett flätande som går in i och ut ur varandra.

Swärd-flätan rymmer många ord, oftast fler skrivna än talade. Hon har behov av att dra sig undan – säger att hon »gladeligt« skulle kunna bo ensam i en grotta – för att göra det hon måste. Skriva. Krassare uttryckt handlar det om att lätta på trycket, pytsa ut lite av alla de bilder och associationer som trängs i hennes hjärna.

– Några författare behöver startsträckor. Ge mig ett papper och jag börjar skriva direkt. Kreativitet är inget man kan stänga av och på. Men att producera ord är bara en del av författarskapet. Sedan måste orden bearbetas, formas till en berättelse. Min senaste roman hade jag tänkt som en rak linje, en jag skulle skriva utan att spilla tid. I stället blev det en enormt utdragen process där jag nästan höll på att dö på kuppen.

På fem, sex år – hon avstår från att summera den egentligen arbetstiden – skrev hon över tusen sidor. En dryg tredjedel blev kvar till Vera.

– Jag kan tänka att allt som inte blev något av kanske är det viktigaste för det som faktiskt blev en bok. Innan jag blev författare höll jag på med måleri och jag minns att det första som kom nästan alltid var klichéer. Det finns egentligen ingen gräns för hur dåligt något kan vara från början. Att stanna kvar i det kräver mod.

Men det är ett mod som behövs för att något ska bli bra till slut?

– Precis.

Åren, erfarenheterna, har lärt henne att just det osorterade, »grufset« som hon säger, blir myllan där en roman kan hämta näring.

– Utan mylla kan man få fram saker på syntetisk väg, men de har ingenting att stå på. Ska något hålla genom en hel berättelse måste det växa underifrån, där näringen finns.

Hennes senaste roman Vera började, som så ofta för Anne Swärd, med en inre bild. Det hon såg var terrassen på en förfallen läkarvilla i en av de polska bergsbyar som hon, i verkligheten, kört igenom med sin polska förläggare. På den där terrassen, i skenet av en kandelaber, satt en man och en kvinna.

– Det var en så konstig bild, en så konstig stämning mellan dem. Jag kände att jag måste ta reda på vilka de var. Varifrån kom de, varför satt de där?

Hon skrev sig fram till svaret. Det var Sandrine som satt på terrassen, hon som sett sin mamma skjutas till döds i krigets absoluta slutskede – och själv blev tillfångatagen av den tyske officer som nu visade upp henne för byn. Sandrine som – gravid – flydde till Sverige – in i ett lika stort helvete. Bara romanens början, när hon föder sin dotter Vera samma iskalla natt som hon gifter in sig i den borgerliga Ceder-familjen, är som tagen ur en film. En film som Ingmar Bergman borde ha älskat att regissera.

Och sedan, nej vi ska kanske inte berätta mer.

Anne Swärd är kvar vid språket, sitt sätt att skriva:

– Från början visste jag ju inte att det var Sandrine som satt där. Och inte var det min tanke att skriva en efterkrigshistoria på temat flykt. Jag fungerar inte så.
I stället älskar jag att gå in i det okända. Att skriva är för mig som att se en film för första gången, jag vet inte vad som ska hända i nästa bild, på nästa sida.

Hon medger att det är ett komplicerat, tidsödande – och riskfyllt – arbetssätt. Jämfört med att kunna diskutera romanprojekt med förläggare och kollegor.

– Jag sitter ensam med ett arbete i många år och kan bara hoppas det blir något bra av det. Men jag behöver spänningen, den är mitt bränsle.

Om det går åt pipan, om ett jätteprojekt havererar?

Det händer aldrig, säger hon.  Jo, för stunden kan en historia gå i stå, eller rent åt helvete. Då har hon en plan B; att bli getfarmare i Andalusien. Men den utvägen är bara en snabb tanke, snart jobbar hon vidare.

– För mig är arbete svaret på allt. Skådespelaren Peter Andersson sa i en intervju det som blivit mitt nya mantra: »Det gäller att inte bli liggande.«. För några av oss är det så, vi måste hela tiden vara i rörelse för att inte gå ner i mörkret. Människor som tycker vi ska vara lediga förstår inte vad de begär.

Normalt räknar Anne Swärd sig som en konstnärlig »mellandistansare«, det brukar ta tre år mellan hennes böcker. Vera blev rena långdistansen, vilket strider mot hennes natur:

– Jag är en otålig människa som egentligen borde skriva små noveletter.

Ömsint, och nästan stolt, talar hon om det motsägelsefulla i sitt liv, i sin person. Påminner att friktion utvecklar värme, energi. Därför är det helt logiskt att hon köpt en bastant skånelänga samtidigt som hon har kvar tandborsten i bakfickan. Ständigt på väg någon annanstans. Snabbt rabblar hon alla storstäder hon bott i; New York, Aten, Berlin, Paris, Rom. Under åren som småbarnsmamma var det förstås annorlunda, då var barnen viktigast. Kärleken och äventyret fanns på en famnlängds avstånd.

Sedan lockade världen igen.

Hon tror själv det hör ihop med hennes bakgrund. Drar ner huvudet mellan axlarna när hon berättar om den skånska ort där hon växte upp, orten med alla fabriker.

Jag hade en bra barndom, men det kändes som jag inte kunde stå rak under hela min uppväxt.

– Jag hade en bra barndom, men det kändes som jag inte kunde stå rak under hela min uppväxt. Samma längtan bort tror jag finns hos många författare från små orter. Tänk bara på P.O. Enquist, Torgny Lindgren och Sara Lidman från sina västerbottniska träsk.

Dagen efter att hon själv tagit studenten satt hon på tåget till Stockholm.

– Jag minns att jag tänkte vid Hässleholm: Nu börjar mitt nya liv.

För hennes romangestalter gäller samma sak: de måste börja leva. Och det är hennes uppgift som författare att nå fram till den plats där det bränns, där fantasifigurer blir till människor. Det handlar, vet hon numera, om ett nedstigande.

– En utländsk förläggare sa att jag skriver långt inifrån mig själv. När hon sa det kändes det sant. Om jag ska använda ett enda ord om mitt skrivande så är det »sant«. Mina historier måste kännas sanna.

Hur skriver man »inifrån sig själv«? Det handlar, förstås, om att använda sina erfarenheter, vad man sett och hört och varit med om. Att förvalta det man bär på utan att ge det självbiografisk form. Men inte bara. Anne Swärd talar om en annan, mer djupgående, process. Att hon i starten av en ny roman kan känna att hon saknar utväg eller val.

– Det har funnits tillfällen när jag känt att Vera dragit ner mig för djupt. Att det blev för svårt. Men det gick inte att smita ut bakvägen. Den här berättelsen hade valt att bli skriven av mig, då måste jag också göra det.

Och det hon tog från sitt eget liv? Det finns paralleller som vi kan summera i sin mest kortfattade form. Som att Anne Swärd under skrivandets gång separerade från mannen som hon levt med i nästan 25 år. Blev lämnad, utan förvarning. Tappade fotfästet, totalt. Om hon inte haft barnen, säger hon med alldeles klar röst, vet hon inte vad hon skulle ha gjort. För precis som Sandrine i hennes roman stod hon utan allt. Måste börja om från början.

– Allt detta gick att använda när jag kunde, när jag orkade, börja skriva igen. Men det tog tid. Från början var jag inte ens människa.

Det finns ett annat stråk i hennes författarskap, nästan lika svårt att formulera. För det är ju inte så att Anne Swärd tror på övernaturliga krafter. Ändå talar hon om att hennes skrivande har drag av klärvoajans.

– Jag kan skriva om något – och så händer det.
I samband med Vera blev det extra tydligt. Inte så att jag tror att jag kan »skriva fram« ett skeende. Snarare ger skrivandet en förhöjd uppmärksamhet, jag kan uppfatta förskalven till vissa händelser utan att jag själv är medveten om det. Först efteråt kan jag se att jag hade en aning om vad som skulle hända.

 

Sandrine fortsätter också leva. Hon hänger kvar, står ut. När hon åter vandrar längs havet på Österlen har hon väl inte nått det lyckliga slut som några av oss läsare fått ett accelererande behov av men …

– … Man måste vara sann en historias inre logik, säger Anne Swärd.

Med den suckande fortsättningen att alla tycker hennes romaner är så mycket svartare än vad hon själv tycker.

– För mig – ja, men livet är ju så här. Vi går igenom en massa förluster men måste fortsätta leva. Hitta nya sätt.

Hon själv levde ensam ett tag. Tills hon mötte Henric, mannen som en gång var med och startade litteraturtidskriften Katten – där hon fick sin första text publicerad.

– Jag gick på gymnasiet när han ringde och sa att de ville trycka den; det var helt overkligt.

30 år senare stod hon på Arlanda, på väg till en litteraturfestival i Kina. Fram kom Henric, han som nu håller på att ugnsbaka vår lunchlax. Anne Swärd ler ut mot köket men erkänner att det tog tid innan de blev ett par.

– Han fick jobba hårt. Efter separationen … jag vågade inte lita på någon …

Men bortsett från kraschen verkar hon ändå ha positiv erfarenhet av kärlek. Varför finns inget av detta i hennes romaner?

– Man skriver om det som man är allra mest rädd för. Det är dit man måste. Eftersom jag håller mig så mycket för mig själv behöver jag en Människa bredvid mig. Jag tror det var Margareta Strömstedt som en gång talade om Bosse, sin man, som hennes människa på jorden. Vid min skilsmässa förlorade jag inte bara min man, han var också min Människa. Nu är Henric den människan.

– Men jag har också skrivit om mammor som inte klarar av att vara mammor. Det kommer tillbaka hela tiden. Utan att jag ser det, förrän efteråt.

Som Sandrine, hon som inte ens förmår att ta i sin dotter Vera utan lämnar henne i en annan kvinnas vård. Men sade inte Anne Swärd nyss att hon ser sig som en bra mamma trots all äventyrlighet och frihetslängtan?

– Jag vet. Men att svika barnen, det är min absolut största skräck. Det skulle vara illa nog att inte räcka till för dem. Men att vara förälder är som att vara författare. Man får inte tveka, man måste klara av det.

Solen flyter över fälten utanför fönstret, kronhjortarna har redan passerat. Lunchen är snart klar – men vänta, så många frågor återstår. Som att Anne Swärd blivit jämförd med våra största europeiska författare, att det finns något »osvenskt« över henne. Själv kan hon tillstå att hon ofta känner sig »too much« när det gäller både svensk litteratur och svenskt kulturliv.

– Stockholms kulturliv lockar mig inte, även om jag ibland kan ta ett litet dopp i det. Då trivs jag bättre i internationella sammanhang. Fast allra bäst är platser där ingen vet vem jag är.

Sandrine i Vera kommer till Sverige med falsk identitet. Kan inte ett ord av språket, vet ingenting om landet. I takt med att Anne Swärd skrev fram hennes historia blev flyktingtemat smärtsamt aktuellt, i verkligheten.

– Men flyktingströmmar har alltid funnits, min dotter hängde mycket med bosniska barn när hon gick i skolan i Simrishamn. Som författare kan man känna att allt som händer äter sig in i en. Men också att det går att bearbeta genom fiktionen. I Vera finns mycket av den utsatthet som speciellt kvinnor kan känna, en utsatthet utan slut.

Anne Swärd älskar att påbörja – och avskyr att avsluta – sina romaner. Därför skriver hon »omlott«, tjuvbörjar något nytt för att få kraft att avsluta det hon håller på med. Nu är Vera klar, romanen som egentligen handlar så lite om flickan som är hon.

Borde hon inte få en egen bok?

Svaret är kort, bara ett ord, för säkerhets skull:

– Jo, medger Anne Swärd.

 

Det här är Anne Swärd

Ålder: 48 år.
Bor: Skånska Baldringe, tätt intill Fyledalen.
Familj: Sambo Henric Tiselius, skribent. Två vuxna barn plus Henrics tre barn från tidigare förhållande.
Bakgrund: Började läsa socialantropologi. Utbildade sig vid Konstfack i början av 1990-talet. Debuterade som romanförfattare 2003 med Polarsommar (som nominerades till Augustpriset).
Är översatt till 18 språk.
Aktuell: Med romanen Vera (Albert Bonniers förlag). I våras kom hennes tre tidigare romaner i en samlingsutgåva (Modernista förlag).

Fyra romaner av Anne Swärd
Polarsommar (2003) Augustnominerad med motiveringen: »En mäktig kör av röster skildrar en familj i kris. De enskilda rösterna fogar bit efter bit till en stark berättelse om hur upprepade svek och konfrontationer urholkar de starkaste mänskliga relationer.«
Kvicksand ( 2006) En framtidsdystopi förlagd till Köpenhamn där en människas sökande efter livsviktiga band från barndomen korsar en annans flykt undan det förflutna. Nominerad till Tidningen Vi:s litteraturpris och belönad med det då nyinstiftade Mare Kandre-priset.
Till sista andetaget (2010) En roman om kärlek och frihet; om unga Lo som möter Lukas i pärlfiskarens hus vid havet – men också om den vuxna Lo som återkommer till sin märkliga uppväxt, medan hon reser runt i världen och möter olika män.
Vera (2017) En roman om unga Sandrine som kommer som flykting till Sverige, men också en berättelse om kampen för att överleva, om mödrar och döttrar – och om den skuld och kärlek som följer med i generationer.

Du kanske också gillar