Långläsning

»Klar med skräck?
Inte på långa vägar!«

av Yukiko Duke

Blackeberg, Kappelskär, Kuba, Grindtorp, Tunnelgatan, Tjärven … Vart är John Ajvide Lindqvist på väg egentligen? Yukiko Duke tog rygg på skräckmästaren.

Bussen har för länge sedan lämnat centrala Stockholm och far genom öppna odlingslandskap och tät tallskog. »Pastoral idyll«, tänker jag. Då utspelar sig en scen som hade kunnat vara hämtad ur en berättelse av skräckmästaren John Ajvide Lindqvist, den författare jag just ska åka och träffa.

En grupp barn i tioårsåldern skuttar in i bussen och sätter sig längst bak. Alla utom en. Det är en liten blond pojke som placerar sig på ensamsätet längst fram. De andra barnen skrattar och stojar utan att bry sig det minsta om den ensamme. När han reser sig för att gå av, är det ingen som säger hej då till honom. Plötsligt lyfter pojken blicken och låter den svepa över skolkamraterna. Hans ögon är intensivt blå och fyllda av sorg. Samtidigt finns det något annat i hans blick: ett vitglödgat, oförsonligt hat.

I det ögonblicket ser jag tydliga likheter mellan honom och ett antal av John Ajvide Lindqvists romangestalter: den mobbade högstadiekillen Oskar i Låt den rätte komma in, särlingen Theres i Lilla Stjärna och den självdestruktiva tonåringen Flora i Hanteringen av odöda. De är alla känsliga outsiders i ett Sverige som utger sig för att vara varmt och omhändertagande, men blir allt kyligare mot människor som inte riktigt passar in. John Ajvide Lindqvists romangestalter råkar ofta illa ut, men slår tillbaka. Inte sällan är det kärleken som gör dem starka: två bräckliga människor förenas och kan därigenom ge sig på sina plågoandar.

– En hämnare på en skolbuss … Visst skulle jag kunna skriva om det! Jag jobbar ju med skarpa kontraster och ställer hela tiden det vardagliga och igenkännbara mot det fantastiska och lite groteska. Skräckberättelser handlar ju om när ett mänskligt beteende transcenderar, går utöver det normala, mänskliga. Då finns det en beröring med en annan värld som kan vara en tillflykt, men också något mycket mer skrämmande, säger John när han hämtar mig på busshållplatsen vid småbåtshamnen.

Är din granne verkligen din vän? Skräcken lurar runt knuten på Rådmansö.

Är din granne verkligen din vän? Skräcken lurar runt knuten på Rådmansö.

Just nu är han aktuell med sin tionde bok, novellsamlingen Våran hud, vårat blod, våra ben. I den har han samlat ett antal sinsemellan mycket olika berättelser, publicerade under en längre tidsperiod. Det som förenar dem är att huvudpersonerna befinner sig i nya faser av sina liv: tillvaron känns ovan och osäker. De vet inte vart de är på väg i livet. Annika har precis gift in sig i en rik industrialistsläkt och upptäcker en underlig anställd på sin gård. Lastbilschauffören Tompa, som bär på en obotlig sjukdom, plockar upp en liftare med ovanligt lite bagage. Sofia och hennes man är på väg att bli förstagångsföräldrar och köper ett osannolikt billigt hus.

– Jag skriver ofta om lite vilsna människor, såna som har haft sin identitet knuten till något som inte längre gäller. Jag funderar mycket på vad som händer med oss när vi mister vår identitet, vad vi är kapabla till då. Därför är det intressantast för mig att skriva om folk som på olika vis har hamnat lite snett i tillvaron. Människor som har toppenliv och är trygga i sig själva lyssnar ju inte på lockropen från den andra världen.

vi går utmed vattnet i det lilla idylliska skärgårdssamhället. Under segelfartygens tid var det en viktig hamn och ett centrum för fisket i den här delen av skärgården, men från tidigt 1900-tal har det främst varit sommarparadis för generationer av stockholmare. Familjen Ajvide Lindqvists bostad, en gång Johns fars hus, skymtar en bit bort.

– Mina föräldrar skilde sig tidigt, så jag har vuxit upp i två helt olika miljöer med helt olika förutsättningar. Jag bodde med mamma i stockholmsförorten Blackeberg, där tillvaron emellanåt var rätt jobbig. Jag ansågs udda och blev mobbad genom hela grundskolan. Här på Rådsmansö bodde jag med pappa, som var fiskare och jobbade på sågverket. Här var jag accepterad på ett helt annat sätt, berättar John.

Läs också:  Lennart Hellsing:
»Jag tänker mycket på framtiden«

– Den där kluvenheten har betytt mycket för mig som författare. Den förde med sig insikten om att man kan befinna sig på många olika plan i tillvaron och tillhöra många olika sociala sammanhang samtidigt. Jag skildrar ju ofta människor som kastas mellan olika stämnings- och känslolägen.

Nattfjärilen har ett rykte om sig att vara grå och trist. Inget kunde vara mer fel. Det finns över 2 500 arter som ofta lever bortom vårt synfält.

Nattfjärilen har ett rykte om sig att vara grå och trist. Inget kunde vara mer fel. Det finns över 2 500 arter som ofta lever bortom vårt synfält.

På tomten till familjen Ajvide Lindqvists hus står två faluröda bodar, två skrivarstugor. John knackar på dörren till den första boden och hans hustru, poeten och romanförfattaren Mia, öppnar. John räcker över ett kuvert han just hämtat.

– Hjälp! Jag törs inte öppna! Tänk om det är kontraktet på min andra roman! säger Mia förväntansfullt.

I nästa sekund tittar hon och John på varandra och börjar gapskratta. De har upptäckt att de båda har knallröda jeans på sig. I exakt samma nyans. Pair look? Nejnejnej, en ren tillfällighet, försäkrar de glatt.

Sedan nappar Mia åt sig kuvertet och försvinner in i skrivarlyan.

– Jag träffade Mia 1992, när jag var 24 år gammal. Det mötet har varit centralt i mitt liv. Plötsligt insåg jag att kärleken var en stor möjlighet. Att det var värt att släppa friheten för att komma någon nära. Att kärleken äger en förlåtande, vidgande och förvandlande kraft som ger balans i livet, säger John med värme i rösten.

– Mitt liv har formats av tre saker: mina misslyckanden som trollkarl och ståuppkomiker och det oerhört lyckade i att jag träffade Mia. Skriver jag om kärlek, handlar det alltid i någon mån om Mia och mig.

Förutom att vara hans musa, är Mia Johns bollplank och viktiga första läsare. Hade det inte varit för henne, hade John kanske inte ens skrivit i skräckgenren i dag.

– Mia jobbade som lärare på en folkhögskola och hade skräck som tema för en uppgift. Hon var oerhört ambitiös och läste på massor om skräckens historia. Jag visste inte särskilt mycket om just den, men desto mer om skräckfilm. Det hade jag ju tittat på sen jag var tio–tolv år. Så vi konsumerade en hel del läskiga filmer, berättar John.

– I samma veva skrev jag en skräcknovell för skojs skull, en novell som sen blev Kommunion. Den läste Mia och jag sen för varandra en fredagskväll när vi hade druckit lite vin. Och lyckades skrämma upp varandra fullständigt! Upplivad av det började jag skriva på den roman som blev min debut, Låt den rätte komma in.

Inne i Johns lilla skrivarstuga, där så mycket blodisande hemskheter har fästs på papper, är det paradoxalt nog ombonat och hemtrevligt. Från skrivbordet har han en vacker utsikt över havsviken.

– Visst är det fint? Tyvärr ser jag inte mycket av utsikten, oftast måste jag dra för gardinen. Det blir så svårt att sitta och skriva på datorn i motljuset.

Några akvareller av Mia, som också gjort illustrationerna till parets barnbok Sulky och Bebbe regerar okej, pryder väggarna. De välfyllda bokhyllorna innehåller översättningar av Johns böcker till all världens språk: engelska, tyska, italienska, koreanska, japanska… Men där finns också verk av Johns stora förebilder, de två nyskaparna av skräckgenren: amerikanen Stephen King (Carrie, Jurtjyrkogården, Cujo) och britten Clive Barker (Books of Blood, The Hellbound Heart).

Att skräckgenren de senaste 30–40 åren har gjort en litterär klassresa från föraktad skräplitteratur till uppskattad skönlitteratur, är till stor del Kings och Barkers förtjänst. Och nu börjar Johns namn allt oftare nämnas tillsammans med deras ute i världen. När Stephen King häromsistens fick frågan vilka utländska författare han helst läste, svarade han att han ogärna läste skönlitteratur i översättning. Men bland de få författare han läste fanns »den underbare John Ajvide Lindqvist«.

– Jag brukar aldrig göra sånt annars, men faktum är att jag ramade in citatet. King har ju varit min idol i så många år, säger John och ler.

Läs också:  »Det förvånar mig att jag är så ensam här«

Effektiviteten i berättandet och förkärleken för vardagliga miljöer har han gemensamt med King, annars påminner John mer om en tidig Clive Barker. I likhet med Barker är John en vass stilist och obotlig romantiker. Men där Barker skildrar kärleken som mörk passion, ett förtärande begär utan möjlighet till varaktighet, är den i Johns böcker en villkorslös, helande och förlåtande vardagskärlek. I debutromanen Låt den rätte komma in tar livet en ny vändning för den mobbade Oskar när han träffar och förälskar sig i den mystiska Eli. Tonårsflickorna Theres och Teresas bästisrelation i Lilla Stjärna gör att de klarar av att tackla en oförstående omvärld. I Hanteringen av odöda återuppväcker den gamle journalisten Gustav Mahler sitt älskade barnbarn från döden. Kärleken har många ansikten i Johns böcker, men den är alltid central.

– Jo, visst är det så. Jag har faktiskt lite svårt för det stereotypa sätt Stephen King beskriver relationer mellan män och kvinnor. Han har någon sorts märklig machosyn på hur vi ska förhålla oss till varandra. Clive Barker, som är homosexuell, har av naturliga skäl en helt annan, och mer nyanserad, bild av relationer.

John häller upp kaffe i två färgglada muggar. Men är det inte …? Jo, visst är det Muminmuggar!

– Faktum är att jag gillar Mumin och de här muggarna. Själv har jag naturligtvis lagt beslag på Mårranmuggen, tro inget annat …

Han är en ljus personlighet som har nära till skratt och självironi. Men de berättelser han skriver utforskar de mörka stråken i vår existens: han använder skräcken som ett sätt att uttrycka människans existentiella längtan. Historierna kommer oftast till honom i bildform.

– Jo, jag går ständigt omkring med ett lager av bilder i huvudet. Ibland skriver jag ner dem. En dag kom jag på mig själv med att skriva:»Ett barn står ensam natt efter natt i Finlandsfärjans för.« Jag vet inte varifrån den där bilden kom, den bara fanns där plötsligt. Den blev så småningom till novellen Havssvalget i den nya novellsamlingen, berättar John.

– En annan novell i samlingen började som ett uppdrag från förlaget Novellix. Jag skulle skriva för dem, men visste inte om vad. Så kunde jag inte sova en natt och låg och tänkte på vad som är den mest ursprungliga av alla skräckbilder. Jo, det är den stängda dörren där det finns något ondskefullt på andra sidan. Det blev novellen Speciella omständigheter, där ett ungt par skaffar sig en ny bostad.

De senaste åren har John och Mia rest till Kuba för att skriva under årets första månader. Numera hyr de ett hus vid kusten där de kan arbeta mer ostört än i Sverige.

– Det är helt idealt. Ingen mejl och inga telefoner som pockar på uppmärksamhet. Mia skriver i ett hus i trädgården, jag sitter i köket inne i huset.150 meter bort ligger havet. I år lämnade vi kvar espressobryggaren – vi vet ju att vi kommer att åka tillbaka, konstaterar John.

– Faktum är att jag lyckades skriva 230 sidor på sex veckor. Rekord! Men jag är en omskrivare av rang, så nu kommer jag förmodligen att stryka ner och arbeta om en fjärdedel av texten. Det är så min arbetsprocess ser ut: jag skriver på, stryker ner och arbetar om. Och jag läser alltid texterna högt för Mia vid dagens slut, hon är ovärderlig som bollplank och smakråd.

På Kuba arbetade Mia med sin andra roman, medan John skrev på tredje romanen i den fristående roman-trilogi som inleddes med Himmelstrand och följdes upp med Rörelsen. Romansviten befäster Johns ställning som egensinnig samtidsskildrare och är något av det märkligaste och bästa som har kommit ut i Sverige på senare år. Att Rörelsen nominerades till Augustpriset i den skönlitterära klassen förra året är inte att förundras över. Och nu är läsarnas förväntan på den tredje delen, den John just håller på att skriva, mycket stora. Himmelstrand och Rörelsen är sinsemellan mycket olika. Vart ska författaren ta vägen den här gången?

I Himmelstrand vaknar tio människor en morgon. De har deltagit i ett möte för husvagnsägare och kliver ut för att möta världen. Men den är sig inte alls lik. En grön, kortklippt gräsmatta brer ut sig så långt ögat kan se. Himlen är klarblå, men ingen sol syns någonstans. På radion spelas bara gammal Svensktopp-musik. Romanen ställer frågan vilka vi är när vi har förlorat allt. Och vart tar vi vägen när det inte finns någonstans att ta vägen?

Vart tog det vägen – Folk­hemmet? En fråga John ständigt brottas med.

Vart tog det vägen – Folk­hemmet? En fråga John ständigt brottas med.

I Rörelsen företer den unge huvudpersonen »John Lindqvist« stora likheter med verklighetens författare. Romanen utspelar sig i 1980-talets Stockholm, där individualismen har blivit en rådande norm. John är deprimerad. Han försöker hanka sig fram som trollkarl, men det går halvdant. Det är då han känner ett oemotståndligt sug från tvättstugan i sitt hus: där finns en mörk kraft som erbjuder gemenskap och närhet, allt det John törstar efter. Det är svårt att inte se de två romanerna som en sorts psykologiska skildringar av ett Folkhem i förändring.

Läs också:  Förtrollad av teatern

– Folkhemstanken är ju något jag oavbrutet har skrivit om i alla böcker – från Låt den rätte komma in och framåt. Det är ett koncept som alltid har fascinerat mig. Tänk att det har suttit människor och planerat för att skapa lycka och harmoni! De har suttit där vid sina anteckningsblock och skissat upp folks liv, säger John och ögonen lyser.

– Allt från vilka vägar människor ska ta till jobbet till vilken sorts tv-program de ska se för att höja sin intellektuella nivå. Det är ett så typiskt svenskt projekt, den där sociala ingenjörskonsten. Vet du, jag tror att folkhemstanken är roten till den moderna svenska självkänslan.

Skickligt ringar John i sina romaner in förändringarna i samhället från 1980-talet och framåt. Med små medel skildrar han hur iskalla vindar omärkligt börjar blåsa. Hur Folkhemmet sakta vittrar sönder. Hur världens mest omhändertagna folk allt oftare känner sig övergivet.

Det har inte alltid varit lätt att skapa en fungerande form för berättelserna.

– När jag skrev Himmelstrand införde jag ett pensum, en kvot jag måste skriva varje dag. Det har jag aldrig behövt ha tidigare. Men när jag insåg att jag hade ägnat två månader åt att klippa ihop gamla familjefilmer för att slippa skriva, då var det dags att gripa sig verket an. Tre sidor om dagen måste jag åstadkomma, de fick vara hur dåliga som helst. Och pensum har jag fortsatt att ha.

Den tredje delen av romansviten om det samtida Sverige kommer att utspela sig i en betongförort, närmare bestämt i ett miljonprogramsområde utformat som ett gigantiskt X. Olika etniska grupper bor i olika delar av bostadsområdet och relationerna dem emellan är spända.

– Det är ingen upplyftande berättelse precis, men det är oerhört lustfyllt att skriva på den. Jag håller precis på att utveckla en egen slang – det är hur roligt som helst.

Igenkännbart och ändå skevt. Sådant är John Ajvide Lindqvists universum.

Igenkännbart och ändå skevt. Sådant är John Ajvide Lindqvists universum.

Det har gått tolv år sedan John Ajvide Lindqvist slog igenom med debutromanen Låt den rätte komma in. Sedan dess har han praktiskt taget ensam lyckats höja skräckgenrens status i Sverige och få den respekterad. Inhemska och utländska litterära priser har regnat över honom. Vad väntar i framtiden? Funderar han någonsin på att skriva något annat än skräck?

– Faktum är att jag trivs med att skriva skräck. Det är en tacksam genre som det går att göra så mycket av och jag känner att jag inte på långa vägar är klar med den, konstaterar John.

– Skräck är intressant för en författare därför att man kan röra sig på båda sidor om den tunna pappersväggen mellan det vi uppfattar som verklighet och det oförklarliga.

På bussen hem från Rådmansö till Stockholm är det fullt med passagerare, men trots det sitter en äldre kvinna ensam på ett dubbelsäte. Nypåstigna passagerare tar sig målmedvetet fram mot platsen bredvid henne, men ändrar sig snart och går raskt förbi. Kvinnan sitter och mumlar för sig själv. Emellanåt väser hon ilsket något till en imaginär följeslagare. För kvinnan är medpassageraren uppenbarligen verklig, men vi andra ser den inte. Han sitter på andra sidan pappersväggen.

Yukiko Duke är redaktör på Vi Läser och recensent i Gomorron Sverige. Det läskigaste hon läst är Clive Barkers Book of Blood-serie.

Du kanske också gillar