Charlie Norrman, Pernilla Glaser samtalde med Helena Öberg.
Var går gränsen mellan kreativitet och galenskap, var temat på Författarcentrum Östs afterwork på Debaser i Stockholm i fredags och jag var tvungen att gå dit när jag förstod att de tre författarna skulle tala om att man inte behöver bestämma sig, inte behöver ha ett tema varken i vardag eller arbetsliv. Jag behövde någon slags bekräftelse på att det är helt ok att vara mångsysslare.
Jag släntrade in vid 17.30, beställde ett glas vin och kom in i samtalet när Charlie Norrman, som är både arkitekt, författare, musiker och lite annat förklarade att det är viktigare att säga ja än att välja:
– Om man inte våga säga ja, om man inte prövar, så får man inget svar från sig själv. När jag gick i skolan var det ingen som frågde mig vad jag skulle göra när jag blev stor. Tänk om alla går omkring här i livet och gör fel saker, har fel jobb, för de följde en läroplan. Jag tycker tiden går så sakta så jag hinner göra allt möjligt. Rit på lite hus, skriva lite, teckna lite, gå lite. Och när jag går hinner tankarna fundera på vad som hade hänt om jag hade gått någon annan stans, om jag hade träffat någon och vi till exempel hade gått och köpt oss ett par skridskor. Vad skulle vi ha gjort med dem? Så där håller det på om man inte väljer så mycket utan bara låter det ske.
– Jag får en idé och så ritar jag den, berättar han vidare. Jag frågar inte: Ska jag göra det här eller inte? Jag bar gör det och sedan tittar jag på det och tänker. Det var något i mig som ville göra det här, lyfta fram just det här. Jag behöver inte veta varför, inte ha svar på allt i livet. Nej, jag rekommenderar: Låt det ske.
Det blir tyst en liten stund, sedan kommer regissören och författaren Pernilla Glaser in i samtaöet, regissören, hon som i reklamtexten till den här sena eftermiddagen säger att hon försörjt sig på allt hon kan utom laga mat:
–Det finns olika sätt att få lov att göra saker. Det egna skapandet är en sak, det bara pågår. Det andra är andra människors tillåtelse att skapa, det kan man få ibland och ibland inte och det behöver man inte förhålla sig till. Det bästa är att hålla sig på avstånd från det utrymme andra tycker att man borde ha, det har ingenting med kreativitet att göra. Andras lov hjälper inte, inte ens om man får mycket av det, det är bara det egna oppositionella flödet som leder vidare, att hitta en egen plats dit man kan komma tillbaka.
Plats, vilken plats?
– Jag måste gå in i mig själv, säger Charlie. Det är där jag vill börja söka, vad anser jag om saken? Skapande hör ihop med den insikten: Vem är jag? Vad vill jag? Vad tycker jag? Vara ärlig mot sig själv.
Och kreativiteten tycks aldrig ta slut, det är intressant, säger någon, jag uppfattar inte vem.
– Intressant, säger Pernilla, att du ta upp det här med hitta på. Det är vanlig fråga när man är ute och pratar som författare: Hur kan du hitta på så mycket? För mig handlar det inte om att hitta på utan om att veckla ut. Jag börjar ofta inte med några stora frågor, utan ofta ganska små eftersom de innehåller en sådan otrolig intensitet, något större som man kan utvinna. När jag skriver så avtäcker jag en berättelse. När jag hittar på blir det inte bra.
– Och när de stora författarna var här på Waltic-kongressen för något år sedan, berättar hon, sa många av de samma sak. Skrivande är en form av arkeologi. Det är något som finns, som man ska fånga och plocka ner, det är nästan religiöst.
Vad kom först berättelsen eller människan, frågar Helena.?– Jag brukar ha en liten övning med mig själv som går ut på följande, säger Charlie. I allt som jag gör under en dag är mina sinnen närvarande. Just nu är jag fokuserad på det här samtalet, men samtidigt rasslar det lite där borta och det viner en motorcykel utanför fönstret på Götgatan och någon hostar (det var jag, Charlie, ursäkta om jag störde). Men det är irrelevant, allt jag gör lagras. Jag var på en internationell badmintontävling i Eriksdalshallen idag. Jag tittade på de andre badmintonspelarna, hur de bytte bollar, sedan åkte jag buss, registrerade de andra passagerarna, allt jag såg utanför fönstret. Och när jag kommer hem backar jag hela filmen och går igenom varenda situation. Vilka satt på busasen, vem satt framför mig? Vad tänkte jag? Vad såg jag? Vilka ljud hörde jag? Det märkliga är att man efteråt kan spela upp hela filmen, det är som som det är ett flugpapper so sitter där är en skatt.
Och så propagerar han igen:?– Tänk baklänges lite oftare, vad luktade ni, vad hade ni i handen? Allt finns där, alla berättelser ligger där, det är bara att fiska upp dem. Och ni behöver inte skriva. Ni kan teckna eller prata.
– I många år har jag haft en liten bok eller en massa papper i fickan där jag försöker träna mig på att hitta mitt eget skrivna språk. En sak är att prata, att skriva är något annat. Man måste jobba för att ta sig fram till det språket, det som är mitt språk.
Pernilla fyller på:
– När man sätter sig ner och ska skriva någonting framför en blank skärm så försöker jag fiska upp något som jag kan kalla min egen berättelse. Det är inte en isolerad egen berättelse den är fylld av dialog och läckage från den där världen som sitter på flugpappret. Min egen position är att stå gränsle mellan mitt eget och det där burset. Men när jag försöker skriva ner exakt hur det var blir de inget. Och när jag försöker koppla bort allt blir det inte heller något. Det är en slags diagonal som man kasar in i, och då händer det att det plötsligen uppstår. Någon slags dialog.
– Egentligen är alla människor alltid kreativa, säger Charlie, vi talar om det som om det vore exklusivt för författare, konstnärer. Laga mat, möblera sitt hem, ordna fest, vardagen är full av kreativa möjligheter …
… här slutar jag anteckna men om jag minns rätt fortsatte samtalet att handla om att kreativitet egentligen bara handlar om att följa sina impulser vart de än bär iväg. Glömma rätt och fel, förstås, inte bry sig om om någon annan är intresserad, skapa för sin egen skull.
Jo, så berättade Pernilla Glaser att hon utökat sitt mångsyssleri och börjat studera arkitektur. Bara så där.
– Jag är intresserad av scener mellan människor och därför intresserad av städer. Jag är arkitektgroupie, så jag sökte mig till en utbildning på Konsthögskolan efter ett långt outbildat liv. Jag ville åtnjuta privilegiet att ett tag vistas med människor som är passionerat intresserade av att rädda världen. Jag åstundar att ta stora saker och smuggla in dem under den mänskliga huden. Nu försöker jag smuggla in städerna och då måste jag förstå vad det är.
Vid halv sju var samtalet slut och jag var lagom uppvärmd för att äta middag med maken och min vän Signe och sedan se Fish Tank. Det var en rik fredagkväll.
Nästa afterwork den 16 februari 17 – 19 med Denise Rudberg. Samma plats.
