vilaser.se

På en presslunch idag på Natur & Kultur berättade bland annat Clarence Crafoord som sin nya bok Kärleksförsök och svek och passade då på att propagera för sin lärofader Freud som han inte alls tror håller på att tappa greppet om allmänhetens utan tvärtom är  på är på väg tillbaka. Då råkade han få ur sig en “freudian slip”:

“Det finns de som tror att Siegmund Freuds stjärna är i Dalarna.”

Jag upprepar det om och om igen. Läsecirklarna är säkerligen en av Sveriges största anonyma folkrörelser. Vart jag än kommer så berättar vänner, släktingar, kolleger, läsare, författare att jodå, visst har de en bokcirkel. Och ju längre tiden går desto mer vill jag veta. Vilka är ni?  Hur gör ni? Och vad läser ni?

Hör av er! Skriv till mig, berätta!

Och bor du i Umeå – kom till Stadsbiblioteket den 20 februari för då är jag där för att berätta om ViLÄSER och prata böcker och – just det, bokcirklar.

Halmstad bibliotek måste vara ett av Sveriges vackraste.

Idag hittade jag ett tips till er alla från Halmstad biblioteks bokcirklar. Det här tycker de är förra årets bästa bokcirkelböcker.

2009 års bästa läsecirkelböcker:

1. Obama, B – Min far hade en dröm
2. Hustvedt, S – Vad jag älskade
3. Oz, A – Hur man botar en fanatiker
4. McEwan – Lördag
5. Fagerholm, M – Den amerikanska flickan
6. Barbery, M – Igelkottens elegans
7. Fagerholm, M – Glitterscenen
8. Oates, JC – Mörkt vatten
9. Norborg, K – Min faders hus
10. Oates, J – Dödgrävarens dotter
11. Enquist, PO – Ett annat liv
12. Martel, Y – Berättelsen om Pi
13. Krauss, N – Kärlekens historia
14. Wägner, E – Olika titlar
15. Le Clezio, JMG – Afrikanen
16. Le Clezio – Öken
17. Adiga, A – Den vita tigern
18. Paulrud, A – Fjärilen i min hjärna
19. Helle, H – Ner till hundarna
20. Ruiz Zafon, V – Vindens skugga
21. Yates, R – Revolutionary road
22. Horn, N – Kärleken till Frank

Var går gränsen mellan kreativitet och galenskap, var temat på Författarcentrum Östs afterwork på Debaser i Stockholm i fredags och jag var tvungen att gå dit när jag förstod att de tre författarna skulle tala om att man inte behöver bestämma sig, inte behöver ha ett tema varken i vardag eller arbetsliv. Jag behövde någon slags bekräftelse på att det är helt ok att vara mångsysslare.

Jag släntrade in vid 17.30, beställde ett glas vin och kom in i samtalet när Charlie Norrman, som är både arkitekt, författare, musiker och lite annat förklarade att det är viktigare att säga ja än att välja:

– Om man inte våga säga ja, om man inte prövar, så får man inget svar från sig själv. När jag gick i skolan var det ingen som frågde mig vad jag skulle göra när jag blev stor. Tänk om alla går omkring här i livet och gör fel saker, har fel jobb, för de följde en läroplan. Jag tycker tiden går så sakta så jag hinner göra allt möjligt. Rit på lite hus, skriva lite, teckna lite, gå lite. Och när jag går hinner tankarna fundera på vad som hade hänt om jag hade gått någon annan stans, om jag hade träffat någon och vi till exempel hade gått och köpt oss ett par skridskor. Vad skulle vi ha gjort med dem? Så där håller det på om man inte väljer så mycket utan bara låter det ske.

– Jag får en idé och så ritar jag den, berättar han vidare. Jag frågar inte: Ska jag göra det här eller inte? Jag bar gör det och sedan tittar jag på det och tänker. Det var något i mig som ville göra det här, lyfta fram just det här. Jag behöver inte veta varför, inte ha svar på allt i livet. Nej, jag rekommenderar: Låt det ske.

Det blir tyst en liten stund, sedan kommer regissören och författaren Pernilla Glaser in i samtaöet, regissören,  hon som i reklamtexten till den här sena eftermiddagen säger att hon försörjt sig på allt hon kan utom laga mat:

–Det finns olika sätt att få lov att göra saker. Det egna  skapandet är en sak, det bara pågår. Det andra är andra människors tillåtelse att skapa, det kan man få ibland och ibland inte och det behöver man inte förhålla sig till. Det bästa är att hålla sig på avstånd från det utrymme andra tycker att man borde ha, det har ingenting med kreativitet att göra. Andras lov hjälper inte, inte ens om man får mycket av det, det är bara det egna oppositionella flödet som leder vidare, att hitta en egen plats dit man kan komma tillbaka.
Plats, vilken plats?

– Jag måste gå in i mig själv, säger Charlie. Det är där jag vill börja söka, vad anser jag om saken? Skapande hör ihop med den insikten: Vem är jag? Vad vill jag? Vad tycker jag? Vara ärlig mot sig själv.

Och kreativiteten tycks aldrig ta slut, det är intressant, säger någon, jag uppfattar inte vem.

– Intressant, säger Pernilla, att du ta upp det här med hitta på. Det är vanlig fråga när man är ute och pratar som författare: Hur kan du hitta på så mycket? För mig handlar det inte om att hitta på utan om att veckla ut. Jag börjar ofta inte med några stora frågor, utan ofta ganska små eftersom de innehåller en sådan otrolig intensitet, något större som man kan utvinna. När jag skriver så avtäcker jag en berättelse. När jag hittar på blir det inte bra.
– Och när de stora författarna var här på Waltic-kongressen för något år sedan, berättar hon, sa många av de samma sak. Skrivande är en form av arkeologi. Det är något som finns, som man ska fånga och plocka ner, det är nästan religiöst.
Vad kom först berättelsen eller människan, frågar Helena.?– Jag brukar ha en liten övning med mig själv som går ut på följande, säger Charlie. I allt som jag gör under en dag är mina sinnen närvarande. Just nu är jag fokuserad på det här samtalet, men samtidigt rasslar det lite där borta och det viner en motorcykel utanför fönstret på Götgatan och någon hostar (det var jag, Charlie, ursäkta om jag störde). Men det är irrelevant, allt jag gör lagras. Jag var på en internationell badmintontävling i Eriksdalshallen idag. Jag tittade på de andre badmintonspelarna, hur de bytte bollar, sedan åkte jag buss, registrerade de andra passagerarna, allt jag såg utanför fönstret.  Och när jag kommer hem backar jag hela filmen och går igenom varenda situation. Vilka satt på busasen, vem satt framför mig? Vad tänkte jag? Vad såg jag? Vilka ljud hörde jag?  Det märkliga är att man efteråt kan spela upp hela filmen, det är som som det är ett flugpapper so sitter där är en skatt.
Och så propagerar han igen:?– Tänk baklänges lite oftare, vad luktade ni, vad hade ni i handen? Allt finns där, alla berättelser ligger där, det är bara att fiska upp dem. Och ni behöver inte skriva. Ni kan teckna eller prata.
– I många år har jag haft en liten bok eller en massa papper i fickan där jag försöker träna mig på att hitta mitt eget skrivna språk. En sak är att prata, att skriva är något annat. Man måste jobba för att ta sig fram till det språket, det som är mitt språk.
Pernilla fyller på:
– När man sätter sig ner och ska skriva någonting framför en blank skärm så försöker jag fiska upp något som jag kan kalla min egen berättelse. Det är inte en isolerad egen berättelse den är fylld av dialog och läckage från den där världen som sitter på flugpappret. Min egen position är att stå gränsle mellan mitt eget och det där burset. Men när jag försöker skriva ner exakt hur det var blir de inget. Och när jag försöker koppla bort allt blir det inte heller något. Det är en slags diagonal som man kasar in i, och då händer det att det plötsligen uppstår. Någon slags dialog.
– Egentligen är alla människor alltid kreativa, säger Charlie, vi talar om det som om det vore exklusivt för författare, konstnärer. Laga mat, möblera sitt hem, ordna fest, vardagen är full av kreativa möjligheter …
… här slutar jag anteckna men om jag minns rätt fortsatte samtalet att handla om att kreativitet egentligen bara handlar om att följa sina impulser vart de än bär iväg. Glömma rätt och fel, förstås, inte bry sig om om någon annan är intresserad, skapa för sin egen skull.
Jo, så berättade Pernilla Glaser att hon utökat sitt mångsyssleri och börjat studera arkitektur. Bara så där.
– Jag är intresserad av scener mellan människor och därför intresserad av städer. Jag är arkitektgroupie, så jag sökte mig till en utbildning på Konsthögskolan efter ett långt outbildat liv. Jag ville åtnjuta privilegiet att ett tag vistas med människor som är passionerat intresserade av att rädda världen. Jag åstundar att ta stora saker och smuggla in dem under den mänskliga huden. Nu försöker jag smuggla in städerna och då måste jag förstå vad det är.
Vid halv sju var samtalet slut och jag var lagom uppvärmd för att äta middag med maken och min vän Signe och sedan se Fish Tank. Det var en rik fredagkväll.
Nästa afterwork den 16 februari 17 – 19 med Denise Rudberg. Samma plats.

Den enda talang jag inte försörjt mig på är matlagning lär författaren och regissören Pernilla Glaser ha sagt. Ni som bor i Stockholm kan fråga henne själv på fredag för då talar hon kreativitet med tecknaren Charlie Norrman som också skriver böcker, komponerar musik och ritar hus. Allt på  Författarcentrums litterära after work på Debaser på Medborgarplatsen. Coctailbaren på plan 2 mellan 17 och 19, fri entré.

På tisdag kommer författaren till stan.

Då vill vi lägga henne i en kökssoffa.

Och ta en bild till nästa nummer av ViLÄSER.

Nu saknar vi bara soffan.

Så vår fråga är:

Bor du i Stockholm och

VILL DU LÄGGA EN FÖRFATTARE PÅ DIN KÖKSSOFFA?

Om svaret är ja. Ta en bild med din mobil och skicka den till vår AD Ebba Bonde:

ebba.bonde@vilaser.se

eller

0705562556

TACK! TACK! TACK!

Det var ett tag sedan.

Som deltidare här på ViLÄSER har arbetslivet innehållit annat. Men nu är jag tillbaka. Nu är vi alla tre tillbaka här på redaktionen och alldeles nyss stegade en ung man förbi mitt fönster balanserande på den 30 cm breda avsatsen på sjätte våningen. Jag vågade knappt titta på honom. Tänk om han skulle ramlat ner.

Det är intressant med paradoxer, tänker jag så här på morgonen. Men parallella företeelser som motsäger varandra. Som bonusar och Haiti. Som girighet och givmildhet (fantastiska ord tillsammans, läs de högt och hör hur lika de är och på samma gång så olika). Och så läser jag lite i en bok som häromdagen kom med posten: Godhet i litteraturen och livet av Lena Kjersén Edman på BJT:s förlag.

Godhet, visst är det lockande och också lite lamt. Jämför med ondska (läs mer om det i nästa nummer av ViLÄSER som kommer i mars), terror, uttnyttja. Mer action, mer dramatik, mer läsning. Det finns en anledning att vi har en deckarvåg och inte en samaritvåg, och ändå är det inte det vi egentligen behöver.

Igår började Sissela Kyle sin serie om De sju dödssynderna på SvT. I Lenas bok gör hon istället en nytolkning av de sju dygderna, de hon söker i litteraturen:

Vänskap/ömhet

Solidaritet/medmängklighet

Moraliskt mod

Ärlighet som inte skadar

Förmåga att minnas andras kärleksfulla handlingar

Förmåga att glömma oförrätter

Försonande humor

Och så berättar hon om sexton skönlitterära böcker som kanske gjort henne till mer människa. Astrid Lindgren förstås, Björn Ranelid, Tove Jansson förstås, Joyce Carol Oates, Milan Kundera och Ian McEwan.

Jag tar hem boken, spar den till sängdags. Sweet dreams.

ViLÄSERS bibliotekarie, Nina Frid, skickar här en julhälsning till er alla med boktips inför julen.

Ni vet väl att hon ständigt är jour för att svara på era bokfrågor. Söker ni en bok, vill ha tips på något nytt att läsa eller undrar hur i hela friden ni ska få tid att läsa i juletid. Skicka bara ett mail till nina: bokakuten@vilaser.se så får ni snabbt ett svar. Några av mailen publicerar vi sedan i nästa nummer av ViLÄSER som kommer i mitten av mars.

För det här var på den tiden då julen firades till minne av Kristi födelse…

Julevangeliet i all ära, men det finns intressantare böcker om Jesus än
Bibeln. Några favoriter inför julhelgen:

Om Jesus av Jonas Gardell
Jonas Gardell spanar efter sin Jesus, en lite annorlunda Jesus än vad vi
brukar föreställa oss.

Vad hände på vägen till Damaskus?, Lena Einhorn går på jakt efter den
verklige Jesus från Nasaret

Vilken Jesus ska jag tro på?, Lee Strobel
Varför angrips den traditionella Jesusbilden så hårt från olika håll? En
reporter granskar och ifrågasätter de nya jesusbilderna.

Tre fina böcker att läsa tillsammans med barnen:
Jesus och jag, Johanna Westman – favorit!
Jul i stallet, Astrid Lindgren – klassiker!
Ett barn, ett lamm, en sång av Ulf Nilsson och Anna Höglund – stämningsfull!

Historien om Jesus har också berättats i romanform:

Evangelium enligt Jesus, Norman Mailer
En storslagen författare med en storslagen berättelse. Evangeliet berättat
i jag-form.

Enligt Maria Magdalena, Marianne Fredriksson
Marianne Fredriksson ger oss kvinnlig aspekt på Jesus, och på kristendomen.

Guds son – en roman om Jesus, Walter Wangerin
Berättat ur en lärjunges perspektiv av en prisbelönad författare

Ut ur Egypten kallade jag min son, Anne Rice
En historisk roman om Jesus av vampyrberättelsernas drottning

Göran Tunström: Ökenbrevet
En inlevelsefull historia, skriven i jag-form, som skildrar Jesus uppväxt
och kanske lite oväntat även Jesus som man med sexuella begär

José Saramago: Evangeliet enligt Jesus Kristus
En medryckande version av Jesu liv och död skriven av en nobelpristagare i
litteratur

“Barabbas” av Pär Lagerkvist
Berättelsen om rövaren Barabbas, som skonades när Jesus korsfästes

Och slutligen lite poesi att läsa högt ur :
Jesus älskar dig, Ylva Eggehorn

Nästa höst kommer Bengt Ohlsson med en ny roman, en av de bästa han skrivit, säger han själv i en intervju i Södermalmsnytt.

Den är väldigt speciell för mig. Jag skrev den på engelska. Nu ska jag översätta den till svenska.

Det kom ett mail från Birgit Andersson som vill påminna om att det finns fler författarhem att besöka.

Här kommer tips:

I nr4/2009 av Vi läser hade ni, på sid 68, en karta och lite text om författarhem man kan besöka.

Ni glömde ju en riktig storhet, nämligen Torgny Lindgrens Raggsjö. Där kan man besöka Torgnys farmors stuga, där orgeln stod som förkommer i ” Ormens väg…” I Byahuset håller man på att ställa inordning en liten utställning om  platserna i böckerna, man kan även gå guidad tur till tex Oxkallkällan och Inrelidvägen med inhemsk berättare. Men icke att förglömma, man kan äta riktig Raggsjöpölsa på plats!

Det kom ett brev:

Hej redaktören för Vi läser!

Bra tidning! Jag skulle önska att en läsbilaga kunde följa med t.ex. kvällstidningar, istället för sportbilagan ( som “alla” ju “vill” ha).

Men det var en miss i den senaste tidningen: I listan på de  erotiska/pornografiska böckerna saknades till min stora  förvåning Fanny Hill av John Cleland. Hur kunde den hamna utanför, den som är erotikens riktiga klassiker. Den har funnits i mitt hela vuxna liv bland mina böcker, att läsa när jag känner för det så att säga. Jag är en 59-årig kvinna som sedan 20-årsåldern haft stor glädje och  inspiration av den  boken, även om jag inte skyltat med den. Som min egen inställnings till sex: Något som är till stor glädje, men det är inte offentligt för det.

Gun