Långläsning

Ӏven paradiset
har sina avigsidor”

av Annina Rabe

Bodil Malmsten – en av vår tids viktigaste svenska författare – har avlidit, 71 år gammal. Häromåret umgicks Annina Rabe med henne i två dagar. Ett möte som resulterade i ett nio sidor långt porträtt som vi här publicerar på nytt. Foto: Thron Ullberg

Bodil Malmsten har haft en dålig dag. Ett fall från en pall i somras gav henne ett antal frakturer och massor av ont. Läkarbesöken har avlöst varandra sedan dess, och just i dag har hon haft ett sällsynt nedslående sådant. Hon är arg. Eftermiddagsyogan som hon numera gör flera gånger i veckan har dämpat ilskan något, men känslan efter läkarbesöket sitter kvar. Dessutom gillar hon inte intervjuer, och särskilt inte intervjuer som äger rum på eftermiddagen, som den här gör.

Det där vet jag eftersom jag känner Bodil. Omständigheter som – kors i taket – inte hade ett dugg med den svenska kulturvärlden att göra gjorde att vi möttes för ett femtontal år sedan. Vi hade en gemensam vän. Bodil kom in i bokhandeln där jag jobbade. Hon var känd och jag var blyg, men jag sa till sist något om att vi båda kände den här personen. När den biten var avklarad övergick vi raskt till att prata böcker. Det har vi fortsatt med sedan dess. Bodil är en sådan vän som alla läsande och skrivande människor borde ha. En som hela tiden öppnar dörrar till nya läsvärldar.

I ett radioprogram för några somrar sedan pratade Bodil Malmsten i allmäna ordalag om  panikångest. Genast tolkades det som att hon »talade ut«.

I ett radioprogram för några somrar sedan pratade Bodil Malmsten i allmäna ordalag om panikångest. Genast tolkades det som att hon »talade ut«.





Man ska inte intervjua människor man känner, men nu blev det så i alla fall den här gången. Inte för att det egentligen gör så stor skillnad. Bodil är ett proffs och hon är väldigt mån om det som är privat, oavsett vem som intervjuar. Integriteten är stor, gränserna tydliga även för dem som känner henne. Ironiskt nog är hon en mediepersonlighet som väldigt många tror precis motsatsen om. Tilltalet i det hon skriver kan vara förrädiskt: läsaren tror sig komma nära personen Bodil när det i själva verket är bokjaget eller bloggjaget de möter.

Bodil Malmsten själv har inga problem med att hålla isär personligt och privat. Det är media och allmänhet som har det, menar hon. Säger hon något generellt om antidepressiv medicin och panikångest som hon gjorde i radio i somras, tolkas det genast som att hon »talar ut« om sin egen eventuella panikångest. Det är vådan av att skriva personliga böcker: att omgivningen begår misstaget att tro att de har full insyn rakt in i författarens liv. Så är det inte.

– Så fort man sätter sig vid datorn eller gör en anteckning så kan det aldrig vara ens privata jag. Det är alltid en vinkling. Det är jaget i boken som drar iväg.

Efter ett långt skrivande liv med poesi, prosa, barnböcker, dramatik och loggböcker har Bodil nu gett sig på en för henne helt ny genre: handboken. Den vackra, rikt illustrerade Så gör jag är Bodil Malmstens högst subjektiva lärobok i skrivande och läsande – utan inbördes ordning. Att läsa är nämligen ett måste om man ska kunna skriva anser hon. Så gör jag handlar därför lika mycket om läsandet som om skrivandet. Den kan läsas som ett slags manifest, en poetik om man så vill: det här är mer än en skrivhandbok, det är Litteraturen enligt Bodil Malmsten. Den handlar om att hitta fram till den, både den lästa och den skrivna, till Bibeln och Montaigne, Thomas Bernhard eller
F. Scott Fitzgerald. Eller något helt annat.

Jag önskar att jag hade läst de stora författarna tidigare i mitt liv, för det jag lärt mig av dem är att man får göra som man vill, bara man gör det bra.

– Läsandet är heligt. Jag tycker att det är en förutsättning för att kunna skriva! Jag önskar att jag hade läst de stora författarna tidigare i mitt liv, för det jag lärt mig av dem är att man får göra som man vill, bara man gör det bra. Titta på Proust, han gör som han vill. Dostojevskij, alla de stora gubbarna och tanterna, de gör som de vill.

Bodil Malmsten har en ljusskygg sida och hon umgås med människor »så lite hon kan«.

Bodil Malmsten har en ljusskygg sida och hon umgås med människor »så lite hon kan«.

Bodil är en ömsom sträng, ömsom uppmuntrande och inte helt konsekvent skrivlärare. Hon tar ditt skrivande på allvar mer än du själv kanske gör. Hon är medveten om att skrivkonsten är »en konst som inte går att lära ut«, som hon skriver i bokens förord, men det finns ändå måsten. Skrivandet är ingenting man slarvar med.

Läs också:  Khemiri: »Jag är tillbaka där allt började«

Men strängheten handlar minst lika mycket om att bryta mot reglerna som att följa dem. »Gör så här!«, kan hon uppfordrande skriva i ett stycke, bara för att i nästa stycke eller i en fotnot skriva »nej, förresten, gör inte det«. Författaren till Så gör jag är i ständig dialog med sin elev. Förväntar sig en student som ifrågasätter och säger emot.

Idén att skriva boken fick hon av en vän, den »litterärt mest kritiska person jag känner, näst efter mig själv«.

– Jag tänkte, det är ju det här jag har skrivit om i hela mitt liv, i alla mina böcker. Min första diktsamling börjar med en dikt om en författare till en författare, Birger Vikström, som ingen läser numera men som jag alltid försöker återupprätta. Och Priset på vatten i Finistère beskriver egentligen en skrivprocess. De flesta som läst den tror att det bara handlar om en frihetstant, någon som trycker gasen i botten och sticker. Men boken handlar ju om skrivandet, om tvånget utifrån att skriva.

bm10

Två olika faser i livet, alla på olika sätt omskrivna i Bodil Malmstens loggböcker.

Två olika faser i livet, alla på olika sätt omskrivna i Bodil Malmstens loggböcker.

Om någon har ägnat ett yrkesliv åt att i prosa, poesi och loggform skriva om skrivandet, så kunde man ju tro att det borde vara lätt för den personen att skriva en handbok i just den konsten. Men det var det inte, det upptäckte Bodil snart. Att skriva är över huvud taget sällan enkelt, det är en av de grundläggande läxor vi lär oss i Malmstens skrivarskola.

– Jag trodde jag hade allting i påsen redan, att det bara var att plocka – men jag upptäckte snart att det ju var samma problem som det alltid är. Det var bara att börja från början. Och det var ett jättejobb! Jag skriver i boken om »helvetesperioden«, och den var starkare än någonsin med den här boken. För att det var första gången jag skrev något sådant här, och att jag måste hitta en egen ton för det.

Så helvetesperioden var starkare med den här boken än med dina andra böcker?

– Äsch, jag tror att jag tycker det med varje bok, men det brukar blekna bort sedan när det är över.

Helvetesperioden, det är en tid de flesta skrivande människor kan relatera till. Det är då självföraktet och tvivlen på det skrivna tar över, den där »vad i helvete håller jag på med«-känslan. Helvetesperioden är en del av skrivprocessen menar Bodil, men hon betonar också att det går att komma ur den. Det är nödvändigt att övervinna den om det ska bli något skrivet alls.

– Först skriver man bara för sig själv, sedan ska det visas för andra. Och då måste det som du skickar ut vara resultatet av ett val. Det ska inte bara ha blivit. Det är enormt viktigt att vara kritisk, att ha den kritiska blicken på allting.

Den kritiska blicken kan ju också vändas till ens nackdel. Du skriver mycket i boken om självkritiken, som ett hinder för skrivandet.

– Ja, och jag kommer alltid in för tidigt med självkritiken i mitt eget skrivande.

Men vad gör man med självkritiken? Var gör man av den så att den inte kväver en helt?

– Jag vet verkligen inte. Men jag vet att när skrivandet verkligen går i gång, när det verkligen sitter, så är den inte där.

Du skriver ju också mycket om skrivlusten. När jag läste din bok kände jag ibland att jag ville säga emot. Du säger att skrivandet måste bygga på lustprincipen, även när det är plågsamt. Men om man inte känner lusten? Om man bara tycker att det är svårt?

– Lusten kommer! Man kämpar och kämpar och det är för jäkligt, men sedan kommer man över tröskeln och plötsligt blir det kul. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån tog mig sex år att skriva. Det var bara det sista halvåret som det var roligt. Då var det å andra sidan dubbelt så roligt, det var då jag skrev sönder mig fysiskt, för att jag satt fel. Någonstans är det någon som står och halar i ett rep och drar in en, fast det är över tröskel på tröskel.

Det där motståndet skulle man kunna prata hur länge som helst om. Fast jag har skrivit så länge kan det fortfarande ibland kännas som att jag sitter med lovikka-vantar och skriver på tangentbordet.

– Min redaktör Maria sa när hon fick läsa en tidig version, »passa dig nu så att det inte handlar för mycket om motståndet«. Och jag vill ju inte bara beskriva det, det måste handla om det andra också.

Läs också:  »Det förvånar mig att jag är så ensam här«

Vem tänker du dig är läsare av den här boken?

– Jag tänker mig egentligen aldrig läsare på det sättet. Men jag satt häromdagen och väntade på bussen med en ung tjej som hade en sådan fin kappa. Jag satt och tittade på hennes kappa medan jag väntade. Så vände hon sig plötsligt mot mig och var alldeles blossig i ansiktet. »Jag älskar dina böcker«, sa hon. Och sedan kom bussen och allt var lite genant. Men sådana som hon önskar jag skulle läsa den här boken. Och att de ska göra sina val och se kritiskt och jobba fram till att hitta det lätta handlaget. För det går att berätta om de jobbiga sakerna utan att … Jag vill inte lägga mer mörker på världen. Det låter väldigt pretentiöst, men så är det.

Jag vill inte att någon ska gå ifrån det jag skrivit och känna sig uppgiven eller att det är hopplöst.

Vad menar du med lägga mörker på världen?

– Jag menar att jag inte vill att någon ska gå ifrån det jag skrivit och känna sig uppgiven eller att det är hopplöst.

Många förknippar Bodil Malmsten med den franska byn Finistère. Men hon är född i Bjärme i Jämtland och bodde fram till sin död i Stockholm.

Många förknippar Bodil Malmsten med den franska byn Finistère. Men hon är född i Bjärme i Jämtland och bodde fram till sin död i Stockholm.

Bodil må ha haft en dålig dag just i dag, men uppgiven är det sista hon är. Inte med den eld jag har nu heter en diktsamling av henne från 1993, och nu nästan tjugo år senare har den elden knappast slocknat. Bodil Malmsten är otrött, kanske är det en av hennes främsta egenskaper.

Hennes lägenhet ligger två trappor upp utan hiss, något som inte varit helt lätt denna sommar när hon haft svårt att gå på grund av frakturerna. Men hon trivs, säger hon, och det syns. Det känns i väggarna. Lägenheten är fylld av ljus, både levande blockljus och elektriska ljusslingor. Böcker ligger i prydliga högar överallt, fyllda med färgglada post it-lappar som vittnar om oupphörlig och noggrann läsning. Bodil har äntligen hittat en plats som är hennes egen, där hon vill stanna. Den som följt henne känner till vägen de senaste åren: från det smärtsamma uppbrottet från paradiset i Finistère, via den fuskrenoverade lägenheten i »staden nära Nantes« som visade sig vara ett misstag, och så till sist återkomsten till en andrahandsadress i Stockholm.

När hon i Sista boken från Finistère skrev om det sorgliga uppbrottet utbrast både kritiker och andra läsare att man ju aldrig får veta VARFÖR. Vad var det egentligen som gjorde att Bodil Malmsten var tvungen att lämna Finistère?

Du måste ha fått den frågan hur många gånger som helst.

– Hur många gånger som helst. Men det står ju i boken! Det är bara att läsa ordentligt. Det var tiden. Tiden och livet. Tiden och anhörigheten. Och mycket av det var rent praktiskt. Jag var 63 år och det är nästan omöjligt att få tag på hantverkare i Finistère. Om en takpanna hade blåst av hade jag inte haft något tak. Om ett rör hade sprungit läck hade jag varit utan toalett för eviga tider. Huset var ganska stort. Det var ytor att hålla ordning på, mycket som måste fungera. Att ha ett hus är mycket att orka för en liten tant.

Att folk undrar så mycket säger ju också något om vad många har för förhållande till dig. De anser sig ha rätt att få veta exakt vad som hände.

– Det står ju i boken att »den som vill mig väl ställer inga frågor«.

Men jag tror ändå att folk känner att de har fått följa med dig längre än vad de egentligen har.

– Jag tror att många har missat vad Priset på vatten … egentligen handlade om. Om den bara hade handlat om att man sticker och sätter gasen i botten, då hade jag ju lika gärna kunnat vara Peter Mayle, han med Provenceböckerna. Det intressanta för mig är att när man ska mista något så blir det ännu mer paradisiskt bara för att man ska lämna det. Det är det som Sista boken från Finistère handlar om, inte om orsaken till att jag lämnade.

Är det så att man alltid måste lämna det som är paradiset?

– Ja, även det paradisiska har ju sina avigsidor. Och det varar inte för evigt. Om någon har en paradisisk situation från födelsen till döden och lever i 82 år, då har den personen ju haft en ovanlig tur, säger Bodil och skrattar.

Jag tänker mer på det obönhörliga i att allt det man har älskat ska man någon gång förlora.

Läs också:  Förtrollad av teatern

– Fast om man talar om kärlek mellan människor har det ofta varit så för mig att förlorar man kärleken i en form så kan den dyka upp i en annan. Att förlora en människa till döden är däremot en helt annan sak. Om man förlorar en människa som man har väldigt mycket gemensamt med är det ju en liten bit av en själv som försvinner. Det är som en amputation.

Men så tror jag att det kan vara med platser också. Var det något av dig som blev kvar i Finistère?

– Ja, det tror jag. Folk frågar mig om jag ska åka dit någon gång igen, och jag säger aldrig i livet. Aldrig.

Vemodet sitter kvar, liksom det gör i varje läsare som har läst den melankoliska Sista boken från Finistère. Bodil börjar se trött ut; vi samlar ihop oss för uppbrott. Höstkvällen sänker sig utanför fönstret där vi sitter. Skolbarnen på Bodils gård har för länge sedan gått hem för dagen. Hon gillar att bo vid en skolgård, säger hon, observerar ibland barnen från sitt fönster och gläds när ungarna verkar ha roligt. Får ont i hjärtat när något barn verkar vara utanför. Ömmandet för den som är udda och utanför återkommer i hela hennes författarskap. Det blåa vemodet likaså.

"Jag måste värja mig. Annars ­skulle jag vara arg jämt." i en tråkig anspänd vrede

”Jag måste värja mig. Annars ­skulle jag vara arg jämt – i en tråkig anspänd vrede.”

Nyligen tilldelades hon det lite udda priset Årets melankoliker, men någon melankoliker är hon inte alls, säger hon bestämt. Och tillägger genast att hon blev hemskt glad för priset ändå. Men själv tycker hon snarare att hon pendlar mellan att vara kolerisk och euforisk. Arg är hon alltjämt ofta, på kulturförakt och dumma politiker, på media och samtidsfenomen. Men hon håller det på avstånd.

– Jag står inte ut med det. Jag stänger om mig och tänder lampor och köper ljuskedjor i stället. Jag måste värja mig. Annars skulle jag vara arg jämt, i en tråkig anspänd vrede. Jag måste slå bort det.

Hon försöker så gott hon kan att leva efter sin husgud författaren Thomas Bernhards devis: »isolering och ett orubbligt intellekt« som nödvändig överlevnadsstrategi.

Det låter bra, men den där isoleringen kan vara väldigt svår i praktiken. Hur klarar du det?

– Nej, jag klarar det ju inte alls. Men jag kämpar för att inte låta det vinna över min sköra sinnesfrid. För den är verkligen bräcklig, och det blir inte bättre med åren.

Sinnesfriden hittar Bodil oftast hemma. Hon är pysslig och händig, säger hon. Gillar att stryka, städa och ordna med balkongen. Hon hyser en ovanlig uppskattning för tråkiga och vardagliga sysslor, som att gå och handla eller åka kommunalt. Vardagsvänlighet hos människor hon möter har blivit allt viktigare med åren: »Det låter ju litet och platt och fånigt efter ett jättelångt liv men jag sätter enormt mycket värde på det.« Umgås med människor gör hon däremot »så lite jag kan« och då bara på dagarna, aldrig på kvällar. Hon söker skydd i sin läsfamilj som hon kallar den: böckerna som hela tiden leder till nya böcker, nya författarskap.

– Sedan tittar jag på mina våldsamma polisserier men just nu är det lite tunt, det kommer inget nytt. Läsandet ser jag aldrig som en verklighetsflykt, den är ju bara att man flyttar sin verklighet någon annanstans. Men när jag sitter och tittar på mina snutar, det är något slags eskapism. Fast jag ställer ju förstås höga krav på dem också.

bodil enligt bodil
familj: Ja. Lyckligt­vis.
ålder: Ja. Tyvärr. Eller ja. Lyckligt­vis, eftersom jag fortfarande har en ålder. Fast när man dör kommer man ju alltid att ha den åldern. Svårt.
bor: Ja. Lyckligt­vis.
bästa egenskap: Initiativrik.
sämsta egenskap: Initiativrik.
ville som liten bli: Sjuksköterska eller balettdansös.
oanad talang: Bra på att laga ­elektriska grejer.

annina rabe väljer fem bodilfavoriter

Paddan och branden (1987)
Innebar det stora genombrottet för Bodil Malmsten som poet. Plötsligt var hennes tidspulserande poesi på allas nattduksbord. Sålde mer än en genomsnittlig roman.

Nefertiti i Berlin (1990)
Sårig och vemodig diktsamling om avståndet och kärleken mellan en mor och en vuxen dotter som reser till Berlin tillsammans.

Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (1994)
Romanen om den slitna skådespelaren Maurice Lind nominerades till August­priset och är fortfarande en av de egna böcker Bodil håller högst. Fast hon hade gärna skrivit om början.

Sista boken från Finistère (2008)
Bokjaget lämnar sitt älskade Finistère, i högsta grad mot sin vilja. Om sorg och uppbrott och förstås om skrivande.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag (2012)
Den senaste av loggböckerna, i vilken vi bland annat får stifta bekantskap med romanfiguren Edvard från en kommande bok, med familjen Tejp och den ogästvänliga staden nära Nantes.

Du kanske också gillar