Långläsning

»Det förvånar mig att jag är så ensam här«

av Per Svensson

Som kulturskribent är Therese Bohman motvalls åt både höger och vänster och känner sig ofta ensam om sina åsikter. Men som författare är hon hyllad över hela linjen. Inför tredje romanen Aftonland pratar vi både fiktionens skönhet och verklighetens otvättade hår.

I den stora trappan på Thielska galleriet hänger Ejdrar på skäret av Bruno Liljefors. Fyra ejdrar på en havsomfluten stenhäll.
Två svartvita hanar och två gråbruna honor. Den ena honan har vänt de andra fåglarna ryggen och är på väg ut i de gråbleka dyningarna. En av hanarna har rest sig upp och verkar tveka om han ska följa efter henne eller låta henne försvinna.
– Åh, säger Therese Bohman, jag brukar tänka att de har haft en parmiddag och så har han sagt något dumt och hon blir ledsen och går sin väg.
Man inser att på väggarna i bankiren Ernest Thiels palats från 1907 finns inte bara oljor och etsningar utan också komprimerade romaner.
Thiel var under några decennier en av Sveriges rikaste män. Vid Blockhusudden på Djurgården, där Stockholm tar slut och skärgården börjar, lät han bygga en slottsliknande villa, ritad av stjärnarkitekten Ferdinand Boberg, och fyllde den med verk av tidens stora svenska konstnärer. När Ernest Thiels affärer sedan började gå knackigt på 20-talet såldes allt till staten och gjordes till museum.
Väggen mittemot ejdrarna på parmiddag domineras av ännu en Liljeforsmålning med ejdrar som motiv. Therese gillar också den.
– Så massivt! Så tungt!
Fåglarna bildar en enda stor vitskummande våg som bryter sig upp ur tunga, mörka dyningar.
En nyckelscen i Therese Bohmans nya roman Aftonland utspelar sig just i den här trappan, vid just den här målningen: Sträckande ejder.

Väldigt idylliskt. Jättebra ända tills man blev tonåring. Då blev det ju Fucking Åmål.

Huvudpersonen Karolina Andersson är i 40-års­­åldern och professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Hon handleder en ung doktorand, Anton Strömberg. Han är en slacker, som hon till en början mest retar sig på. Men så presenterar han sitt forskningsprojekt. Han har kommit över ett sensationellt material som tycks visa att en okänd svensk kvinnlig sekelskifteskonstnär i själva verket måste betraktas som en av den europeiska symbolismens central­gestalter.
Karolina och Anton gör en gemensam utflykt till Thielska och när de står i trappan vid Sträckande ejder översköljs hon plötsligt av lycka, »en genuin glädje över att se honom gripas fullständigt av fåglarna, vattnet, vågen, av konsten«. Och samtidigt fylls hon av avundsjuka över att han, den ännu unge, fortfarande har så nära till »…den känslan, att den framkallades så lätt för honom. Hon hade velat se konsten med hans ögon. Ja, inte bara konsten. Hela världen.«
Och medan trappdammet dansar i soldiset genomströmmas hon av lust att röra vid honom.
Det är, vågar jag påstå, detta begär romanen gestaltar, en längtan efter att vara helt och fullt närvarande i ögonblicket, inte se sig själv stå vid sidan av det.

 

I just den här trappan på Thielska utspelar sig en nyckelscen i Aftonland.

I just den här trappan på Thielska utspelar sig en nyckelscen i Aftonland.

 

Kan du själv känna igen dig i det där?

– Absolut. Det finns något i det som jag kan känna mig dragen till, att vara uppslukad av något så att man glömmer sig själv. Det är en upplevelse man kan få av konst. Och så kan jag känna också när jag skriver.
Therese Bohman har vuxit upp i Kolmården. Skogen var en självklar lekplats för henne när hon var barn. Kanske har det bidragit till att hon lyft in också ett annat verk från Thielska i romanen, även om det där motiveras med att det handlar om Sveriges enda riktiga symbolistmålning.
JAG Ackes olja Skogstemplet från 1900 finns i en av konsttemplets stora salar. Vi har nyss tittat på den. Ett dovt grönt skogsrum med en naken kvinna och en bortvänd naken man, vars uppmärksamhet är riktad mot en skulpturversion av kvinnan.
»De stannade länge framför Ackes ›Skogstemplet‹, Anton betraktade den tyst en stund.
›Så jävla skum målning‹, sa han uppskattande.
Han lät så förtjust att orden gick rakt in i hjärtat på henne. Och han hade helt rätt, det var en jävligt skum målning. Det var därför hon älskade den.
Det var därför hon älskade hela epoken kring
förra sekelskiftet, sexet, drogerna, de tryckande stämningarna, det vaga obehaget: Det var jävligt skumt alltihop.«
Skumt är det i skymningen, varken ljust eller mörkt, varken dag eller natt, en tid då hårda och skarpa gränser blir mjuka och diffusa. De konstnärer och poeter som brukar kallas symbolister strävade efter att sudda ut gränserna mellan naturen och själen, verkligheten och drömmarna.

Läs också:  Med Jo Nesbø i Thailand

Är du en skymningsmänniska?

– Ja, jag tycker mycket om att vara ute och gå i skymningen, svarar hon.
Och när jag undrar vilken av målningarna på Thielska hon skulle vilja ta med sig hem, väljer hon en blå skymningsmålning av Eugène Jansson.
Själv stannar jag framför ett vinterlandskap av Karl Nordström. »Snö och sol är min favoritkombination«, säger jag. »Ljus. Ju ljusare desto bättre.«
– Jag gillar när det är mulet, säger Therese.
Hon älskar Thielska galleriet. Det är inte svårt att förstå varför. Det handlar inte bara om skymningsmålningarna och sekelskiftesmiljön. Thielska är ett hus och en plats där gränser luckras upp, där saker och ting smälter samman: Naturen och kulturen. Det förflutna och nutiden.

Jag tycker ofta saker som ingen annan tycker. Det förvånar mig.

Therese Bohman har skrivit nästan hela sitt liv. Och ändå verkar hon vara mer uppslukad av bilder än av ord. När jag frågar henne om hon känner samhörighet med några yngre samtida författare nämner hon i stället musikern Jonathan Johansson och filmaren Lisa Langseth.
– Och Lars von Trier. Jag är fascinerad av hans konstnärliga projekt. I synnerhet de tre senaste filmerna, Antichrist, Melancholia och Nymphomaniac.
Det dyker ändå upp namn på författare hon gillar: 1800-talsdiktaren Ola Hansson, poeten Stina Aronson, Karl Ove Knausgård, den skandalomsusade fransmannen Michel Houellebecq.
– Men jag är nog mer inspirerad av bilder än av text när jag själv skriver.

Varifrån kommer ditt konstintresse?

– Jag vet inte riktigt. Jag hittade det på egen hand. Mina föräldrar är inte alls intresserade av kultur på det sättet. De är esteter båda två, men på andra sätt. De tycker om natur, trädgård. Min mamma är väldigt bra på att fixa fint med blommor och inredning. Sådant har jag väl fått med mig. Och jag kommer ihåg att jag redan som liten var intresserad av bilder.
Vissa bilder gjorde större intryck än andra.
– Jag minns att jag skulle slå upp något i Bra Böckers lexikon, det kan ha varit i fjärde klass, och fastnade i något helt annat. Det var första gången jag såg Caravaggios målning Bacchus. Den fyllde en hel sida. Den var otroligt fascinerande. Det hände något där och då.
Också det äldsta minnet av ett möte med litteraturen har med bilder att göra. Therese läste Kap Sunion av Hjalmar Gullberg och hänfördes av ljuset och skönheten. I ett nummer av tidskriften Aorta, utgivet 2006, berättade hon om upplevelsen: »… jag hade aldrig varit i Grekland, jag visste inte vad ›arkipelagen‹ betydde – men det där marmortemplet på sin höga klippa, lyft som en lyra, det var en överväldigande bild.«

 

Therese Bohman känner sig hemma på Thielska. Annars är hon inte helt bekväm med det svenska kulturklimatet.

Therese Bohman känner sig hemma på Thielska. Annars är hon inte helt bekväm med det svenska kulturklimatet.

 

Hur var det att växa upp i ett villasamhälle i Kolmården?

– Väldigt idylliskt. Jättebra ända tills man blev tonåring. Då blev det ju Fucking Åmål.
Gymnasiet gick Therese Bohman i stan. Stan var Norrköping. Hon hade valt estetisk linje.
– Jag trodde jag skulle bli konstnär.
I stället hamnade hon på kulturvetarprogrammet på Stockholms universitet. Första terminen ägnades åt kulturteorier. Hon blev underkänd på första tentan.
– Jag blev jätteledsen. Vad är det som händer? Jag hade ju varit duktig i skolan.
Men hon hade inte programmerats med de korrekta koderna.
– Jag var helt vilsen. Jag visste inte riktigt vad man gjorde på universitetet. Jag tror inte ens att jag kände någon som hade pluggat på universitet när jag själv sökte dit.
»Vanlig arbetarklass.« Så har Therese Bohman beskrivit sin sociala bakgrund. Men när hon på Thielska berättar om sitt föräldrahem associerar jag snarare till den stora klassmässigt mer diffusa grupp som den förre KD-ledaren försökte flirta med genom att tala om »verklighetens folk«. Idoga småhusägare med »vanliga« jobb: förskollärare, receptionister, säljare, hantverkare, småföretagare. Thereses mamma var ekonomiassistent på företaget som tillverkar Wettex­dukar, hennes pappa utförde mätarbeten för kommunen.
För den kulturbärande övre medelklassen, den klass som förr kallades bildningsborgerskap, framstår dessa strävsamma sociala skikt som definitivt mer främmande än den gamla industriarbetarklassen. Den kan man romantisera. Att i kulturvärlden ha proletära rötter är som att vara adlig på UD. Men att komma från en »vanlig« familj i ett vanligt litet villasamhälle med fredagsmys och grillbrickor? Nja.

Therese hos farmor, uppslukad av Viktor Rydbergs Tomten.

Therese hos farmor, uppslukad av Viktor Rydbergs Tomten.

Inom ramen för kulturvetarprogrammet läste Therese Bohman så små­­­ningom konstvetenskap (i Stockholm) och litteraturvetenskap (i Linköping, med den blivande Axess-kollegan Johan Lundberg som lärare). Hon hade också en rad ströjobb, bland annat i ett storkök i Norrköping. Det var då, långt innan hon debuterade med Den drunknade, som hon började skriva på det manus som till sist skulle bli Den andra kvinnan. De självbiografiska inslagen är tydliga. Huvudpersonen i Den andra kvinnan jobbar i lunchkantinen på Norrköpings sjukhus, läser Thomas Mann, vill bli för­­fattare, berättar om hur hon misslyckades på sin första universitetstenta och odlar sitt främlingskap inför jämnåriga borgarbarn som inte förstår att värdesätta sina privilegier. Romangestalten har, precis som författaren själv, gått på skrivarskola. Där härskade en kollektiv misstänksamhet mot skönhet: »En skräck för vackra formuleringar, vackra scener, vackert språk.« För berättaren i Den andra kvinnan är det obegripligt. Det är skönheten som gör konsten till konst, och livet meningsfullt.
»Är ni så bortskämda, tänkte jag ibland om mina klasskamrater. Har ni det vackert i sådant överflöd att ni måste slumma till det lite och gilla det fula?«
När Therese och jag åt lunch i Thielskas kafé, före rundvandringen i utställningssalarna, ställde jag den dummaste av frågor: Vad handlar din nya roman om? Eftersom Therese Bohman är en artig och vänligt tillmötesgående person svarade hon:
– En längtan efter att tro på något.

Läs också:  Knausgård:
"Priset för Min kamp var högt"

Vad?

– Jag skulle tro att huvudpersonen längtar efter en gud, men det vet jag inte om jag själv gör på något aktivt sätt.

Blev Aftonland den roman du tänkt dig att skriva?

– Nej, jag började att skriva på den mer som en distraktion. Jag tänkte att det skulle bli en trivsam underhållningsroman. Efter att antal sidor märkte jag att stilen inte fungerade. Men då hade jag personerna klara.
Och så blev det en annan bok än avsett, en roman som inte bara handlar om längtan utan också om bedrägeri och självbedrägeri. Sexuell otrohet spelar en viss roll. Det är ett tema man känner igen från Therese Bohmans tidigare romaner.

 

Trots att Therese är författare ser hon sig själv mest som en bildmänniska.

Trots att Therese är författare ser hon sig själv mest som en bildmänniska.

 

Varifrån kommer ditt intresse för otrohet?

– Det har jag inte reflekterat över. Men jag är intresserad av lojalitet och intimitet. Det behöver inte vara erotiskt. Det kan mer handla om att bryta ett förtroende, slå hål på en intimitet.
I överförd mening skulle man kunna hävda att i den svenska kulturdebatten har Therese Bohman positionerat sig just som »den andra kvinnan«, hon som är osynligt närvarande vid parmiddagarna och skapar dålig stämning. Vi som aldrig bråkade, och så flyttade hon in i grannlägenheten!
Therese Bohman förknippas ibland med högerprassel, och säger att hon på ett sätt förstår det.
– Jag har ju jobbat på Axess, till exempel.
Och Axess är en tidskrift som ofta lyfts fram som den samtida kulturkonservatismens fan­­bärare i Sverige.
– Men jag vet inte om jag egentligen har tänkt på mig själv som ›kulturkonservativ‹. Jag har bara tänkt att jag inte är särskilt intresserad av ideologisk konst. Och det brukar vara så att jag känner mig som den som är mest höger i alla vänstersammanhang och mest vänster i alla högersammanhang.
I en av de roligaste scenerna i Monty Python-klassikern Life of Brian predikar Brian det fria tänkandets evangelium för hängivna anhängare. »Ni är alla individer! Ni är alla olika.« »Ja, vi är alla olika«, svarar folkmassan i kör, med en mun. Då säger någon: »Inte jag.«
Jag tänker mig att det skulle kunna vara Therese Bohman.
– Jag funderar ibland över att det finns så många skribenter som skriver samma saker, som är utbytbara. Då kan jag känna mig glad för jag är inte utbytbar. Jag tycker ofta saker som ingen annan tycker. Det förvånar mig. Jag minns att när jag var yngre, tänkte jag: »Vad skulle jag skriva, om jag fick skriva i en tidning?« Det hade jag ingen aning om. Jag föreställde mig att allt jag skulle kunna tycka, skulle någon annan kunna tycka bättre.

Men så är det inte?

– Nej, det känns härligt att jag ibland kan uppleva att hade inte jag sagt det här, hade ingen annan gjort det.

Läs också:  Välkommen till
Jungle Books

Nu har vi tagit oss upp till ett av Thielskas tornrum. Det är ett slags kapell, helgat åt genialiteten, konkretiserad av Friedrich Nietzsches dödsmask. Therese Bohman är inte helt frälst på konceptet.
– Jag har aldrig varit så mycket för att dyrka personerna bakom konsten, besöka deras gravar, resa till platser där de bott och sådant. Jag vill nog ha konsten för mig själv.
Fast samtidigt har hon ofta fantiserat om att få ingå i en »konstnärsgrupp«, ett gäng. Vid en lektion i gymnasiet upptäckte hon prerafaeliterna och blev hänförd. En grupp unga, brittiska 1800-talskonstnärer som bestämmer sig för att återvända till medel­tidens rena bildvärld, och samtidigt lever rock’n’roll-­­­­­­liv med bleka modeller med röda hårsvall. Det satte standarden.
Lite av samma entusiasm kände hon inför Donna Tartts bästsäljare från 90-talet, Den hemliga historien.
– Allting var perfekt med den boken. Den här gruppen som håller på med sin grej. Jag hade verkligen velat vara med där. Jag har läst Den hemliga historien jättemånga gånger. Vid något tillfälle började jag skriva på en roman som skulle ha kunnat bli något i samma genre; några konstvetare som utgjorde en krets och gjorde något skumt. Jag kommer knappt ihåg vad det var. Men när jag började skriva på Aftonland hade jag Donna Tartts bok i bakhuvudet eftersom min roman också utspelar sig i universitetsmiljö.

Hur tycker du att Aftonland förhåller sig till dina två tidigare böcker?

– De hänger ihop på något sätt. På sätt och vis skulle de kunna handla om samma person, i olika åldrar. Det är en person som inte riktigt tycker att hon hör till.
Själv tänker jag mig huvudpersonen i Den andra kvinnan som en motsvarighet till Jean i Strindbergs Fröken Julie, fast besluten att ta sig upp till toppen av trädet där man kan se solen lysa. Huvudpersonen i Aftonland är mer som en desillusionerad Nora. Hon har lyckats bryta upp, inte från dockhemmet utan från det som återstår av det svenska folkhemmet, ett tryggt men trist litet samhälle i Östergötland. Men var finns det vidunderliga hon drömt om? Hon är professor i konstvetenskap, men hennes vardagsliv är tunnelbaneträngsel, ensamma pastamiddagar och deprimerande umgänge med karriäristiska kollegor och kulturskribenter.

 

En längtan efter att tro på något. Så sammanfattar Therese ämnet för sin nya roman.

En längtan efter att tro på något. Så sammanfattar Therese ämnet för sin nya roman.

 

Det är som om livet inte är riktigt verkligt för henne?

– Hon är en självmedveten person. Hon letar efter tillfällen då hon inte tänker på sig själv. Hon dricker för mycket vin, till exempel.

Hon är på ett sätt desillusionerad?

– Ja, hon hade föreställt sig att på universitetet skulle hon få diskutera konst och konstnärer. Och så blir det nästan bara prat om tv-serier och kaffemaskiner.
I en rolig artikel i Expressen, om en dejtingsajt för kul­turmänniskor, beskrev Therese för ett par år sedan hur hon som 19-åring läst Carina Rydbergs roman Den högsta kasten och förvandlat omslagsbilden till en hel fantasifilm om hur det skulle vara ett en dag »bo i Stockholm och skriva böcker«.
Cigarettrök vid bardiskar. Intressanta kulturmänniskor som förde så blixtrande diskussioner »att man till slut bara måste skynda därifrån för att ha hetsigt sex i sparsamt möblerade lägenheter med boktravar och randiga persiennskuggor på väggarna«.

Så går det inte riktigt till. Alltid. Nu bor du i Stockholm. Har skrivit böcker. Lever i kulturvärlden. Har du själv blivit desillusionerad?

– Jag brukade tycka att allt var så imponerande. Nu är jag nästan inte imponerad av någonting. Det är något med mig. Så fort jag får tillträde till något tycker jag inte att det är så märkvärdigt längre.
Man blir lite orolig. Är det författare du vill vara?
– Jag har lite svårt att tänka mig att jag alltid skulle vara författare, alltid sitta hemma och skriva … Jag mår inte så bra av det. Det blir liksom sunkigt efter ett tag. Jag går inte ut. Jag tvättar inte håret. Men nu har jag ett halvtidsjobb på PEN-klubben. Det är perfekt. Då skärper jag mig.
Och Therese Bohman har redan börjat skriva på sin fjärde roman.

 

Per Svensson är författare, senior columnist på Sydsvenskans kulturredaktion och författare till bland annat Vasakärven och järnröret: om den långa bruna skuggan från Lund. I sommar ser han
fram emot att få fortsätta ströva genom den prunkande antologin Svensk poesi.

 

 

Therese Bohman
Född: 21 augusti 1978 i Kolmården.
Bor: I Stockholm.
Gör: Författare. Kulturskribent. Kansliansvarig på Svenska PEN.
Böcker: Debut­romanen Den drunknade släpptes 2010 och blev rekommenderad av Oprah Winfreys bokklubb. Uppföljaren Den andra kvinnan (2014) nominerades till både Sveriges Radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris.
Översatt: Bland annat till engelska, franska och tyska. Filmrättigheter sålda i Australien.
Aktuell: Med Aftonland som släpps 24 augusti.

 

Foto: Thron Ullberg

Du kanske också gillar