Långläsning

”Det hemska är alltid vackert”

av Malin Nord

Hon har alltid hållit sig borta från rampljuset och kulturmaktens korridorer. Ändå tackade hon ja till att bli Svenska Akademiens tionde kvinna. Varför då? Vi följde Sara Stridsberg under ett omtumlande halvår.

Stämningen är förväntansfull när Svenska Akademien står redo att under högtidssammankomsten välkomna sin nya ledamot, Sara Stridsberg, in i kretsen. Det är den 20 december 2016 och vi befinner oss i Börssalen i Gamla stan, där 13 kristallkronor gnistrar högt ovanför väggar av guld. I mitten av salen står sammanträdesrummet förberett enligt kund Gustaf III:s scenanvisningar från 1786, upphöjt som just på en scen, där det (förutom vid stol nummer 13) brinner ett stearinljus framför varje stol.

Akademieledamöterna skrider parvis genom salen och bugar för kungafamiljen som slagit sig ner på balkongen. Sara syns ännu inte till, hon väntar i Sessionsrummet i sällskap av en gemensam vän till oss, Linda Örtenblad, som är tjänsteman på Akademien. Vi som är Saras gäster sitter tre rader från sammanträdesbordet, och skådespelaren och regissören Ingela Olsson, Saras parhäst i det mesta hon gjort på scen, lutar sig fram och berättar att vi läser nr 1 2017 hon kvällen innan stöttade Sara med att påminna om att det här är en teaterföreställning: »Och alla vi som är här i kväll spelar med i den.«

Men innan ceremonin börjar, förflyttar vi oss i tiden till augusti förra året när Sara tog emot ett litteraturpris i en tidigare ledamots anda, Selma Lagerlöf. Det var också då som den här artikeln tog sin början.

»Är det möjligt att beskriva en människa utan att förstöra henne? Utan att stänga in, fängsla, förråda?«

Så skriver Sara i en publikation om konstnären Cindy Sherman som gjordes i samband med Shermans utställning på Moderna museet i Stockholm för tre år sedan. Jag återvänder till det stycket när jag funderar på hur den här texten ska skrivas. Då Vi Läser frågade om jag ville intervjua Sara med vår vänskap som en utgångspunkt, tänkte jag först att det var omöjligt. Vi har varit vänner i snart halva våra liv. Dessutom är Sara restriktiv med att ge intervjuer. Endast i höst har hon efter nyheten om att hon ska väljas in i Svenska Akademien fått ett stort antal förfrågningar och sagt nej till alla. Men vi tänker, och Sara säger att »det låter för tokigt för att säga nej till«.

En journalist som ringde upp för att göra en intervju efteråt grät av lycka

Ett par dagar senare sitter jag på tåget till Sunne där Sara ska ta emot Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris.

När stiftelsen gjorde sitt tillkännagivande visste de inte att deras pristagare två veckor senare skulle utses till ny ledamot i Svenska Akademien – precis som Selma Lagerlöf en gång valdes ut.

Jag har gjort Sara sällskap till litterära evenemang förut.

När hennes roman Drömfakulteten översatts till franska åkte vi till franska Lyon. Under framträdandet tog jag hand om hennes dotter, mitt gudbarn, som då var fem månader gammal.

Jag minns att Sara och ett antal män satt vid ett bord på scenen för att diskutera Drömfakulteten. Under tiden drog jag vagnen längs med åhörarplatserna. När barnet plötsligt vaknade och grät klev Sara ner, satte sig på huk framför första publikraden och ammade tills barnet somnade om. Då hon försvunnit upp på scenen igen kom en upprörd arrangör fram till mig: »Det passar sig inte att författaren ammar sitt barn på golvet.«

Nu forsar de värmländska skogarna förbi utanför tågfönstret. Mitt yngsta barn sover i min famn. Hans andetag är en lugnande vågrörelse, en havets tid, och jag minns ett samtal vi haft. Jag hade ännu inga barn, Sara hade precis fått sitt första. Det låter naivt nu, men föräldraskapet framstod som ett obegripligt stort ansvar, och jag skojade om rädslan att glömma mitt framtida barn i affären. I dag finns konversationen omskriven i hennes senaste pjäs American Hotel som gick på Stadsteatern i Stockholm förra året och som nu är en av tre dramer som kommer i bokform, Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet, i mars.

Carter: Jag trodde det innan att jag skulle glömma henne i affären när jag gick och handlade.
Men det gör man inte. Det skulle liksom aldrig hända. Om man inte har för vana att glömma sitt hjärta eller sitt ena ben på olika ställen.
Vladimir: Jag skulle.
Carter: Men du skulle ju inte glömma mig någonstans?

Det är sådana bilder som kommer för mig nu. Samtal vi haft där det har varit svårt att dra en gräns mellan den levda erfarenheten och den skrivna. Och medan tåget närmar sig Sunne läser jag tacktalet om Selma Lagerlöf som Sara har arbetat på i flera veckor. Hon skriver, vilket blir ett slags tröst: »Att försöka få syn på en författare, inom eller utanför hennes verk är en hopplös uppgift.« Och: »Varje roman avslöjar en hemlighet och sopar samtidigt igen spåren efter denna hemlighet.« Samma kväll framträder Sara inför en fullsatt matsal på Broby gästgivargård. Utanför faller ett ihärdigt regn, och efteråt överger vi idén att leta efter en restaurang och återvänder in i gästgivargårdens matsal. Svenska damlandslaget i fotboll har precis slagit ut regerande mästarna USA ur OS. På en stor tv-skärm visas straffarna om och om igen.

Skrivandet sitter så oerhört långt inne i mig, i nerverna och blodet

År 1914 blev Selma Lagerlöf den första kvinnan att väljas in i Svenska Akademien. Fem år tidigare hade hon tilldelats, som första kvinna och svensk, Nobelpriset i litteratur. När Sara efterträder författaren och översättaren Gunnel Vallquist på stol nummer 13 är hon den tionde kvinnan i Akademiens 230 år långa historia. Det svindlar.

– Styrkan i symbolvärdet i att jag nu ska bli en del av denna gamla institution överraskade mig också. En journalist som ringde upp för att göra en intervju efteråt grät av lycka. Så jag tänker att jag får försöka förvalta det förtroendet.

sara-stridsberg-02-vi-laser

Vi var många av Saras vänner som läste nyheten i media. Själv fick jag ett sms från Linda Örtenblad.

»Ny ledamot i sv akad!!!« Då hade pressmeddelandet nyss skickats ut. Eftersom Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius var sjukskriven ringde tillförordnade ständiga sekreteraren Tomas Riad Sara för att ställa frågan. Sara ville först rådfråga tre personer i sin absoluta närhet. En av dem undrade lite lakoniskt om hon hade något val, fick man säga nej till Akademien?

Vad var det som gjorde att du tvekade?

– Att jag hittills konsekvent hållit mig undan maktpositioner i den litterära världen. Det har varit väldigt starkt i mig. Och att jag är så inåtvänd och alltid vill springa min väg och allra helst vill sitta i min säng ensam och skriva och inte konfronteras med andra människor, allra minst med karaktärer ur den litterära världen.

Du har varit så produktiv den senaste tiden med roman, pjäser och nu pjäsbok. Tror du att ditt skrivande kommer att påverkas av arbetet i Akademien?

– Tre premiärer på nya pjäser på ett år var för mycket … Men jag tror inte att mitt skrivande kommer att påverkas särskilt mycket. Skrivandet sitter så oerhört långt inne i mig, i nerverna och blodet, att jag faktiskt inte tror att den sortens yttre saker kan påverka det särskilt mycket. Jag tror att det skulle krävas en naturkatastrof eller ett krig där jag blev inkallad.

Ja, som jag känner dig tänker jag att skrivandet snarare kommer att rädda dig?

– Skrivandet räddar en inte från någonting, men det kräver en klarhet och ärlighet och vidöppenhet som gör livet både enklare och svårare. Jag tänker ju alltid att jag valde mellan att skriva och gå under. Fast min lycka kommer ju verkligen inte bara därifrån … Men att skriva är ett sätt att hantera det skoningslösa i människans villkor: ensamheten, ojämlikheten, förgängligheten.

De tre pjäserna i nya boken heter American Hotel, Konsten att falla (om en mor och en dotter som lever isolerade i ett fallfärdigt hus i New Hampshire, två personer som också skildrats i kultfilmen Grey Gardens) samt titelpjäsen Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet.

Var kommer bokens titel ifrån?

– Det är en replik från Sabina i den pjäs som kallades Beckomberga när den spelades på Dramaten. Sabina berättar att hon har sett Nelly Sachs en gång på sjukhusområdet. Nelly Sachs vistades ju på Beckomberga i perioder, skräcken efter det Nazityskland hon flytt ifrån lämnade henne aldrig. Hon åkte direkt från Beckomberga tillsammans med en läkare för att hämta Nobelpriset i litteratur.

För mig är litteraturen någonting som kan befria människan

Du har sagt att du vid en tidpunkt inte kom vidare med romanen om Beckomberga, och att du först i pjäsens form hittade fram till berättelsen om mamman, pappan och dottern som innehåller en självbiografisk skärva. Vad var det som först hindrade dig?

– Jag tänkte att jag skulle skriva om de gamla mentalsjukhusens plats i världen, inte om min egen familj. Jag hade fått för mig att jag var någon som kunde närma mig Beckomberga ur ett sorts neutralt evighetsperspektiv, jag förstod inte riktigt vad som egentligen drog mig dit magnetiskt, att jag en gång kommit gående under de stora lindarna i sjukhusträdgården för att besöka min pappa. Jag visste att det självbiografiska var min moraliska biljett in, men inte att det hade med boken att göra. Men i pjäsen var det plötsligt möjligt att skriva saker som blivit omöjliga i romanen. Jag kunde lyssna till nakna röster utan prosans diagnosticerande burliknande språk. Karaktärerna fick tala själva, utan att bli beskrivna utifrån, utan att bli inringade.

Ett tema du ofta återkommer till i dina texter är beskrivningen som förstörelse: »Jag skulle vilja beskriva henne utan att förstöra henne« …

– Den där meningen kommer ur min roman Darling River. Jag uppfattar beskrivningarna av människor som förstörelser, begränsningar, burar. Vare sig det rör människor som ber om pengar på gatan eller om Sverigedemokrater eller änglar eller mödrar eller dårar. Jag söker alltid ett språk, i litteraturen och utanför, som vränger sig ur beskrivningarna. Litteraturen är ett försök att tänka utanför tankarna. För mig är litteraturen någonting som kan befria människan.

Jag och Sara träffades första gången på Biskops Arnö-författarskola i slutet av 1990-talet. Efteråt bildade vi tillsammans med Linda Örtenblad, Jenny Tunedal och Gertrud Hellbrand gruppen Vinthundarna som senare växte till en rörelse, Skam. Vi läste manifest från scener i bikini och vitskimrande helkroppsdräkter, samtidigt som vi matade varandra med prinsesstårta. Vi ville krossa patriarkatet och de strukturer som gör en författare så förtvivlat ensam. Att vara en skrivande kvinna, och ta den platsen i världen, har historiskt inneburit en stor skam. Många kvinnliga författare har vittnat om hur patriarkatet försökt hindra dem från att skriva. Vi ville undersöka och motarbeta de strukturerna. Till exempel arrangerade vi varandras debutreleasepartyn, för att stå upp för varandras böcker. Vi hade alltid läppstift utanför munnarna.

Vad har det kollektiva skrivandet betytt för dig?

– Allt! Även om jag märker att jag blir alltmer ensam nu, att jag får allt svårare att dela. Men det är inte bara skrivandet, det är hela livet. En avskildhet, ett behov av att vara trogen någonting annat … Den där gamla instinkten … Som att det måste vara alldeles tyst omkring mig nu …

Vad tror du att det handlar om?

– Kanske att alla skriker så högt just nu och verkar så övertygade om allt. Då längtar jag efter total tystnad. Den tystnad som uppstår när man faktiskt inte vet, när man måste tänka.

Det blir höst, och sedan vinter. Ett första snökaos lamslår Stockholm samma morgon som det står klart att Donald Trump blir USA:s nästa president. Jag går omkring med en känsla av undergång och förgänglighet, i ett slags American Hotel, tänker jag när jag läser om Carter som springer mellan två skyskrapor i Detroit, platsen där stora delar övergivits efter att staden gått i konkurs.

Det hemska är alltid vackert

Jag minns att det gick en sorgsen utandning genom publiken framför Stadsteaterns lilla scen kvällen för ett år sedan när Carter (spelad av Liv Mjönes i regi av Ingela Olsson) sa i sista scenen, rakt ut i rummet, en profetia:

»Om femhundra år har spåren efter oss sopats igen i de stora städerna, då har rovfåglarna intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue. Skyskrapan svajar lätt i vinden, det är som om världen kantrar (…)«

Den där bilden vill jag prata med Sara om. Men Svenska Akademiens högtidssammankomst närmar sig och hon behöver dra sig undan allt offentligt. Vi bestämmer oss för att fortsätta intervjun via mejl. Vi pratade ju tidigare om detta, förstörelsen som oavbrutet pågår mitt ibland oss. Minns du när du började se världen genom den linsen?

– Jag har alltid sett världen så. En förstörelse som bultar under den eleganta staden och språket. Det vackraste visar sig alltid vara det hemskaste men det hemska är också alltid vackert. Jag önskar mig att litteraturen ska befinna sig där det inte går att skilja det sjuka från det friska, skönheten från skräcken och, vansinnet från kärleken. Och jag vill göra det vackert som ingen tycker är vackert, bokstavligen kasta ljus över det.

En av Saras romaner som berört mig mycket är Darling River. Jag låg på en madrass i den övernattningslägenhet jag hade när jag gick Litterär Gestaltning i Göteborg. Sara och hennes dotter var på besök, och under kvällen hade Sara gjort de sista manuskorrändringarna

innan tryck. Jag kunde inte sova och läste igen om Lo, flickans plats i världen. Om patriarkatet, övergreppen i gyttjan på stranden till floden Darling River som sker i ett outhärdligt skimrande ljus. Ingen annan plats kan vara mer rimlig att närma sig för den som vill försöka förstå patriarkatet. 

När Valerie Solanas rör sig längs torskarnas gator i Drömfakulteten rör hon sig på världens absoluta botten. Hon är någon vi måste förhålla oss till, genom att sträcka ut en hand till eller vända oss bort ifrån. Lolita däremot, Lo, rör sig i ett slags världens baksida. Hon är överallt, mitt ibland oss. Men den som försöker sig på att rädda henne kommer att famla i luften.

– För mig handlar Darling River om ensamhet och längtan och om skammen det är att vara människa.

Scenen jag minns starkast är när huvudpersonen Lo är i skogen och skjuter sönder sin mammas klänningar tillsammans med sin pappa. Som en sorts gemensam depraverad våldsam längtan. Jag tänker ofta på modern som fotograferar landskapet där hon och barnet tidigare lekt, i hopp om att de ska dyka upp på bilderna igen tillsammans.

– Kanske är det författarens längtan att gestalterna ska dyka upp igen i landskapet, de hon skriver om. Att de ska dyka upp igen i romanens magiska blixtljus och inte vara sårade och skadade, att kunna hålla dem levande och friska för evigt. Så länge man skriver är de kvar.

Det går ännu en tid. Snödrivorna smälter bort på gatorna och adventsljusen brinner i en vinter som är gråbrun och naken.

Du har berättat att det var ångestfyllt att tacka ja till Akademien. Hur tänker du nu, när det närmar sig?

– Jag har varit med om väldigt svåra saker det här året. Katastrofer, sorg. Akademien tillhör nu avdelningen ickekatastrofer, avdelningen för mindre svåra saker. Av en sorts ingivelse eller instinkt tackade jag ja, fast det var oväntat och också för mig själv förvånande att jag gjorde det. Ett skäl till att säga ja var ödestiden vi lever i, den totala brant som vår tid är. Frågan om vilken plats boken kommer att ha i världen i framtiden var avgörande för mig, boken som en motrörelse och tröghet och långsamhet i en brutalt skenande värld. Jag föreställer mig att Akademien står just för en sådan tröghet och långsamhet. Och jag har alltid sökt mig till paradoxerna, motsägelserna. Jag inbillar mig att många av mina läsare inte direkt brinner för Svenska Akademien och tanken på kraschen mellan tradition och revolution tycker jag om.

Hur ska du göra för att behålla din revolutionära blick inom det slutna rum som Akademien är?

– Den frågan har jag inte svaret på ännu.

Sara har sedan debuten Happy Sally 2004 gett ut fyra romaner och skrivit sex dramer. Hennes senaste roman Beckomberga är i skrivande stund översatt till 19 språk över hela världen.

sara-stridsberg-03-vi-laser

Hur märker du att dina böcker färdas över jordklotet?

– Jag märker det, men jag håller det ifrån mig, både medvetet och som någonting som bara blir. Jag vet inte riktigt varför jag gör det. Det har alltid varit så. Men det är nog den där känslan av att vara sårbar, att den här gången älskade ni boken, men nästa gång kommer ni att släpa mig i smutsen. Att aldrig låta beröm komma åt mig är en sorts strategi, men det är klart att det är en stor lycka för mig att böckerna rör sig över världen, det är ofattbart. Men jag är ju i en ny

roman nu … Den heter Kärlekens Antarktis … Och jag tycker att jag alltid står inför samma stängda dörr varje gång jag skriver en ny bok eller pjäs. Det går inte att lära sig att skriva, det är lika svårt varje gång. Så lyckan med de gamla böckerna finns, men det utspelar sig i skuggan av skrivandets akuta och nerviga och passionerade lycko-nu.

Du talar ibland om bilder som ingångar till dina verk.

– Om någon konstnär spökar här så är det Annika von Hausswolff och Tracey Emin, men de har ju spökat förut.

Sara skickar ett utkast av sitt inträdestal till mig. Om Gunnel Vallquist som vigde sitt liv åt den katolska tron, och som kom att ägna nästan tre decennier åt att översätta och revidera Marcel Prousts livsverk På spaning efter den tid som flytt:

»Det skulle också kunna vara en livshållning. Att förstå när man inte förstår. Att acceptera att människan är en ofullkomlig varelse.«

Ser du något släktskap mellan er?

– När jag har skrivit om Gunnes Vallquist har jag snarare sträckt mig in i det för mig okända. Hon påminner om Birgitta Trotzig när det kommer till den katolska tron – hur tron som Trotzig säger är en formulering av friheten mot det mardrömslika tvånget i existensen, mot mardrömmarna om maskinen som tar makten – och Trotzigs världar har varit så stora och avgörande i mitt liv och skrivande. Man sträcker sig efter ett livsnervsljus i totalt mörker.

Sorlet i börssalen har tystnat. Klas Östergren, direktör för innevarande halvår, förklarar mötet öppnat med ett inledande anförande, och för första gången eskorterar en kvinna (Sara Danius, Akademiens ständiga sekreterare) en annan kvinna (Sara Stridsberg) genom salen. De går sakta arm i arm, båda i svarta eleganta långklänningar, också de bugar för kungafamiljen innan Sara Danius visar den nya ledamoten till pulpeten där hon ska hålla sitt tal.

När hon är klar kommer Sara Danius att tända det sista ljuset och dra ut den tunga sidenklädda stolen så att Sara kan slå sig ner mitt emot Kristina Lugn och Per Wästberg, vid bordet där hon ska sammanträda en gång i veckan, i resten av sitt liv. Och innan hon försvinner till Akademiens Villa Bergsgården på middag med ledamöter, kungafamiljen samt ett fåtal inbjudna gäster, kommer hon att berätta att nervositeten rann av henne under dagen, och det märks, för nu står hon där och blickar ut över kung och drottning och akademiledamöter utan att darra på rösten.

»Vad spelar det för roll vad som händer när vi är döda? Vad spelar det för roll vilka vi var när vi levde, om vi var en konung eller en hora eller en galning

eller en prinsessa eller en dåre eller en ängel?«

 

Malin Nord är journalist och författare.
I mars utkommer hennes andra roman, Barmark.

 

Sara Brita Stridsberg
Bor: i Stockholm.
Ålder: 44 år.
Familj: Två barn, Pojkvän, exfru.
Senast lästa: De oroliga av Linn Ullman.
Längtar efter: Caterina Pascual Söderbaums roman Den skeva platsen.
Aktuell: Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet (utkommer i mars) samt ny ledamot i Svenska Akademien på stol nummer 13.

Du kanske också gillar