Boktips

Don DeLillo

av Jerker Virdborg

Don DeLillo blir lätt hes. Därför är tiden begränsad, han klarar inte av att samtala länge. Vi träffas i agenturens ombonade lägenhet på 79e gatan på Upper East Side. Väggarna är täckta av fyllda bokhyllor, golven av tjocka, blå heltäckningsmattor. Det är en klibbande het sensommardag och isbitarna i våra vattenglas smälter snabbt.

”Ursäkta värmen”, säger han leende.

Han är medellång, magerlagd och har skarpa mörkbruna ögon. Han talar lugnt och behärskat. Framtoningen är ödmjuk och vänlig, men med integritet. Trots all berömmelse förhåller han sig avslappnat till vad han uppnått.

”Jag har alltid känt att jag haft tur, det har inte förändrats genom åren. Jag var väldigt osäker på min första bok ”Amerikana” men lyckligtvis ville en förläggare ge ut den och sedan dess har jag flugit vidare. Och med det syftar jag inte på att jag blivit erkänd, utan bara på att jag är glad över att ha kunnat fortsätta. Mottagandet har ju varit fint, även om det i viss mån skiftat från bok till bok, men här är jag, femtio år senare, och jag skriver fortfarande. Att jag är ett namn känns mest som en fantasi, som att det inte är på riktigt. Ju äldre jag blir desto mer blir jag på nytt den där grabben som växte upp i Bronx.”

 

Don DeLillo föddes i New York av föräldrar som utvandrat från Italien. Efter studier på Fordham-universitet och flera år som copywriter debuterade han 1971 och fortsatte sedan att publicera ett antal böcker under 1970-talet. Sakta växte hans rykte som kultförfattare i USA och med ständigt fler utgivna romaner under 1980- och 1990-talen nådde han efter hand stora läseskaror i många länder. Han har även skrivit flera pjäser och ett filmmanus. Senare i höst fyller han 80. Men är jag för det på tal säger han genast:

”Hysschh!”

”När du tittar tillbaka på ditt författarskap, vad är du särskilt stolt över?”

”Det är små saker som gör mig belåten att tänka på, vissa intressanta ögonblick. Min pjäs ”The Day Room” sattes 1986 upp av en teater i Cambridge, Massachusetts. Den fick ett pris av de lokala teaterkritikerna, vilket på sätt och vis var anmärkningsvärt med tanke på att jag var romanförfattare. Min brorson har ett hus I New York Upstate där han har samlat alla mina priser och utmärkelser i ett rum, och när jag besökte det långt senare råkade jag läsa motiveringen från de där kritikerna, jag hade helt glömt bort den. Och det kändes bra. Och häromdagen hittade jag en gammal låda i garderoben, fylld med tidningar från Texas och 1963, just efter mordet på John F. Kennedy. Spröda, gulnade sidor som höll på att smulas sönder… Jag blev verkligen förvånad, för jag hade glömt bort den där lådan. Som sagt, enkla små saker ger mig en viss sorts tillfredsställelse.”

 

Litteraturhistoriskt brukar DeLillo placeras in under rubriken ”postmodernism”, tillsammans med andra amerikaner som Thomas Pynchon, Kurt Vonnegut, Vladimir Nabokov, Joseph Heller och gode vännen Paul Auster. Och visst kan man se ett antal typiska karakteristika för postmodernismen i många av DeLillos romaner: Fascinationen för teve och media, förkärleken för absurdistisk satir samt bärande teman som populärkultur, kärnvapen, drogmissbruk och globalisering. Postmodernismen förklaras vanligen med att en ny generation författare i främst USA, från sent 1950-tal och framåt, fortlöpande bearbetade en ny sorts desillusionerad livsupplevelse i ett efterkrigsamerika präglat av Hiroshima, presidentmord, Watergate och Vietnamkriget – en värld där modernismens lekfullt upproriska idéer från 1910- och 1920-talen uppfattades som hopplöst daterade.

Men man kan se många influenser i DeLillos verk och själv kallar han sig inte postmodernist.

”Du ser dig själv som modernist?”

”Om jag någon gång beskrivit mig som modernist så var det för att jag gillade att placera in mig i det långa led av författare som har James Joyce som stamfader. När det kommer till kategorier vet jag inte alls vart mina böcker hör hemma. Och jag upplever inte någon samhörighet med de författare du nämner. Den ende samtida författare som jag känt ett släktskap till var Norman Mailer. Och jag tänker aldrig på tematik när jag skriver, scenerierna och karaktärerna kommer först, och sedan växer texten fram, mening för mening. Jag får ofta frågor om teman, och jag brukar då svara att i vissa böcker, som ”Omegapunkten” och ”Kroppskonstnären”, så var temat tiden, att försöka förstå den. Jag är inte säker på att läsaren begriper vad jag for efter men för min del kom jag nog så nära det var möjligt i ”Kroppskonstnären”, i den romanen finns ju en karaktär som förmår varsebli framtiden. Jag hoppas jag lever så pass länge att jag får se någon göra detta på riktigt, eller i alla fall läsa om det. Eller göra det själv… Jag kan förklara för dig hur fiktion och minne fungerar. Under tidigt 1960-tal bodde jag i en enrumslägenhet i midtown. Intill bordet där jag alltid satt och åt fanns en vägglampa. En dag började lampskärmen brinna. Jag minns inte hur jag släckte den men det gjorde jag. Och femtio år senare kom det där minnet till mig, och så skrev jag inledningen till novellen ”Den svältfödda”, där lampan ju brinner upp. Minne och skrivande binds samman, på ett gåtfullt sätt. Det kan vara något som hände igår, eller femtio år tidigare.”

DeLillos senaste bok ”Noll K.” handlar om en miljardär som i en avlägsen rysk stad experimenterar med kryonik – att frysa ner avlidna människor för att senare kunna uppliva dem. På nytt undersöker DeLillo här en galopperande teknikutveckling som innebär nya möjligheter men som också väcker rädsla.

”Tiden som tema är viktig även i ”Noll K.”?”

”Det var en bok som tog nästan fyra år att skriva och som krävde många omarbetningar. Jag har fått höra av läsare att de tyckte vissa scener i ”Noll K.” är roliga och det förvånade mig, att humorn skulle vara ett viktigt inslag. Tematiskt finns där förstås en kraftfull drivkraft i skildringen av teknik och vetenskap plus den underförstådda konflikten mellan att avsluta livet på ett olagligt sätt och ett löfte om att förlänga det.”

Den kraftfulla AC-anläggningen i rummet arbetar för högtryck, temperaturen blir långsamt allt mer behaglig.

”Den svenska författaren Torgny Lindgren, som också är ledamot i Svenska Akademien, har berättat om något som liknar ett beroende av ständiga nyhetsuppdateringar, att vara mitt i flödet. Det finns mängder med nyhetsmaterial i dina texter, hur ser din egen relation till media ut och kan du känna igen dig i det Lindgren pratar om?”

”Jag kan förstå vad han menar men jag känner inget beroende på det sättet. När jag var ung hade jag ingen teve men jag lyssnade på många märkliga radioprogram nattetid. Detta inspirerade mig men inte på något specifikt sätt, tror jag. Nu för tiden försöker jag se tio minuter nyheter varje kväll, före middagen, men min fru vet alltid mer, för hon hör på radio också. Medan jag lagar lunch brukar jag höra på en jazzstation på radio men det tar inte mer än 90 sekunder, för jag behöver inte så mycket lunch. Sedan äter jag, medan jag läser en tidning.”

”På tal om media, vad tänker du om den pågående amerikanska valrörelsen?”

”Det är som en masshallucination, som att det inte händer på riktigt, som något hämtat ur en medeltida folksaga… Jag föredrar att inte kommentera valet offentligt. Men jag kommer absolut att rösta.”

Det är omöjligt att inte återkomma till ämnet Svenska Akademien. Efter sinsemellan mycket olika verk som till exempel den dokumentaristiska och thrillerartade ”Vågen” om mordet på JFK, de vilt satiriska böckerna ”End Zone”, ”Amerikana” och ”Vitt brus”, det strängt återhållna berättandet i novellsamlingen ”Ängeln Esmeralda” eller i ökenromanen ”Omegapunkten”, de av den moderna terrorismen djupt influerade romanerna ”Spelare”, ”Mao II” och ”Falling Man” samt inte minst den väldiga skildringen av tomheten i det postmoderna USA, kanske författarskapets själva höjdpunkt, ”Under jord” – efter allt detta, och ännu ett antal böcker, så hörs allt fler röster säga att ifall någon amerikan förtjänar Nobelpriset så är det inte Joyce Carol Oates, inte Cormac McCarthy, inte Thomas Pynchon, inte Philip Roth och inte heller John Ashbery, utan definitivt Don DeLillo. Horace Engdahl, dåvarande ständig sekreterare i akademien, sade dock i en intervju 2008 att Europa var ”den litterära världens centrum, inte USA” och att amerikanerna var för ”isolerade och inskränkta” och de ”egentligen inte deltar i en större dialog om litteratur” eftersom man översätter så få författare och ”detta ointresse för omvärlden är begränsande”.

”Engdahl blev nog lite feltolkad men kan du relatera till vad han sa?”

”Amerikansk litteratur i sig är dynamisk och har varit det i många decennier, den rör sig över stora områden. Om Cormac McCarthy skriver om den amerikanska västern så kan man inte kritisera det. Det är hans ämne, och dessutom en del av det amerikanska kulturarvet. Sedan finns det mer internationellt orienterade författare, och flera har fötts i New York, som Philip Roth, Paul Auster, jag själv och många andra – och det här är vår bakgrund, vårt arv. Det är viktigt att påpeka att vi befinner oss nästan åttatusen kilometer från Europa och detta skapar en skillnad. Vi är i fysisk bemärkelse avskilda från Europa, vi är i Nordamerika! Å andra sidan är det helt sant att alltför få böcker översätts. Jag vet inte om det beror på förlagsbranschen här eller på ett amerikanskt temperament. Vi borde vara mer öppna inför andra sorters skrivande och andra sorters kulturer.”

DeLillos olika litterära röstlägen skiljer sig åt, ibland kraftigt. I vissa passager präglas berättandet av utförliga och mycket konkret visualiserande miljöskildringar. I andra dominerar egenartad och hårt stiliserad dialog, som nästan tycks pågå bredvid de pratande karaktärerna, som en autonom kraft i texten, som om samtiden diskuterade med sig själv. I åter andra ges utrymme åt abstrakta tankegångar där oväntade associationer och överklivningar skapar en säregen friktion. Intrigerna är i sin tur ofta oförutsägbara, med nyckfulla vändningar och disharmoniska upplösningar. Den sammanlagda dynamiken när flera av dessa element läggs efter varandra blir otvetydigt typisk DeLillosk. Och ur undertexten stiger ett författarskapets grundmotiv fram, om och om igen: Hur vilsna individer, ofta förgäves, famlar efter identitet, kontakt och överblick i ett samtidsmyller skapat av fatala globala spänningar, en obönhörlig teknologisk framåtrörelse och ett tvingande behov att blicka tillbaka. DeLillos ständigt hyperregistrerande ögon hör till en som står bredvid och iakttar, men som gör det genomträngande och envetet. Så här kan hans pregnanta stämningar ta sig uttryck, när berättaren i novellen ”Hammare och skära”, en man dömd för ekonomisk brottslighet och fånge på en amerikansk anstalt, funderar över sig själv och sina barn:

 

Det gamla livet omarbetar sig självt varenda minut. Om fyra år kommer jag fortfarande att vara här, hopplöst klafsande bland allt detta skumma spill. Den fria framtiden är svår att föreställa sig. Jag har tillräckligt svårt att skönja konturerna av det förflutna jag vet något om. Det finns ingen stabil grund, ingen tro eller sanning förutom flickorna, som föds, växer, lever.

(Översättning Rebecca Alsberg)

 

”Jag bodde under en tid i Grekland och eftersom jag inte kunde språket började jag betrakta bokstäver och meningar som visuella enheter. Det här fick väldiga konsekvenser för mitt sätt att skriva, efter 1970-talet. Jag är dock inte medveten om någon konflikt mellan språkintresset i sig och bildskapandet, dynamiken uppstår genom att jag att blandar. Det är nog så att miljöerna ofta kommer till mig först men att språket sedan tränger undan dem, när språket blir tredimensionellt, och värt att titta på, i sig självt. Samtidigt måste jag se det jag skriver om för att kunna placera in karaktärer i särskilda miljöer. Det finns författare som skriver essäliknande romaner men själv måste jag känna att jag faktiskt befinner mig där texten utspelar sig. Det kan vara i en biograf, ett konstmuseum, en tunnelbanevagn… det är så jag alltid arbetat. Till exempel har jag flera gånger åkt till öknen i Arizona bara för att få se landskapet. Det är ju något mycket filmiskt med sydvästra USA, en platt terräng, kanske med berg i bakgrunden, och så jag ser en man på en häst framför mig, han rider från den ena kanten av filmduken till den andra… Det är kanske från någon film med Randolph Scott, som jag såg som liten.”

 

DeLillo återkommer i intervjuer ständigt till filmens betydelse för hans utveckling. Som ett litet test visar jag en scen ur en italiensk klassiker från 1964 på min Ipad, vilket gör honom upplivad, och det tar bara två sekunder innan han består provet.

”Det är ju Monica Vitti! Det är taget från ”Den röda öknen”.”

Vi ser klart scenen där Vitti i en extremt långsam panorering blickar ut över det gåtfulla industriella landskapet utanför kraftverket i Ravenna, där marken är fylld av skräp, och giftig rök sipprar ut ur smala rör och höga skorstenar.

”Den röda öknen kan vara min favoritfilm av Michelangelo Antonioni. Jag ska faktiskt hålla ett tal om just den filmen på Roms filmfestival senare i år. Jag gick väldigt mycket på bio när jag var ung. Påverkade det mig? Antagligen, jag kan inte säga exakt hur, men det måste haft effekt. Att se alla de där europeiska filmerna på 1960-talet innebar en enorm skillnad mot filmerna jag såg som pojke i Bronx. Nu var det inte Randolph Scott på en häst längre, utan en riktig utbildning, och även ett stort nöje förstås. Antonioni och Ingmar Bergman var två av de absolut viktigaste regissörerna, det var som en ren uppenbarelse att få se deras verk. Alla de där tomma biograferna som fanns i New York på den tiden var också en sevärdhet, i sig själva.”

Jag överräcker en lista på tio av mina egna favoritfilmer.

”Kan du skriva en med dina?”

”Javisst”, ler han, som det verkar inte helt missnöjd med uppgiften. ”Vi kan säkert hålla på och nämna film efter film, hur länge som helst.”

 

I höst kommer DeLillo för första gången till Stockholm, bland annat för att medverka i festivalen Stockholm Literature på Skeppsholmen.

”Hur känner du inför att uppträda på scen?”

”Under flera decennier var det något jag aldrig gjorde. Sedan början av 1990-talet går jag med på det, ibland, men många gånger måste jag tacka nej. Det är stor skillnad mellan att läsa ur sin egen bok och att delta i ett samtal. Det kan också vara intressant ibland att svara på frågor från publiken, att få höra folk skratta. Det är ju sällan man som författare får vara med om det, det känns som att vara en del av en annan värld och då brukar jag tänka: ”Vad gör jag här?”.”

”Jag har funderat en hel del kring humor och skrivande. Vissa av dina böcker som till exempel ”Vitt brus” och ”Amerikana” är fyllda av skruvade ironier och drastiska oneliners. I andra romaner för en närmast asketiskt avskalad röst historien framåt och humorn är helt slopad.”

”Varje bok bestämmer själv om det finns utrymme för underhållande inslag, eller inte. När försökte jag vara rolig? I ”End Zone” antagligen, och i ”Vitt brus”… I ”Under jord” finns några passager med ståupplegenden Lenny Bruce, och där var jag tvungen att matcha min humor med hans, vilket var en riktig utmaning, det jobbade jag mycket hårt med. Jag hörde på skivor med honom men stal faktiskt inte mer än två rader. Jag kände mig rikligen belönad när en av hans före detta managers läste boken och sa att jag var roligare än Lenny. Det tror jag inte är sant, men det kändes som att jag fick godkänt. I det exemplet rör det ju sig om humor som placerats mycket centralt i texten men ibland skriver jag en scen från en oväntad vinkel och upptäcker med ens att något som jag inte själv är beredd på faktiskt blir roligt.”

Vi jämför under en stund olika erfarenheter av skrivandet och jag lägger fram en tanke som följt mig genom åren:

”Är det inte riskabelt med humor? Det blir så lätt inställsamt och ängsligt.”

”Jag håller helt med, det kan vara ödesdigert.”

”Jag har å andra sidan publicerat ett par tusen sidor prosa vid det här laget men har inte lyckats vara rolig en enda gång.”

”Säkert att du inte varit rolig?”

”Nästan säker.”

”Tja, det finns författare som bara inte är roliga.”

”Ja, men är det inte sorgligt?”

Vi småskrattar åt detta konstaterande, och samtalet rör sig vidare, på nytt tillbaka till uppväxten. Det finns en rörande urscen i DeLillos liv som ständigt återkommer när hans tid som ung beskrivs. Sommaren innan han började på collage fick han under en månad jobb som ”parkie”, det vill säga vakt i en lekpark i Bronx. Men istället för att hantera bråkiga barn runt gungbrädorna ägnade han, den blivande världsberömde författaren, tiden åt att sitta på en bänk och läsa Joyce, Faulkner och Hemingway. Dag efter dag, tills sommaren var slut.

DeLillo har lite svårt att förstå min fascination för platsen.

”Åk inte dit, snälla! Jag vet inte alls hur där ser ut nu för tiden. Lekparken låg en bra bit från där jag bodde, närmare kvarteren där Stanley Kubrick växte upp. För att komma dit var jag tvungen att ta en buss och sedan gå ett långt stycke. Det var ett tryggt område, barnen var sällan särskilt stökiga. Så jag tog med mig en bok varje dag och bara satt där på en bänk. Och sedan var det över, efter fem veckor.”

”Ett lekplatsuniversitet?”

”Ja, det kan man kalla det. Men jag har inte varit där sedan 1957. Eller när det nu var.”

DeLillo beklagar sig över att hans minne inte riktigt är vad det har varit.

”Så, vilka är dina planer framöver?”

”Jag skriver just nu en kort text, åtta-nio sidor, om min personliga erfarenhet av mordet på JFK, nästa år är det hundra år sedan han föddes. Först ville jag inte skriva om det det för jag har ju redan besökt det där territoriet i ”Vågen”, men sen kom jag på en sak som jag inte hade funderat över tidigare. Efter det vet jag inte alls. Jag är så väldigt upptagen hela tiden, det är förfrågningar, resor, en massa som händer… Jag vill skriva en ny berättelse och har gjort några få anteckningar, det känns som att det blir en novell, vi får se. Noveller är ju vad jag brukade skriva från början.”

”Jag tycker mycket om dem, de borde lyftas fram oftare. Är det någon av dem du själv känner starkt för?”

”En som betyder mycket för mig är titelnovellen i samlingen ”Ängeln Esmeralda”, nunnan syster Edgar däri figurerar ju även i ”Under jord”. Hur hon möter folk från gatan, alla de underliggande farorna och våldet i södra Bronx… Hon är förresten baserad på nunnor som jag studerade med när jag gick på läroverket.”

”Några särskilda novellister du gärna nämner?”

”Åh, det finns så många. Flannery O´Connor, John Cheever, John O´Hara…”

DeLillos röst har försvagats en aning, det börjar bli dags att runda av.

”En sista fråga, men det blir kanske också den svåraste. En svensk äldre författare ställde mig en gång inför något som jag grubblat mycket över, utan att hitta ett givet svar. Det är ett tankeexperiment: Om du var tvingad att välja ett liv utan läsning men med skrivande, eller det motsatta, ett liv utan skrivande men med andras böcker, vad skulle du välja?”

”En mycket teoretiskt ställd fråga.”

”Ja, men väldigt intressant.”

”Jag måste nog välja skrivandet. Det vore omöjligt för mig att tänka mig ett liv utan det. Men i den riktiga världen så är ju både läsning och skrivande det som konstituerar det dagliga livet för en författare. Jag vet inte vad jag hade gjort med mitt liv annars. Gått ännu mer på bio kanske. Men det är ju inget yrke.”

Vi reser oss, tar i hand och agenten följer mig till ytterdörren. Ute i tamburen möts min och Dons blick en sista gång.

”Varmt välkommen till Stockholm då”, säger jag.

”Tack. Vi ses där.”

 

Fyra DeLillo-platser i New York
1. St. James Park i Bronx, mellan 191a och 193e gatan, strax väster om the Grand Concourse. Det var här DeLillo satt på en bänk och läste en stor del av den modernistiska litteraturen, en sommar på 1950-talet. ”Jag tog inte ens på mig jobbuniformen som man skulle ha. Och ingen brydde sig.”
2. East 37th Street öster om Lexington Avenue. Här bodde DeLillo under femton år, mitt i stadsdelen Murray Hill. ”Jag hade en enrumslägenhet på tredje våningen i ett mycket smalt brownstonehus. Hela mitt liv formades på grund av det, bland annat träffade jag min blivande fru. Men området är så annorlunda nu.”
3. Bleecker street, West Village. En av de mest kända och mytomspunna gatorna i tidigare bohemiska Greenwich Village. ”Jag var mycket i affärerna och på restaurangerna där under en tid. Och på biografen förstås. Men den är borta nu.”
4. Chelsea, West 20th Street och norrut. ”Där finns intressanta industriella miljöer. Alla lagerbyggnader, lastbilar, kala ytor… Dessutom ligger där många konstgallerier. Jag har ständigt återvänt dit, under många år.”

 

Du kanske också gillar