Bokhyllan

Paris förflutna skuggor

av Yukiko Duke

Paris är staden vi aldrig slutar längta till. Det kan terroristerna aldrig ändra på. För att påminna oss om det plockar vi fram tre texter ur arkivet. Här skriver Yukiko Duke on Paris-skildring vi aldrig kommer att glömma.

 

Ibland får man romaner i sin hand som blir nycklar till hela författarskap. När jag läste Dora Bruder (övers: Madeleine Gustafsson) av den franske Nobelpris­tagaren Patrick Modiano, förstod jag plötsligt varför han i sina verk ständigt återvänder till ockupationsårens Paris: han skriver sig fri från det förflutnas slagskugga på sin vackra, glasklara prosa.

På 1980-talet får författaren syn på en notis i en gammal France-Soir från december 1941. En femtonårig flicka, Dora Bruder, är anmäld försvunnen av sina föräldrar.

Patrick Modiano börjar undersöka försvinnandet. Det visar sig att Doras föräldrar är fattiga, judiska invandrare från Österrike–Ungern. Av någon orsak har de valt att sätta sin dotter i den katolska skola som hon nu har rymt ifrån.

Dora återfinns inte, månaderna går. Så dyker hon plötsligt upp. Bara för att åter försvinna. I juni 1942 arresteras hon och skickas till det ökända lägret Drancy, så vedervärdigt att till och med tyskarna tyckte att det var en skam för Frankrike. I september  deporteras hon till Auschwitz.

I nio års tid försöker Modiano rekonstruera Dora och hennes föräldrars sista tid i livet. Det handlar om att frambesvärja de döda ur glömskan, men lika mycket om att sona en fars skuld. Modianos far var jude och arresteras också, men lyckas fly. Men i stället för att göra något meningsfullt av sin frihet, försvinner han in svartabörs­handelns smutsiga värld för att tjäna pengar.

Dora Bruder är en dubbel kärleksgärning: Modiano tecknar varsamt ett porträtt av en glömd familj och försöker samtidigt förlika sig med sin far. Det är stor litteratur.

Du kanske också gillar