Perspektiv

»Jag är en nordisk bastard«

av Dorthe Nors

Dorthe Nors är en av världens just nu hetaste novellister. Vägen dit gick via en djupdykning i svensk litteratur. Och ett avgörande möte med Kerstin Ekman på Clas på hörnet.

 

När en dansk kollega för ungefär tio år sedan påstod att han trodde att jag skulle vara bra på att skriva noveller, skakade jag på huvudet och sa: Nix! Men han insisterade på att det fanns en precision och en kraft i mitt talspråk som vittnade om att jag förmodligen skulle passa för kortformen. Jag sa: Aldrig i livet!

När jag ser i backspegeln tror jag att mitt motstånd hade sin grund i rädsla och bristande erfarenhet. Jag var rädd att jag inte var en tillräckligt bra författare, och jag ansåg att novellen var den svåraste av alla genrer. Varför? Jo, den är svår därför att man inte får begå några misstag i den. Man måste vara vaken varenda sekund. En mening ska vara så exakt att den kan konstruera en figur och samtidigt bränna ner en by – och få det att se lätt ut. Det är bara författare med speciell talang för precision och en finkalibrerad känsla för berättarstrukturer som behärskar formen. Jag var rädd att jag inte var en av dem.

DortheJag gav ut min första roman, en tjock en, strax efter att jag hade avslutat mina universitetsstudier. Jag hade läst Svensk litteratur, och min avhandling handlade om Kerstin Ekman i förhållande till andra svenskar av icke obetydligt format: bland andra Selma Lagerlöf, Göran Tunström och P. O. Enquist. Att studera Ekman hade stor betydelse för utvecklingen av mitt eget skrivande. Jag brukar hävda att det var hon som lärde mig hur jag skulle kunna skriva. För ett par år sedan, på restaurangen Clas på hörnet i Stockholm, fick jag dessutom tillfälle att berätta för Ekman själv att hon knäckte koden åt mig. Det var vinter, minns jag, och jag skulle intervjua henne för ett amerikanskt magasin. Min kärleksförklaring fick Ekman att säga att det var ju så det var: En författare behöver ha en annan författare att assistera vid förlossningen. Det fanns en skönhet i det, var vi överens om, och så började en hund gräva i snödrivan som hade bildats utanför fönstret. »Lilla vän«, sa Ekman till hunden och knackade på rutan, och då tittade den upp på henne, glad för uppmärksamheten, omtanken.

»Lilla vän«, sa Kerstin Ekman till hunden och knackade på rutan, och då tittade den upp på henne, glad för uppmärksamheten, omtanken.

När jag under min studietid – och även senare – har gått över Öresund efter vatten, beror det på den svenska litteraturens mod att betrakta existentiella strukturer. Där borta, på andra sidan, vågade man se in i sinnets mörka skogar. Av samma skäl älskar jag förresten också Ingmar Bergman, så är det sagt. Jag är så förtjust i
Bergman att jag har gjort honom till en bifigur i min kortroman Minna saknar en övningslokal (som ingår i den svenska utgåvan av Kantslag). Men nu går jag händelserna i förväg, och ändå inte. Bergman, Ekman, Enquist, Lagerlöf, Tranströmer – alla dessa stora svenska konstnärer personifierar det underbara svenska uttrycket »att se sanningen i vitögat«. Till och med när en sådan som Bergman ljuger talar han sanning.

Men varför stannade jag inte på min egen sida om Öresund? Vad skulle jag över i det svenska att göra? Jag tror att en del av svaret ligger i att jag som dansk är uppfostrad i ett land där ironin är rådande – även i litteraturen. Jag fann det vederkvickande att svensk litteratur hade modet att utforska de mer smärtsamma och dolda sidorna hos människan och civilisationen. Jag fick skrivlust i Sverige, och eftersom Kerstin Ekman skrev tjocka böcker trodde jag att jag också skulle skriva tjocka böcker.

Lilla vän.

Men så kom alltså denna danska författare och hävdade att jag skulle göra mig bra i kortformen. »Aldrig i livet«, sa jag och gjorde en grimas. Jag skulle göra mig bra i den stora formen, i det svenska formatet: det tjocka.

DortheDortheVi vet ju om det. Att danskar och svenskar är syskon på gott och ont. Varandras likar men ändå så olika. Visserligen tar både danskar och svenskar nu för tiden livet av en del människor i kriminalromaner, men när det handlar om litterär fiktion har Danmarks styrka under många år legat i ironin och estetiken. Stilmedvetenheten har varit utpräglad. Med danska språket är det också på det viset att vi har ont om ord. Jämfört med till exempel engelskan har vi på papperet bara ungefär hälften så många ord att leka med. Men bristen på ord är också en välsignelse. Den manar till kreativitet. Om vi har ont om ord måste vi återanvända orden, eller ännu hellre: vi måste sammanfoga orden så att de betyder nya saker. Vi måste ta tag i språket, böja det, göra om det – få det att verka för oss med minsta möjliga verkningsmedel.

Jag älskar denna danska lekfullhet. Att ett ord kan betyda olika saker beroende på i vilket sammanhang det uppträder i, är både förvirrande och givande. Nu går jag händelserna i förväg igen, men när min novellsamling Kantslag skulle komma ut i USA var översättaren och jag tvungna att välja en av de fyra betydelser som ordet »kantslag« har på danska. Vi valde att kalla den Karate Chop, men därmed förlorade titeln faktiskt tre slags betydelser. Danska språket är en fena på att säga saker som det inte säger. Jag har ofta fått höra att svenska författare är avundsjuka på det tänjbara och lekande i det danska språket. På vår sida om Öresund är vi i gengäld avundsjuka på svenska språkets vemodiga, klassiska klang. Det är mer korrekt, mer efter manualen, men det låter som kammarmusik när kammarmusik låter som bäst.

Det är alltså så här det förhåller sig: Svenskarna har en grandios, orädd och existentiell inställning till litteraturen. Danskarna har ett flexibelt, lekfullt, anarkistisk och ironiskt sätt att använda språket på. Och så kom alltså denna författarkollega och påstod att jag – smygsvensken – skulle utnyttja de resurser som låg i mitt eget språk.

Svenskarna har en grandios, orädd och existentiell inställning till litteraturen.

»Far och flyg!« sa jag.

Men så kom jag att höra talas om en novelltävling. Man kunde vinna pengar, och jag hade ont om pengar. I all hast skrev jag en historia, och nej, jag vann inte. Men jag fick ett andrapris och en massa beröm, och även om jag fortfarande utkämpade en kamp för att skriva stora, tjocka böcker så började rädslan för kortformen avta. 2007 skrev jag så novellsamlingen Kantslag (och jag kan känna att ni så här långt i texten fortfarande funderar över vilka betydelser ordet »kantslag« har på danska, så here it goes):

  1. Kantslag är kortform för »slag med handkanten« (karate chop!).
  2. Kantslag är när man slår ett taktslag på trummans kant.
  3. Kantslag är en liten bit som har slagits av kanten på ett finare porslinsföremål (jfr svenskans »kantstött«).
  4. Kantslag är ett sammansatt ord som kan betyda: Den strid som utspelas på kanten, det vill säga en existentiell gränskonflikt.

Det var en trevlig upplevelse att skriva Kantslag. Nej, euforisk! Jag hade lånat den danska författarens Knud Sørensens sommarstuga i Vesterhavet några veckor i maj. Jag var förälskad, men nu när jag ser tillbaka vet jag inte om jag var mest förälskad i denna man som jag i skrivande stund inte har tänkt på på flera år – eller om det var i glädjen över att äntligen ha hittat mitt instrument: en kortform med klangbotten. Ett skrivsätt som inte bara lekte med språkliga figurer i de yttersta skikten, utan som slog ner i djupet.

Jag kallar – inte opolemiskt – litteratur som enbart rör sig i språkliga figurer i skrivandets yttersta skikt för Bibbidi-Bobbidi-Boo-litteratur, uppkallad efter den goda fens trollsång i Askungen. Som vi vet verkade fens magi inte någon längre stund. Den tjusiga vagnen var egentligen bara en pumpa hela tiden, och Askungens klänning en trasa. Magin var till prydnad, och skrivandet ska helst inte bara vara till prydnad. Det ska ner i oss, in i oss, för att få varaktig effekt.

Materialet i Kantslag var djupt, mörkt och svenskt och inhämtat under en period då jag hade flackat runt i min författartillvaro. Men stilen var dansk och utnyttjade mitt eget språks förmåga att med enstaka ord kasta ljus åt många håll. Äntligen förstod jag hur jag skulle kunna kombinera den stora epiken med en estetisk form som låg närmare mig själv. Jag satt där, förlöst, och tittade på sanddynerna utanför sommarstugan. Jag kände att jag hade hittat fram till en form av minimalism som angreps inifrån av något större, och då visste jag inte vad det var men nu tror jag att jag vet det: Det är en svensk som uttrycker sig som en dansk. Eller en dansk i färd med att undersöka ett svenskt material.

Å andra sidan: mina lärare på Nordiska institutionen på Aarhus universitet betonade ofta att vi aldrig skulle tro på vad en författare hade att säga om sitt eget arbete. Man kunde inte lita på författare. Så jag ljuger kanske bara? Det är inte omöjligt att jag konstruerar allt detta för att förklara något som jag egentligen inte kan förklara, men detta vet jag i alla fall:

Sedan jag skrev Kantslag har jag skrivit två koncentrerade kortromaner. Den ena är Dage. Den andra är Minna saknar en övningslokal, som är på väg att ges ut i en handfull länder. Minna saknar en övningslokal är ett bra exempel på det danska språkets lekfulla koncentration – och det sätt på vilket det kan användas för att kasta ljus in i mörkret. Boken är skriven enbart med användandet av huvudsatser, och Ingmar Bergman är med hela vägen. Och så har vi förstås hela miraklet med novellsamlingen Kantslag. Den gav mig ett stort och oväntat internationellt genombrott i USA, novellens hemland, där samlingen har burits, lyfts och hyllats i allt från The New Yorker via Oprah till The Paris Review. Sedan har succén fortplantat sig till tio olika språk, och i det här sammanhanget måste jag framhålla hur glad jag är för att se den – och Minna saknar en övningslokal – i Ninni Holmqvists vackra, svenska översättning. En cirkel sluts. Jag är tacksam.

Och ja, jag vet: jag borde ringa till författarkollegan som hävdade att jag skulle ha talang för novellen. Jag borde be honom om ursäkt. »Du hade rätt«, borde jag säga, men det är så många jag måste be om ursäkt, så många jag måste tacka att jag inte vet var jag ska börja. En vän kallade mig till exempel nyligen för en nordisk bastard. Hon menade det på ett bra sätt, och det är ju det jag är. En nordisk bastard, ett konglomerat. En liten vän.

Illustration: Malin Rosenqvist / Översättning: Ninni Holmqvist.
Artikeln publicerades i Vi Läser nummer 4/2015.

fler dorthe nors-favoriter: »en absolut must read!«
Den anden side af havet av Ida Jessen
»Det känns naturligt att nämna Ida Jessen i Johan Borgens kölvatten, för jag tycker att hennes tidiga novellkonst på­minner om hans. Denna för övrigt tämligen okända novellsamling av Jessen bär jag med mig som stämningar som aldrig släpper taget om mig.«
Babian av Naja Marie Aidt
»I en nordisk kontext är det omöjligt att inte nämna Aidts dystopiska noveller i Babian. Novellen »Buld­bjerg« i synnerhet är en absolut must read!«
H. C. Andersens sagor
»Om man verkligen vill läsa en nordisk författare som behärskade kortformen på ett sätt så att han aldrig kommer att bli glömd, ska man förstås läsa H. C. Andersen. Ja ja,
vi kallar det sagor men det är ju … noveller.«
Sanningsbarriären av Tomas Tranströmer
»Han visar i flera av sina verk att lyriken och korttexten (det som man så vackert kallar the short-short i USA) går hand i hand. Om och om igen återvänder han på ett lysande sätt till korttexten, i Sanningsbarriären men också i Det vilda torget och Sorgegondolen
Rester av Helle Helle
»Egentligen föredrar jag Helle i romanlängd där hon också arbetar kort, men i novellerna ser man hur romanförfattaren Helle börjar ta form. Jag är väldigt förtjust i samlingen Rester – humorn, glimten i ögat, replikskiftena.«
Det pepprade suset av Suzanne Brøgger
»Jag vet att jag fuskar nu, för rent tekniskt är denna essä­samling ingen novellsamling, men den är i alla fall en samling kortare texter skrivna av en av Nordens (Europas, världens) modigaste, klokaste, skarpaste kvinnor.«
Kniv­kastarens kvinna av Kerstin Ekman
»Det står på titelbladet till denna hybridtext att det rör sig om en »berättelse«. Jag har läst den många gånger och hade inte kunnat skriva mina två böcker Dage och Minna saknar en övnings­lokal om jag inte hade haft näsan i den här boken. Ekman är inte känd för kortformen, men här mäter hon sina krafter med den – och den måste bara läsas.«
Alt som før av Kjell Askildsen
»Man ska läsa allt av honom.«

Du kanske också gillar