Boktips

En fackbok med stil

av Annina Rabe

En perfekt hybrid mellan skönlitteratur och sakprosa. Och nu är essän hetare än på länge menar Annina Rabe.

Det senaste året har du kanske hört begreppet ”mansplaining” lite här och var, inte minst i kulturdebatten. Du vet kanske att begreppet handlar om män som på ett patroniserande sätt ”förklarar” saker för kvinnor. Möjligen vet du också att begreppet kommer från en bok av den amerikanska författaren Rebecca Solnit, som på svenska fått titeln ”Män förklarar saker för mig”. Genom den här boken har Solnit fått ett genombrott på bred front här i Sverige. Men alla vet kanske inte att Rebecca Solnit är en av USAs främsta samtida essäister, med en rad utgivna samlingar i just denna speciella genre.

Att en bok i en relativt ”smal” genre som en essä får så stor genomslagskraft är förstås delvis för att dess ämne är lättillgängligt och ligger i tiden. Men det finns faktiskt också mycket som talar för att vi läser mer essäer än på länge – och att förlagen satsar mer på denna genre, som ju fört en relativt undanskymd tillvaro under lång tid. Bara under 2014 och 2015 har det getts ut en rad kvalitativa essäsamlingar av vitt skilda karaktär i Sverige, både svenska och i översättning. Under 2015 har jag läst nyutkomna essäsamlingar av Sara Danius, Rebecca Solnit, Julian Barnes, Jhumpa Lahiri, Jeanette Winterson, Ronny Ambjörnsson och Annie Dillard. I höst ger bokförlaget Atlantis ut den banbrytande Passagearbetet av Walter Benjamin: ett lysande tillfälle att bekanta sig med en av världens främsta essäister.

Walter Benjamins essäer kommer på svenska i höst.

Walter Benjamins essäer kommer på svenska i höst.

Essän är den är den perfekta hybriden mellan sakprosa och skönlitteratur. En essä skall enligt konstens regler kombinera ett vetenskapligt ämne med personliga reflektioner och ett litterärt framställningssätt. Utifrån det är formen fri. Som den första riktiga essäisten brukar man nämna Montaigne, som gav ut sina första essäer redan 1580. En riktigt bra essä leder in tankarna på vindlande och ofta oväntade spår. Som när Sara Danius funderar kring den svenska husmoderns roll i samhället utifrån beskrivningar av diverse mordmetoder av humrar och ålar i utgåvor av Bonniers kokbok. Eller när Rebecka Solnit i samlingen Gå vilse – en fälthandbok skriver nio texter om vikten av att lära sig gå vilse, och tar med oss till såväl 1800-talets nybyggar-Amerika som 1980-talets amerikanska punkscen. Konst, litteratur och musik, landskap och människor möts, enheter och bilder uppkommer och leder till nya tankegångar. Vi möter både Solnits gamla pojkvänner, en för tidigt bortgången väninna, författaren och essäpionjären Thoreau och konstnären Yves Klein, och allting fullständigt självklart, som det skall vara i god essäistik.

En slutsats är inte nödvändig, och det är en av de finaste sakerna med essägenren. Essä, eller essay, kommer av franskans ”essai”, som betyder ”försök”. Kan man tänka sig en vackrare beskrivning av en litterär genre? De bästa essäerna är ju just tankeförsök, de prövar sig fram. I en av årets finaste böcker, Livslägen av Julian Barnes, binder författaren samman vetenskapen kring 1800-talets varmluftsballong med den bedövande sorgen efter den bortgångna hustrun. Kopplingen är inte självklar först, men som alltid när man läser en riktigt bra essä infinner sig det där skimrande ögonblicket när allt står klart.

Annina Rabe

Du kanske också gillar