Boktips

Debutant med Augustkänning

av Peter Hammarbäck

Isabelle Ståhls Augustprisnominerade debutroman Just nu är jag här handlar om att inte känna sig hemma i sitt eget liv.

Hennes bestående intryck efter att ha läst Ulf Lundells Jack var att livet verkade så enkelt på 1970-talet.

– De kastade frisbee, fick tjejer, och lägenheter på Södermalm kostade 300 kronor i månaden. Jack var svår att relatera till i dag.

Det behövdes alltså en ny, sätt er ner; generationsroman. Isabelle Ståhl fattade pennan. Eller, hon höll redan i pennan, som kulturjournalist och doktorand i idéhistoria. Men pennan fick en annan riktning, som nu blivit romanen Just nu är jag här (Natur & Kultur 2017). En trovärdig, engagerande och väldigt rolig roman om samtidens tomhet. Huvudkaraktären heter Elise, är 28 år, pluggar på universitetet, bor i andra hand, Tinder-dejtar och tar vikariat när pengarna är slut. Hon liksom flyter ovanpå, utanför. Men drömmer om att tillhöra.

Eller, gör hon det? Vill hon tillhöra?

– Hon ser hur andra lever sina liv, de är mer förankrade. Hon följer dem på sociala medier och känner avund; >tänk om jag också var som dem<. Det hon egentligen drömmer om är att känna sig hemma i sitt eget liv. Unga i dag måste jobba hårt för att få väldigt basala saker: ett jobb, en lägenhet. Unga vuxna på 1970-talet verkar ha haft lättare att få sådant. Och därmed tror jag att känslan av att tillhöra, att vara i ett sammanhang, är svårare att uppnå i dag.

Elise är gravt misogyn. Gillar du henne?

– Jag vet inte. Jag sympatiserar med hennes förfrämligade känslor för världen, och tycker att de är rimliga. I vår tid läser man sällan om folk som har en pågående depression eller kris. Det är först när den är över, när allt har löst sig, som man berättar om det svåra. Det lockande var att få skriva om ett pågående trauma, om trafikolyckan som är livet.

Boken innehåller gott om samtidsmarkörer: appar, klubbar, låtar, sådant som kanske inte är lika hett om några år … Varför valde du att ta med de
sakerna?

– Strindberg skrev ju om telefonen när den kom, men ingen kallar hans böcker telefon­romaner. Förhoppningsvis överlever min boks grundläggande teman: melankoli, längtan och viljan att bli sedd. Men vem vet, om tre år kanske det känns som att läsa en gammal Nöjesguiden.

Mitt bland alla sena nätter på Under bron, bland poké-bowls och Tinder-swajpande blir Just nu är jag här också en roman om makt och alienation. Elise inleder ett förhållande med den schyste Victor, men tappar intresset för honom snabbare än väggfärgen i hans nyrenoverade lägenhet hunnit torka. De fortsätter att vara ihop, men hon dras också in i en sexuell relation med sin betydligt äldre lärare, den dominante Arvid Borg. Han slår henne, hon tycks acceptera det, säger inte ifrån, söker upp honom på nytt. Isabelle Ståhl berättar att en poäng var att få fram just den dubbelheten: att det är fullt möjligt för en person att vara offer och agent, den som initierat något, samtidigt:

– Det är inte alltid så enkelt som att ett tydligt offer utsätts för något av en tydlig gärningsman.

Du har skrivit litteraturkritik länge. Hur känns det att gå över till andra sidan, själv bli bedömd och intervjuad?

– Jag hatar inte direkt uppmärksamhet, men det är jobbigare än jag trodde, att inte ha kontroll. Som kritiker behöver jag ju bara säga vad som är dåligt med andras böcker. Det är mycket enklare.

Isabelle Ståhl
Ålder: 29.
Gör: Kulturjournalist och doktorand i idéhistoria, forskar om drogexperiment
inom psykiatrin i Tyskland på 1930-talet«.
Bor: Stockholm.
Aktuell: Med den Augustprisnominerade debutromanen Just nu är jag här.

Du kanske också gillar