Långläsning

”Jag hade mycket att bevisa”

av Martin Gelin

Underbarnet har vuxit upp. För Vi Läser berättar Jonathan Safran Foer om havererade HBO-projektet, om livet som frånskild pappa – och om varför han slutade läsa Knausgård.

Jonathan Safran Foer öppnar med en två meter stor rosa nallebjörn i famnen. Han ska precis gömma den på övervåningen för att den inte ska hamna på fotografens bilder. Under eftermiddagen har han slitits mellan sina olika roller; som pappa och författare. En plötslig snöstorm orsakade kaos i hela New York. Skolorna stängde, som de alltid gör när det är snöstorm i New York (staden kan hantera alla trauman förutom två centimeter snö) och Jonathan Safran Foer var tvungen att stanna hemma med sina två barn i stället för att ägna sig åt intervjuer. Nu är det sen eftermiddag och hans ex-fru, författaren Nicole Krauss, har precis hämtat barnen. Safran Foer kan återgå till sin yrkesroll.

– Det är så många av mina vänner här i Brooklyn, du vet progressiva, liberala, feministiska par som ser sig själva som väldigt jämställda, men i själva verket inte alls delar på ansvaret. Mamman gör allt det tunga jobbet och pappan leker lite med dem på helgerna. Vi var väldigt måna om att det inte skulle bli så för oss. Vi delar allt femtio-femtio. Om Nicole behöver åka i väg och jobba så tar jag hand om barnen en vecka, och vice versa, säger Jonathan Safran Foer.

Jag skulle kunna sluta skriva nu, aldrig mer skriva ett enda ord, och ändå må helt okej.

Hans nya roman Här är jag handlar just om konflikten mellan livets olika roller. Att å ena sidan vara pappa och å andra sidan författare. Religiöst troende och människa med svagheter och brister. Den är den första romanen på elva år av en författare som dränkts i beröm ända sedan debuten Allt är upplyst utkom 2002.

 

Den nya boken försöker lösa många rätt gigantiska problem, eller åtminstone ställa väsentliga frågor. Få författare med självaktning skulle väl hävda att de sitter inne på några svar år 2017? Så Safran Foers bok ställer frågor om det moderna familjelivet, om fäder och söner, om vad det innebar att ha ett hem, om vikten av att ha ett svårgissat lösenord på sin -iPhone om man måste ägna sig åt utomäktenskaplig »sexting«, om religiös tro i ett allt mer sekulärt samhälle, om de olika personligheter vi presenterar för våra närmaste, våra vänner och kollegor och våra digitala persona, om, som Safran Foer själv skriver i boken »Det gapande avståndet mellan var du befinner dig och vad du alltid fantiserat om«. Det är en bok som påminner oss om att våra kompromisser och våra uppoffringar är det som definierar oss som människor. »Ensam kan man leva perfekt, men inte ett liv«.

 

Det vilar något bitterljuvt över boken och dess skildring av Jacobs och Julias äktenskap som kollapsar, samtidigt som världen omkring dem skälver: en jordbävning startar ett gigantiskt krig i Israel. Senast jag såg Jonathan Safran Foer, för sju, åtta år sedan, promenerade han ner för en idyllisk gata i en annan del av Brooklyn, sida vid sida med sin lika begåvade fru, författaren Nicole Krauss. De har sedan dess gått skilda vägar. Nu bor Safran Foer en kvarts promenad därifrån, fortfarande i Brooklyn, där de rödbruna brownstone-husens fasader renoveras precis tillräckligt regelbundet för att behålla sitt skimmer av det förflutna. På kvarterspuben, oförändrad sedan förra sekelskiftet, sitter grånade förlagsredaktörer vid bardisken och korrigerar manus för hand, med en whisky bredvid pappersbunten.

Hemmet har fyllts med vackra gamla möbler. Skrivmaskiner och ett antikt piano. Två marsvin, som han anspråkslöst döpt till Athena och Aphrodite, piper förtjusande i en liten bur bredvid bokhyllorna, som täcker hela den längsta väggen.

Skulle du ha kunnat skriva Här är jag utan att själv ha varit gift? Utan att ha upplevt familjelivet?

– Ja, jag tror att jag skulle ha kunnat skriva boken utan att ha levt i ett äktenskap, men inte utan att vara pappa.

 

 

Underbarnet Jonathan Fafran Foer har vuxit upp. Han har skaffat skägg och ser inte längre ut som en brådmogen collegekille. Nu är han en avspänd familjefar som inte längre lutar sig på ungdomens illusioner om ett romantiskt författarliv. Jag citerar en intervju han gjorde 2002, strax efter att hans första roman utkommit. Där pratade han om skrivande som en överlevnadsinstinkt och jämförde det med bävrar, som gnager ner träd för att bygga dammar, visst, men också för att undvika att tänderna ska börja växa inåt och döda dem.

– Well, så känner jag inte längre. Jag skulle kunna sluta skriva nu, aldrig mer skriva ett enda ord, och ändå må helt okej. Jag vet inte om jag litar på författare som säger »Jag måste skriva«. Det är lätt att romantisera skrivprocessen, på bekostnad av den verkliga romantiken kring skrivande, som inte handlar om att det är ett kall, utan tvärtom: att det är ett val. Att man väljer att fortsätta skriva, trots att man inte vill. Det är likadant med ett förhållande. De vackraste ögonblicken kan vara där man nästan motvilligt bestämmer sig för att man måste fortsätta, trots allt. Om det är lätt för dig att skriva så är det ju kul för dig, men det är inte lika givande som det arbete man måste pressa fram. Jag måste oftast tvinga mig själv att skriva. Men det får mig också att fråga mig själv varför jag egentligen gör det jag gör. Och att försöka besvara det blir en viktig påminnelse om vad jag egentligen vill skriva.

Som ung författare ville jag imponera. Jag ville tämja ångesten över vad jag skulle göra med mitt liv efter college.

Som collegestudent på anrika Princeton University i New Jersey studerade han litteratur och hade Joyce Carol Oates som lärare. Hon såg en sällsynt talang och uppmuntrade honom att ägna sitt examensarbete åt att skriva en längre text, där han utforskade sin släkthistoria. Det blev till slut debutromanen Allt är upplyst. Därefter skrev han Extremt högt och oerhört nära om en ung pojkes perspektiv på terroristattacken i New York 2001. Safran Foers experimentella prosa hyllades som nyskapande, men samtidigt fick romanerna en del kritik för den lite brådmogna jargongen. New York Times fruktade kritiker Michiko Kakutani skrev att hans prosa var »beundransvärt målmedveten, men i slutändan manierad och irriterande«. Hans egen redaktör Eric Chinski erkände i en intervju med Time Magazine att böckerna ibland kunde kännas självmedvetet duktiga: »Det finns en risk att det blir lite för sött, lite för smart, lite för akrobatiskt«, sa Chinski (som fortfarande är Safran Foers redaktör).

 

När vi träffas nu, elva år efter den senaste romanen, erkänner han lite ursäktande att det som ung författare var en av drivkrafterna att just imponera på omvärlden.

– Det är lätt att ljuga om sina drivkrafter och arbetsprocesser när man är en ung författare. Jag hade mycket att bevisa. Jag ville hitta min plats i världen, jag ville veta vem jag var, var jag kom ifrån, veta om jag var en bra författare. Jag ville imponera. Jag ville tämja ångesten över vad jag skulle göra med mitt liv efter college.

I Här är jag är den här ivern att imponera nedtonad. Boken är på ett plan mer ambitiös än hans tidigare romaner, inte minst omfångsmässigt, men den känns samtidigt mer tillbakalutad, tryggare i sig själv, mognare. Boken handlar om de olika skyldigheter och ansvarsroller vi har som människor.

– Att brottas med alla dessa paradoxala identiteter, balansgången mellan dem, det är något jag ser som universellt. Det finns inte en enda person som inte har problem med detta. Utom kanske Bob Dylan?

Skrivandet av den nya romanen började på ett ovanligt sätt för Safran Foer. En stor del av de senaste åren har han ägnat åt att skriva manus till en tv-serie för den amerikanska prestigekanalen HBO: All Talk. Det var ett ambitiöst projekt med en rad etablerade Hollywood-skådisar klara för rollerna. Precis när allt skulle sjösättas bestämde sig Safran Foer för att han inte längre ville göra serien.

Varför inte?

– Bland annat för att HBO ville att jag skulle sköta hela serien, vara »showrunner«. Jag skulle behöva gå till ett kontor varje dag och samarbeta med en massa människor och skriva i ett rappt tempo. Det var inte min grej.

Vad tycker du om att dramaserier i dag så ofta jämförs med klassiska romaner?

– Det känns som ängslighet. Varför kan folk inte bara säga att tv är toppen? Många tv-skapare verkar osäkra över att det de gör inte är tillräckligt smart. Men att jämföra tv och böcker är som att jämföra en energidryck med grönt te. De är väldigt olika saker.

Så vad är det som är så speciellt med romaner? Vad kan man enbart åstadkomma i en roman?

– Jag tror att det handlar om att uppnå en nivå av intimitet. Och nu talar jag som läsare, inte som författare. En roman kan få dig att känna dig igenkänd på ett sätt som inget annat kan åstadkomma. Den kan få dig att känna att det faktiskt existerar ett slags kamratskap i universum, som spänner över århundraden och över kontinenter. Det är en oerhört unik upplevelse.

Här är jag innehåller många realistiska scener ur äktenskapet mellan Jacob och Julia. Hur arbetade du med deras dialog?

– Jag försöker inte skapa något som är realistiskt i betydelsen att det exakt återspeglar verkligheten, utan något som ska kännas verkligt. Om jag skrev ner exakt hur folk pratade så skulle det onekligen vara »realism«, men det skulle inte nödvändigtvis upplevas som realistiskt för läsaren. Det är ju utmaningen för all modern konst, att skapa något som faktiskt känns verkligt. Marcel Duchamps målning Naken kvinna som går nerför en trappa ser ju inte ut som det den föreställer, men den känns så.

Att redigera boken tog längre tid än att skriva den. Eric Chinski är en briljant redaktör.

När Jonathan Safran Foer debuterade berömdes han som en formmässigt experimentell innovatör. Nya romanen är faktiskt en ganska traditionell sådan, inte alls i linje med den rådande autofiktion-trenden, den dagboksliknande prosa som blev globalt populariserad av Knausgård, men som länge präglat författare som Jenny Ofill, Valeria Luiselli, Garth Greenwell, Teju Cole och Rachel Cusk. Safran Foer skiljer sig alltså där från många av sina generationskamrater i USA.

 

 

– Jag läste Knausgårds första bok. Det fanns delar där som jag verkligen älskade. Inledningen är oerhört vacker. Men det fanns delar som bara var tråkiga. Folk sa till mig »Men det är för att han försöker skildra tråkigheten«. Jag vet inte om den behöver skildras. Jag kan hitta min egen tråkighet. Det är som en jägare som återvänder till sin by med en säck full med luft. Kul att du tog med dig en massa luft, men jag håller på att svälta ihjäl här och önskar nog hellre att du fångat något vi kunde äta? Jag tycker att författare bör erbjuda dig något du inte redan har tillgång till.

Det är ingen smal sak du tagit dig an i nya boken: att kombinera skildringar av intima vardagstragedier med globala katastrofer. Hur var det?

– Väldigt svårt. Jag gjorde fel så många gånger. Det blev fel och fel och fel. Men så till slut blev det lite mindre fel, och då behöll jag det. Jag hade ingen uttänkt handling från början utan jag skrev och skrev om och kasserade hundratals sidor. Det var en omfattande redaktörsprocess. Att redigera boken tog längre tid än att skriva den. Eric Chinski är en briljant redaktör.

Dina första två romaner tog itu med verkliga tragedier. Förintelsen och 11 september-attackerna i USA. Den här gången beskriver du en påhittad tragedi. Lättare?

– Det var faktiskt svårare på många vis, eftersom jag var mer specifik i detaljerna. Tidslinjen över händelseutvecklingen var väldigt plågsam att skriva.

Bär du själv på den där känslan av stundande apokalyps, som finns i boken?

– Du menar på grund av Donald Trump?

Om han är den första du tänker på, så visst.

– Det generella högerskiftet i världspolitiken är riktigt obehagligt. Europa skrämmer mig mer än USA, för i Europa har de här idéerna kommit smygande under en mycket längre tid. Där handlar valen inte så mycket om personligheter utan om idéer. Om Marine Le Pen dör kommer någon annan förvalta hennes budskap. Trump är inte resultatet av en långsiktig ideologisk utveckling på samma sätt. USA har rört sig åt vänster i frågor som rör tolerans, gayäktenskap, kvinnors jämställdhet, marijuana. Alla de demografiska trenderna pekar åt samma håll: folk flyttar till storstäder, går ut college, lär sig tala fler språk. Hillary Clinton skulle ha blivit en mycket bättre president än Trump, men hon var en sämre kandidat. Ändå fick hon 3 miljoner fler röster. Så jag har svårt att dra några slutsatser om att vi i grunden har förändrats som land av detta. Det är fasansfullt att Trump blivit president, men motståndsrörelsen är stark och han är väldigt inkompetent.

Finns det någon gräns för den politiska utvecklingen här då du kommer att börja fundera på att flytta från USA?

– Nej, jag tror att man måste stanna kvar på skeppet. Visst, om de börjar skicka judar till koncentrationsläger så överväger jag att flytta. Men vi måste fortsätta arbeta för den amerikanska idén. Det här är ett alldeles för mäktigt land för att styras av dårar.

Blir det fler romaner efter denna?

– Ja, jag har redan börjat skriva. Den kommer att handla om Amerika på ett sätt som mina tidigare böcker inte har gjort. Jag har kommit ganska långt. Ett par hundra sidor. Men i morgon kan jag lika gärna inse att jag bara har tio sidor.

 

FOTO: Martin Adolfsson

 

Publicerat i Vi Läser #2 2017.

 

Du kanske också gillar