Långläsning

»Ångesten kom med murens fall«

av Lina Kalmteg

Släkten är full av framstående författare men  Jenny Erpenbeck ville gå sin egen väg. Och hon var på god väg att lyckas. Då föll Berlinmuren.   

Jenny Erpenbeck skriver vardagar 9–16. Hon kallar det sin »skolbarnsmamma-arbetstid.«

Jenny Erpenbeck skriver vardagar 9–16. Hon kallar det sin »skolbarnsmamma-arbetstid.«

Jenny Erpenbeck sinnesstämning matchar bristen på dagsljus utanför. Det är samma slags färglösa halvskymning – trots att det är förmiddag – som det kan vara i Stockholm på vintern. Som om någon har glömt att tända lampan.

Hon sitter vid sitt köksbord i Berlin, gnuggar sig över ögonen och konstaterar att hon väl ser väldigt risig ut. Fast nej. Det korta, mörkblonda håret ligger slätt, som om hon precis varit hos frisören, och hon är elegant klädd i svart skjorta och byxor och mörkgrön kavaj.

Men hon är just i dag extra uppriven över flyktingsituationen  i Berlin, berättar hon. Planen att inleda vårt samtal med hennes fascinerande roman Natt för gott, som nu kommer på svenska, glider omedelbart undan för ett ämne som är i fokus över hela Europa.

– De måste hitta någonstans att bo. Och för att överleva måste man få ett jobb, men de så kallade »illegala« får ju inte jobba och då får man inga pengar och ingen bostad. Det verkar inte folk förstå. Jag skulle vilja lösa alla de här problemen! Det gör mig galen att jag inte kan det.

Därmed kommer vi in på hennes senaste roman, Gehen, ging, gegangen, som kom ut i Tyskland i höstas, hamnade i medialt strålkastarljus och nådde en finalplats för det tunga Deutscher Buchpreis.

Jenny Erpenbeck brukar främst syssla med det som hänt längre tillbaka, men det här är en bok som griper tag i det som sker just, just nu. Fast med hennes vanliga, poetiska, ömsinta ton och utan att ens närma sig plakatlitteratur.

Richard, en ensam änkling och nybliven pensionerad professor, funderar på vad han ska göra med all sin tid. I Berlin börjar han söka upp och prata med flyktingar från olika delar av Afrika och upptäcker att de har tidsöverflödet gemensamt. Genom hans tankar avtäcks likheter mellan honom och immigranterna, såsom mellan alla människor, ett slags vänskap inleds och frågan ställs vad som händer med dem som inte vet om de har en framtid.

Jenny Erpenbeck har själv, precis som huvudpersonen i sin roman, träffat illegala immigranter i Berlin för att skriva boken, och det är bland annat deras situation hon nu är sprängfylld av oro för.

Kan du förändra något med din roman?

– Läsare har sagt att de tycker den är viktig och bra. Fast tyvärr är det väl så att de som är av en annan åsikt inte läser en sådan här roman. Men problemet är ju hur politiken i Tyskland ser ut, så länge lagarna inte ändras kan man inte förändra så mycket, säger hon och påpekar bland annat att den så kallade Dublin III-förordningen är »dödlig«.

Trots hyperaktualiteten känns mycket igen från hennes tidigare böcker, hennes tema löper tydligt genom alla hennes verk. Hon ringar in det själv:

Det jag skriver om i Gehen, ging, gegangen har jag uppehållit mig vid tidigare. Som vad identitet är och hur den ändras när något stort förändras i ens omvärld, när ens bakgrund plötsligt tas ifrån en. Även Natt för gott handlar ju mycket om att börja om på nytt.

Under skrivtimmarna har Jenny Erpenbeck sällskap med marsvinet Hörnchen.

Under skrivtimmarna har Jenny Erpenbeck sällskap med marsvinet Hörnchen.

Jenny Erpenbeck debuterade 1999 med kortromanen Historien om det gamla barnet, en suggestiv berättelse om en stor, namnlös flicka, som en dag dyker upp som ny i en skolklass på ett barnhem. Flickan vill hålla kvar i något hon förlorat, beter sig mycket oväntat, och referenserna till livet i DDR är subtila men uppenbara.

Som research gick Jenny Erpenbeck, som då var 27 år, en månad i en gymnasieklass med 17-åringar. Bara rektorn kände till att hon inte var lika gammal som de andra. Hennes ansiktsuttryck går över i ett leende som påminner om ett lyckligt barns, mjukt och oforcerat – som om det är en lättnad att vända blicken bort från den bistra nutiden en stund – när hon berättar att det var ansträngande att sitta i skolan hela dagarna igen.

– Men samtidigt skönt, eftersom det inte gjorde något om jag fick dåliga betyg. Om jag inte velat skriva min bok hade jag kunnat stanna där, det verkade inte så svårt att fortsätta leva det livet. Det var också intressant att fundera på hur det verkligen är att byta identitet, som Stasi-agenter kunde göra. Det blir som ett eget liv med egna regler och man tänker inte i varje sekund att det är en lögn.

Redan debuten blev en språngbräda till att hon i dag ses som en av det samtida Tysklands främsta författare.

I en artikel i tyska Der Spiegel samma år beskrevs hon och bland andra Judith Hermann, Karen Duve och Ingo Schulze som »barnbarn« till Günter Grass, som då just fått Nobelpriset.

Efter några decennier när den tyska litteraturen stått lite stilla välkomnade man en yngre generation författare, från både öst och väst, med mer schwung, som gillade att berätta, intresserade sig för världen och dessutom sålde i större upplagor. Denna nya generation fick till och med pryda omslaget, vilket Jenny Erpenbeck än i dag ser som lyckosamt för henne, debutanten.

Det är som om det ligger spindelväv över allt hon sedan skrivit, men inte så att det är dammigt. Tvärtom, hon rör varsamt vid den där väven och visar att det som hänt är en del av oss nu men att vi samtidigt saknar det som försvunnit. Det sipprar som ett vemod genom alla rader.

Även utanför fönstren här i den gamla öststadsdelen Prenzlauer Berg har saker försvunnit de senaste decennierna. En del av det, som kolhandlarna i DDR, skriver hon vackert om i korta stycken i sin tunna bok Dinge, die verschwinden, »Saker som försvinner«, från 2009.

Jenny Erpenbeck är uppvuxen i Östberlin, i Mitte, inte många minuters promenad från där hon nu bor. När hon strövar runt i sitt kvarter är allt annorlunda mot i hennes barndom. Runt hörnet ligger Kastanien-allé, som kantas av nördiga kaffeställen, små vintagebutiker och designkontor. Av utedassen och den kolrök som låg tät här före murens fall finns få spår kvar. Numera är bilarna påkostade och blanka och lägenheterna renoverade och centralt uppvärmda.

Det är som om det vore ett slags slutpunkt, allt ska vara så perfekt. Men vad kommer efter?

– Ytan blir perfekt, både på ut- och insidan. Ibland kan jag tänka att det inte är hela sanningen. Det är som om det vore ett slags slutpunkt, allt ska vara så perfekt. Men vad kommer efter det?

Hennes finstämda roman Hemsökelse, från 2008, handlar om människorna som i olika tider bott i ett hus utanför Berlin. Liknande historier finns i hennes lägenhet här i stan. Under DDR-tiden var det en enda stor våning, med en läkarmottagning i. Sedan blev det två lägenheter, tills Jenny Erpenbeck och hennes man för ett par år sedan tog över  ytterligare tre rum. Hon skrattar – och inte bara på ytan – och utbrister att de nu skuldsatt sig upp över öronen. Men maken, som är dirigent, har fått ett stort arbetsrum och ett rum har blivit bibliotek. Där har Jenny Erpenbeck ställt röda sammetsstolar, som hon fick ta över när hennes mamma dog.

– Det är möblerna från min barndom, säger hon när hon visar runt.

Kopplingarna bakåt tycks lika vanliga här hemma hos henne, som i hennes böcker. På en av bokhyllorna i hennes arbetsrum står en dovt turkosblå plåtburk med texten »Olio di Oliva«.  Den är från 1935. Hennes farmor och farfar tog den med sig när de flydde från Prag till Moskva och vidare till Berlin, för att ha en reserv. I Natt för gott släpas Goethes samlade verk med över Europa. Att hon själv arbetat som rekvisitör inom teatern är ett skäl till att hon så ofta ger saker en egen historia.

Natt för gott inleds med att ett spädbarn dör 1902 i Galizien, ett så kallat kronland till Österrike. Men i ett intermezzo ifrågasätts historien. Vad hade hänt om föräldrarna kommit på tanken att öppna fönstret och lagt lite snö innanför linnet på flickan, fått henne att andas igen? Sedan får man följa kvinnan i ytterligare fyra olika historier, böcker, varav varje avslutas med att hon dör, för att återuppstå i nya åldrar, på nya platser. Det blir till ett tankeexperiment, »Hur hade det varit om …?«, och visar hur samma människa kan förvandlas och leva helt olika liv.

Det är en roman som påminner om hur avgörande många val är, en sådan där bok som, när man slår ihop den, fått en att tro att man har förstått lite mer av det där som visst är livet.

Särskilt stark är den fjärde boken, som än mer än resten är inbäddad i sorg. I den dör kvinnan och efterlämnar en 17-årig son. Den ligger även Jenny Erpenbeck själv närmast.

Hennes mamma, översättaren Doris Kilias, avled oväntat för sju år sedan. Efter det kunde Jenny inte skriva på nästan två år.

– Jag insåg till sist att enda sättet att komma i gång var att skriva om förlusten. Så jag funderade på vad som skulle hänt om en sådan förlust, ett sådant avbrott, hade inträffat vid en annan tidpunkt. Vem hade jag blivit? Vem hade min mamma blivit då? När någon dör betraktar man plötsligt hela den här personens liv. Och skriver minnesord, som jag gjorde. Vad är värt att minnas och hur definierar man en människa?

Hjälpte det att skriva om sorgen?

– På sätt och vis ja. För innan fastnade jag hela tiden i samma tankar. Men när jag började skriva om det kunde jag få en paus från de här tankarna. Fast förlusten i sig förblev lika enorm.

Genom romanen upprepas på olika sätt att »På kvällen en dag då någon dött är det inte natt för gott«. Det kan man som sörjande annars tro.

Man måste ta farväl av en del av livet som aldrig blir så som det var, förlusten förändrar en.

– När någon dör konfronteras man med något oåterkalleligt. Man måste ta farväl av en del av livet som aldrig blir så som det var, förlusten förändrar en. Trots det stiger man – för det mesta – upp nästa morgon. Det här att döden är svår att hantera är också, som jag skriver i boken, för att den är absolut, allt annat vi känner till är mätbart.

Jenny Erpenbeck gästar Kulturhuset i Stockholm 16 mars och Littfest i Umeå två dagar senare.

Jenny Erpenbeck gästar Kulturhuset i Stockholm 16 mars och Littfest i Umeå två dagar senare.

Genom kvinnans flytt från Galizien till Wien, Moskva och till Berlin speglas de stora politiska händelserna i Europa över hela förra seklet, som andra världskriget, nazismen, Sovjetunionen och DDR.

Under första hälften av 1900-talet tvingades många människor i Europa att efter brutala förluster ändra sina livsförhållanden i grunden. Jenny Erpenbeck har en teori om att den fredliga tiden som följde har lett till ett slags erfarenhetsfattigdom.

– Man ser inte längre sig själv som någon som potentiellt skulle kunna förlora allt. Fast visst, en del är rädda för att de kan förlora allt och många av dem riktar sin rädsla åt helt fel håll och ger sig på offren.

Hon har funderat en hel del på om det här är annorlunda i öst jämfört med i väst, vilket också märks i att hon gjort huvudpersonen, Richard, i Gehen, ging, gengangen till gammal östberlinare.

– Oberoende av hur man uppfattade det tidigare eller nya samhället, så innebar murens fall att man måste lära sig allt för första gången, allt var nytt. Vi var som barn. I DDR fanns en massa dåligt, men det fanns i alla fall det positiva att man inte behövde ha någon ångest över sin existens. För vissa blev det en chock när hyran höjdes tiofaldigt och de därtill förlorade jobbet för att deras företag lades ned.

Var det så för dig?

– Ja … Jag hade en lägenhet som kostade 40 mark som efter några veckor kostade 400 mark. Jag satt där och undrade: »Hur ska jag få tag i de pengarna? Nu måste jag ha ett jobb bredvid studierna.«

I ett litet rum i den nya delen av hennes våning är en vägg täckt av blekta förpackningar från DDR. Var vissa saker bättre i Östtyskland? Medan hon tänker efter för att formulera svaret hörs familjens två marsvin, som rör sig i halmen i sin bur, lite extra mycket från hennes 13-årige sons rum bakom oss.

– Socialismen som den var i DDR fungerade inte, men jag tror att det fanns viss potential, säger hon och ger sig in på en liten föreläsning om hur dagens problem handlar om sådant som synen på ekonomi och tillväxt.

Jenny Erpenbecks nostalgi över det som varit – hennes stora tema – handlar till betydande del om det som var hennes barndom, i DDR, en hemlängtan.

Hon har sagt att DDR inte var så grått som vi i väst föreställde oss det och att de kunde skratta åt Stasi-spionerna. Hon är nu snabb med att förklara att hon hade en lycklig barndom, med bra föräldrar, och att man som barn inte ständigt pratade om muren.

– Man kan faktiskt ha en lycklig barndom utan bananer, säger hon med en ironisk referens till något som ofta framhålls som att det saknades i DDR.

– Jag önskar mig inte tillbaka till DDR, men jag önskar att man inte hade slängt undan en del saker så snabbt. Att man är nostalgisk och saknar något behöver heller inte betyda att man vill att det ska bli som det var. Det är bara fånigt att påstå det! Det handlar mer om att man är medveten om att saker förändras och att man måste hantera det på något sätt. Och att det är svårt.

de olika geografiska punkterna i Natt för gott, Galizien, Wien, Prag, Moskva och Berlin, har Jenny Erpenbeck tagit från sin farmors liv. Farmodern, Hedda Zinner, var en framstående författare i gamla öst. Liksom Jenny Erpenbecks pappa, som tilldelades det i DDR tunga Heinrich Heine-priset. Det fick henne att som barn bestämma sig för att hon skulle bli något annat, något nytt. Hon har gått konstskola, lärt sig till bokbindare, studerat teatervetenskap, dramaturgi och operaregi. Hon arbetade i flera år som operaregissör i österrikiska Graz.

– Flera av mina släktingar höll på med teater och musik, men opera sysslade ingen med! säger hon med ett leende, som om hon fortfarande är nöjd med att hon lyckades klämma sig in i en egen nisch.

Fast det gick så där. Trots motvilligheten sitter hon här med sju böcker bakom sig. Hon skrev lite ändå. Men inte offentligt.

– För mig är skrivandet i första hand egoistiskt, ett sätt att hantera saker, göra mina tankar lite klarare, och jag föreställer mig aldrig vem som ska läsa det.

Efter registudierna i början av 1990-talet hade hon inget jobb och fick då tid att skriva sin första bok. Men hon gömde den i en byrålåda och lät den ligga där i tre år. När hon tog fram den blev den genast antagen.

Musiken är kvar i hennes liv, genom hennes mans yrke som dirigent, dessutom spelar hon ofta på det svartglänsande pianot i sitt arbetsrum.

– Musiken finns hela tiden i mitt huvud. Många som skriver musikaliskt eller har en tydlig rytm har ofta varit verksamma inom musik. Thomas Bernhard ville till exempel bli sångare. Det påverkar rytmen, tempoväxlingarna och sådant som hur man upprepar olika meningar, omtagningar.

familjen

En ögonblicksbild i familjen Erpenbecks liv.

Jenny Erpenbeck upplever att det för att skriva är bra att känna sig lite utanför, som hon själv fortfarande kan göra i väst. Så, för att återknyta till temat i Natt för gott, vad hade hon gjort om DDR inte hade rasat samman? Hon behöver ingen lång betänketid. Då hade hon nog fortsatt med operaregi.

Du hade inte varit författare?

– Nä, antagligen inte. Det jag skriver kommer ju från den här stora livsomställningen. Om jag inte hade upplevt det… Jag kan inte föreställa mig vad jag hade skrivit om då.

Jenny Erpenbeck
natt forFödd: 1967 i Östberlin.
Bor: Berlin.
Familj: Maken Wolfgang Bozic, dirigent, och en 13-årig son. Både hennes pappa John och farföräldrarna Hedda Zinner och Fritz Erpenbeck var författare. Mamma Doris Kilias var översättare från arabiska till tyska.
Debuterade: 1999 med Historien om det gamla barnet.
Priser: Många, som brittiska Independent Foreign Fiction Prize 2015 för Natt för gott.
Aktuell: Med  den svenska utgåvan av Natt för gott. Besöker Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm den 16 mars och Littfest i Umeå två dagar senare

Du kanske också gillar