Långläsning

Från revoltör till Augustälskling

av Yukiko Duke

Redan debuten nominerades till Augustpriset. Femton år senare tar han hem priset. Vad hände däremellan?  Yukiko Duke har träffat revoltören som har landat på bokparnassen – Johannes Anyuru.

 

Året är 2005, platsen Hisingen i Göteborg. Johannes Anyuru sitter vid sitt köksbord och arbetar med en prosadikt om sin fars dramatiska liv. Den vill sig inte. I åtta års tid har Johannes försökt skriva om sin far, Paul Anyuru, men aldrig lyckats hitta rätt form. Han lyfter blicken från pappersarken på bordet och tittar ut genom fönstret. Och ser plötsligt fadern, som bor i samma bostadsområde, snedda över gården i riktning mot tvättstugan. En svårt sjuk, äldre man med sina lakan som ett bylte i famnen.

– Då insåg jag plötsligt vad den här berättelsen egentligen handlar om. En ensam, svart man som har givit upp sina drömmar och lever med minnen från en annan tillvaro. Jag kände att jag måste återupprätta farsan, ge honom tillbaka hans stolthet. Det fick ta den tid det ville att skriva, men det måste bli bra, säger Johannes Anyuru.

Och det blev det. Romanen En storm kom från paradiset är den starka, smärtsamma berättelsen om tonåringen Paul i Uganda, som oväntat får chansen att utbilda sig till stridspilot vid flygvapenakademien i Grekland. Plötsligt ligger hela världen öppen: han kommer bort från sin tyranniske storebror, slipper de förhatliga sysslorna hemmavid. Paul tror att hans lycka är gjord, men i själva verket för historiens storm honom i en nedåtgående spiral.

Återkomsten till Afrika blir en mardröm. Han grips som misstänkt spion av tanzanisk säkerhetspolis och förs till ett fångläger i djungeln.

– I Kenya träffar han till sist den kvinna som ska bli min mamma. Hon är biståndsarbetare och älskar Kenya, men hon inser snart att det är omöjligt för Paul att stanna kvar och reser med honom till Sverige, berättar Johannes.

Den svarte Ikaros kraschlandar i ett höghus i Borås och drömmen om herraväldet över himlen går förlorad. Han blir en evig främling, en man som överger sin familj, ger upp sina återstående drömmar och blir varvsarbetare

I Johannes andra böcker dyker fadern ibland upp som en skuggestalt, distanserad från sina barn. »Hans barn är längre bort än solen«, heter det i en passage. Läsaren anar en sårig relation, men också ett gradvis närmande mellan far och son.

– Jag var bara sju år när mina föräldrar skilde sig, så under en lång period hade farsan och jag inte särskilt mycket kontakt. Men i vuxen ålder kom jag honom mycket, mycket nära. Han var väldigt glad över att jag ville skriva om honom.

Vi sitter på ett kafé i centrala Göteborg, vårsolen letar sig in genom de stora fönstren. Kafégästerna vid borden intill kikar förstulet på Johannes. Han är den sortens människa man lägger märke till. Inte för att han är mörk och huvudet högre än de flesta, utan för att han så tydligt tar in omvärlden. Med jämna mellanrum låter han blicken svepa över kaféet. Studerar de unga paren, kostymfolket och de barnvagnsdragande föräldralediga med lika stort intresse, samtidigt som han pratar om sin roman.

En storm kom från paradiset är en djupt tragisk berättelse om svåra livsval, exilens smärta och kampen för att hålla självkänslan uppe. Den glöder av humanism, klassmedvetenhet och en innerlig solidaritetskänsla.

Under hela sin litterära karriär har Johannes Anyuru givit anonyma kollektiv i det svenska samhället ansikten, röst och värdighet: invandrare, förortsungdomar …

Du vet, det finns så många svaga grupper i samhället i dag. Grupper som det spinns kokonger av tystnad omkring.

– … och nu en svart flykting. Det är ytterst medvetet, för mig är allt skrivande politiskt. Du vet, det finns så många svaga grupper i samhället i dag. Grupper som det spinns kokonger av tystnad omkring. Så länge de inte yttrar sig eller manifesterar sig på något vis, finns de liksom inte. Och då behöver inte resten av samhället bry sig om dem, säger Johannes.

– Det innebär i sin tur att mörka krafter som extremhögern oemotsagda kan hitta på berättelser om dem. Men gör man dem till individer – och ger dem namn, röster och öden – blir de genast svårare att ignorera eller förtala.

En storm kom från paradiset fick lysande recensioner, Johannes tilldelades såväl Svenska Dagbladets som Aftonbladets litteraturpris, och nominerades till Augustpriset. Nyss kom dessutom nomineringen till Nordiska rådets litteraturpris, som delas ut i höst, och har hisnande 350 000 danska kronor som prissumma.

Men Paul Anyuru fick aldrig se boken i tryck. Han avled våren 2012 av den svåra lungsjukdomen kol.

– Det är det jag är mest ledsen över just nu! Att farsan inte fick ett halvår till, så att han fick uppleva bokens framgång. Han var ju alltid så mån om att det skulle gå bra för mig. Dels för att jag skulle slippa leva fattig, men också för att det var lite av en revansch för honom, berättar Johannes.

– Du vet, farsan bar på så mycket sorg. Han flydde till Sverige undan förföljelse, men mötte en sådan oförsonlig rasism här. Dessutom tvingades han att ge upp så många drömmar. Därför var det så viktigt för honom att jag, hans son, skulle kunna försörja mig och bli känd på min dröm. Det var som om mina framgångar lindrade hans sorg.

Boken har ju fått ett fantastiskt mottagande. Är inte det en press när man ska börja skriva nästa bok?

– Jag är förstås glad över att människor rörs av farsans öde och tycker om min bok, tro inget annat! Men för mig är skrivande något väldigt personligt. Det handlar om att komma vidare, att ständigt utmana sig själv. Därför har recensionerna aldrig påverkat mitt skrivande.

Men skrivkramp och andra former av kreativa kriser kan drabba en författare utan att det har det minsta med recensioner att göra, påpekar han med en suck.

– Ibland låser jag mig när jag inte får ihop det jag skriver på, när jag känner att texter inte bär. För att inte köra fast i skrivandet, går jag ständigt omkring med ett antal idéer i huvudet. Just nu rör det sig om uppslag till två sf-romaner, en diktsamling och en essäsamling.

Och vilket av uppslagen kommer att bli nästa bok?

– Hm… Projektet är inte riktigt så långt gånget än att jag kan prata om det. Men det kommer att bli en riktigt skruvad roman som är fiktion helt igenom. Planen är att åka till New York under sommaren och skriva … Hupp, nu har jag redan sagt för mycket!

Vad betyder det här, för alla som väntar på en ny bok? Johannes Anyuru säger sig hela tiden vilja slå in på nya spår för att slippa upprepa sig. Kan man då tänka sig en större kontrast till En storm kom från paradiset än en maffig science fiction-historia?

Det är lätt att låta tanken löpa: Paul Anyuru drömde hela sitt liv om att komma upp bland molnen, hans son drömmer sig vidare. Förbi molnen, upp bland stjärnorna, ut till främmande galaxer.

Vi kommer ner på jorden igen och pratar om själva skrivprocessen. Johannes berättar att han skriver i närmast maniska perioder.

– Javisst, de kan pågå i allt från en vecka till tre månader. Då tänker jag enbart på att skriva, går ständigt runt med anteckningsblock och är borta för världen. Slutar svara i telefon, slutar kolla mejl …

Han skrattar och berättar att hans vänner blir ursinniga på honom när han går in i skrivdimman. Men vid det här laget vet de hur han fungerar.

Det är inget nöje att umgås med mig under skrivperioderna. Då är jag odräglig och pratar bara om mitt eget arbete.

– Det är förresten inget nöje att umgås med mig under de här perioderna. Då är jag odräglig och pratar bara om mitt eget arbete. Och så skriver jag mängder. Upp till trehundra sidor. Jag skriver och skriver tills en yttre faktor gör att perioden avbryts. Det kan vara att jag måste åka på en resa, blir sjuk eller något annat. Då infaller en tid när jag inte skriver en rad utan gör allt möjligt annat. Träffar vänner, drar i väg någonstans, läser …

När materialet har legat till sig ett tag, går han igenom det igen. Sorterar fram det som går att använda av textfragmenten, förkastar annat. Och efter ett antal liknande skrivfaser har han material till en bok.

Johannes konstaterar att så mycket i livet är slump, att hans väg till litteraturen har varit krokig. Han växte upp i den mångkulturella arbetarklasstadsdelen Araby i Växjö, ett barn av hiphop och rapmusik. Under uppväxtåren slukade han bilderböcker om grekisk och romersk mytologi, serietidningar, c. s. Lewis Narnia-böcker och mängder av dystopisk science fiction. Satt med bänklocket uppfällt och skrev Star Wars-inspirerade berättelser på mattelektionerna. Startade hiphopgruppen Red October med bästa kompisen Mattias på högstadiet.

– Jag skrev larviga rim som jag lånade från gruppen Wu Tang Clan. Det gick väl så där. Red Octobers största framgång var att vi lyckades komma med i någon ZTV-tävling. Men vi åkte ut mot en eurodancegrupp i Malmö …

Under en lektion i svenska på gymnasiet läste naturvetaren Johannes den amerikanske beatpoeten Allen Ginsbergs antikrigsdikt Wichita Vortex Sutra. Och blev fullständigt tagen. Av frenesin och ilskan i dikten, poesin som uttrycksmedel.

– Du vet, jag kopierade hela dikten och satte upp den som en lång remsa på min pojkrumsvägg. Och kände direkt att jag ville läsa mer! Men eftersom jag inte kunde någonting om poesi, fick jag treva mig fram. Först läste jag verk av Ginsberg, sedan hittade jag en antologi som han var med i. Då gick jag
vidare och läste böcker av de andra beatförfattarna
i antologin.

Snart kryssade sig Johannes fram på samma sätt bland de svenska poeterna. Han hittade Gunnar D Hansson, Göran Sonnevi och Bruno K. Öijer, som alla har varit viktiga för honom. Och en dag hittade han en liten, tunn diktsamling skriven av en för honom okänd poet.

– Jag hade faktiskt ingen aning om vem han var. Så jag gick fram till bibliotekarierna på stadsbiblioteket och kollade upp honom: »Den här Tranströmer, är han bra? Är han värd att läsa?« De skruvade lite besvärat på sig och sa att de nog kunde rekommendera honom, säger Johannes och skrattar gott.

– Åh, vad jag saknar den där tiden! Det var nog den bästa perioden i mitt läsande liv. Tänk att kunna läsa så där igen – utan förkunskaper och förutfattade meningar – och bara få upptäcka en massa fantastisk litteratur!

I dag läser han inte längre på det sättet. Nu analyserar han kollegernas texter, smakar på vackra formuleringar och bilder, funderar över personteckningar. Det är förstås också ett sätt att njuta av litteratur. Men det är inte ungdomsårens häftiga, hjärtklappningsframkallande läsupplevelser. Fast hur reagerade egentligen omgivningen på att den coola, 18-årige hiphopkillen läste poesi?

– Oj! Ingen i Araby visste om att jag läste dikter! Poesin var mitt hemliga rum som jag drog mig tillbaka till ibland. Men Ginsberg-dikten på väggen i mitt pojkrum var ett diskret tecken. Jag längtade efter att någon skulle fråga: »Men vad är det där?« Då skulle jag förklara och kanske få en bundsförvant, någon jag kunde prata poesi med.

Var det någon som frågade?

– Bara farsan, haha. Han såg närmast förfärad ut när jag berättade vad det var. Jag antar att han såg sin stora dröm – den om att alla hans söner skulle bli civilingenjörer – gå upp i rök. För honom, som kom från svåra förhållanden, var utbildning det viktigaste av allt. Hans mantra, präglat av ett hårt liv med många uppbrott, var: »Skaffa dig en ordentlig utbildning, du kan aldrig veta när du blir tvungen att fly.«

Johannes sökte till en civilingenjörsutbildning i Norrköping och kom in. Egentligen var han måttligt road av fortsatta studier. Han hade ju precis upptäckt poesin och den politiska litteraturen och var helt uppfylld av det. Väl på plats i Norrköping drabbades Johannes av en svårartad kulturchock. När han ska berätta om det nu, kvider han vid blotta minnet och börjar sedan gapskratta.

– Det var ju helt mardrömslikt! Jag kom från en mångkulturell och tolerant miljonprogramsmiljö till … ja, en sorts märklig, alienerad medelklassmiljö. Alla studenter förväntades äta ärtsoppa, gå klädda i overaller med märken och sjunga Bellman. Jag var djupt deprimerad i två år. Ända tills dess jag bestämde mig för att hoppa av och bli poet.

Johannes flyttade från Norrköping till Göteborg. Han ställde upp i sm i poetry slam och kom tvåa.
Efter en kort och misslyckad sejour på litteraturvetenskapen på Göteborgs universitet, började han arbeta på ett gruppboende för autister. Han fick tid att slutföra Det är bara gudarna som är nya, skickade in den till Norstedts och fick den antagen direkt.

Debutdiktsamlingen, som Augustnominerades, blev ett stort genombrott. Lovord och stipendier regnade över den 24-årige poeten. Samtidigt märkte han att en del vänner drog sig undan. Språket började svikta. Han kände sig alltmer vilsen.

– Jag hade ju mina rötter i hiphopens värld och där är det som är kommersiellt inte coolt. Ändå tyckte jag att hiphopen kändes för kommersiell för mig. Jag ville kunna arbeta med språket i fred, utan att någon störde mig och hade åsikter. Så jag slutade med musiken för att ägna mig åt poesi, som för mig var oerhört smal, säger Johannes.

Plötsligt hamnade jag mellan krukväxttipsen och vinprovningen i tv:s morgonsoffor! Det var svårt att smälta.

– Men efter framgången med Det är bara gudarna som är nya ringde folk och ville ha mig i tv:s morgonsoffor. Jag började undra vad jag hade gjort för fel. Jag trodde att jag var så underground och obskyr man kunde bli. Och så fann jag mig plötsligt inklämd mellan krukväxttipsen och vinprovningen! Det var svårt att smälta.

Vid 34 års ålder är han en etablerad och framgångsrik författare. Men han använder det kändisskap han känner sig lite olustig inför till att hjälpa fram andra.

En vinter för två år sedan upptäckte några unga i den invandrartäta Göteborgsförorten Biskopsgården att alla ungdomar satt vid torget. Ungdomsgården hade tvingats att stänga. De unga organiserade de boende i Biskopsgården, samlade namnunderskrifter som protesterade mot stängningen och uppvaktade stadsdelsnämndens ordförande med underskrifterna. Aktionsgruppen kallar sig Pantrarna för upprustning av förorten.

– Jag kom i kontakt med dem på en musikfestival. De frågade mig om jag hade lust att läsa dikter under en fotbollsturnering i Biskopsgården. Och jag gillar ju uppläsningar där det inte finns någon sorts förväntan. Det funkade faktiskt bra! Sedan blev jag snabbt involverad. Nu är jag redaktör för en bok om aktionsgruppen. Och sedan startade jag en skrivkurs för ungdomar, säger Johannes märkbart stolt.

– Kärnan är sex begåvade tjejer, som numera skriver krönikor i etc Göteborg. När jag ser dem,  minns jag när jag var gymnasist och läste De svarta pantrarnas antikoloniala texter. Och fattade att de handlade om mig och mitt liv! Det gick som en elektrisk stöt genom världen. Nu ser jag dem uppleva samma sak. Det är väldigt stort.

Det fanns en tid då han var en arg ung man. De första tre diktsamlingarna glöder av ilska och frustration över sakernas tillstånd i världen. Hans texter är fortfarande starkt politiska, men tonen är lugnare, mer återhållen. Vad har hänt?

– Jag har blivit lugnare och helare som människa sedan 2007, då jag beslöt mig för att bli muslim, säger han helt lugnt.

– Den direkta orsaken till det var att jag drömde att jag höll på att bli blind … Det var en obehaglig och oerhört realistisk dröm av den där sorten som gör en osäker när man vaknar upp. Var det jag upplevde dröm eller verklighet? I drömmen bad jag en muslimsk bön min far hade lärt mig. Och kunde plötsligt se igen.

För den unge författaren var det bara en bekräftelse på vad han hade känt en längre tid. Att han nu var mogen att ta steget in i en ny religion.

– Det som tilltalar mig i islam är idén att en bok är trons fundament. En bok med rimmad långdikt. Det är förstås oemotståndligt för en poet! Och tvärtemot vad människor ofta tror är islam en demokratisk religion. Det är en ren och enkel lära utan en massa korrumperade organisationer. Den bygger på en direkt kontakt mellan dig och Skaparen.

Johannes Anyuru talar med en sådan självklarhet om sin relation till Gud. Har jag någonsin träffat en yngre svensk författare som har kunnat prata om sin tro så öppet, så enkelt? Nej, ingen. Och Johannes tycks befinna sig i en avundsvärd inre balans.

Han följer de muslimska levnadsreglerna så gott det går. Under höstens många resor till litterära evenemang över hela Sverige har han alltid haft böne-mattan nedpackad i resväskan. En stor dröm är att någon gång få resa till det heliga Mecka.

Johannes Anyuru är en ung, svart muslim i Sverige 2013, en tid när det blåser isande vindar genom samhället.

– Ja, det är ju inte helt okomplicerat. För några år sedan var jag helt inne på att extremhögern i Sverige var en marginell företeelse, men nu ser jag hur hela tidsandan har svängt. Se bara på Sverigedemokraternas framgångar! Efter terrordådet den 11 september upplever jag en markant attitydskillnad, ett öppnare – och från maktens sida accepterat – hetsande mot muslimer.

Det låter som om du är pessimistisk inför framtiden.

– I mina dystrare ögonblick tänker jag att jag nog kommer att bli tvungen att flytta från Europa snart.

Men så tänker jag på pappa. Skulle han ha givit upp så lätt mot mörkermännen? Nej. Då tänker inte jag göra det heller. Jag stannar och skriver. Det finns många berättelser i Sverige i dag som förtjänar att berättas. Varför ska bara sverigedemokraterna få föra ut sin?

Vi skiljs åt i snålblåsten utanför kaféet. När jag ser den långe, gänglige Johannes Anyuru vandra i väg längs Linnégatan, dyker plötsligt en strof ur en gammal, japansk rocklåt upp i huvudet på mig.

»Där går en man som som äger världen, där går en man som slutit fred med sig själv.«

Artikeln publicerades i Vi Läser 2/2013. Boken som Johannes Anyuru pratar om som nästa projekt, en ”maffig science fiction-historia” fick till slut titeln De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. I slutet av november 2017 tilldelas romanen årets Augustpris i den skönlitterära klassen.

Johannes Anyuru om:
Bästa egenskap: »Att jag finner glädje i att göra goda handlingar – utan några som helst baktankar.«
Sämsta egenskap: »Att jag har ett behov av att dra mig undan världen. I perioder slutar jag att svara i telefonen och på mejlen. Försvinner in i min egen värld.«
Rädd för: »Gud, som alla troende. Och så är jag rädd för att bli av med självkritiken, förmågan att kunna se mig själv utifrån.«
Drömmer om: »Att mina skriv­ande adepter i Biskopsgården så småningom ska lära upp nya skribenter. Och göra mig överflödig.«
Okänd talang: »Jag är faktiskt rätt hyfsad på att teckna och måla. Och så kan jag springa en mil med 8 kilos packning. Fast det kanske inte är någon talang …?«
Fler böcker av Johannes Anyuru
Det är bara gudarna som är nya (2003)
I debutdiktsamlingen förflyttar Johannes Anyuru Homeros hjältar till betongförorten  och berättar om klass, utanförskap, och vänskap som överskuggar allt. Akilles är en ung latin-amerikan med en »joint av antänd natt« och blå täckjacka som rustning.
Omega (2005)
Vad är egentligen meningen med allt? I ena stunden äter man glass med en god vän, i nästa är han borta för alltid. Barndomsvännen Mattias bortgång i cancer och tre andra dödsfall i författarens närhet fick honom att skriva den här diktsamlingen om döden och vårt uppgående i något större.
Städerna inuti Hall (2009)
Efter 11 september är västvärlden inriktad på krig mot terrorismen och murbyggande mot okända hot. Johannes Anyurus tredje diktsamling glöder av energi. Med Vergilius Aeneiden som ram, skildrar han vår tid som en mardröm i denna Augustnominerade
diktsamling.
Skulle jag dö under andra himlar (2010)
Anyurus första roman, skriven i tredje person, handlar om den unge konstnären Francis, som ständigt vill vara någon annan, någon annanstans – vem som helst utom sig själv. Så reser han till Madrid och
träffar den hemlighetsfulla Nina.
En civilisation utan båtar (2011)
Sommaren 2011 befinner sig Anyuru i Aten, i väntan på att resa med Ship to Gaza. Dagarna går och det blir tydligt att fartygen aldrig kommer att få lämna hamn. Dokumentärpoesi som ställer cynismen i det politiska spelet mot den vanliga människans engagemang.
Anyuru väljer fem omistliga böcker
Pojkflickan av Nina Bouraoui. »Därför att alla hennes böcker får mig att bli modig och vilja älska.«
Vitsvit av Athena Farrokhzad. »Jag har hört henne läsa ur den två gånger och darrat. För att den är så våldsam, sorglig och befriad.«
Jordens fördömda av Frantz Fanon. »För att nästan varenda mening i den är en dikt och ett manifest.«
Material av Marie Silkeberg. »Det här är boken jag hade velat skriva. Den gestaltar arvet, längtan bort, kärleken, politiken och hur allt detta hänger ihop med skrivandet.«
Alltings början av Karolina Ramqvist. »Den fick mig att minnas min uppväxt och mitt eget uppvaknande. Fasan i att förstå att man är född in i historien, in i en sorts maskin. Lyckan i att inse att det finns människor som försöker slå sönder den.«

Du kanske också gillar