Ragnar Thoursie, 90 år, är aktuell med diktsamlingen Sånger från äldreomsorgen. Foto: Ulla Montan
Under läsningen av Ragnar Thoursies nya diktsamling, Sånger från äldreomsorgen, slog det mig att medan jag funderat mycket över döden, har jag knappt ägnat ålderdomen en tanke.
Varför är det så?
En förklaring är att jag vet att jag ska dö, däremot är det inte säkert att jag kommer bli gammal.
Men det handlar även om att tankarna på döden pendlar mellan att vara å enda sidan fruktansvärt abstrakta, å andra sidan skrämmande konkreta.
Döden: vi grävs vi ner i marken eller sprids med vinden. Oerhört konkret (och lite poetiskt).
Samtidigt något mer, större: tron på att dödens rock är vidare än människan som bär den, (det lät lite som något Thoursie kunde ha skrivit till debuten Emaljögat, men sedan strukit, med motiveringen att det var för platt).
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
Men det abstrakta kittlar vår fantasi – det konkreta vår föreställningsförmåga. Och däremellan rör vi oss.
Ålderdomen har inget abstrakt över sig. Det är lika verkligt som ett hammarslag på tummen eller en iskall dusch en vintermorgon.
För tillfället funderar jag inte så mycket på döden. Däremot ägnar jag en kvart om dagen åt ålderdomen.
Kommer jag, precis som människorna i Sånger … att fundera över potatisskalandets konst eller vad som är värst – kronisk ryggvärk eller förstoppning? Kommer även jag att diskutera pannkakornas ursprung? – (USA, England? Nej, Norge!)
Dystert. Men mörka tankar kan göra en upprymd.
Tack. Men läser du Emaljögat kanske du skulle hålla med. Där pratar vi gnistrande bildspråk.
“Samtidigt något mer, större: tron på att dödens rock är vidare än människan som bär den” – inte var det en platt formulering. Snarare vacker.