Jag har läst Ola Nilssons Hundarna. Det är en stark skildring av några tonåringar i en svensk småstad. Det som skiljer vardagslunk från katastroftillstånd tycks endast vara slumpen, lika nyckfull som alltid. Någon balanserar på ett broräcke, någon slår av halsen på en glasflaska, någon hittar en tom kista, någon plockar fram en slaktmask. Ett flöte flyter bort, en hund visar tänderna, en yxa plockas fram. Uttrycket “Vänta bara” klingar genom berättelsen. De två orden bildar på en och samma gång ett löfte och ett hot.
I brist på anteckningsblock
Jag recenserar Hundarna i nästa nummer av Tidningen Vi. Då tar jag fasta på ett annat spår i berättelsen, bland annat bro-symboliken. Jag kom att tänka på bron i Mostar och hittade den här artikeln från SR. Bengt Nilsson tillåter sig att vara både pregnant och poetisk.
