några ord om

Jo Nesbø är antagligen den deckarförfattare som jag läst flest böcker av. Jag plöjde böckerna om Harry Hole under en semestervistelse på Sardinien, det var tillräckligt för att han skulle rusa upp i topp på min deckarlista. Jag kan mycket väl tänka mig en intervju med honom i ViLÄSER någon gång i framtiden.

Han kommer med en ny roman i maj, om jag minns rätt.

I dag fick jag besked om att Smärtans hus är en av sex finalister till årets Edgar Award – USA:s mest prestigefyllda pris inom kriminalgenren – i kategorin årets bok.

Final i New York den 29 april.

Nästa vecka landar nya numret av Tidningen Vi i prenumeranternas brevlådor. Jag har intervjuat nio eller om det var tio kulturutövare som kommer få mycket uppmärksamhet under 2010. Tre av dem är författare. Jag vet inte om jag har chefens tillåtelse att outa namnen än. Men jag kan inte låta bli att nämna att jag intervjuat Kjell Espmark. Han har minst fem skäl att fira i år. Han fyller 80, han utkommer med sina memoarer, Norstedts ger ut hans samlade dikter, en opera baserad på en av hans dikter sätts upp, och så var det något mer som jag inte minns nu.

Jag bjuder på ett smakprov ur intervjun (som den såg ut innan vår stränge formgivare var framme och minskade på textrutorna).
Inte nog med att Kjell Espmark fyller 80 år 2010. Lagom till hans födelsedag i februari publiceras samlingen Det enda nödvändiga, med dikter från 1956 års debut Mordet på Benjamin till 2007 års slutsålda Vintergata (som återfinns i sin helhet). I vår utkommer självbiografin Minnena ljuger och till hösten är akademiledamoten Espmark med och utser årets Nobelpristagare i litteratur.
Att få ge ut sina samlade dikter är få poeter förunnat. Var det svårt att göra urvalet?
– Jag har tagit med sådant som jag efter kritisk prövning känt något för, som jag upplevt som nödvändigt. Det rör sig om ett ganska strängt urval. Vad som är bäst får andra döma om.
Framträder något nytt stråk när du sammanställt 53 års produktion?
– Det brukar heta att jag är en porträttdiktare som lånar ut min röst. Men det är en beskrivning som bara rymmer halva sanningen, vilket framträder ganska tydligt i det här urvalet. I Det enda nödvändiga finns det många dikter där jag lånat ut min röst. Men också, ska vi säga personliga dikter om sorg, återerövrat liv och motstånd. I Minnena ljuger ser man att det här också gäller för mina prosaböcker. Att det man trodde var objektivt, var personligt förankrat.
Kände du ett behov att klargöra det här?
Ja, eftersom det varit något av en missuppfattning. Minnena ljuger är annars en mycket lite egocentrisk bok. Den vill visa hur minnet arbetar, hur det förvanskar de myter som vi behöver i vårt fortsatta liv.
Du har sagt att självbiografin aldrig frestat dig. Men är det inte precis vad du har skrivit med Minnena ljuger?
– Förläggaren Eva Gedin kallar boken för en ”omemoar”. Det är en rätt vanlig iakttagelse att minnena förvanskas på olika sätt. Det som kanske kan kallas originellt i den här boken är att jag tar på fasta på hur de förvanskas. Vilka olika grepp som minnet har för att försöka finna en mening.