Nästa vecka landar nya numret av Tidningen Vi i prenumeranternas brevlådor. Jag har intervjuat nio eller om det var tio kulturutövare som kommer få mycket uppmärksamhet under 2010. Tre av dem är författare. Jag vet inte om jag har chefens tillåtelse att outa namnen än. Men jag kan inte låta bli att nämna att jag intervjuat Kjell Espmark. Han har minst fem skäl att fira i år. Han fyller 80, han utkommer med sina memoarer, Norstedts ger ut hans samlade dikter, en opera baserad på en av hans dikter sätts upp, och så var det något mer som jag inte minns nu.
Jag bjuder på ett smakprov ur intervjun (som den såg ut innan vår stränge formgivare var framme och minskade på textrutorna).
Inte nog med att Kjell Espmark fyller 80 år 2010. Lagom till hans födelsedag i februari publiceras samlingen Det enda nödvändiga, med dikter från 1956 års debut Mordet på Benjamin till 2007 års slutsålda Vintergata (som återfinns i sin helhet). I vår utkommer självbiografin Minnena ljuger och till hösten är akademiledamoten Espmark med och utser årets Nobelpristagare i litteratur. Att få ge ut sina samlade dikter är få poeter förunnat. Var det svårt att göra urvalet?
– Jag har tagit med sådant som jag efter kritisk prövning känt något för, som jag upplevt som nödvändigt. Det rör sig om ett ganska strängt urval. Vad som är bäst får andra döma om. Framträder något nytt stråk när du sammanställt 53 års produktion?
– Det brukar heta att jag är en porträttdiktare som lånar ut min röst. Men det är en beskrivning som bara rymmer halva sanningen, vilket framträder ganska tydligt i det här urvalet. I Det enda nödvändiga finns det många dikter där jag lånat ut min röst. Men också, ska vi säga personliga dikter om sorg, återerövrat liv och motstånd. I Minnena ljuger ser man att det här också gäller för mina prosaböcker. Att det man trodde var objektivt, var personligt förankrat. Kände du ett behov att klargöra det här?
Ja, eftersom det varit något av en missuppfattning. Minnena ljuger är annars en mycket lite egocentrisk bok. Den vill visa hur minnet arbetar, hur det förvanskar de myter som vi behöver i vårt fortsatta liv. Du har sagt att självbiografin aldrig frestat dig. Men är det inte precis vad du har skrivit med Minnena ljuger?
– Förläggaren Eva Gedin kallar boken för en ”omemoar”. Det är en rätt vanlig iakttagelse att minnena förvanskas på olika sätt. Det som kanske kan kallas originellt i den här boken är att jag tar på fasta på hur de förvanskas. Vilka olika grepp som minnet har för att försöka finna en mening.
Rönnells, antikvariatet alltså, har börjat blogga. Inte så värst regelbundet. Men när det väl kommer ett inlägg är det läsvärt. Ett handlade om dedikationer. Alltså signerade, inte tryckta. Jag läste det och började sedan tänka på annat.
På kvällen var jag tvungen att gå upp på vinden. Vi skulle ha en redaktionsträff och min chef hade den goda smaken att tvinga oss att ta med ett föremål som “sa något väsentligt om oss”. Vad jag tog med tänker jag inte avslöja här. Men i en flyttkartong hittade jag Zadie Smiths debut Vita tänder. I samma stund som jag såg boken kom jag att tänka på Rönnells inlägg. Dedikation. Jag slog upp Vita tänder. Och visst var det som jag trodde. Zadie Smith hade dedikerat den till mig. Och fint och lagom klurigt dessutom. Pluspoäng för den bibliska referensen.
På tal om dedikationer. Författaren Marianne Jeffmar har skrivit Till Marianne från A till Ö – En resa genom liv och böcker (Podium), där hon om 75 böcker som betytt mycket för henne – alla signerade.
25 år gammal är Faïza Guène redan en etablerad författare i Frankrike. Debuten Kiffe kiffe i morgon från 2004 blev en stor framgång, med en halv miljon sålda ex bara i Frankrike och översatt till närmare 30 språk. Boken sorterades in under ”förortsskildringar”. Inte så mycket att säga om det. Romanen innehåller både kulturkrockar, oförstående myndighetspersoner och förortsslang . Samtidigt var romanen väldigt stilsäker, med en rapp dialog och träffande iakttagelser.
Nu har hennes tredje roman Sista beställningen på Balto kommit på svenska. (Handlingen i en mening: En dag hittas barägaren Joël Morvier – hatad av alla – knivskuren till döds på sin egen bar Balto i Paris-förorten Joigny-les-deux-bouts och nu undrar alla vem som gjorde det). Den som gillade hennes två första böcker kommer inte att bli besviken. Men romanen har sina brister. Den är väldigt kort, vilket egentligen inte behöver vara ett problem, men eftersom Guène låter oss stifta bekantskap med så många olika karaktärer blir det lite för ytligt. En sak är dock Guène grymt bra på, nämligen att ge en trovärdig röst åt karaktärerna. Som här: “Uppriktigt sagt trodde jag inte att det skulle vara nån grej. Jag trodde sånt bara hände på teve. Det är skumt när det händer på riktigt. Ja. skumt. I alla fall tror jag att det kommer bli svårt att få fast mördaren. Vadå varför? För att ingen här gillade Morvier.
Det är något franskt över detta. Författaren lånar sin penna till några osympatiska karaktärer, som har nåt på hjärtat som bara måste ut. Under läsningen av Sista beställningen på Balto tänkte jag då och då på Celiné.
Faïza Guène var i Stockholm häromdagen. Jag missade det. I stället roar jag mig med den här sajten.
Fick precis ett pressmeddelande från Vertigo förlag.
Gunnar Blå envisas med att inte vilja avslöja sin identitet, samtidigt som medierna kräver personligheter som kan visas upp. Vertigo förlag har nu nått en överenskommelse med författaren, som i enlighet med ett noggrant uppställt kontrakt (se nedan) ger förläggaren C-M Edenborg rätten att uppträda som Gunnar Blå i alla offentliga sammanhang. Vi är medvetna om att det är en okonventionell lösning på problemet med pseudonymförfattare, men är övertygade om att det kommer att bli allt vanligare i framtiden.
I lördagens DN tipsade Jan Eklund om Tony Judts Night, publicerad i New York Review of Books. Tack! Artikeln (eller om det är ett utdrag) finns här.
Sara Danius skrev en lysande text om Sartre och Camus i tidningen. Tyvärr verkar DN inte lagt ut den på hemsidan (än?). Det är 40 år sedan Camus dog i en bilolycka. En händelse som spelar en inte oväsentlig roll i Alison Bechdels Husfrid.
Camus enligt Bechdel
Nina Björks recension av Anne Swärds nya roman Till sista andetaget blev jag inte klok på (“här finns liksom allt man kan begära av en roman. Och det är kanske just det: av en roman. För jag känner hela tiden att det är en roman jag läser.”). På annat håll hyllas romanen. Förläggare Weyler är förstås nöjd. På sin blogg länkar han till flera recensioner. Dock inte DN:s.
Projektet Brevnoveller har dragit igång. Varje månad får man en ny text av en ny författare med posten. Först ut är poeten och kritikern Viktor Johansson. UNT har skrivit om projektet.
I går kväll började jag läsa Alison Bechdels Husfrid. Jag har femtio sidor kvar, förhoppningsvis kan jag dra mig undan på lunchen för att läsa ut den. Boken har blivit något av en bokbloggsfavorit (t.ex. här och här). En tragikomisk familjeberättelse är bokens underrubrik. Det är en korrekt beskrivning. Min söndag kom att handla om barn som far illa. Morgontidningarnas artiklar om/från Haiti, Andrea Arnolds Fish Tank och så Husfrid på kvällen.
Nu ska jag uppdatera webben. Sedan några ord om helgens läsning: Faïza Guènes Sista beställningen på Balto och Diana Janses En del av mitt hjärta lämnar jag kvar.
