För Jo Nesbø är den årliga Thailandsresan ett måste. »Här får jag tid att skriva, tänka och klättra.«
Långläsning

Med Jo Nesbø i Thailand

av Jennie Dehlén

En hyperaktiv norrman är världens just nu mest omsusade deckarförfattare. Men när alla rycker i Jo Nesbø drar han till Railay Beach. Vi åkte dit.

Öarna i den thailändska skärgården ligger utströdda i havet som grönbruna snäckskal. Vi rundar en udde och Railay Beach materialiserar sig långsamt ur soldiset. Halvmåneformad sandstrand och turkosblått vatten inramat av dramatiskt höga kalkstensklippor. Högst upp ett bräm av grönt i en ångande djungel.

– Här lever jag lite som i en bubbla. Jag kollar inte mina mejl, svarar inte i telefon. Det är ett
slags boot camp där jag 
kan skriva helt ostört i långa pass, säger Jo Nesbø och tillägger sedan med ett snett leende:

– Och så brukar jag slippa journalister.

Vi träffas på sandstranden utanför den bungalow som Jo har hyrt en längre period varje år sedan tio år tillbaka. Han är först svår att känna igen, med en keps nedtryckt över huvudet och stora solglasögon.

Jo visar vägen till en enkel strandbar i bambu. Kvinnan bakom bardisken hälsar glatt på honom när han beställer en Heineken, det är tydligt att det inte är första gången han är här.

– Ton Sai här på Railay är det bästa klätterstället i hela Sydostasien. Klättring är för mig den totala avkopplingen. Du har en väldigt intressant inre dialog när du klättrar högt uppe på en vägg. Det lilla skräckmomentet gör att allt annat stängs ute och det enda man koncentrerar sig på är att ta sig uppåt och vidare.

De intensiva, isblå ögonen blickar ut över strandbaren innan han sätter kurs mot bordet längst in i hörnet. Fotografen föreslår att vi ska ta några bilder vid bardisken – kanske kan Jo sippa på en kokosnötscocktail? Det blir ett bestämt nej.

– Jag är ingen barkille!

Hämnden är ljuv. Jo Nesbø ska skriva en ny version av Macbeth.

Jo Nesbø vet vad han vill – och inte vill. Han har stark integritet och när han pratar märks det att han är van att bli lyssnad på. Kroppsspråket är tillbakalutat och självsäkert, och ögonen hela tiden knivskarpt fokuserade. Det är samma glasklart registrerande blick som naglar fast samtiden i deckarserien om Harry Hole, Oslopolisen som slåss mot korrupta kolleger, iskalla bovar och sin egen alkoholism. I dagarna släpps pocketutgåvan av Polis, den tionde romanen om Hole, där Nesbø med sedvanlig psykologisk rörlighet och hisnande cliffhangers utforskar ondskans mekanismer. Polis har blivit en enorm succé, inte minst i usa där Nesbø nu fått sitt definitiva genombrott. Den 24 februari nåddes han av beskedet att han för första gången toppar en av världens mest prestigefulla listor – New York Times bästsäljarlista – och det med den sexton år gamla deckaren Kackerlackorna.

Jo Nesbø har aldrig skyggat för den mörka sidan av det mänskliga psyket. I Polis brottas Nesbøs protagonist Harry Hole med otrohetstankar, ger sig hän åt våldsamma våldtäktsfantasier och frågar sig vad som egentligen skiljer seriemördarens moral från hans egen. Kanske bär vi alla på mörka tankar – men hanterar det på olika sätt? Somliga släpper ut sina monster, andra lyckas hålla dem kvar i källaren.

– Jag menar att vi alla har någon form av aggression och våldsamhet som ligger latent hos oss. Vi har alla haft en hämndfantasi, där vi har kommit på det perfekta sättet att ta livet av någon, säger Jo med ett skratt.

Ända sedan jo var barn och såg hur en av hans klasskamrater tog med sig en pincett till skolan för att rycka bort vingarna på en fluga, har han varit intresserad av vad som får människor att begå onda handlingar.

– Jag började undra om dessa människor själva ser sig som onda eller goda. Om jag kunde ta mig in i deras huvuden, skulle jag se saker helt annorlunda, som ett fotonegativ?

Att han fastnat för just deckargenren handlade mer om tillfälligheter än ett medvetet beslut.

– Jag visste att jag kunde skriva, men jag ville pröva den längre linjen i en hel roman och samtidigt skriva något enkelt. Jag ville också bevisa för mig själv att jag kunde. Men nu gillar jag verkligen genren. Krimromanen är närmast en interaktiv form av berättande. Jag tycker om intimiteten, den dialog man har med sin läsare. Det blir nästan som en flört mellan man och kvinna.

 »Jag lever lite som en munk här på Railay«, säger Jo Nesbø.

»Jag lever lite som en munk här på Railay«, säger Jo Nesbø.

Krimlitteraturen lider knappast någon brist på medelålders, alkoholiserade, deprimerade poliser som hamnar i säng med fel kvinnor. Har du läst om en har du läst om alla: han (för det är nästan alltid en man) dricker för mycket, har ett dysfunktionellt privatliv, är elak mot sina kolleger och allra elakast mot sig själv. Det som gör Harry Hole lite mer unik är att han samtidigt visar en genuin omsorg om de svaga och olycksförföljda. Som Espen, den alkoholiserade uteliggaren i Frälsaren, som tillbringar sina dagar på biblioteket med att läsa filosofi och som kan sin Bibel utantill. Som säger att hans uppgift är »att vara en spegel för människorna så de själva kan se vad som är stort och vad som är litet«. Eller som narkomanen Sonny Lofthus, huvudpersonen i den i Norge nyss utgivna Sønnen.

– Det är en fristående roman om en kille som har suttit i fängelse sedan han var arton, för handlingar som andra har begått, i utbyte mot att de ger honom droger, förklarar Jo. Men en dag möter han en annan man i fängelset och därefter förändras hans liv.

Läs också:  »Dylan lever upp till den klassiska poetrollen«

I en genre med många manschauvinistiska drag, framstår Harry Hole ofta som ett undantag. Oavsett om kvinnorna är kolleger, vänner eller sexpartner, behandlar han dem som sina jämlikar. När Jo Nesbø turnerat i usa har många kvinnor frågat honom samma sak: Varför vill så många ligga med Harry?

Han är en sårbar karaktär. En loner. Kvinnorna i romanerna vill förändra honom.

– Han är en sårbar karaktär. En loner. Kvinnorna i romanerna vill förändra honom.

Länge värjde sig Jo Nesbø mot alla frågor om eventuella likheter mellan honom och Harry Hole. I dag säger han att parallellerna finns.

– Det är klart att jag använder mycket av mig själv i en huvudkaraktär som är såpass central i en så lång serie. När jag ser tillbaka på det jag skrivit ser jag ju att det som sker i Harrys liv … Det är lätt att se att många gånger handlar det om sådant som skett i mitt eget liv. Harry och jag har också det gemensamt att vi känner oss starkare ensamma. Jag har alltid gillat outsider-rollen. Friheten som ligger i den.

Jo Nesbø föddes 1960 i Molde på den norska västkusten. Han växte upp i en läsande familj, där mamma var bibliotekarie och pappa ekonom. Han berättar hur han som åttaåring hittade en bok med ett spännande omslag i bokhyllan. Ett grishuvud på en pinne. Han bad sin pappa läsa den för honom. Pappan sa tveksamt att boken, Flugornas herre av William Golding, egentligen inte var någon barnbok, men Jo insisterade och pappan läste.

När den var utläst frågade pappan vad Jo tyckte. »Lite småseg, men Golding kanske tar sig till sin andra bok«, svarade sonen.

Sjutton år efter debuten är Jo Nesbø fortfarande lika förtjust i deckargenren. »Jag tycker om intimiteten.«

Sjutton år efter debuten är Jo Nesbø fortfarande lika förtjust i deckargenren. »Jag tycker om intimiteten.«

I tonåren hade Jo en »mycket intellektuell period«, då han läste Svält av Knut Hamsun, Idioten av Dostojevskij och Vladimir Nabokovs Lolita. Svartrockade drog han och vännerna runt på olika kaféer, där de diskuterade existentialismen och fantiserade om att skriva »Den stora europeiska romanen«.

– Jag tror det var därför min debutroman dröjde. Jag såg hur patetiskt det var, säger Jo med ett snett leende.

Jo Nesbø tänkte i stället bli fotbollsproffs, men en knäskada då han var nitton satte stopp för karriären. Han flyttade till Oslo för att studera ekonomi och spela i band. När hans grupp Di Derre slog igenom med låten Jenter som kommer og jenter som går, jobbade han dygnets alla timmar: börsmäklare på dagen och rocker på natten. Den stora vändpunkten i Jo Nesbøs liv kom när hans far gick bort i cancer 1994, 73 år gammal.

– Han hade planerat att skriva en bok när han slutat arbeta. Sina memoarer, om när han stred vid den norska bataljonen i Leningrad. Han dog precis efter att han gått i pension, när han äntligen skulle ta sig tid att skriva.

– Det lärde mig att du inte ska skjuta upp det du verkligen vill göra i livet. Jag insåg att jag måste göra något drastiskt. Jag var sliten. Turnerade 180 dagar om året med bandet, arbetade heltid på dnb som mäklare. Jag tänkte att jag inte kan bli 73 år och säga nu ska det bli av. Jag tog sex månader ledigt. Satt på ett hotellrum i Sydney och skrev. Jag gick knappt utanför dörren på flera veckor.

Läs också:  Ove & Odd

Resultatet blev hans första roman, Fladdermusmannen. Samma dag som boken antogs sa Jo upp sig från jobbet som aktiemäklare och cyklade skrikande av glädje över Rådhusplatsen i Oslo.

– Det spelade ingen roll för mig om jag skulle tjäna några pengar på skrivandet eller inte, att vara författare var och är det bästa arbete jag någonsin har haft, säger han och tittar stadigt på mig.

Du var 37 år när Fladdermusmannen kom ut. Hade du skrivit något innan?

– Ja, jag skrev en hel del noveller och brev till mina vänner. Och jag skrev låttexterna till vårt band. Man lär sig väldigt mycket av att berätta en historia på tre verser och en refräng. Det var min författarskola.

Vad tycker du om din debutroman i dag?

Fladdermusmannen är nog den enda av mina romaner som jag läst efter att den publicerats, och jag blev positivt överraskad. Den hade en väldig friskhet, en närmast cocky självsäkerhet som jag inte har någon aning om vad den kom ifrån.

Boken, som handlar om Harry Hole på uppdrag i Sydney, blev en stor framgång och fick priset Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman. Den hyllades för sin litterära kvalitet, de finstämda psykologiska porträtten och den skarpa samhällsanalysen.

Nu har du skrivit tio böcker om Harry Hole. Hur har du utvecklat ditt skrivande genom serien?

– Andra kan förmodligen bedöma det bättre än vad jag kan.

Han ser fundersam ut. Sedan säger han att de två första böckerna präglades av hans försök att lära sig hantverket.

– Jag gick från att plinka på en akustisk gitarr till att dirigera en symfoniorkester. De tekniska detaljerna var jag inte så skicklig på i de första böckerna.

Harry som romanfigur har också utvecklats genom serien. Han börjar mer och mer likna de han jagar, och steg för steg närma sig den mörka sidan. Jo Nesbø berättar – kanske
något överraskande – att en av de främsta inspirationskällorna till serien är Bibeln.

– Serien har en slags religiös dimension – det handlar inte enbart om att lösa mord, utan också om Harrys moraliska 
utveckling. Det handlar om en huvudperson som avgör om hans odödliga själ ska till himlen eller helvetet. Harry gör ibland galna moraliska val, ibland riktiga. Jag tror det är det läsarna undrar över: Ska Harry uppnå den där eviga frälsningen?

Kommer läsarna få ett svar?

– Ja.

Det kommer alltså fler Hole-deckare?

– Ja … Oj, det skulle jag kanske inte ha sagt … Men jag inser samtidigt att om jag inte skulle känna för att skriva mer om Harry så skulle jag kunna stoppa serien med Polis – och det vore inget dåligt slut.

Oavsett om det blir fler böcker med Harry Hole eller inte så har de tagit en paus från varandra. Medan Harry lever kvar i sitt tioboksuniversum, har Jo Nesbø rastlöst skyndat vidare in i nya projekt. I mars släpptes Sønnen i Norge, sedan dess har det blivit känt att han – bland annat – skriver en ny serie med arbetsnamnet Blood on snow, en tänkt trilogi om och av den fiktive författaren Tom Johansen, samt tackat ja till att skriva en ny version av Macbeth. Och nyligen blev det klart att Tomas Alfredson regisserar Snömannen. Han tar över projektet efter Martin Scorsese, som dock står kvar som filmens exekutiva producent.

I Polis säger Harry Hole att han är skyldig sin familj allt. Han plågas av dåligt samvete eftersom han upplever att han har låtit karriären gå före familjen. Kan du dra paralleller till ditt eget liv?

– Ja, jag har låtit karriären gå före familjen. Men det är inget jag ångrar. Det skandinaviska socialdemokratiska idealet är att du ska prioritera familjen före jobbet. Det låter som ett tyngre val att offra sig för familjen än att tillbringa tid på jobbet, men jag menar att det beror på vilket jobb du har. Om du har en viktig politisk ställning så respekterar jag faktiskt mer de som offrar sig för jobbet än de som offrar sig för sin egen familj, vilket genetiskt sett trots allt är en rätt egoistisk handling.

Läs också:  Sveriges äldsta bokcirkel

– Det är få som talar som Freud om kärleken till arbetet, men jag känner verkligen en djup kärlek till mitt arbete, och ett slags ansvarskänsla att göra något jag kan och som andra människor har glädje av. Jag känner ett större ansvar för det än för min familj. Det är säkert inte politiskt korrekt, men det är sådan jag är.

Många författare vittnar om skrivkramp, att meningarna tvingas fram under stora våndor. För Jo Nesbø verkar skrivandet tvärtom som ett i princip outsinligt flöde. Skrivandet har också fungerat som en tillflykt under året som gått. I februari förlorade Jo sin lillebror Knut i cancer.

Jag vet inte något bättre sätt att hantera sorgen än att fortsätta arbeta.

– Jag vet inte något bättre sätt att hantera sorgen än att fortsätta arbeta och låta tiden gå. Vi stod varandra nära, Knut och jag. Vi spelade i samma band och när jag ser till vänster så står han inte längre där.

Jo tystnar och tittar bort mot stranden.

– Och det är livet liksom. Jag menar, jag är över femtio, så det kommer att ske oftare och oftare att någon inte är där längre. Döden rycker närmare.
Det var som jag sa när vi åt lunch med några klätterkompisar häromdagen, »döden blir ett allt intressantare samtalsämne« – det blev helt stilla runt bordet. Men det är ju så det är, döden är en person som plötsligt har fått plats vid bordet.

Han blir lite darrig på rösten när han pratar om sin bror, men vi blir avbrutna när någon plötsligt ropar till oss från stranden.

Det är Lars, basisten i hans band. Han som fick honom att upptäcka Railay. Lars försöker övertala Jo att hänga med ett gäng klätterkompisar ut senare, men Jo säger att han nog ska ta det lugnt i kväll.

– Jag ska ju upp tidigt och skriva. Jag lever lite som en munk, känner inget behov av att ständigt omge mig med andra människor. Det kan se ut som sträng disciplin, men bygger framför allt på min längtan efter frihet.

Railay erbjuder också ett andrum, en paus från förlagens stora pr-maskineri med signeringar, framträdanden och utlandslanseringar.

– Just nu händer det mycket i mitt liv, som det alltid gör när jag säljer ett visst antal böcker. Men jag vet att uppståndelsen kommer att lägga sig. Allt kommer att stillna. Det kommer en tid då jag inte har några krav på att sälja. Då ska jag skriva andra berättelser.

Vad ska du skriva om då?

– Jag vet inte. Jag ska bara sitta på ett ställe och skriva mig bort. Det är belöning i sig att få skriva. Att vara framgångsrik räcker inte för mig. En författare ska vara på väg någonstans.

När Jo pratar om sitt arbete skiner han upp.

– Skrivandet är på många sätt det enklaste i mitt liv. Även om det är kaos runt mig kan jag skriva. Jag går in i ett rum och stänger dörren om mig.

Publicerad i nr 3/2014.
Foto: KC Ortiz

 

Det här är Jo Nesbø
Född: 29 mars 1960 i Molde.
Familj: Dottern Selma, 13 år.
Yrke: Författare och musiker.
Aktuell: Blod på snö utkommer 27 maj 2015.
Debut: 1997 med Fladdermusmannen, där kriminalkommissarien Harry Hole gör entré. Belönades med Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman.
Bakgrund: Utbildad civilekonom och finansanalytiker. Har arbetat både som aktiemäklare och journalist. Även sångare och låtskrivare i
Di Derre.
Siffror: Jo Nesbø har skrivit fyra barnböcker och tolv deckare, varav tio om Harry Hole. Nesbø är översatt till över 40 språk och har sålt 20 miljoner böcker.
Nesbøs fyra favoriter
Lolita av Vladimir Nabokov. »Den bästa bok jag någonsin läst. Kombinationen
av en författare som har något att berätta och väldigt vacker prosa.«
Jack av Ulf Lundell. »Jag tycker om känslan av att gå runt i Stockholm och inte ha någon fest att gå på.«
Gentlemen av Klas Östergren. »En bra historia som tillhör ›ung och desperat-genren‹ som jag gillar.«
Jenny av Sigrid Undset. »Fascinerande hur ung hon var när hon skrev den här boken och hur klok den är. Den kunde vara skriven i dag, det mänskliga förändras inte.«

Du kanske också gillar