Långläsning

Välkommen till
Jungle Books

av Fanny Härgestam

Brist på mat, kläder och medicin. Och framtidsutsikter. Så ser verkligheten ut för de tusentals flyktingar som fastnat i ett läger utanför Calais. Här har läraren Mary Jones öppnat ett bibliotek. Varför då?

Det har nästan gått ett decennium och 26-åriga Rahmat Allah tänker inte längre på henne särskilt ofta. Bara ibland, när han läser. Då kommer hans första kärlek tillbaka till honom.

Hon var lågmäld och gick på gymnasiet i Damazin i östra Sudan. Där hade de båda vuxit upp, och det var under studietiden som han såg henne och blev kär. Känslan kom samtidigt som han upptäckte litteraturen, och den romantiska poesin. Förutom historieböcker tyckte han om den syriske poeten Nizar Qabbani och hans inte sällan erotiska dikter. Under flera nätter sov Rahmat Allah knappt utan låg vaken och tänkte på flickan från skolan. På den tiden var mobiltelefoner sällsynta i landet, och chatt-appen Whatsapp fanns inte. Så han skrev brev. Men han lät bli att underteckna dem. Tänk om flickans pappa eller bror skulle hitta breven? Att som ogift man och kvinna träffas fysiskt var inte okomplicerat i det konservativa Sudan, men en dag tog Rahmat Allah mod till sig och gick fram till flickan.

– Min hand skakade så mycket så att brevet föll till marken.

Hans allvarliga och tunga blick blir plötsligt varm och han rodnar vid minnet.

– Det var vackert för mig.

Ett leende skymtar och han ser ner på sina fuktiga jeans, samma jeans som han sovit i under den lika fuktiga natten.

ramat jungle

Efter månader på flykt sitter Rahmat Allah nu fast i Calais. I väntan på en ljusning försöker han lära sig franska på Jungle Books.

Vi sitter i en timmerbod på några kvadratmeter mitt i ett enormt grönområde i utkanterna av den franska staden Calais, medan Rahmat Allah berättar om flickan, brevet och poeten Qabbani, vars dikt Madrasat el-hob (på svenska »Kärleksskolan«) han fortfarande kan utantill. Rahmat Allah är en av flera tusen flyktingar som bor i tält här, i det som under året växt till ett etablerat flyktingläger. Det går under namnet »Djungeln« och börjar allt mer likna en kåkstad nära gränsen mellan Frankrike och Storbritannien. Ingen vet exakt hur många flyktingarna är, men lokala hjälporganisationer uppskattar antalet till 5 000–6 000.

Atlantvinden viner, regnet smattrar mot det genomskinliga plaststycket. Det är tänkt att fungera som tak, men är så dåligt fäst att regnet sipprar in och bildar mörka fläckar på trägolvet. Som tur är når vätan inte fram till bokhyllorna. Timmerboden är flyktinglägrets bibliotek. Det är döpt till Jungle Books, ett av flera kulturinitiativ som de senaste månaderna växt fram bland tälten. På hyllorna står alla möjliga typer av böcker – Mrs Dalloway av Virginia Woolf, The Green Mile av Stephen King och den ryska klassikern Doctor Zhivago av Boris Pasternak. Ja, och så förstås The Girl with the Dragon Tatoo av Stieg Larsson.

För mig är litteratur och konst ett sätt att lära känna världen, och andra länder.

Rahmat Allah fick höra talas om biblioteket och gick genast hit.

– För mig är litteratur och konst ett sätt att lära känna världen, och andra länder.

Hemma i Sudan läste han allt möjligt, bland annat den berömda sudanesiske författaren Tayeb Salih och den prisbelönte marockanen Tahar Ben Jelloun. Men som flykting har han inte haft tillgång till några böcker på länge. Han kom till Calais i början av september, efter månaders resande som gått genom Sahara-öknen, kaosets Libyen, över Medelhavet, genom Europa upp till Paris för att sedan sluta i Calais. Att packa ned favoritböckerna var inte att tänka på.

– När du flyr på det här sättet tänker du inte på någonting annat än att ta dig därifrån, säger han.

Egentligen ville inte Rahmat Allah lämna Sudan.

– Jag växte upp i en rofylld tillvaro, säger han och berättar att han försörjde sig som försäljare av hirs, olja och socker i kringliggande byar. Men när konflikten mellan norra och södra Sudan förvärrades i mitten på 2000-talet förändrades hans liv. Rahmat Allah greps 2011 och anklagades för att arbeta för rebeller från södra Sudan. Månader i fängelse följde innan han lyckades fly till Khartoum.

Nu sitter han med en fransk grammatikbok i händerna och undrar vad nästa steg i livet är.

Läs också:  Jan Lööf:
»Det första som ryker är bordsskicket«

Vart är du på väg?

– Jag vet inte … Det är svårt här. Många från lägret har dött när de försökt att gömma sig på tågen till Storbritannien, konstaterar han sorgset.

jungle

Just i dag är det ingen rusning till biblioteket. Ett hundratal meter bort, i kvarteret som kallas The Market, kämpar folk mot regnet. De trängs under de provisoriska taken som skjuter ut över de sudanesiska kaféerna, de syriska kioskerna och de afghanska restaurangerna. Nyanlända flyktingar i flip-flops letar efter skor. Några står och stirrar framför sig med ansikten tyngda av verkligheten. Andra har just stigit upp och borstar tänderna vid en av lägrets fyra vattenkranar. De flesta är unga män. Många av dem sover till sent på förmiddagen eftersom de tillbringar natten vid Kanaltunneln. Där försöker de gömma sig på någon lastbil eller på tåget till Storbritannien. Men efter att säkerheten runt gränsen stärkts försöker allt färre ta sig över. I stället blir de sittande här. Samtidigt närmar sig vintern, och fler flyktingar väntas komma, särskilt från Syrien och Irak. Detta oroar hjälporganisationerna på plats.

– Det mest akuta problemet just nu är bristen på värme. Flyktingarna bor i lera och kyla. Det sägs att detta läger är det värsta i världen och jag tror att det påståendet inte är långt från sanningen, säger Christian Salomé som driver hjälporganisationen L’Auberge des Migrants som jobbat med flyktingar i Calais i många år.

Vi kryssar mellan tälten, försöker undvika de enorma vattenpölarna. De flesta vi möter hälsar med ett leende.

– Trots att många känner en enorm ovärdighet finns ett byliv med mycket värme här, säger Christian.

Lite längre bort ligger ett par större tält som tjänar som bar och nattklubb. På kvällarna pumpar generatordrivna högtalare ut musik från all världens hörn. Lägret i Calais hyser mängder av olika nationaliteter, var och en med sitt eget »kvarter«. Här finns en kyrka, flera moskéer och skolor. Hjälporganisationer bidrar med vissa förnödenheter och den franska staten delar ut ett mål mat per dygn. För de flesta här går en stor del av tiden åt till att vänta. Och just detta – all denna väntan – var det som fick den brittiska engelskläraren Mary Jones att söka sig hit.

– För att vara helt ärlig: Om jag befann mig i samma akuta kris som de flesta här, skulle böcker knappast vara min första prioritet. Men när människor väl skaffat sig en skyddad sovplats och kanske väntar på att få asyl i Frankrike, eller att gränserna ska öppnas, då kan det vara skönt att bli distraherad med en bok. Att för en stund få tänka på något annat än det här.

mary jungle

Mary Jones med ytterligare en kasse biblioteksböcker. »Jag vet att jag måste göra detta.«

Mary Jones är gladlynt och vänlig. Vi sitter på var sin stol inne på Jungle Books och under vårt samtal blir vi flera gånger avbrutna av personer som kommer in och ber om hennes hjälp. Förutom lästips försöker Mary Jones bidra med praktiska saker, allt från sovsäckar till skor. Men biblioteket har också blivit en mötesplats där man kan vädra sina tankar.

Det här är en plats som kan vara ganska mysig när den är välstädad. Den har något normalt över sig, i en omgivning som är allt annat än normal.

– Många kommer för att prata om problemen i hemländerna, varför de tvingats fly. Ibland sitter folk och bara småsnackar. Det här är en plats som kan vara ganska mysig när den är välstädad. Den har något normalt över sig, i en omgivning som är allt annat än normal.

Första omgången böcker tog hon själv med sig hit från sin egen bokhylla. En bok som snabbt gjorde succé var Earth from Above, en fotobok av Yann Arthus-Bertrand. Många ville peka ut sina hemländer på bilderna.

Förutom alla sorters språklexikon ser inte Mary Jones något mönster i vad som efterfrågas. Ibland blir hon ordentligt förvånad, som när någon plockade med sig Sophie Kinsellas chick lit-succé The Secret Dreamworld of a Shopaholic, om en trendig finansreporter i London som är shoppingberoende.

– Det finns verkligen alla smaker här, säger hon och skrattar.

Läs också:  Den hemlige faktajägaren

För Mary Jones var initiativet att starta ett bibliotek mycket spontant. Men en som funderat mycket över litteraturens betydelse för människor i kris är Eyal Feder, före detta chef för The Garden Library i södra Tel Aviv i Israel. Det är ett kulturcenter och bibliotek som ligger i ett socialt utsatt kvarter där många flyktingar bor. Verksamheten vilar på en idé om litteratur dels som en grundläggande mänsklig rättighet, dels som ett sätt att bygga broar mellan olika grupper av människor.

– Konst och litteratur är en nödvändig del av mänskligt liv, men ofta är det någonting som negligeras i kristider.

Även om Eyal Feder ser all kulturell aktivitet som viktig tycker han att just bibliotek har ett särskilt värde.

– Ett bibliotek är i någon mån en symbol för »finkultur«och det är ett starkt budskap att ge samhällets mest marginaliserade grupper tillgång till en sådan plats, konstaterar Eyal Feder, som blev inbjuden till den världsberömda föreläsningsserien TED-talks för att berätta om »Emotional score«, det speciella färgkodningssystem man använder för att katalogisera böckerna på The Garden Library.

Flyktingbiblioteket i Tel Aviv har omkring 3 500 titlar på 16 olika språk. Många flyktingar hittar böcker på sitt modersmål, vilket Eyal Feder tror är av stor betydelse.

– Böcker har fördelen att de är mycket personliga. Att läsa en bok på sitt eget språk kan få en att känna sig hemma.

En annan man som funderat mycket på samma frågor är Johan von Schreeb, grundare av Läkare utan gränser i Sverige och författare till boken Katastrofläkaren. För honom är behovet av ett bibliotek i ett flyktingläger fullständigt självklart, och det finns ingen motsättning mellan satsningar på akuta och mindre akuta behov. Det är en fråga om prioriteringar.

– Först måste de biologiska behoven stillas. Det är klart att människan inte är i akut behov av ett bibliotek. Men när ens situation blir allt mer hopplös, då kan man få hjälp av litteraturen med att svara på existentiella frågor.

Under flykten ställer sig många människor de stora frågorna, menar Johan von Schreeb. Vad är ont? Vad är gott? Vad är meningen med livet?

– Om det är någonstans som man kan få stöd i de tankarna, så är det i litteraturen. För en flykting kan det också hjälpa att få läsa om människor som genom historien gått igenom liknande svårigheter och som lyckats gå vidare.

Dessutom är det mänskligt att vilja glömma sin vardag ett ögonblick, någonting som vi alla behöver ibland.

– Att till exempel kunna låna en bok, eller att få skratta, är ett annat sätt att vara, säger Johan von Schreeb.

Detta är i sin tur viktigt för att folk inte ska bli klassade som offer.

Att få läsa har med värdighet att göra.

– Det är så enkelt att man ser folk i ett flyktingläger som en massa, i stället för individer. En massa som går på toaletten, som ska matas, som … Det går att räkna ut hur många kalorier och hur mycket vatten som går åt. Men med kulturen blir människor individer. Att få läsa har med värdighet att göra.

Den leriga uppfarten utanför Ecole laïq du chemin des Dunes är full av unga män som sitter och övar på franska konversationsfraser. Inne i klassrummet delar Zimako Jones ut skrivpapper samtidigt som volontären Celia Demoor varvar franska och engelska för att förklara att »i dag ska vi prata om ordet fred«.

Vad är fred för er?Volontären Celia Demoor leder dagens undervisning.

Vad är fred för er? Volontären Celia Demoor leder dagens undervisning.

I »Djungeln« leder volontärer från olika europeiska länder många aktiviteter. Men allt fler initiativ kommer från flyktingar själva. Som Ecole laïq du chemin des Dunes (ungefär Sekulära skolan på chemin des Dunes, döpt efter vägen där flyktinglägret börjar),  en skola som togolesen Zimako Jones byggt av trälådor och tyger som han hittat i soporna.

– Vad är fred för dig? frågar Celia Demoor.

Ett par män som bara talar arabiska får hjälp av en tredje som förstått uppgiften. Intill väggen sitter sudanesiske Rahmat Allah. Han tar god tid på sig och knåpar ihop några ord så gott han kan. När läraren berömmer honom ser han lycklig ut.

Att leva som bröder, i harmoni och i solidaritet. Barn som leker fritt på en gata. Det är teman som återkommer när var och en får presentera sin bänkkamrats idé av fred. Flera har ritat någonting – en duva eller en blomma. En av männen har skrivit en dikt på arabiska och salen skrattar varmt när bänkkamraten kämpar med att översätta den till engelska. Varje presentation följs av en applåd och vid ett tillfälle utbrister någon: »Åh! Det där var fint!«

För en stund är det som om vattenpölarna och de sönderrivna tälten inte existerar.

jungle

Zimako Jones är en flitig besökare på Jungle Books. Nu vill han själv dra sitt strå till stacken och har därför startat en skola i flyktinglägret.

En eftermiddag några dagar senare, när regnet gjort ett uppehåll, råder en febril aktivitet kring Jungle Books. Någon häftar fast en presenning som vägg på det nya grannhuset. Rangliga stolar bärs ut och golvet städas. En för tjock dörr hyvlas ner ett par centimeter. Några meter bort står 24-åriga Abdu från Etiopien (han vågar inte avslöja sitt efternamn) och betraktar alltihop. Han hälsar glatt på Mary Jones och pekar leende på sina fötter. Tårna ryms knappt i de smala vita damsandalerna.

– Skor! hinner Mary Jones ropa, innan hon rusar vidare.

Abdu brukar gå till biblioteket, men aldrig för att läsa.

– Jag är för förvirrad och trött för att kunna koncentrera mig på en bok.

Senare samma dag bjuder han med mig till sitt lilla tält. En ung kvinna med nyfikna ögon kikar fram från sängen. Det är Sara, hans hustru. Hon är bara 17 år och gravid i fjärde månaden. Abdu kryper upp bredvid sin fru och pratar mjukt med henne. Paret har varit i Calais sedan början av året, efter att ha flytt från det konflikthärjade Libyen. Det var där de träffades och blev förälskade, och det var där de tänkte arbeta och tjäna pengar. Men i takt med att våldet eskalerade blev vardagen allt mer outhärdlig. Både Abdu och Sara kidnappades och hamnade i fängelse. Gång på gång misshandlades de och pressades på pengar. Till slut gjorde de den riskfyllda båtresan över till Europa.

– Vi har inget hus, ingen mat och ingen läkare till min fru. Det är kallt och det finns många problem här … Det här är verkligen »djungeln«. Ingen plats för människor.

De drömmer båda om att lämna lägret, börja jobba, göra karriär. Han vill bli ekonom, hon läkare.

– Vi hoppas få komma till Tyskland, säger Sara.

Först tänkte de, precis som de flesta andra här, försöka ta sig till Storbritannien. Men de tvekar. Det höga gränsstängslet är för farligt för Sara. Det är de båda överens om. Hoppet, och kanske slagen från polisen, riskerar att skada barnet i magen.

Läs också:  »Dylan lever upp till den klassiska poetrollen«

Hemma i Etiopien var Abdu politiskt aktiv och regeringskritisk. Han riskerar döden om han återvänder.

– Jag vill leva i ett land där det finns demokrati, och jag vill att mitt barn ska få gå i skolan.

Även Rahmat Allah på Jungle Books har gett upp tanken på Storbritannien.

– Så många från lägret har dött när de försökt fly. Jag tänker inte dö som dem.

Han ser allvarlig på mig.

– Vad söker de? Frihet? Lugn? Här finns det. Vi är i Europa nu.

jungle books

Jungle Books hyllor bjuder på en salig och förhoppningsvis trösterik blandning. Här trängs ordböcker med Stieg Larsson och Mrs Dalloway med The Secret Dreamworld of a Shopaholic.

Han har planen klar för sig. Först ska han lära sig franska. Sedan läsa historia, kanske filosofi. Kunskap som kommer väl till pass när han ska hjälpa sina landsmän.

– Det finns så många smarta personer i Sudan. Jag skulle vilja hjälpa dem. Jag vet att jag behöver kunskap för att få ett bra jobb. Och vem vet, en dag kanske jag jobbar i ett stort bibliotek?

Artikeln publicerades i Vi Läser 6/2015.
Foto: Augustin Le Gall

Kultur och litteratur i flyktingläger
Kung Lear i flyktinglägret Zaatari i Jordanien.

Kung Lear i flyktinglägret Zaatari i Jordanien.

I flyktinglägret Zaatari i Jordanien, som bildades 2012 och som hyser cirka 80 000 flyktingar, varav de flesta är från södra Syrien, är flera konstnärer, poeter och musiker verksamma. Den syriske skådespelaren Nawal Bulbul har satt upp teaterpjäserna Hamlet och Kung Lear med hjälp av lägrets barn.

I sydvästra Algeriet, nära gränsen till det omtvista­de Västsahara, finns flyk­ting­­lägret Dakhla med minst 90 000 invånare. I lägret, som ligger mitt ute i öknen, ordnas sedan flera år den årliga internationella film­festivalen FiSahara av en spansk organisation som bjuder in aktörer från filmbranschen. Uppträdanden och workshops hålls i tälten och på området.
The Garden Library i södra Tel Aviv i Israel är ett bibliotek och kulturcenter. Det ligger i en del av staden där det bor många flyktingar. The Garden Library grundades 2009 av organisationen Arteam och drivs av ett hundratal volontärer.

Du kanske också gillar