Långläsning

Khemiri: »Jag är tillbaka där allt började«

av Kristina Lindh

Ena stunden har han drivit skrivarverkstad för papperslösa. I nästa har han agerat sidekick på Babel eller skrivit brev till Beatrice Ask. Men efter några kringflackande år har han insett en sak: Det är historieberättare han ska vara. Foto: Thron Ullberg

 

Skärmavbild 2015-11-11 kl. 13.47.12

Vad har han skrivit? Han vet knappt själv. Jonas Hassen Khemiri befinner sig i bubblan som uppstår då en ny roman både redigerats och korrekturlästs men ännu inte mött världen.

– Det här är första gången jag talar om boken offentligt. Det är en speciell upplevelse, plötsligt får man syn på vad det är man gjort.

Plötsligt får man också syn på var berättelsen föddes. Plötsligt inser man att det kanske var här, vid en polisstation i Laholm!

Då: En bilkrock med motstridiga vittnesuppgifter. Nu: En roman om vem som äger makten över minnet. Han överrumplas själv av sambandet.

Jonas Hassen Khemiri sitter på biblioteket i Laholm. Av årets biblioteksdebatt, den om våld och stök kontra tysthetsnormer, märks inget. I tidningshörnan härskar lugnet. Han lutar sig fram och pekar mot barnavdelningens ärtgröna stolar i ring. De fanns inte här då men funktionen var densamma, ett mål så hägrande att sommarlovets största dröm varken var glass eller bad utan regn.

Den slog alltid in.

– Mormor hade en stuga en kvart härifrån på vad som måste vara världens blötaste plats. Mina sommarminnen är tre soldagar och resten regn. Varje gång prognosen visade ihållande nederbörd åkte vi till Laholmsbibblan med vår hyrda Toyota Corolla och fyllde den med böcker. Det var det bästa som fanns.

Biblioteket var familjens heliga plats.

– När jag var liten kändes det som om andra familjer hade heliga rum som sportarenor, moskéer, kyrkor För oss var biblioteket det rummet.  Jag skrev om det i ett tacktal till Svensk biblioteksförening för något år sedan och jag känner att det fortfarande är lika sant.

På Laholmsbibblan fanns dessutom en handplockad hyllsektion med rubriken »Lilla Drakens bibliotek«, vilket maxade hemkänslan för den som resten av året bodde vid Drakenberg i Stockholm.

Efter barnböckerna, serierna och bokslukarålderns Stephen King var det också här han landade – i Drakenhyllans vuxenromaner som han inte alltid förstod men som just därför vidgade känslan av vem man kunde vara.

– Jag minns särskilt Texaco av Patrick Chamoiseau. Den innehöll många röster och handlade om religion, politik, ekonomi, postkolonialism … »Kan man stoppa in allt i en bok« undrade jag medan jag läste. »Ja visst«, svarade Chamoiseau från boksidorna. »Och lite till! Kolla på det här, jag kan ta in det här också!«

khemiri

Trots alla besök på biblioteket var litteraturens upphovsmän och -kvinnor insvepta i mystik. Visst fanns namnet på bokryggen. Visst fanns ansikten på insidan. Ändå verkade böckerna komma från en hemlig källa.

Allt förändrades när hans mamma skrev ett brev till Theodor Kallifatides. Hon hade läst något av honom och ville höra av sig med tankar som boken väckt. Jonas Hassen Khemiri fick svindel. Han insåg att Kallifatides fanns, att han gick runt och andades som alla andra! Dessutom fick hon svar!

– Plötsligt förstod jag att det fanns människor bakom alla ord.

I dag är han själv en av dem.

jonas hassen khemiris debut 2003 med Ett öga rött gjorde honom snabbt till förgrundsfigur för en generation som dittills inte synts i litteraturen. Han kom med ett nytt språk för en maktlöshet med bottnar i migration och etnicitet.

Sedan dess har han etablerat sig som litterär mångsysslare med hög produktionstakt. Hans kombination av ärende och nyskapande stilistik har lockat kritiker, redaktörer och publik. Hans sociala ambition har lett honom till klassrum och sammanträdesbord. Och hans milda framtoning har varit en svalkande kontrast till kulturens stridshingstar.

Jonas Hassen Khemiris dramatik spelas i Frankrike, Tyskland, Österrike, Storbritannien … Hans artiklar publiceras i New York Times.

Det ser ut som en spikrak, uppåtgående linje.
Det är fel.

– Jag har gjort en cirkelrörelse. Jag är tillbaka där allt började.

Utsagan är lika bokstavlig som bildlig. Bakom Jonas Hassen Khemiris rygg prasslar någon med Hallandsposten. Jag frågar vad Laholm betytt, förutom det faktum att orten hyste ett bibliotek.

Läs också:  Nina Bouraoui
– Den romantiska anarkisten

– Laholm och Stockholm är väldigt olika miljöer. Ändå insåg jag tidigt att det fanns liknande saker att vara rädd för på båda platserna. Jag förstod att min oro och rädsla var generell och att livet självt bär med sig en känsla av maktlöshet. Människor kommer och går utan att man kan kontrollera det. Personer som
är viktiga för en är ibland där, ibland borta.

Jonas Hassen Khemiri var bara sex år när han började skriva dagbok. På hans hemsida ligger den första dagboksanteckningen, daterad till den 29 september 1986: »Hej dagbok i det här ögonblicket så skriver jag i min dagbok för första gången i mitt liv. Så jag skriver inte så mycket jag ritar bara när jag skriver.«

Orden hejdade den outhärdliga känslan av att livet sipprar i väg.

– Jag kände omedelbart att skrivandet gör tillvaron beständig. Det var där allt började för mig. I upptäckten att orden hejdade den outhärdliga känslan av att livet sipprar i väg.

De senaste åren har han varit forskningsresande i »mer handgripliga sätt att vara i det litterära systemet«. Vad är en skrivande och läsande person? Vad tjänar berättandet för roll? Vad händer om man sätter vittnesmål på pränt? Han har drivit skrivworkshop för papperslösa, suttit i litteraturnämnder samt agerat skrivlekande underhållare i SVT:s bokmagasin Babel.

Vad han kommit fram till? Att det är i historieberättandet han ska vara.

khemiri

Det är ett statement som skulle glädja vilket stressat bokförlag som helst. Allt jag inte minns lanseras som Jonas Hassen Khemiris stora återkomst till romanen. Boken är hans första renodlade romanprojekt på nästan tio år; Montecore kom 2006.

Han vilar med huvudet i handen. Den svarta hoodien tecknar sina konturer mot hyllorna bakom. Det är ännu en tid kvar till Bokmässan i Göteborg. Ännu en tid till signeringscirkus och släppruljans.

Han gör en djup inandning.

– Jag är inte helt säker på hur en roman ser ut. Jag tror inte att jag kan skriva det.

Skriva vadå?

– En riktig roman.

Han är inte så allvarlig som det låter. Det finns två citationstecken i uttalandet. Jonas Hassen Khemiri menar en »riktig« roman, en sådan som utgår från en historisk händelse och är skriven i tredje person imperfekt.

– Efter att Montecore publicerats på tyska fick jag ett stipendium som tog mig till Berlin i två år. Jag skrev pjäser och pulade med prosaprojekt som aldrig blev klara. Jag försökte skriva en så kallad riktig roman, jag ville visa att jag kunde skriva något där språket inte stod i ensamt fokus.

Det gick inget vidare.

Han prövade också att utmana regeln om att god prosa är specifik och detaljrik.

– Jag gjorde tvärtom. Skrev en snårig text där karaktärerna varken hade kön, ålder eller platskoppling. Till och med tiden skulle vara lite vag. Till slut fanns ingenting kvar. Inte ens mitt eget intresse för texten.

det är om detta återkomsten delvis handlar. Om att ha hittat tillbaka till lusten genom att utgå från ren nyfikenhet. Bara efter några stycken in i den nya berättelsen tog karaktärerna över. De vägrade låta sig kontrolleras.

– Allt som jag har skrivit som har blivit någorlunda bra, har inneburit en känsla av kontrollförlust.

Nu ligger historien om Samuel, Laide och Vandad redo för publiken. Eller ska vi säga Samuel och Laide? Förlaget har sålt in boken som en kärleksroman, kanske lockar den fler köpare då. Inte för att den inte finns där – kärleken. Men det centrala temat är vänskap.

– Jag ville skriva om vad som händer när vänskap infilt-reras av pengar och ideologi. Boken handlar om några personer som tycker väldigt mycket om varandra men där politiska föreställningar, självbilder och den ekonomiska verkligheten gör relationerna omöjliga i längden.

På olika sätt försöker romankaraktärerna hantera känslan av undanglidande. De talar om en »erfarenhetsbank« – som om livet gick ut på att samla på sig så många upplevelser som möjligt.

Läs också:  Suzanne Brøgger:
»Litteraturen har blivit för ängslig«

Jonas Hassen Khemiri vill inte romantisera det förflutna; allt var inte annorlunda innan internet. Samtidigt är hastigheten med vilken vi bombarderas av bilder från andras världar högre än någonsin förr. Det skapar en grogrund för att aldrig vara nöjd och för att känna att alla skavanker i ens liv är upp till en själv att fila bort.

Han ser det både i sig själv och i vänkretsen – svårigheten att hantera vardagens vanlighet när myten om att allt är möjligt är så stark.

– I både nya romanen och i senaste pjäsen ≈ [Ungefär lika med] har jag tänkt väldigt mycket på vad ekonomi gör
med människor. Jag är inte ute efter något slentrian—mässigt bashande
av samtidskapitalismen utan efter det djupare sambandet mellan ekonomi och människovärde. Efter lockelsen i att inte behöva oroa sig för pengar och lyckan man faktiskt kan känna av att
slippa göra det.

Jonas Hassen Khemiri växte upp med en omgivning som satte stor tilltro till ekonomin. Pengar var dyrken som skulle låsa upp tillgången till acceptans. Hans far kom från påvra förhållanden.

– För honom var idén om rikedom att den skulle bli den nyckeln. Ekonomin skulle förändra allt.

För drygt två år sedan skrev Jonas Hassen Khemiri ett öppet brev i DN till dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Texten tillkom i samband med det så kallade Reva-projektet, en polisiär satsning med fokus på avvisning av papperslösa. Projektet åtföljdes av uppmärksammade rapporter om hur poliser utan förvarning krävde människor på legitimation grundat på föreställningen om hur en icke-svensk såg ut.

– Beatrice Ask liknade medborgare som oroar sig att bli rasprofilerade med dömda brottslingars känsla av att vara förföljda av polisen. Jag kände att jag måste skriva så att hon förstår att det finns en länk mellan det som hon kallar personliga upplevelser och en struktur som rangordnar människor.

Texten »Bästa Beatrice« publicerades den 13 mars 2013. På bara några dagar blev den en av de mest delade på nätet någonsin i Sverige.

Min dröm är att ›Bästa Beatrice‹   bidrog till att uppdatera vår och andras nationella självbild.

Tycker du att texten fått någon bestående effekt?

– Sådant är väldigt svårt att mäta. Min dröm är att den bidrog till att uppdatera vår och andras nationella självbild. Att texten översatts till flera språk visar att många ställer sig frågan: Vilka är vi egentligen? I en globaliserad värld med en rörelse bort från nationsgränser blir det här omförhandlandet av en nationell identitet väldigt politiskt laddat.

Redan innan debattartikeln såg många Jonas Hassen Khemiri som en talesperson för författare med »annan bakgrund«. Trycket blev knappast mindre efteråt. Han försökte värja sig. Tackade nej till alla intervjuer och morgonsoffor.

– Det går inte att tala i namn av en grupp som inte finns, den är alldeles för mångfacetterad för att ens existera. På rasistsidor menade de att jag fegade ur. Men hela poängen med mitt inlägg var att jag bara var en liten droppe. Efter mig var det viktigt att andra hördes för att visa att detta handlar om en utbredd struktur.

Vilket var just vad som hände genom hashtagen #bästabeatrice, där en flodvåg av människor berättade om sina upplevelser av rasism och underordning.

Dessutom är utanförskapets skala vid. Ju äldre han blivit desto mer har han fått upp ögonen för de privilegier han haft: tillgången till språket och den jämförelsevis ljusa hyn. I yngre år var det lättare att skriva in sig i något slags maktlöshet. Ganska sent upptäckte han andra maktstrukturer som drabbat och drabbar – som könssamhället.

en dag cyklar jag mitt i Jonas Hassen Khemiris nya roman. En söderförort klassad som villaidyll. Bland sekelskiftesvillor och utbyggda småhus utspelar sig bokens mest avgörande scener. Jonas Hassen Khemiri kan området på sina fem fingrar; här bodde en gång hans egen mormor.

Men till skillnad från romanens många utskrivna platser – gatorna runt Stureplan, kvarteren i Berlin – hålls förorten hemlig för läsaren. Att jag omedelbart kan avkoda den beskrivna macken, grillen och secondhand-butiken beror på att jag själv bor här och dagligen passerar den sträcka Jonas Hassen Khemiri gick som liten.

Namnlösheten laddar berättelsen, förklarar han själv. Den är ett sätt att göra den mytisk. Den som intervjuar honom kan konstatera att den också är ett sätt att dra gränser på ett personligt plan. Jonas Hassen Khemiri är förtegen om aktuella biografiska data. Har han familj? Svar: Ja. Slut på beskrivningen.

Läs också:  Välkommen till
Jungle Books

Desto öppnare är han med barndomens brödra-gemenskap. Den som formade honom.

– Jag är storebror, jag ville introducera världen för mina bröder. Men det räckte aldrig med världen som den var, jag kryddade den alltid. Om jag spelade en platta med Marvin Gaye hittade jag också på en story om hur han skrivit låten vid sin frus sjukbädd.

Varför? För att livet behövde myterna för att fyllas. Fortfarande är det så. Tillvaron kräver berättelser för att livet ska bli det där extra allt. Jonas Hassen Khemiri känner starkt igen sig i personerna i nya boken, i deras jakt på upplevelser.

Jag har ett ständigt hopp om att livet måste vara mer än vad det är.

– Jag har ett ständigt hopp om att livet måste vara mer än vad det är.

förlustens eviga törst. Det är smärtpunkten. Människorna som lämnade och som skapade ett tomrum som måste fyllas.

– I ett sånt läge får orden en jävla vikt. Hålet efter den som försvann kan fyllas med fantasin om den saknade. I botten finns en känsla av icke-kontroll. Det är också den som ligger till grund för upplevelsen av hur samhället betraktat mig. Att jag inte kunnat påverka att jag, trots en jämförelsevis gynnad bakgrund, blir dömd utifrån mitt utseende och min kropp.

khemiri

Det är därför han aldrig kommer att bli talskrivare åt Stefan Löfven. Det är därför han aldrig kommer att bli debattör eller kulturbyråkrat. Och det är därför den nya boken är en återkomst.

För att berättandet är kärnan och för att den som vill gestalta osäkerhet inte hittar något bättre verktyg än fiktionen.

Det betyder inte att den politiska undertonen kommer att försvinna. Som författare måste man vara ärlig med hur man ser världen, säger Jonas Hassen Khemiri.

– Jag har svårt att hitta enkla politiska lösningar men jag har ännu svårare att se världen totalt frikopplad från ekonomin.

Vi har lämnat biblioteket. Tidningshörnan är utbytt mot ett restaurangbord. Jonas Hassen Khemiri tuggar på en Dagens fisk. Runt omkring honom sorlar lunchgästerna.

Vi pratar om litteraturens publik, den som det snart är dags att möta på nytt. Skiljer den sig från musikens? Jonas Hassen Khemiri har alltid haft en nära relation till musik, som soundtrack till en alternativverklighet och som inspiration i skrivandet.

Kommer läsarna ha överseende med romanens stilutveckling? Hittills har de varit med på hans hybridmässiga formutflykter. Men vem vet – tänk om de plötsligt börjar bete sig som musikfans! Som ofta vänder sina idoler ryggen när de slår in på nya vägar.

Med barnslig förtjusning leker han med tanken att bokens perspektivskiftande prosa är hans egen mot–svarighet till när Bob Dylan började använda elgitarr.

– Det är kanske det som är målet, att skriva en roman som får arrangören på Bokmässan att koppla ur mikrofonen. 120 biblioteksdamer skriker »GÅ TILLBAKA TILL RÖSTMÄSSIGA FORMEXPERIMENT!«.

En roman är färdig men ännu okänd för världen.
I författarskapets mellanrum finns många känslor att processa. Jonas Hassen Khemiri har varit där förr.
På tröskeln till tryckstart blandas lättnad och glädje, förväntan och förvirring.

Och vemod.

– Väldigt snart kommer jag att bli ledsen. Det är alltid sorgligt när något är klart.

just nu på sängbordet

På flykt från ett sorgebud av David Grossman »Första halvan är helt fantastisk.«

Air Mail: 150 Brev 1964–1990 av Tomas Tranströmer, Robert Bly
»En väldigt fin författarbrevväxling, två liv som formas i pauserna mellan breven.«

Stilens munterhet – Sara Lidmans författardagböcker av Sara Lidman
»Inspirerande läsning där man får bosätta sig i en kreativ persons hjärna.«

Du kanske också gillar