Divanen

»Krävs mer än tandgnissel«

av Jennie Dehlén

Sveriges skräckkung John Ajvide Lindqvist intar divanläge för att prata om känslan som genomsyrar hela hans författarskap.

Han är författaren som slungade in vampyrvåldet i folkhemmet och gav miljontals svenskar kalla kårar. John Ajvide Lindqvist balanserar mästerligt mellan diskbänksrealism och satanisk skräck. Det som gör honom om inte unik, så åtminstone sällsynt är hur han blivit litterärt accepterad trots att han skriver inom en traditionell lågstatusgenre som skräck.

– Jag har lyckats få in en tå i det litterära finrummet helt utan någon egen förskyllan. Jag tror att jag bara skulle göra mig själv en otjänst om jag försökte bli »fin«, jag försöker väl vara fin på mitt eget sätt.

Vilken känsla är svårast att skildra för en författare?

– Jag skulle nog säga just skräck eftersom jag redan har haft så mycket sådant i mina berättelser. Varje gång jag ska förmedla att någon är riktigt rädd måste jag hitta nya fysiska uttryck för detta. Jag menar tungan kan inte klibba fast i gommen hur mycket som helst, man kan inte gnissla tänderna tills det smakar amalgam mer än en gång.

Vilka är fallgroparna när man ska gestalta skräcken?

– Att det känns som att det bara är ett allmänt försök att skrämmas, då blir det ungefär som när någon berättar en dålig vits och det helt  enkelt inte är roligt. Skräckbeskrivningar, speciellt om de är stilistiskt ordentligt utförda, kan bli lite tjocka, man försöker kräma på med så mycket som möjligt och så tar grejerna ut varandra och det blir bara ett segt block av försöket att väcka den känslan.

Vilken författare har lyckats bäst med sina skräckbeskrivningar?

– Clive Barker. Han behärskar språket så väl att man kommer nära inpå den som upplever något otäckt. Det blir så klaustrofobiskt, hur den här människan är instängd med sin rädsla.

Det blir så klaustrofobiskt, hur den här människan är instängd med sin rädsla.

Du verkar ha ett outtömligt antal skräckhistorier inom dig, som måste ut. Vilket är nästa projekt?

– Nästa roman ska heta X och handlar om fyra husvagnar med människor på en campingplats. När de vaknar en morgon är allt omkring dem försvunnet. Det finns bara en gräsmatta med kortklippt gräs så långt ögat kan nå och där finns hela spektrat av människor, från småbarn till åldringar.

– Skräck är en så vid och förlåtande genre, eftersom det enda kravet är att det ska vara mer eller mindre otäckt. Det kan handla om precis vad som helst och innehålla vilka människor som helst. Allt får finnas där så länge det blir lite läbbigt.

Publicerad i nr 5/2012.

Du kanske också gillar