Författarporträtt

Kan du leva utan böcker?

av Jonas Eklöf

Kristina LugnFlera läsare har hört av sig om Martina Lowdens intervju med Kristina Lugn från 2009 och undrat om vi inte kan publicera den på hemsidan. Här är den.

Kan du leva utan böcker?
Författaren och bokmissbrukaren Martina Lowden sökte upp poeten och teaterdirektören Kristina Lugn för att testa hennes läsvanor. Robert Blombäck fotograferade. (Från Vi Läser #4/2009)

Alla talar om bokmys och läslust – eller, om de är lika pretto som jag, om Kärleken till Litteraturen. Så när jag träffar poeten, dramatikern och akademiledamoten Kristina Lugn på hennes Teater Brunnsgatan 4 ett stenkast från Stureplan i Stockholm har jag ställt in mig på att för en gångs skull i stället tala om svartare sidor: läsolust, litteraturhat och bokberoende.
Men det viktigaste först: ja, hon har lämnat in en ny diktsamling till sitt förlag. Hej då, ha det så bra! från 2003 var inte ett slutgiltigt avsked till lyriken. Inte för att det finns så många skäl att ge ut böcker, säger hon, och nog för att det finns många skäl att låta bli.
– Det förlamar i alla fall mig: att jag inte tycker att jag har någonting att säga. Gud vet hur mycket saker jag har avstått från att publicera, för att jag tyckt att det inte tillfört något. Det är bra, men inte tillräckligt bra.
Så vad är skälet till att du ger ut dikter igen?
– Jag behöver pengar. Och ibland kan man ju känna ett behov av att kommunicera också.
Inspirerad av diagnostiska test för olika slags beroenden har jag tagit fram åtta frågor om läsvanor. Man kan se dem som varningssignaler – för varför ska läsning ha en sådan särställning i samhället?
Spelar en tonåring World of Warcraft dygnet runt kan hon få åka på behandlingshem och avgifta sig, men inte hotas de med vård som läser om Harry Potter-serien för femtonde gången, eller vår tids Madame Bovary: Twilight-läsaren, som önskar att hennes pojkvän var mer som en vampyr. Eller den som läser Marcel Proust, Fjodor Dostojevskij eller Herta Müller, men är lika illa däran för det.
Frågan är om de ens vill ha hjälp. Jag vill det inte. Och mitt samtal med Kristina Lugn, som en missbrukare till en annan, glider gång på gång över till det frälsta perspektivet: böckerna räddade oss, hur skulle vi kunna säga något illa om dem?
Oh well, alltid kan det tjäna som fall-beskrivning.
Okej, nu kör vi.

Skärmavbild 2014-06-09 kl. 14.45.49FRÅGA ETT: Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?
– Det är jag inte, säger Kristina Lugn först. Och sedan: Men kanske har det tagit över, bara att jag inte är medveten om det. Jag lever väldigt mycket i en berättelse, och livet har varit en strävan att få andra att förstå hur de ska passa in i min fiktion och spela den roll som jag har tilldelat dem. Det handlar om att få livet att hänga ihop och ha en mening. När livet slutar vara en berättelse, när man liksom inte hittar berättarrösten, det är då man får ångest.
Tror du att det går att bli sin egen berättarröst?
– Det läskiga är att det gör det, men på ett fruktansvärt sätt. Nästan allt jag skrev i din ålder var profetior som sedan blivit verklighet. Jag beskrev på det mest övertygande sätt hur hopplöst allt var.
– Nu när jag ser gamla intervjuer med mig, ser jag jättesöt ut och är jättetrevlig och har ett litet förtjusande barn – och pratar bara om hur jag ska få tag på valium. Det enda som jag var duktig på och satsade på, det var att skriva, och det kanske blev mitt fördärv, som en självuppfyllande profetia.
Så man kan inte skriva sig ett lyckligt manus?
– Jag hade ingen täckning för det. Problemet är att det inte går att ljuga med sitt författarskap. Man kan fantisera, men man kan bara uttrycka känslor som man har. Det går inte att skriva om lycklig kärlek om man inte har varit med om det någon gång.

FRÅGA TVÅ: Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?
– Jag kan inte ens föreställa mig den.

FRÅGA TRE: Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?
– När jag glömmer mina läsglasögon hemma och sitter någonstans och inte kan läsa får jag panik. Jag behöver fiktion, för jag har inte tillräckligt mycket fantasi för att själv kunna dikta ihop någonting. Och det finns perioder när jag inte hittar något bra att läsa, något som fäster, något som motsvarar det behov jag har, och perioder när jag blir tvungen att läsa någonting som jag inte tycker är roligt att läsa – och det kan ge mig självmordstankar.
Läsandet har varit en stor del av hennes identitet sedan hon var tre–fyra år gammal. Numera, berättar Kristina Lugn, är det ett problem att hitta litteratur som motsvarar hennes krav.
– Man grips ju av en sådan förtvivlad känsla av tomhet, och man bara letar och letar efter böcker, och sedan så läser man dem, och så är det liksom ingenting, säger hon.
Det händer att hon i brist på böcker eller läsglasögon tar till tv, och försöker stilla sitt fiktionsberoende med tv-serier som Livvakterna eller Andra avenyn.
– Men det är för lite, och för kort. Det går över för fort, och det efterlämnar en sådan enorm tomhet.
Inte för att det skrivna ordet alltid är bättre: När hon läste mycket för Kulturrådet, upptäckte hon att upplevelsen av många böcker inte skiljer sig från att se en tv-såpa. Det är precis samma aktivitet – eller snarare passivitet.
– Så, jag tror inte att läsande alltid måste vara det bästa och det mest utvecklande och aktiverande för någon, säger hon.

Blir du arg när böcker inte lever upp till dina förväntningar?
Det blir hon.
– Jag tänkte att jag måste läsa Grabben i graven bredvid, för alla talade om hur underbar den var. Den kastade jag i soptunnan. Så fruktansvärt arg blev jag.
En annan besvikelse var Lars Keplers deckare Hypnotisören, som senare visade sig vara skriven av författarparet Ahndoril. Den var som ett gift, säger hon, och berörde henne illa med sina avhuggna barnhuvuden. Ändå kunde hon inte lägga den ifrån sig. Efteråt greps hon av ruelse.
– Jag skämdes för att jag hade tyckt att det var roligt att läsa den, och kunde inte sova förrän jag fått ut boken ur min lägenhet. Det var den här spekulationen i ondska, hur de hade överträffat varann i obehagligheter som inte syftar till något annat än att äckla läsaren.
– Herta Müller, till exempel, skriver också väldigt otäckt, säger hon, men man märker att hon skriver för att stå ut med erfarenheter som hon faktiskt har gjort. Det är ingen spekulation.
– Jag satt på ett flygplan och läste hennes Atemschaukel (Andningsgunga), och började storgråta för att den är så fruktansvärd: väldigt starka känslor, och väldigt stark inlevelse i barn. Det är svårt att ta till sig ett alltför kompakt lidande, men det är faktiskt ett sådant lidande i Herta Müllers böcker.
Vad är det som gör att man kan ta det till sig?
– Språkets enorma skönhet. Och själva det faktum att hon fortfarande finns. Att hon klarat av det. Men det är en ren estetisk upplevelse att läsa det, konstigt nog. Det borde egentligen vara osympatiskt också.
– Människorna är inte goda, inga såna där hjältar, utan ordinära människor som råkar oerhört illa ut av politiska skäl. Skönheten i det är mer hennes teknik att skriva. Starkt, lyriskt, kort uppbyggt.

LugnFRÅGA FYRA: Läser du för att få lindring när du mår dåligt?
– Verkligen! Det finns en viss sorts litteratur som är särskilt trösterik, och den är ofta anglosaxisk. Jag tror inte att det finns en enda bok om Bloomsburygruppen som inte jag har läst. Och det kommer hela tiden nya, så man behöver aldrig få någon abstinens.
Varför Bloomsburygruppen?
– Deras sätt att leva låter så underbart. Att ingå i en grupp intellektuella människor, som har lite sexuella relationer med varandra. Och det är varaktigt, de upplöses aldrig riktigt. Visst, någon hoppar i en kanal och drunknar, och då är det över, men de håller ihop. Tänk om Svenska Akademien var sådan!
Hon talar om romaner av författare som E.M. Forster och Henry James. Hur de ofta handlar om hus, inredning och en viss sorts kvinnor som lever sina liv i dessa hus. Hur skönt det kan vara att få vistas i miljöer mycket olika Ernst Brunners beskrivning av Hornsgatan.
– Det är en naiv läsning. Den tillför mig inget, den utvecklar mig inte, gör mig inte skarpare. Den bara tröstar mig, helt enkelt. Fast jag tycker att den tröstar mig mer än sömntabletter.
– För läsning är verkligen ett sätt att bemästra skräck på natten. När man ligger där ensam och liksom hör City-banans lyftkranar dåna, då är det en oöverträffad tröst. Tyvärr är läsning ofta ett bättre sällskap än människor.

Tyvärr?

– Man kan nästan vara säker på att det är bättre att läsa, för man kan inte lägga ifrån sig en människa som man kan lägga ifrån sig en bok. Sedan får man inte glömma att det är människor som skrivit böckerna också, och att läsningen är ett sätt att lära känna dem. Men de flesta böcker är faktiskt intressantare än sina författare. Och människor har sämre konsekvenser.
Men det finns undantag, medger hon. Ett barn är alltid viktigare än en bok.
– Men det är det enda tillfället jag tycker det. Klart att man ska ha ett visst socialt umgänge, men för det mesta väljer jag faktiskt att läsa.

FRÅGA FEM: Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?
– Jag vet ju att tiden inte räcker till ens om jag skulle läsa hela tiden. Och det är begränsande att kunna så få språk. Jag kan läsa på tyska, franska, engelska och lite på italienska, men jag skulle vilja kunna spanska också, och ryska. Men det är för sent att lära sig det. Det finns en hel kontinent av litteratur som inte är tillgänglig för mig.

Lugn igenFRÅGA SEX: Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?
– Ofta har jag kämpat för att sluta läsa, för att jag måste sova också, och ibland har det faktiskt inte gått.
Men sträckläsning har också sina nackdelar. Tomheten när en bra bok tar slut, den är riktigt obehaglig, säger hon. För det är ju sällan samma sak att läsa om en bok.
Ändå gör hon gärna det: återvänder till böcker. På sistone har hon läst om Krig och fred, Anna Karenina, Idioten och Pickwickklubben.
– Längden på livet börjar bli överblickbar, säger hon, och det är så många författarskap jag gärna vill läsa en gång till, just för att jag var för ung för dem när jag läste dem första gången.

FRÅGA SJU: Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa i stället?
– Varje dag, tror jag. Men det beror ju på vad man menar med borde. Vem bestämmer det?
Kanske att man stannar hemma från sitt jobb för att man måste få veta hur det går i nästa kapitel?
– Ja, det har jag faktiskt gjort.

FRÅGA ÅTTA: Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket? 
– Mina föräldrar tyckte att jag valde fel böcker, och att jag flydde från verkligheten, och att jag borde göra någonting som var nyttigare för mig. De moraliserade något fruktansvärt, och det sårade mig väldigt mycket.
Kristina Lugns farmor levde isolerat och läste mycket, berättar hon, och familjen beklagade det. ”Hon vågar inte vara med de riktiga människorna, så därför måste hon sitta ensam och läsa”, hette det.
– Det är ju inte säkert att det var så! Men det finns ett förakt för läsande människor. Säger man ordet ”fotbolls-elit” så förstår alla att man menar något positivt, men säger man ”intellektuell elit” så har det genast en negativ klang. Många tror att man är snobbig och ser ned på andra om man läser. Men jag har aldrig sagt att det är finare att läsa än att spela ishockey eller vara Idlaflicka. Det råkar bara vara mitt intresse.
Föga överraskande resultat på testet, sju av åtta möjliga. Alltså: gratulerar, du tillhör overklighetens folk. Å andra sidan, som Kristina konstaterar: av de beroenden hon utvecklat i sitt liv, är litteraturen det minst skadliga, och det enda som rått på andra beroenden. Nog för att hon tror att läsandet kan vara en bedövning, en verklighetsflykt och rentav destruktivt – men vad vore alternativet?
– Jag har fått träna mig att vara ensam, och att överleva, och då tror jag inte det finns någonting bättre än att ha ett inre liv, en alternativ verklighet. För det är fan inte lätt att växa upp så där och försöka leva, det är verkligen inte lätt.
Martina Lowden är författare, frilansjournalist och en intensiv Kristina Lugn-läsare. 

Och så de obligatoriska faktarutorna:

Kristina Lugns boktips
Bror och syster av Agneta Pleijel. ”Väldigt bra. Hennes bästa bok.”
Pickwickklubben av Charles Dickens. ”Tröstläsning, och fortfarande  jätterolig.”
Den långsamme av J.M. Coetzee. ”Den fick dåliga recensioner, men jag tyckte mycket om den.”

Martinas favoritrader av Kristina Lugn
”Visst finns det en sorg
som är så upplevd att den är äcklig.”
Bekantskap önskas med äldre bildad herre.

”Nu är jag
ingens lilla flicka längre.
Så nu behöver jag aldrig
känna mig övergiven mer.”
Hundstunden.

”Men det finns en annan
kvinna inom mig, som inte är rollbesatt än.”
Hej då, ha det så bra!

 

 

 

Du kanske också gillar