Boktips

Le Guin & den finlitterära styvmoderligheten

av Karin Tidbeck

Den här texten skulle egentligen handla om bråket mellan den senaste Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro och fantastikens grande dame Ursula K. Le Guin, känd för bland annat den stilbildande Mörkrets vänstra hand och Böckerna om Övärlden. Kontroversen kretsade kring Ishiguros senaste roman Begravd jätte och huruvida den var fantasy. ”Men så gick Le Guin bort den 22 januari, och plötsligt kändes vinkeln … lite futtig” skriver Karin Tidbeck.

”Jag är på älvornas och drakarnas sida,” påstod Kazuo Ishiguro. Le Guin var inte helt övertygad.

Dispyten började med att Kazuo Ishiguro, i en intervju med The New York Times 2015, funderade på huruvida hans bok Begravd jätte skulle uppfattas som fantasy av läsarna. ”Kommer de förstå vad jag försöker göra, eller kommer de att vara fördomsfulla mot de ytliga attributen? Kommer de att säga att det här är fantasy?” Le Guin replikerade på sin blogg: ”Det verkar som att författaren tar ordet som en förolämpning. Fantasy är förmodligen det äldsta litterära greppet för att tala om verkligheten.” Hon fortsatte: ”Ingen författare kan med framgång använda ”de ytliga attributen” av en genre – än mindre de djupare resurserna – med allvarliga avsikter, om de samtidigt föraktar den så mycket att de räds att bli förknippade med den.”

Konflikten är en del i ett större sammanhang, som kretsar kring den styvmoderliga behandlingen av fantasy i de finlitterära rummen.

Konflikten är en del i ett större sammanhang, som kretsar kring den styvmoderliga behandlingen av science fiction och fantasy i de finlitterära rummen. Föraktet för fantastik har varit utbrett även i den svenska litteratursfären: den har helt enkelt inte ansetts vara god litteratur. Intressant nog är  surrealister och magiska realister accepterade, trots att de använder samma grepp som SF- och fantasyförfattare och dessutom ofta kategoriseras som fantastikförfattare utomlands: ta till exempel Jorge Luis Borges och Italo Calvino. Det finns en viss beröringsskräck: etablerade svenska socialrealister som även skriver science fiction, som PC Jersild, Karin Boye och Harry Martinson, kan göra detta med anseendet i behåll om de redan etablerat sig (och då omtalas sällan deras verk som science fiction). Historiskt sett har svenska förlag varit återhållsamma med utgivning av fantastik, och ofta marknadsfört den som barn- och ungdomslitteratur.

Ursula K. Le Guin, som alltid försvarat fantastiken som en genre värd samma anseende som andra, ansåg att trenden ändå var på väg att vända – både vad gäller föraktet för fantastiken och de strikta genreindelningar som tidigare härskat. ”Murarna jag har hamrat på så länge har rasat.” Och i Sverige – ser vi en liknande utveckling?

Den svenska trenden är inte särskilt uppmuntrande. En snabb gallup bland författare och bokhandelsfolk ger flera exempel vid handen. Karin Waller, butikschef på SF-bokhandeln i Malmö, påpekar bland annat att de hyllade Scott Lynch och Naomi Novik, återfinns i ungdomsfacket, trots att deras böcker egentligen är vuxenlitteratur – något som inte är ett ovanligt grepp. Andra författare berättar om refuseringar som lyder: ”vi publicerar inte så kallad fantasy” samt ”det här är bra, men vi vet inte hur man marknadsför ’fantasy’” (med fantasy inom citattecken). Fantastiken har fortsatt svårt att hitta till recensionssidorna, och när den väl gör det har recensenten ofta antingen undvikit att prata om genren eller talat föraktfullt om fantastikinslagen i verket. Om Sara Bergmark Elfgrens rosade roman Norra Latin från förra året skrevs i Expressen att hon ”gärna fått låta bli några av de övernaturliga spåren”.

Hur slutade då Le Guins och Ishiguros diskussion? ”Jag är på älvornas och drakarnas sida,” sade Ishiguro till The Guardian ett par veckor senare. ”Jag förstår inte varför han ens ställde frågan,” replikerade Le Guin i sin blogg; ”jag ifrågasatte det endast för att han verkade dra den sorts linje i sanden som han själv förkastar.”

Du kanske också gillar