Långläsning

Leif GW Persson: »Sveket mot pappa är min största sorg«

av Yukiko Duke

Folkkär och omstridd. Alltid redo att tycka till i kvällspressen, men samtidigt tillbakadragen privat. Men vad driver egentligen författaren Leif GW Persson? Och varför vill han testa en ny genre?

En sen höstdag 1951 går den femårige Leif GW Persson och hans far Gustav en promenad i Stockholm. De stannar framför Östra Real, en gråbrun tegelborg som tornar upp sig vid Karlavägen.

»Här är läroverket«, säger fadern. »Det är här du ska gå i skolan när du ska bli ingenjör.«

Leif blir rädd. Han vet vad tandvärk och magvärk är. Men vad är lärovärk för någonting?

Timmermannen och lagbasen Gustav Persson har bestämt att hans grabb ska kostas på. Leif ska inte slita lika ont som sin far. Nej, han ska bli en studerad karl. Fem år senare börjar sonen på Norra Real och inleder sin klassresa.

– När jag ser tillbaka på mitt liv, har revanschismen varit min ojämförligt starkaste drivkraft. Det började faktiskt redan på Norra Real. Jag kom från fel sida av Odengatan – från arbetarkvarteren i Sibirien – medan majoriteten av mina klasskamrater kom från de burgna kvarteren i Lärkstaden eller Östermalm.

»Jag har nog en hopplöst konservativ litteratursmak«, säger Leif GW Persson. »Jag tycker om stora, episka romaner och välresearchade fackböcker.«

»Jag har en hopplöst konservativ litteratursmak. Jag tycker om stora, episka romaner och välresearchade fackböcker.«

Leif GW Persson ger ett lågmält, nästan tillbakadraget intryck. Talar långsamt, väger orden noggrant. Vi sitter på balkongen till hans nya arbetslägenhet i Solna i Stockholm, belägen i ett exklusivt, nybyggt hus med storslagen utsikt över Mälaren. Vägg i vägg ligger Leifs och hustrun Kims privata bostad. De är alldeles nyinflyttade: möblerna är provisoriskt utplacerade, tavlor står på golvet längs väggarna i väntan på att bli uppsatta.

Det är utsikten och närheten till vattnet som har lockat paret Persson att flytta hit efter många år på Gärdet. Nu delar de sin tid mellan gården i Sörmland och lägenheterna i Solna, en tillvaro som förmodligen skulle ha tett sig paradisisk för läroverksgrabben Leif.

Du vet, jag dagdrömde ju hela tiden om att ta mig över klassgränsen.

– Du vet, jag dagdrömde ju hela tiden om att ta mig över klassgränsen. Om att vinna på tipset och bli rik som mina kamrater. Om att flytta till rätt sida av Odengatan med familjen. Om att köpa en Mercedes.

Leif tog inte hem sina skolkamrater och talade aldrig med dem om sin familj. Ingen av kamraterna visste vad hans far hade för yrke.

– Det är det jag skäms mest för i dag. Att jag förnekade pappa, trots att han var beredd att göra vad som helst för min skull. Det är till stora delar hans förtjänst att jag lever ett gott liv numera, konstaterar Leif.

– Jag har det verkligen oförskämt bra. Jag lever i en bra relation, jobbar med sånt jag tycker är kul, tjänar hyfsat mycket pengar. Trots det lider jag som många klassresenärer av en sorts själslig hemlöshet.

Leif värmer sina händer på kaffekoppen. Det strålande solskenet har övergått i intensiva regnskurar.

– Den verklighet jag föddes med är en helt annan än den jag lever i nu. Det händer att jag drabbas av svår ångest. Att det plötsligt öppnar sig ett svart hål i bröstet på mig och jag faller huvudstupa rakt ner i ett mörker.

Leif GW Persson kallar sig själv en »ganska disciplinerad alkoholist«. Han är spik nykter halvårsvis och dricker aldrig när han skriver.

Leif GW Persson kallar sig själv en »ganska disciplinerad alkoholist«. Han är spik nykter halvårsvis och dricker aldrig när han skriver.

Ångesten härleder Leif GW Persson inte bara till sin klassresa, utan också till den psykiska terror hans mor utsatte honom för under uppväxtåren.

– Min pappa Gustav var både pappa och mamma för mig under min barndom, eftersom min mamma ständigt låg sjuk i en massa mystiska sjukdomar. Oftast hade hon vänligheten att tala om för mig att det berodde på något jag hade gjort, säger han med ett snett leende.

Det var först som tonåring han insåg att modern i själva verket var fullt frisk. Att sjukdomarna var ett sätt för henne att kontrollera familjen på. Ett sätt att driva igenom sin vilja. Ett sätt att straffa och ge dåligt samvete.

– Min mamma var en begåvad kvinna, vars liv inte alls blev som hon hade tänkt sig. Jag tror att hon var på väg att lämna pappa när jag blev till. Och så blev hon livstidsfånge i vår familj i stället. När min syster Maud föddes några år senare var mamma definitivt fast.

Moderns frustration ledde till ett kontrollbehov som tog sig orimliga uttryck. Hon öppnade sin sons låsta kassaskrin, läste hans dagböcker och konfiskerade hans extraförtjänster. Och skapade en permanent känsla av otrygghet hos sin son.

– Folk tror att jag är någon sorts stöddig riksbuffel, men faktum är att jag är ett darrande asplöv, muttrar Leif halvt på skämt, halvt på allvar.

– Jag tror att folk lätt dömer mig efter utseendet och sättet. Jag är stor och kraftig, säger vad jag tycker och har dessvärre ett koleriskt temperament. Jag kan bli alldeles tokig och gå rätt illa åt folk. Men jag sansar mig alltid och ber om ursäkt.

Läs också:  Med Jo Nesbø i Thailand

Leif fingrar på sin halskedja.

Vad är det där?

– Jo, det är en av få saker jag har kvar efter pappa. Det är hans klackring i guld med en infattad onyx. Pappa bar den på vänster lillfinger vid högtidligare tillfällen, men den är alldeles för stor för mig.

Leif GW Persson är en  kräsen läsare. Hans boktest går ut på att slå upp en sida på måfå i en bok och läsa. »Mestadels är resultatet nedslående.«

Leif GW Persson är en kräsen läsare. Hans boktest går ut på att slå upp en sida på måfå i en bok och läsa. »Mestadels är resultatet nedslående.«

Det går inte att missta sig på Leifs kärlek till fadern. När han talar om honom får rösten en alldeles speciell, varm klang. Stora delar av självbiografin Gustavs grabb formar sig också till ett äreminne över Gustav Persson, timmermannen som ville ge sin son ett bättre och mindre slitsamt liv än han själv haft. Gustav stod för tryggheten och glädjen i sin sons liv. Det var också han som lotsade Leif fram till litteraturen.

– Det var alltid pappa som läste för mig när det var sängdags. Det blev ofta serier, vår stora favorit var Fantomen. Jag tror att serieläsningen gjorde att jag lärde mig läsa tidigt, stimulerad av seriernas kombination av bild och text. Så snacka inte skit om Fantomen!

När Leif var fem år, började fadern att läsa Astrid Lindgrens böcker om mästerdetektiven Blomkvist. Och beseglade därmed sin sons öde: Leif bestämde sig på stående fot för att bli detektiv. Inte polis, det fanns det redan en i den norrländska släkten. Av det han berättade, verkade polisyrket vara monotont och ganska dystert. Nej, detektiv framstod som ett betydligt attraktivare yrkesval.

– Nu när jag är Kalle Blomkvist på riktigt, läser jag hellre stora, episka romaner än deckare. Läsningen har betytt mycket för mig i mitt liv: tröst, bekräftelse och reflektion. Den har alltid inverkat lugnande, givit mig tillfällen att tänka i lugn och ro, säger han.

Läsare blev han av lust, författare av hämndlystnad. Läroverksgrabben Leif blev så småningom framstående kriminolog och anställdes som expert på Rikspolisstyrelsen. Den spikraka karriären förutspåddes sluta i en hög post inom statsförvaltningen. Men ett telefonsamtal i november 1977 störtade Leif GW Persson från maktens tinnar och torn rakt ner i rännstenen. I telefonsamtalet bekräftade han för dn-journalisten Peter Bratt att rikspolischefen Carl Persson hade skickat en promemoria till statsminister Olof Palme om justitieminister Lennart Geijers samröre med prostituerade.

– Sedan gick det massmediala drevet igång och mitt liv girade nittio grader. I det smutsiga, politiska spel som följde, förlorade jag mitt arbete, goda namn och åtskilliga vänner, suckar Leif.

Han gled in i en allt djupare depression och såg till slut självmordet som enda utväg. En månad efter dn-avslöjandet om Geijer åkte Leif ut till sin jaktstuga i Sörmland.

– Jag satte mig på det utkylda köksgolvet, placerade jaktgeväret mellan benen och stack pipan i munnen. Men förmådde mig inte att trycka av. I stället åkte jag hem och la mig. Efter att ha tillbringat några veckor till sängs, beslöt sig Leif för att hämnas. I litterär form. Genren var självskriven.

Debuten Grisfesten är till stor del en fiktiv berättelse, men en ministers besök hos en prostituerad spelar en viktig roll för handlingen. Det är lätt, även för en utomstående, att identifiera flera av de personer som spelade mindre smickrande roller i Geijeraffären. Romanen blev en stor kritiker- och försäljningsframgång – och Leif GW Persson fann sig plötsligt vara bästsäljarförfattare.

– Det kom faktiskt som en fullständig överraskning. Jag hade övertalat förlaget att ge ut boken, förhandlat till mig vad jag tyckte var ett orealistiskt stort förskott och en stor upplaga – 4 000 exemplar. Och så slog försäljningen alla rekord.

Leif GW Persson återvände så småningom till Stockholms universitet. Han hann bli både doktor och docent i kriminologi, innan han 1991 utnämndes till professor i polisiärt arbete. Nu är han pensionerad sedan ett år tillbaka, men har ändå fullt upp. Mobiltelefonen ringer i ett under vår intervju. Han skriver krönikor i Expressen, förbereder en ny omgång av svt-serien Veckans brott tillsammans med Camilla Kvartoft och har just släppt sin tionde deckare, Den sanna historien om Pinocchios näsa. Det är den tredje romanen med den lika skarpsinnige som motbjudande kommissarie Evert Bäckström som problemlösare. I romanerna om Bäckström tar Leif GW Persson ut svängarna på ett mer lustfyllt och vågat sätt än i tidigare verk.

I Grisfesten-sviten och trilogin Välfärdsstatens fall är tonen nedskruvad. Fokus ligger mindre på brotten än på den fond mot vilken de utspelar sig: den sammanfallande välfärdsstaten. Med all sin skenhelighet, sin normupplösning och sitt moraliska moras.

De luttrade kriminalinspektörerna Jarnebring och Johansson kämpar på, väl medvetna om att de inte kan eller får agera som de skulle vilja. Polisarbetet skildras med stark dokumentär känsla, dialogen är knivskarp och personteckningen omsorgsfull.

Jag har svårt för de slafsigt skrivna, svenska myspysdeckarna.

– Jag har svårt för de slafsigt skrivna, svenska myspysdeckarna. Jag blir äcklad av deckare som bara använder brottet som en förevändning för att få berätta en historia. För mig handlar brott alltid om mänskliga tragedier.

Läs också:  ”Jag vill förena de levande med de döda”

I Bäckström-böckerna tillåter sig Leif att leka med stilistik och innehåll. Fortfarande är de romaner om brott, snarare än regelrätta »vem-gjorde-det«-deckare. Men här finns en helt annan lekfullhet än i de andra verken, kanske inbjuder den sluskige huvudpersonen till det. Antihjälten Bäckström är sexist, rasist, homofob, antifeminist. Kort sagt, han avskyr alla som inte är Evert Bäckström. Själv ser sig den alkoholiserade, gravt överviktige klädsnobben däremot som Guds gåva till mänskligheten – i synnerhet den kvinnliga delen av den.

– Evert Bäckström är komplex och rolig att skriva om som karaktär! Han har ett knivskarpt intellekt, men är moraliskt förkastlig. Och en riktigt uppblåst lortpelle. Han tar åt sig äran för stort som smått – och tror själv på sina lögner. Det lustiga är att läsarna gillar Evert. Undrar vad det säger om dem, egentligen…

Faktum är att Evert Bäckström är så populär att amerikanska 20th Century Fox har köpt rättigheterna till böckerna om honom. Nu börjar en tv-serie, baserad på böckerna, att ta form på andra sidan Atlanten.

Den sanna historien om Pinocchios näsa handlar om en unik speldosa, och om mordet på en känd försvarsadvokat. Till formen är boken snarare en pikareskroman med spänningsinslag än en renodlad deckare.

– Den här gången ville jag berätta en riktig skröna. Jag ville helt enkelt se hur mycket jag kunde smälla i folk inom ramen för en spänningsroman, skrockar han.

Han skriver snabbt, i regel tar en kriminalroman en månad att skriva.

– Det går snabbt därför att jag alltid har berättelsens grundlinje klar för mig. Och inledningen och avslutningen, förstås. Det måste jag ha för att kunna få rätt tonfärg i boken. Annars kan den börja som en dragspelstruddelutt och sluta som en violinkonsert.

Någon skrivkramp säger han sig inte känna av, däremot kan skrivtempot variera. Somliga dagar skriver han mer, andra mindre.

– I början skriver jag kanske en sida per dag. Sen, när det lossnar, tjugo sidor per dag. Om det börjar ta emot, skriver jag ner vad ett stycke ska handla om. På ungefär lika många sidor som jag tycker att den slutliga texten ska vara. Det är mitt sätt att komma runt skrivkrampen.

Romanen Samhällsbärarna kom ut 1982. Sedan dröjde det tjugo år innan Mellan sommarens längtan och vinterns köld gavs ut. Tjugo år är ett långt uppehåll för en författare.

– Deckare är som litterära stödkorsetter, vilket gör att folk som inte är så bra på att skriva söker sig till genren. Själv blev jag deckarförfattare mest av en slump. Jag kände till den polisiära verkligheten, så det var lätt för mig att skriva i genren. Men efter ett tag kände jag att korsetten hämmade mer än den hjälpte, berättar Leif.

Jag hyste den där fåfängliga drömmen om att skriva den perfekta romanen.

– Jag tröttnade på att skriva kriminalromaner, helt enkelt. Och så hyste jag den där fåfängliga drömmen om att skriva den perfekta romanen, romanen med stort R. Men tack och lov så är den drömmen ju fåfänglig, motsatsen skulle ju vara förfärlig. Men försöka duger som bekant…

Under de tjugo år som han inte utgav ett enda skönlitterärt verk, fortsatte han ändå att skriva.

– Jag skriver jämt. Allt möjligt som ligger vid sidan av min forskning och oftast handlar om helt andra saker än brott. Det är en sorts fritt skrivande som ger mig stort nöje och lugn. Det kan faktiskt mota bort min ångest när den slår till, säger Leif GW Persson.

– Under de där tjugo åren när jag inte skrev deckare, skrev jag en massa annat. Bland annat en roman om den tjugoårige, ryske ballongfararen Kapten Rolla, förra sekelskiftets store flickidol, som dödsstörtade utanför Ljusterö. Och en fackbok, en debattbok och en dokumentär historia. Men det fick gå i pappersstrimlaren, alltihop.

Vad säger du? Menar du att du har förstört manusen?

– Jag tyckte helt enkelt inte att det jag skrev blev tillräckligt bra. Och jag vill inte att mina barn ska bli lockade att ge ut en massa halvdana böcker efter min död. Dessutom återkommer de verkligt bra idéerna, oftast i lite vassare form. Om man törs lägga dem ifrån sig, vill säga.

Han tystnar en stund, snurrar lite på faderns ring och berättar sedan att han aldrig lider av idétorka. Tvärtom, han får inte vara ifred för idéerna.

– Somliga författare dricker för att bli inspirerade, andra dricker för att slippa bli det. Jag tillhör den senare kategorin. Jag dricker aldrig när jag skriver, men annars måste jag ofta göra det för att få tyst i huvudet. Det blir så rörigt annars.

Läs också:  »Dylan lever upp till den klassiska poetrollen«

Leif berättar att det känns som om hjärnan går på högvarv. Då tenderar han att älta meningslösheter. Timme ut och timme in.

– Jag är alkoholist, det är inget att hymla om.
Men jag är en ganska disciplinerad sådan. Jag är spik nykter halvårsvis och dricker för mycket under det andra halvåret. Men det har faktiskt blivit mycket bättre med åren. Numera kan jag avstå helt från att dricka under dagar i sträck, också under mina perioder.

Till stora delar beror hans lugnare livsföring och dämpade ångest på hustrun Kim. Leif talar med värme och respekt om sin livskamrat.

– Jag gick med en väninna till en vernissage och där var Kim. Det var ett privat vernissagevimmel och jag och min väninna blev bjudna hem till konstnären på middag. Jag gick dit, mest med en önskan om att Kim skulle vara där. Det var hon – och sen löste sig allt till det bästa. Nu har vi varit tillsammans i arton år, säger Leif GW Persson.

– Jag har varit gift två gånger tidigare, åtta år varje gång. Det var inget större fel på något av mina äktenskap, mer på mig. Man får anstränga sig för att hålla ihop en relation, men det är så lätt att låta bli.

Leif GW Persson visar aldrig någon en roman innan den är klar. Men då är hans första läsare alltid Kim.

– Hon är en sån märkvärdig kvinna, begåvad och trevlig att vara med. Dessutom är hon en överdängare på att rätta till stavfel. En riktig perfektionist.

"Under de där tjugo åren när jag inte skrev deckare, skrev jag en roman om den tjugoårige, ryske ballongfararen Kapten Rolla.

”Under de där tjugo åren när jag inte skrev deckare, skrev jag en roman om den tjugoårige, ryske ballongfararen Kapten Rolla.”

Numera är han inte ensam om att skriva i familjen. Dottern, juristen Malin Persson Giolito, har de senaste åren klivit fram som en allt intressantare författare inom den svenska spänningslitteraturen.

– Jo, hon är duktig. Och blir bara bättre, tycker jag. Men eftersom jag kom med några ändringsförslag till hennes första bok, får jag aldrig läsa hennes verk i förväg numera. Däremot har jag upptäckt att hon skickar manus i hemlighet till Kim, för att få hennes synpunkter …

Plötsligt säger Leif att han undrar vad som har hänt med svenskarnas läsning. En nypublicerad tio-i-topplista över bokförsäljningen toppas av en kokbok om 5:2-dieten, tätt följd av en barnbok och en deckare.

– Men var är de stora romanerna? De lyser ju med sin frånvaro! Det är ju för jävla sorgligt. Jag läste aldrig deckare när jag var ung! Jag läste den tidens kioskvältare – Myrdal, Jersild, Ivar Lo, Delblanc, säger han.

– Jag menar inte att man inte ska läsa deckare, men det är en genre som lider av formbundenhet. Man måste läsa annat också! Litteratur som kräver lite mer, men också ger mer i längden. Romaner av Kerstin Ekman, P O Enqvist, Torgny Lindgren…

Det är uppenbart att deckarkorsetten skaver, att han söker nya vägar för sitt författarskap. Men vilken genre skulle han helst vilja försöka sig på?

Leif smuttar på sitt kaffe och ser ut över Mälaren.

– Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att skriva en kärleksroman. Det är en sån stor utmaning. Det allra vackraste i livet är ofta fruktansvärt banalt. Och helt omöjligt att förstå för den som inte är drabbad själv.

Intervjun publicerades i nr 5/2013.
Foto: Thron Ullberg

Leif GW Persson favoritböcker
Döden på eftermiddagen av Ernest Hemingway
»En suverän betraktelse över tjurfäktning, feghet och mod. Det finns en fantastisk scen där en matador putsar sin utrustning. När min norske förläggare föreslog att jag skulle skriva en bok om Breivik, tänkte jag att man borde börja med en Breivik som syr på sin fantasiuniform.«
På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
»Ett kriterium för en riktigt bra bok är att man kan slå upp den var som helst och bli fångad. Med Proust funkar det hur fint som helst.«
Leoparden av Giuseppe Tomasi di Lampedusa
»En enastående bra roman om Italiens enande och en siciliansk adelsfamiljs uppgång och fall.«
Historien av Elsa Morante
»En stark, drabbande roman om ett människoöde i andra världskrigets slagskugga. Romanen är en rasande anklagelseakt riktad mot kriget. Och Elsa Morante skriver så jävla bra, ojojoj…«
Yukiko väljer GW-favoriter
Profitörerna
En prostituerad kvinna hittas mördad i en ateljé i centrala Stockholm i vad som tycks vara ett vansinnesdåd. Samtidigt får polisen tips om att en fastighetsägare driver en lukrativ bordellrörelse.

Samhällsbärarna
Vad händer när polisen skapar sig sina egna lagar? En alkoholist som omhändertagits avlider senare av skador som inte är självförvållade. Snart börjar anmälningarna om polisvåld strömma in mot en viss piketgrupp.

Gustavs grabb
Leif GW Perssons självbiografi är befriande uppriktig, gripande och underhållande på samma gång. Möt pojken från fel sida av Odengatan och följ hans inte helt lätta livs- och klassresa.

Mellan sommarens längtan och vinterns köld
Första fristående delen i trilogin Välfärdsstatens fall. En amerikansk journalist påträffas död efter att ha fallit eller knuffats ut genom ett fönster. Hans efterlämnade papper är politiskt sprängstoff.

 

Du kanske också gillar