Långläsning

Den hemlige faktajägaren

av Olle Niklasson

Henning Mankell är världsberömd för sina realistiska romaner. Få vet att han i tio år har lejt en ljusskygg SFI-lärare som researcher. Följ med till Paris på tre dagar av intensiv faktajakt.

Kalla det slump eller lyckträff. En dag för tio år sedan beklagade sig Ellen Bergman, Henning Mankells svärmor, inför sin väninna Eva White över hennes världsberömde svärsons oerhörda arbetsbörda. Eva White, Roberts mormor, föreslog då, som om det vore den självklaraste sak i världen: »Kanske Robban kan hjälpa till?«

»Det var som att sitta med en plywoodskiva i ryggen. Varför kunde inte fransmännen göra bekvämare säten i sina bussar, tänkte han. Det var ofranskt på något sätt. Hade inte deras bilar alltid haft mjuka stolar och svampig fjädring? Han började ångra att han tagit bussen från Charles de Gaulle. Taxi hade varit att börja i fel ände av reskassan eftersom han inte visste hur länge han skulle behöva stanna men pendeln var faktiskt både billigare och snabbare. Fransk landsbygd lunkade förbi utanför fönstret men graffitin som nu syntes på en och annan övergiven industrihusgavel skvallrade om att de närmade sig förorterna. Bussen skulle stanna vid operan. Han hade aldrig sett insidan men Paris var fullt av pampiga byggnader han aldrig varit inne i. Förutom turistställen som Louvren och Sacré-Cœur var Sûreté, det stora polishögkvarteret vid Quai des Orfèvres, det enda. Han kom fortfarande ihåg numret på gatan: 36. De var framme. Han tog ned resväskan från bagagehyllan mitt i bussen och klev ut på trottoaren. Först skulle han hitta ett hotell som inte var för dyrt och sedan ta sig till svenska ambassaden. Eller skulle han ta ambassaden direkt? Han gick mot några bänkar vid den lilla öppna platsen där Rue Scribe möter Rue Auber. Han behövde titta
på kartan en gång till.«

Detta kan vara hur huvudpersonen i Henning Mankells kommande roman inleder sin Parisvistelse. Kan vara. Hur det blir vet bara Henning Mankell själv, men bakgrunden finns efter tre dagars faktainsamling i Paris. Men inte av Henning själv utan av Robert Johnsson.

Robert Johnsson var en SFI-läraremed tre betyg i engelsk litteratur och tre i svenska när han kontaktades av Henning Mankell. Under en lunch på Park Avenue i Göteborg kunde Mankell konstatera att »det inte stod helt still bakom ögonen på Robert« och gav honom på prov fem uppgifter och en vecka på sig att lösa dem.

– En av dem var att ta reda på hur det syns att en människa dött av syrebrist utan föregående kvävning, minns Robert.

Uppgiften tog honom till Rättsmedicin på Sahlgrenska sjukhuset och en klinikchef utstyrd i en militärgrön skyddsdräkt som rengjorde maskinparken samtidigt som han beskrev hudblödningar runt ögonen.

– Det var som en Twin Peaks-upplevelse.

Efter en vecka träffades författaren och SFI-läraren igen och nu fick Robert tjugo nya uppgifter och en månad på sig att lösa dem. Året var 2004, bokens titel skulle bli Kennedys hjärna och för Robert var det hela ett intressant men avslutat extraknäck vid sidan av lärarjobbet.

Men i samband med bokmässan 2006 hörde Hennings förläggare Dan Israel av sig och föreslog en utökad roll för Robert  där han förutom researchen även skulle ta hand om Mankells hemsida, följa med på en del turnéer, hantera media, översätta tal och så vidare.

Som en klassisk sekreterare, föreslår jag, när vi ses för första gången på Roberts kontor ett stenkast från Götaplatsen i Göteborg.

– Nja, säger Robert, och fortsätter med vad jag tror är ironi i rösten: Jag skulle kanske hellre kalla det global coordinator.

Robert Johnsson och jag landar 10.30 på Charles de Gaulle och tar i likhet med huvudpersonen i Mankells kommande roman, med arbetstiteln Svenska gummistövlar, bussen in till Paris. Med i bagaget har Robert en att-göra-lista med 27 punkter och – vilket jag var helt ovetande om – en utskriven första version av romanen, vilket ger Robert något som i andra sammanhang kallas deniability. Så fort jag vill veta något han inte vill svara på kan han utan att bli ifrågasatt säga: »Det vet jag inte« eller »det där vet nog bara Henning än så länge«.

Efter att ha checkat in börjar vi omedelbart beta av punkterna på listan. Eftersom det är lunchdags och Café de Flore ligger runt hörnet, dit huvudpersonen ska gå för att ta ett järn, går vi dit för att äta och ta lite bilder. Efter bara något kvarter kan vi konstatera att hundbajseländet som tidigare tvingat såväl parisare som besökande att tvångsmässigt skanna av trottoaren var tredje meter nu i stort verkar vara eliminerat. Att ett annat av Paris särdrag, kyparnas snorkighet, inte följt samma utveckling blir uppenbart så fort vi får vår lunch på Café de Flore. När Robban efter många om och men lyckas övertyga vår servitör om att han faktiskt inte beställt svampomeletten som dängdes ned på bordet tar det en evighet innan skinkomeletten anländer. Sedan har Robert fräckheten att påpeka att han vill äta den med bestick. Kyparen lyckas inte dölja sin förvåning bakom den högdragna minen. Det hör säkert inte till vanligheterna att matgästerna på det legendariska kaféet har några synpunkter över huvud taget, och hans första impuls var förmodligen att ignorera den besvärlige turisten helt, men så ändrar han sig och försvinner i väg innan han med demonstrativ släpighet återvänder med kniv och gaffel.

Klockan ett står vi framför den svenska ambassaden på Rue Barbet de Jouy.

Klockan ett står vi framför den svenska ambassaden på Rue Barbet de Jouy. Regnet hänger i luften och enstaka stänk börjar pricka trottoaren utanför ambassadgrindarna. Det ska bli skönt att komma inomhus innan det börjar regna på allvar, säger jag till vår franske fotograf Jean-Luc Bertini, men varken han eller jag får sätta foten innanför entrén. I stället får vi vänta utanför medan Robert samtalar, länge, med en medelålders kvinna ur ambassad-personalen. I samma stund som han kliver ut från ambassaden börjar han skriva stödanteckningar i ett litet skrivblock: vem som ringer advokaten, vem som formulerar faxet till tribunalen i Baubigny …

– I andra länder kan man skanna och mejla. Här faxar man fortfarande. Otroligt.

Robert säger det här mest till sig själv innan han riktar sig till oss:

Robert Johnsson gör sig redo för ett nytt uppdrag. Den här gången i Paris.

– Det är viktigt att få ner materialet medan jag har det hyfsat färskt.

Läs också:  Ebba Witt-Brattström:
»Snälla, rara Karl Ove – skriv vidare här«

Nästa punkt på listan: Saint-Sulpice. Där ska huvudpersonens dotter ha sin bostad.

Sedan tar vi metron till Porte de Versailles.

När vi kommer upp ur tunnelbanan är vi i ena änden av Rue de Vaugirard, Paris längsta gata. Uppgiften här är att gå längs hela gatan för att se hur lång tid det tar. På vägen ska vi även hitta ett trestjärnigt hotell för huvudpersonen att ta in på, »gärna nära Montparnasse«.

Det första hotellet på vår väg heter Terminus. Robban försvinner in i lobbyn medan vi än en gång får vänta utanför. När han kommer ut vinkar han avvärjande åt oss och meddelar korthugget:

Funkar inte. Det fanns ingen bar.

– Funkar inte. Det fanns ingen bar.

Ytterligare en pusselbit läggs till bokens huvudperson. Han gillar uppenbarligen att ta ett järn.

Inte heller Best Western Sèvres längre ner på gatan duger.

– Ingen servering, konstaterar Robban.

Best Western Montparnasse är för snyggt. Edouard VI har ingen bar. Avenir Vaugirard känns fel i största allmänhet. Ett omdöme Aviatic, Waldorf, Unique och säkert tio andra ställen också får. När Hotel Berkeley dyker upp i synfältet – neonskylten känns genuint amerikansk – får Robban en ingivelse: »Detta är hotellet!« Möjligen är det allmän frustration kombinerat med det faktum att vi varit uppe sedan halv fem på morgonen, men han börjar prata om Philip K. Dick och Patti Smith och jag förstår att han förväxlat Berkeley med Chelsea. Efter att ha tillbringat högst två minuter i lobbyn är han tillbaka på gatan. Han rycker uppgivet på axlarna. Vi cirklar runt i kvarteret och avfärdar Hotel Tim (fyrstjärnigt) och Hôtel Celtic (tvåstjärnigt). Men Robban gillar gatan, Rue d’Odessa. Han kallar den en nära-centralstationen-gata med pubar, en sexshop och lite allmänt skum känsla.

– Det finns ett motstånd i gatan som jag uppskattar, konstaterar han.

Klockan har slagit sex och energin är på upphällningen. Vi bestämmer oss för att gå förbi La Coupole, ett annat av huvudpersonens vattenhål, och sedan återvända till hotellet.

Jag känner att jag börjar tappa greppet om huvudpersonen. Jag får över huvud taget inte ihop det sunkiga Rue d’Odessa med art déco-överdådet i La Coupole. Vad är det för människa Henning Mankell skriver om egentligen?

La Coupole – rätt ställe för Henning Mankells huvudperson?

La Coupole – rätt ställe för Henning Mankells huvudperson?

Nästa dag bjuder på behaglig temperatur för årstiden och nya krafter, också mentalt, efter gårdagens misslyckande – hur svårt kan det vara att hitta ett lämpligt hotell? Första anhalt är Quai des Orfèvres och det gigantiska polishögkvarteret. Byggnaden bildar tillsammans med justitiedepartementet en lagstiftande och maktutövande kvadratkilometer vars arkitektur utstrålar all den auktoritet fransmännen var kapabla till under storhetstiden.

Läs också:  Välkommen till
Jungle Books

– Här satt huvudpersonen häktad i yngre år, säger Robban och avslöjar några sällsynta detaljer ur Mankells romanbygge, samtidigt som vi korsar Seine över bron Pont Saint-Michel, en annan punkt på att-göra-listan. Metron tar oss från Saint-Michel till Madeleine.

Ett kort stopp vid Madeleine och sedan ett varv runt den imponerande L’église de la Madeleine, i grekisk-romersk nystil som mycket annat i Paris, innan vi fortsätter mot Belleville.

Belleville – hit ska huvudpersonens dotter flytta!

Belleville – hit ska huvudpersonens dotter flytta!

Det räcker med några kliv i trappan ut ur Metromörkret för att Belleville ska kännas som att befinna sig i en annan stad. Graffiti på väggarna, kaféer och restauranger med grekiska, armeniska och afrikanska namn, små butiker som säljer telefonkort och ett helt litet Chinatown längs Rue Ramponeau. Robert bestämmer sig snabbt för att huvudpersonens dotter ska flyttas hit. Saint Sulpice, där Henning först hade placerat henne, har blivit alldeles för gentrifierat.

Utanför polisstationen på Rue Bisson tar Jean-Luc Bernini sina sista bilder och försvinner åt sitt håll och Robban och jag vänder in mot centrum igen för att pricka av ännu ett par punkter på listan.

Senare på eftermiddagen småsläntrar vi sakta längs Boulevard Saint-Germain mot hotellet. Jag ska flyga tillbaka till Göteborg och Robban traska längs Rue de Vaugirard en gång till. Allt hotellhoppande gjorde gårdagens tidtagning helt oanvändbar. Vi småpratar om research i spänningsgenren, djävulen i detaljerna och om författare som kärleksfullt uppehåller sig vid detaljer om handeldvapen, helikoptrar och datorprestanda, men som glömmer själva berättelsen, eller ännu värre, försöker skyla över det faktum att den saknas helt.

– Det är en tunn röd linje mellan att stjälpa och hjälpa. Är det fakta som inte är superrelevanta kan det ställa sig i vägen för storyn, samtidigt som för lite fakta kan ha effekter på trovärdigheten.

Han stannar till framför skyltfönstret till en skoaffär, Edward Green står det med versaler ovanför. Plötsligt börjar Robert berätta hur research-arbetet med Italienska skor fick honom att glida in i ett nästan maniskt skointresse.

Det började med ett par Church’s, men när han fick klart för sig att kvaliteten sjunkit efter Pradas övertagande blev nästa steg ett par Crockett & Jones. Då fick han tips om Edward Green. Han nöjde sig med dessa tills Alfred Sargent handgrade uppenbarade sig på läderfirmamentet. Snart gjorde han den för äkta skonördar obligatoriska vallfärdsresan till Northhampton, den brittiska skoindustrins mekka, fast där såg han avigsidorna med det så hyllade traditionella hantverket: arbetsförhållandena var som på Dickens tid. Med ett par John Lobb, leverantör till det brittiska kungahuset, var det hela över för Roberts del.

Robert vänder blicken mot andra sidan gatan och pekar mot Lobbs Parisbutik och avslutar kapitlet:

– När man får barn har man varken tid eller pengar att underhålla en skofetischism. Det är helt enkelt inte försvarbart.

Quai des Orfèvres dokumenteras in i minsta detalj

Quai des Orfèvres dokumenteras in i minsta detalj

Att författare har hjälp av utomstående under delar av processen är inget ovanligt, men i allmänhet sker det när manuset är klart, som en del av redigering och faktakontroll på förlaget. Och trots att de flesta svenskar i spänningsgenren, Guillou, Marklund, Dahl, Ohlsson med flera, föredrar att göra all research på egen hand har till exempel Åke Edwardson anställt en av sina döttrar för att hjälpa honom med faktaunderlag till sina romaner. Går man till de storsäljande anglosaxiska författarna i genren är det snarare regel än undantag.

Ser man till samarbetet mellan Robert Johnsson och Henning Mankell så har tio års arbetsrelation inte bara mejslat ut en metod där Henning å ena sidan kan ge mycket detaljerade instruktioner, samtidigt som han numera vet att Robert på egen hand hittar saker som Henning inte visste att han ville veta. En speciell möteskultur har också uppstått där Henning alltid kommer i god tid, kanske en halvtimma innan, och Robert oftast en kvart före, så många gånger är mötet över innan det ska börja, och det känns som om Robbans kommenterar lika gärna kunde kommit från Henning:

– Man ödslar inte med andra människors tid. Det är respektlöst.

Läs också:  "Även paradiset
har sina avigsidor"

Men samarbetet har också skapat en relation som sträcker sig långt utöver det professionella. Det finns en stark lojalitet hos Robert som blir extra tydlig när jag ber honom ge sin syn på Mankell som författare. Han går runt frågan genom att kommentera det ljumma mottagande många av Mankells böcker fått av svenska kritiker, och bilden av honom i hemlandet.

– I Sverige är han en deckarförfattare, utomlands är det en annan grej. Han var väl den ende svensk som talade två gånger under World Economic Forum 2013, han satt i tyska presidentens råd för Afrika och är på samtalsnivå med afrikanska presidenter. Det finns en respekt för Henning Mankell som är på en helt annan nivå i Tyskland, USA och England, men också här i Frankrike.

I samma stund som Robert kliver ut från ambassaden börjar han skriva stödanteckningar i ett litet skrivblock: vem som ringer advokaten, vem som formulerar faxet till tribunalen i Baubigny …

I samma stund som Robert kliver ut från ambassaden börjar han skriva stödanteckningar i ett litet skrivblock: vem som ringer advokaten, vem som formulerar faxet till tribunalen i Baubigny …

Robert Johnsson berättar om höga krav men också om tillit och om förtroenden som fått honom att växa under åren.

– Jag tror jag har blivit självsäkrare. Litar med på min egen kapacitet. Sållar bättre. Och därigenom har jag blivit snabbare. Tog det tjugo timmar för mig att göra en uppgift tar det kanske tio timmar idag. Jobbar du med duktiga människor så blir du också bättre själv. Hoppas jag, tillägger Robert efter en kort reflexiv säkerhetspaus.

Och där någonstans tar han sedan ett steg tillbaka, som om han analyserat det han precis sagt och insett att han var på väg att kliva in på ett område där han inte känner sig bekväm. När vi nästan är framme vid hotellet sätter Robert Johnsson punkt genom att nyktert konstatera:

– Jag vill inte att det ska råda någon tvekan om att jag tycker att Henning Mankell är en lysande författare. Men
jag är också klar över vilken roll jag har. När allt kommer omkring står det inte Robert Johnsson på bokryggen. Det står Henning Mankell.

Reportaget publicerades i nr 2/2015
Foto: Jean-Luc Bertini

Robert Johnsson »Här är mitt liv som Mankells researcher«
Kennedys hjärna (2005) »Boken handlar om hur John F. Kennedys hjärna kunde försvinna spårlöst och min uppgift var att ta reda på vad kroppen får för synliga symtom om den blir instängd i ett lufttätt rum och dör av syrebrist. En kvinna dör nämligen på det sättet i boken. Jag lärde mig allt om petekier, hudblödningar runt ögonen, på Sahlgrenska sjukhusets rättsmedicinska avdelning.«
Italienska skor (2006) »När jag började researchen med det italienska skofabrikatet Berluti fanns det inte mycket skrivet om skor – i dag finns det ju bloggar med kurser i putsning – men jag hittade Herrskor av László Vass och det räckte med att destillera den boken till två A4, sedan var jag klar.«
Kinesen (2008) »Jag skickades till Peking i åtta dagar. Polisbilar, uniformer, taxibilar, kaféer, konstmuseer och den förbjudna staden stod på att-göra-listan, men också allmänna iakttagelser som hur det känns att andas i smogen, om den ständiga metallsmaken man har i munnen och om nyansen på de mörkt gröna löven
som luftföroreningarna orsakat.«
Eldens vrede (2007) »Den utspelar sig i Maputo och där är Henning som på sin mammas gata så där hade jag inget att göra.«
Dagar och nätter i Chartres (2008) »Pjäsen utgick från Robert Capas berömda bild på den franska kvinnan som fick barn med en tysk soldat och som med bortrakat hår tvingades löpa gatlopp med oäktingen i famnen. Jag hittade hennes gravsten utanför Chartres där hon kallas Simone, vilket förmodligen var hennes riktiga förnamn, men också hennes andranamn, Germaine, tyskan, och efternamnet Touseau, som betyder något i stil med ›den rakade‹. Fortfarande ville ingen prata om händelsen och det säger mycket om hur starkt krigshandlingar sitter i. Också bland segrarna.«
Den orolige mannen (2009) »Hennings första Wallander-bok på tio år. Jag fick framför allt studera allt som skrivits om åttiotalets ubåtskränkningar. I boken låter Henning sedan en av bokens huvudkaraktärer göra om min research.«
Darwins kapten (2010) »Till pjäsmanuset ville Henning veta allt om Darwin och hans komplicerade relation med den djupt religiöse kapten FitzRoy på HMS Beagle. Inget stort jobb, men det tog ändå en månad.«
Minnet av en smutsig ängel (2011) »Henning ville ha hundra­åriga foton från Lourenço Marques, som Maputo hette när Moçambique var portugisisk koloni. Jag hittade dem i Ultramarino, ett gammalt arkiv i Lissabon.«
Handen (2013) »Historien skrevs speciellt för holländsk publik på 1990-talet och där var jag bara med i förlagsarbetet.«
Kvicksand (2014) »Där gjorde jag bara faktakoll. Henning känner ju sig själv och sin sjukdoms­historia ganska bra så där behövdes jag inte.«

Du kanske också gillar