Boktips

Det vackraste i kråksången

av Annina Rabe

Huvudpersonen är en kråka. Ämnet sorg. Och debuten ett litet mästerverk. Annina Rabe ringde upp författaren Max Porter, som gästar Sverige denna vecka, och Kulturhusets internationella författarscen i dag onsdag.

Hur skulle sorgen se ut om den tog mänsklig skepnad? Kanske som en svart kråka, lika stor som en människa. Det är i alla fall så den gestaltar sig för en förtvivlad pappa och hans två söner som oväntat förlorat sin hustru och mamma. Kråkan står en kväll utanför deras dörr i London, insisterar på att få komma in och deklarerar att den tänker stanna så länge de behöver den.

sorgenDet är upplägget till en av de mest hyllade litterära debuterna som kommit ut i England på senare år. Kortromanen Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter, som nu kommer ut på svenska i översättning av Marianne Tufvesson, liknar ingenting annat. Den är en högst egensinnig blandning av prosa, poesi, fabel och essä. Men framför allt är den som ett öppet sår; den visar läsaren alla sorgens ansikten, från djupaste förtvivlan till drastisk galghumor. Sorgen är ett mysterium, och sällan har det gestaltats så tydligt och rörande som här.

Vem är den här kråkan egentligen? Går den ens att förklara?

– Jag tror han förklarar sig bäst själv! Han är ett inbillningsfoster, ett skämt, en vålnad, en terapeut och en barnvakt. Han är allt det där och mycket mer – att för­­söka begränsa honom till en enda roll vore att göra honom orättvisa. Han glider ändå undan alla förklaringar.

Romanen berättas växelvis ur kråkans, pappans och de två sönernas perspektiv. Sönerna har en och samma röst. Idén att skriva om en familj i sorg hade Max Porter burit på länge.

– Det har sin grund i att jag och min bror förlorade vår pappa när vi var små. Jag har aldrig gillat hur sorgen förväntas vara. Jag tycker inte om tråkiga begravningar, kondoleanser och att man på ett mekaniskt sätt förväntas »gå vidare«. Jag ville skapa en romanfigur som sa »fuck you« till allt sådant och i stället uppmuntrade de sörjande att röja och leka och berätta historier. Att tillåta sig att vara arga och löjliga men framför allt sanna.

Sorgens många temperament avspeglar sig också i det yviga sätt boken är skriven på. Max Porter säger att han ville att stilen skulle vara »kråklik« och växla mellan hoppande och svävande.

– Jag har alltid gillat collageskrivande, att foga samman fragment som skapar en större bild. Det kändes också som det enda sanna sättet att beskriva hur kaotisk och oförutsägbar den sörjande hjärnan är.

Sorgen bär fjäderdräkt är också en parafras på och en hyllning till Ted Hughes berömda diktsamling Crow. Hughes skrev den i sorgen efter hustrun Sylvia Plaths död. Pappan i Max Porters bok är, liksom Max Porter själv, ett fanatiskt Ted Hughes-fan. Men Hughes kråka har inte mycket gemensamt med Porters.

– Nej, min kråka är snällare, roligare, mer postmodern.

Din bok är ibland väldigt rolig trots sitt sorgliga ämne. Hur kan man skriva roligt om sorg?

– Livet är både mörkt och väldigt komiskt på samma gång. Människor som inte ser den sköra relationen mellan svärta och komik är ofta både farliga och dumma. Livet slutar inte vara komiskt bara för att det är tragiskt. Barn vet det bättre än några andra. Titta på barnen i Gaza som driver med ockupationsmakten, det är det som är civilisation. Den dag vi slutar skämta har vi förvandlats till maskiner och är bortom all räddning.

Du kanske också gillar