Långläsning

Litteraturen och #metoo – Ett skrik i natten?

av Jenny Aschenbrenner

Ända sedan antiken har författarna älskat att provocera oss läsare. Dekadens, övergrepp och våldsamt sex har varit vardag. Men kan vi fortsätta som om inget hänt efter den här vintern?

I’m trying to rape the viewer into independence. »Jag försöker våldta min publik till oberoende«. Orden är regissören och manusförfattaren Michael Hanekes, han som äcklat, chockat och fängslat sin publik med suggestiva filmer som kryper djupt innanför skinnet – långt bortanför det anständiga. Men den som citerar honom är Kajsa Sundin, författare och lärare på Biskops-Arnö. I mars utkommer hennes roman För att de ville det, en berättelse om våldsamt sex, om dominans och underkastelse, med kvinnan i den underordnade positionen. Hon plockar fram Haneke som ett exempel på en av de där som älskar att provocera. Kulturskaparna som vill försätta publiken/läsarna i ett sorts trauma: ett kristillstånd utan varken moralisk vägledning eller tydlig utväg. Som Michel Houellebecq, eller amerikanen Dennis Cooper, en mindre känd men än mer brutal skildrade av våld, sex och övergrepp med en berättarblick kall som is. Författare som vill chocka läsaren till medvetenhet.

Efter #metoo kan man fråga sig: är det en rimlig konstnärlig strategi? Och hur kommer en bok som Kajsa Sundins För att de ville det  att bemötas nu, efter allt som hänt den här vintern?

– Jag har tänkt så mycket på det under de här veckorna, på vilket ansvar jag har som författare. säger Kajsa Sundin. Min bok har sin utgångspunkt i några väldigt våldsamma bilder och jag började skriva för att förstå dem. Men jag vill inte hålla på med provokation. Det här är en idéroman, där jag själv ville följa med mitt eget tänkande. Jag vill vara på rätt sida det moraliskt tvetydiga.

Vi ses i december, då marken ännu vibrerar av alla detonerade bomber. Då »kulturprofilen«, och de många anklagelserna som sträcker sig från tafsande till övergrepp, fortfarande är förstasidesstoff.

Bokmässan – är det fyra eller fem år sedan? Barenpå Park Hotel, där allt det där som »stannar i Göteborg« utspelar sig under de skälvande septemberdagar då introverta poeter, pressade journalister, stressade bibliotekarier och nervösa romanförfattare möts och gnuggar sig mot varandra. »Kulturprofilen« banar väg genom trängseln och det går som en stötvåg genom lokalen, alla viskningar … Många kände inte till övergreppen men nästan alla i just de här rummen visste om kladdandet. Ändå har där funnits som en »I dare you-stämning« runt honom bland kvinnor jag känner, ett »hur nära kan vi gå utan att bränna oss«-spel. Folk gick upp i hans svit sent om natten på efterfest, fast de visste en hel del. Skrattade åt det, skojade om honom – ett sätt att hantera ett nästan löjligt tydligt uttryck för patriarkatet. Och ingen vill ju framstå som sipp och tråkig. Det är snyggare att skratta än att skrika, elegantare med en sarkasm än med en anmälan. Här, liksom i hans egen omskrivna källarklubb, var detta tydligt. Eller som en av kvinnorna, som vittnade om hans övergrepp i DN, uttryckte saken: »Under ytan finns att det briljanta förlåter allt. Om man benämner det andra som pågår är man någon att skratta åt, en moralist och en medelmåtta.«

Men finns där inte en liknande anda (»den som chockas förlorar«) när vi introduceras till den seriösa, djupa litteraturen? Att lyckas läsa Markis de Sade utan att förfasa sig, den klassiska sadomasochistiska Berättelsen om O utan att rodna, Dennis Cooper utan att äcklas
– bara för att nämna tre initiationsriter för den som vill ha tillgång till de finlitterära rummen. Jag minns det som ett förbluffande möte med snusk på en nivå som jag aldrig tidigare mött. Men det finns något underbart i detta, som ett hemligt rum, en fristad från moralpanik,
en plats att utforska det mörka i sig själv och andra.

Men, med en #metoo-debatt färskt pyrande, hur kul känns allt frossande i det perversa? Inte minst som det »gränsöverskridande« nästan alltid rör sig i samma gamla patriarkala mönster av manlig dominans och kvinnlig underordning.

Vår  litteraturkanon  är dessutom späckad med en annan sorts snuskigheter. Alla klassiker där övergreppen bara sker liksom i förbifarten, som normaliteter … böcker som anses ge en förbluffande insikt i det mänskliga psyket, men som – ja, som spottar på kvinnor och deras kroppar. Så vad gör vi med den slentriansexism och de fiktionaliserade övergrepp som fyller våra läslistor?

Kan litteratur bidra till en övergreppskultur?

Jag ringer upp Agneta Pleijel.

– Jag kan inte sluta tänka på det nu efter #metoo, säger hon. Jag ser det överallt.

Hon har just läst den romerska poeten Horatius.

– Alla dessa unga flickor vars kroppar bedöms, och jagas av männen. Hur kvinnorna sedan, när de blivit gamla, hånas för sina åldrande kroppar.

I sin senaste bok, den självbiografiska Doften av en man, skriver Agneta Pleijel om männen som under hennes yngre år ställde sig i vägen. Männen som aktivt eller passivt hindrade hennes framfart, inte minst genom sin sexuella makt, genom sin förmåga att förminska henne till bara en kropp, och samtidigt blåsa upp sig själva till genier. 

– Jag minns att jag kände mig löjlig när jag utsattes för något. Jag fattade inte ens hur integritetskränkande vissa mäns beteende var.

Hon konstaterar att nog hade de där litterära övergreppen en verkan ändå.

–  Det normaliserar någonting, där könen inte är likvärdiga. Det är alltid kvinnans eller flickans integritet som kränks. Inte för att litteraturen ska vara moralisk, men medvetenheten är otroligt viktig, säger hon och nämner Vladimir Nabokov och hans brist på förmåga att se skeendena ur Lolitas perspektiv.

– Just den romanen fick jag vid en omläsning häromåret svårt att ta mig igenom. Om man inte känner att författaren är medveten om vad han eller hon skildrar, utan ser det som naturligt, då reagerar jag.

Slentrianen i övergreppen. Normaliseringsprocessen in i den litterära världen. Att som läsande kvinna acceptera en manlig blick, ett manligt perspektiv, och hela tiden tvingas in i ett »vi« med de manliga romanfigurerna – det kan påverka ett ungt läsande sinne. Kajsa Sundin funderar när jag tar upp frågan med henne. Hon som har en kärlek till det gränslösa i litteraturen, och avskyr tanken att den ska vara »god«, men:

– Jag tror att vi förstår våra erfarenheter i relation till de berättelser som finns om dem, och #metoo har fått så många att tänka på sina erfarenheter genom en annan lins, säger hon.

– Jag minns att jag läste beat-författarna när jag var i tjugoårsåldern. Självklart älskade jag friheten och elektriciteten i många av de texterna, och jag läste dem också tillsammans med mina kompisar som var killar. Men det var först när jag blev äldre och hade läst mer och levt mer som jag kunde avkoda berättelserna på ett annat sätt, ett där kvinnornas utsatthet och frånvaron av omsorg framstod så påtagligt.

Ändå bränner frågan, om det alls är rimligt att ha moraliska synpunkter på litterärt innehåll. Kan man skuldbelägga litteraturen, som om den skulle vara delvis skyldig till det vidriga manliga beteende som avslöjats den senaste tiden. Så fort vi ens nosar åt det hållet – känns det inte lite som att vi bedriver en reaktionär kampanj? Det finns förstås en risk att det går i den riktningen, att kultur som »sanktionerat övergrepp« censureras på bekostnad av den konstnärliga friheten. Att vi får svårt att skilja på gränslöshet inom kulturuttrycken och gränslöshet i verkligheten.

 

Jag vänder mig till Kerstin Ekman. Tror hon att #metoo kan få en påverkan på litteraturens innehåll – i hur sexuella övergrepp kommer att skildras i framtida romaner, i hur man ser på vissa klassiker?

Vi ska verkligen hoppas att #metoo sjunker djupare ner och att det sätter sig i vårt kollektiva medvetande.

– Vi ska verkligen hoppas att #metoo sjunker djupare ner och att det sätter sig i vårt kollektiva medvetande innan ivriga författare börjar rätta sina kärleksskildringar efter vittnesmålen, säger hon.

– Det äckel jag tror att kvinnor känner när de läser vad som hänt i hissar, sovrum och klubblokaler måste införlivas och bearbetas. Att ta allt detta på stort allvar, vilket man bör göra, är något som fordrar att tankarna får tid på sig. Den bästa litteraturen kommer aldrig till som direktreaktion på det som står i alla tidningar just för ögonblicket.

Andra konstformer har redan dissekerats utifrån sin kvinnosyn;  filmen, teatern, även bildkonsten. Litteraturen tycks dock stå relativt fri från moralisk kritik. Kerstin Ekman tycker att det är helt i sin ordning.

– Vi ska se våra klassiker som den stora gåva de är till oss, säger hon. Tycker du själv att vi ska censurera Ovidius därför att hans Metamorfoser innehåller berömda våldtäktsskildringar?

Det trassliga i sammanhanget är ju att det aldrig går att veta hur en bok påverkar, hur den används av den som läser. Som Sara Stridsberg, författare och ledamot i Svenska Akademien, säger, när jag frågar henne vad hon tycker att #metoo borde ha för konsekvenser för litteraturen:

– Litteraturen är en idealisk plats för att omförhandla olika sorters mänskliga överenskommelser och samhällskontrakt. Att skaka världen, repa blicken, sätta ljus på underliga överenskommelser mellan människor. Som smärtan och vildheten och gåtfullheten och det våldsamma i sexualiteten … så litteraturen är väl ett sorts ständigt #metoo. Och vår bild av klassikerna ändras ständigt, ingenting blir någonsin färdigt.

Litteraturen är en långsam sak konstaterar hon.

– Den har en inbyggd tröghet i sig, till skillnad från till exempel journalistiken, den långsamheten älskar jag. Tiden det tar att skriva och läsa bromsar hastigheten, och i en skenande, brant och högröstad tid som vår har det nästan en revolutionär potential. Och kanske har det med den långsamheten att göra, att det som kommer ur litteraturen aldrig är det man förväntar sig, varken som författare eller som läsare. Jag har aldrig vetat vad som ska komma ur mig.
Det stora med litteraturen är att den inte går att
tämja och styra, den är ett skrik i natten.

Hur tröttsam vår litteraturkanon och dess grisighet än är, finns ju den där andra aspekten: den sexuellt gränsöverskridande litteraturen. Den befriande blicken på människan som både vacker och ful, både god och ond, kapabel till det mesta. Den amoraliska litteraturen som en av få frizoner i ett genomlyst samhälle där allt vi gör granskas och bedöms. Samt det faktum att vi med ord kan iscensätta fantasier utan att skada någon i processen.

– Ett sådant skrivande kan också fungera som en sorts sublimering för den som skrivit, säger Kajsa Sundin.

Jag hör mig r bland fler kloka människor om vi borde tänka mer på hur övergrepp skildras litterärt. Och får vitt skilda svar. »Jag hoppas att #metoo förändrar litteraturen, att det här är början på någonting nytt«, säger litteraturvetaren Anna Cavallin. »Det som är glädjande är att det kört en kil i mäns och kvinnors medvetande om hur det ser ut«, säger Agneta Pleijel, men lägger sedan till: »Men om det medför en inskränkning av litteraturens frihet är jag väldigt skeptisk.« Författarkollegan Caroline Ringskog Ferrada-Noli reagerar med ett rungande »Nej!».

– Tanken att videovåld föder kriminalitet, och analogier med den, är en lyxig teori som skriver bort samhället från ansvar, säger hon. I stället för att leta orsaker i maktstrukturerna, försöker man hitta dem i dekadens och demoralisering i konsten.

Precis som Kajsa Sundin kommer Ringskog Ferrada-Noli ut med en roman i vår, och i likhet med henne befarar hon att den kommer att bemötas på ett annat sätt på grund av #metoo. Den heter Rich boy och handlar om en mormor, en mamma och en dotter som försöker överleva i patriarkatet.

Jag är rädd för att folk kommer läsa min bok som äcklig och omoralisk, för att den handlar om mörker.

– Jag är rädd för att folk kommer läsa min bok som äcklig och omoralisk, för att den handlar om mörker. Men jag tror det är viktigt att utforska mörker, det är det borgerliga nedstängda som är läskigt. Att nästan alla kvinnor i världen varit utsatta för sexuellt våld, säger nåt om den förljugenhet som nu spräcks hål på.

Samtidigt går det att tänka sig att den manliga dominansen i de texter som kanoniserats kväst en massa annan litteratur som skulle kunna berätta en annan historia. Anna Cavallin är inne på just det.

– Jag hoppas att #metoo leder till att andra texter lyfts fram. Att det inte längre ska vara självklart att den konstnärliga kvaliteten slår högre än ett sexistiskt innehåll.

De unga tänker redan så, menar Kajsa Sundin. Utöver att skriva undervisar hon på författarskolan på Biskops-Arnö, och hennes elever är försiktiga med att läsa upp texter där bilder kan kränka eller såra någon annan, vitt skilt från hennes egen tid på skolan då det var kutym att chocka med våldsamma texter, gärna om övergrepp, på uppläsningarna.

– Nu finns det mycket kraft och motstånd i litteraturen. Jag tycker att det är bra generellt, det gör att vi lärare tar mer ansvar. Men det kan också spilla över i att många blir rädda för att känna känslor, att uppleva rädsla och sorg.

Litteraturen kan ju också inbegripa en tolerans inför människors sexuella preferenser. En öppen famn.

Jag minns med värme mitt möte med den franska författaren och konstkritikern Catherine Millet som skrev en bok om sin sexuella böjelse: gruppsex med främmande män, ibland upp till tjugo, trettio stycken. Hur jag träffade en elegant medelålders dam i dräkt och på min bästa skolfranska ställde artiga frågor om hur en gruppsexakt egentligen påbörjas, är det på något särskilt kommando, eller går man liksom på känsla? Och hur hon vänligt förklarade att det för henne mest varit ett sätt att träffa folk, hon var så blyg. Hur vi där, runt en bok, kunde tala om sådant som omgärdas av hysch-hysch och stigma i de flesta andra rum.

Det är vad Kajsa Sundin hoppas uppnå med sin roman. Hon vill att människor ska ta sig själva och sin sexualitet på större allvar.

– Jag vill prata om njutning och att den kan se ut på så många olika sätt och att det är en väldigt stor skillnad på övergrepp och sexuell preferens, på att vilja något och att utsättas för någonting.

Du kanske också gillar