Redaktionen väljer

Nelson Mandela 1918–2013

av Jonas Eklöf

Nelson-MandelaH-4156c85f-9af5-40c2-a4be-e873d0faa32c

I dag minns vi Nelson Mandela I Ola Larsmos och Brian Palmers läsvärda bok 101 historiska hjältar (Historiska media) finns det ett intressant kapitel om Sydafrikas frihetshjälte som vi här publicerar.

Hela dagen den 11 februari 1990 visades porten på Victor Versterfängelset utanför Kapstaden i direktsändning på både CNN och BBC, och kommentatorerna fyllde ut väntetiden med spekulationer. Nu kommer han snart, vem ska vara i hans sällskap? Så steg Nelson Mandela ut genom porten tillsammans med sin dåvarande fru Winnie. De klev in i en bil som körde dem de sex milen till Kapstaden, en sträcka som till stora delar kantades av hurrande ANC-anhängare och andra aktivister. ”Revolutionen kommer inte att sändas på tv”, skaldade en gång jazzpoeten Gil Scott-Heron. Men frågan är om det inte var vad som skedde den dagen. På fyra år gick Mandela från politisk fånge i ett högriskfängelse till det fria Sydafrikas första president.

Att Mandela släpptes, 72 år gammal, och direkt kunde inleda förhandlingar med regimen går att förstå som en följd av att det kalla kriget i praktiken var avslutat. USA:s president hette nu Bill Clinton och Sovjets förste och siste president hette Michail Gorbatjov. Sydafrika var inte längre en ”viktig strategisk partner i kampen mot kommunismen”. Reaganadministrationens stöd till apartheidregimen, som Desmond Tutu fördömt som ”omoralisk, ondskefull och fullkomligt icke-kristen” var historia. Men ingen visste ännu hur vägen framåt såg ut.
Nelson Mandela var länge en kontroversiell person, även för en del av dem som stödde kampen mot apartheid. Han föddes i byn Mvezo i Kapprovinsen, en liten avkrok som än i dag bara har 400 invånare. Hans far Gadla hade titeln hövding, vilket egentligen betydde att han var rådgivare till den lokale monarken. Nelson, som kallades Rolihlahla, bråkmakare på hans modersmål xhosa, var son till hans tredje fru Noqaphi Nosekeni, som var metodist och såg till att sonen fick utbildning i den skola som drevs av Metodistkyrkan. Det var där han gavs det ”europeiska” namnet Nelson. Det var när Mandela studerade vid Sydafrikas första universitet för svarta, Fort Hare, som han lärde känna Oliver Tambo, som också han skulle komma att spela en central roll i ANC, African National Congress, grundat 1912. De blev båda avstängda från universitetet efter att ha deltagit i en strejk. Några år senare bildade de tillsammans med Walter Sisulu ANC:s ungdomsförbund. När Mandela fick reda på att ett äktenskap med en kvinna han inte kände hade arrangerats för honom i hans hemby mer eller mindre rymde han till Johannesburg, där han först arbetade som nattvakt i en gruva och senare fick jobb som advokatbiträde medan han läste in en juristexamen. 1944 gifte han sig med Walter Sisulus kusin Evelyn. 1948 skärptes de politiska motsättningarna i Sydafrika när Nationalistpartiet vann valet (öppet endast för vita) och började genomdriva sina idéer om apartheid. Tambo och Mandela hade tillsammans öppnat ett advokatkontor och drev på för en radikalisering av ANC:s politik, som de uppfattade som eftergiven. Mandela blev 1952 ordförande för ANC:s avdelning i Transvaal, och drog samtidigt på sig straffet bannlysning för att han betraktades som kommunist.

Läs också:  Peter och Märta

I takt med att den rasistiska apartheidpolitiken genomdrevs började Tambo och Mandela att omorganisera ANC till en motståndsrörelse, vilket innebar att de skapade celler och nätverk inom organisationen. 1955 lade ANC fram det viktiga dokumentet Freedom Charter där man bland annat slog fast att folket skulle styra. Mandela var förbjuden att resa över huvud taget men tog sig ändå till Kliptown och höll sig undan säkerhetsvakterna medan deklarationen lästes upp. Samma år tog hans fru Evelyn ut skilsmässa; i efterhand har Mandela sagt att det politiska arbetet gjorde att han aldrig var hemma.

1956 arresterades ANC:s ordförande Albert Luthuli tillsammans med stora delar av organisationens ledarskikt, bland dem Nelson Mandela och Helen Joseph. De åtalades för högförräderi, vilket kunde straffas med döden, men släpptes till sist efter fem år. Medan stora delar av ANC:s ledning hållits inspärrad hade det uppstått en konkurrerande rörelse, PAC, som var mer militant. När Mandela kom ut ur fängelset gifte han sig med Winnie, som han lärt känna under den tid han stått inför rätta. 1960 inträffade Sharpevillemassakern: en fredlig demonstration mot att svarta nu tvingades bära pass bröts upp av polis, som sköt ihjäl 69 obeväpnade demonstranter. Det var efter massakern som ANC bestämde sig för att överge den icke-våldslinje de dittills följt och bildade den militära grenen MK (uttytt ”Nationens spjut”). En av dess första ledare blev Nelson Mandela. Som han själv sa ansåg man att ”alla andra metoder nu var uttömda”. Inriktningen var till en början att ägna sig åt sabotage – som den norska motståndsrörelsen under andra världskriget förstod man att civila dödsoffer skulle vända opinionen mot dem. Under Mandelas ledning utfördes några sprängningar av elanläggningar. Senare kom MK att utvecklas i riktning mot en stadsgerilla – men då var Mandela redan i fängelse.

Läs också:  Vilka bokklappar hamnar under granen?

1962 smugglades Mandela ut ur Sydafrika och fick bland annat militär utbildning – men besökte framför allt brittiska parlamentet för att vädja om stöd. Vid hemkomsten blev han genast arresterad. Några månader senare gjorde Sydafrikanska säkerhetsstyrkor en räd mot olika MK-högkvarter och grep stora delar av ledarskapet. De ställdes alla inför rätta för att ha förberett en väpnad invasion av Sydafrika. Rättegången uppmärksammades över hela världen och i Saint Paul-katedralen i London hölls ljusvakor dygnet runt för Mandelas sak. Han förnekade planerna på gerillakrigföring men erkände delaktighet i sabotageverksamheten. Mandelas slutplädering vid rättegången blev ett mycket tydligt politiskt manifest om i vilken riktning han ville att ANC och den övriga sydafrikanska frihetsrörelsen skulle gå:

Jag har kämpat mot vit överhöghet och mot svart överhöghet. Jag står för idén om ett fritt, demokratiskt samhälle där alla kan leva tillsammans i harmoni och på lika villkor och förutsättningar. Det är ett ideal jag hoppas få leva för och se förverkligat. Men om det blir nödvändigt är jag även beredd att dö för detta ideal.

Mandela dömdes till livstids straffarbete i stenbrottet på Robben Island, där han kom att tillbringa tjugo år av sitt liv. Förhållandena var svåra; hårt arbete i kalkbrottets stendamm kombinerat med utkylda fuktiga celler gjorde att många fångar drabbades av tuberkulos och andra lungsjukdomar – så också Mandela. Undernäring var vanligt och de svarta fångarna tilläts inte bära varma kläder. Ändå är listan över de fångar som suttit inspärrade på Robben Island närmast en förteckning över landets framstående svarta politiker. Under den tid han satt inspärrad växte Mandelas inflytande och rykte hela tiden. Det märkliga hände att den ene efter den andre av apartheidstatens värsta företrädare fann sig uppsöka Mandela för förhandlingar. Den förste var den ökände justitieministern Jimmy Kruger, ansvarig bland annat för Steve Bikos död, som 1976 förgäves försökte få Mandela att gå med på en benådning mot att han upphörde med sitt politiska arbete. Besökarna blev allt fler, och bland dem fanns såväl politiker som oförtröttligt arbetade för Mandelas frigivning, både inom och utanför Sydafrika, som representanter för apartheidregimen som kom med olika erbjudanden.

Läs också:  Augustvinnarna

Under 1980-talet började Mandela och de andra politiska fångarna att behandlas bättre. 1985 opererades han för prostataproblem och flyttades iland. 1986 erbjöd den dåvarande justitieministern Kobie Coetzee honom amnesti om han fördömde användandet av våld i frihetskampen. Mandelas svar var att det inte var Coetzee som bestämde vilka metoder majoriteten fick använda för att vinna sin frihet. 1988 fick Sydafrikas dåvarande president P.W. Botha ett slaganfall. Hans efterträdare de Klerk inledde snart regelbundna samtal med Mandela. Ett villkor för att samtalen skulle fortsätta var att förbudet mot alla oppositionella partier lyftes och att alla politiska fångar släpptes, vilket de Klerk genomdrev i december 1989 – samtidigt som man i Tyskland gick loss på Berlinmuren med hackor och spett. Tre månader senare gick Nelson Mandela ut genom fängelseporten i direktsändning.

Vägen till demokratisering var inte rak. Mandela kritiserades av sina egna för att ingå en ”vapenvila” med de Klerks regering och beordra MK att lägga ned vapnen. Våldsamheter fortsatte ändå att bryta ut, med ANC-aktivister som måltavlor, en kampanj som Mandela med rätta misstänkte orkestrerades av Sydafrikas ökända säkerhetstjänst. Tiden fram mot det första presidentvalet präglades av kompromisser som kritiserades hårt av hans egna. Men i april 1994 var det dags, och ANC vann Sydafrikas första fria val med 62 procent av rösterna. I maj svors Mandela in som republiken Sydafrikas president. Utan hans syntes av politisk idealism och iskall pragmatism hade övergången till majoritetsstyre utan tvekan kantats av betydligt fler blodbad än vad som blev fallet. Redan 1993 hade Mandela och de Klerk fått dela Nobels fredpris. Trots att relationerna dem emellan under de pågående förhandlingarna blivit alltmer frostiga – Mandela litade inte på de Klerk – gav Mandela i sitt tal honom en eloge för hans politiska mod. Det är dock uppenbart att hans hjärta låg i de rader som följde:

Låt oss tillsammans sträva efter att bevisa att Martin Luther King Jr hade rätt när han sa att mänskligheten inte längre kan tillåtas leva i rasismens och den eviga krigföringens ”stjärnlösa natt”. Låt oss tillsammans bevisa att han inte var en drömmare när han sa att fred och jämlikhet är mer värda än alla jordens rikedomar.

101 historiska hjaltar

Läs mer om Ola Larsmos och Brian Palmers 101 historiska hjältar

Du kanske också gillar