Långläsning

Nina Bouraoui
– Den romantiska anarkisten

av Ulla Strängberg

Paris är staden vi aldrig slutar längta till. Det kan terroristerna aldrig ändra på. För att påminna oss om det plockar vi fram tre texter ur arkivet. Möt den Paris-baserade Nina Bouraoui – en av Europas viktigaste och mest kompromisslösa författare – i ett samtal om provocerande kärlek och skrivandet som motståndshandling.

Nina Bouraoui har valt platsen för vårt möte. Det är det anrika hotell Lutetia i Saint Germain. Ett gammalt jugendhotell med mörka träpaneler och svassande kypare, känt för sina litterära aftnar.

Hon sveper in i baren med sitt långa, mörka hår och ett varmt leende. Beställer in svart kaffe.

Tjugo år har gått sedan den uppmärksammade debuten Förbjuden betraktelse (på svenska 1992). Då var hon 24 år och Frankrike upprördes över att en ung franskalgeriska kunde skriva så blodigt och frånstötande om män som förtrycker, om vrede och äckel inför det egna könet. Den unga författaren sa att hon med sin text ville överföra den fysiska smärtan till läsaren.

Och ja, Förbjuden betraktelse gjorde ont att läsa. För mig var det som om hon skrev in sin egen smärta i språket. Det var här min fascination för Nina Bouraoui började.

Paris är hemma för Nina Bouraoui. Men hon tänker ständigt på barndomens Algeriet.

Paris är hemma för Nina Bouraoui. Men hon tänker ständigt på barndomens Algeriet.

Sedan dess har hon skrivit ytterligare elva böcker, i snitt en om året. I dag är hon en av Frankrikes mest ansedda författare och hennes namn har till och med figurerat i Nobelprissammanhang. Samtidigt har hon provocerat många fransmän med sina självutlämnande böcker om gränsöverskridande kärlek och genom att leva öppet som homosexuell. Det är modigt i ett fortfarande i många stycken bigott samhälle som det franska.

– Men jag är så trött på att kallas lesbisk författare, säger hon. Jag vill vara fri.

Och ännu tröttare är hon på att klumpas ihop med »la littérature beure« – de franska maghrebförfattarna med rötterna i Algeriet, Marocko, Tunisien.

– Jag uppfattar mig som anarkist. En romantisk anarkist …

Den Nina Bouraoui jag möter är liten och smal, elegant svartklädd. Hon ger ett mjukt och feminint intryck. Hon håller inte den där svala, professionella distansen, utan blir lätt engagerad. Pratar fort och mycket, gestikulerar.

– Jag har verkligen försökt skriva i tredje person, men det får mig att känna mig vid sidan av texten, säger hon.

Många av hennes böcker är skrivna i jagform, som långa monologer.

– Monologen ger mig frihet att experimentera. Nackdelen är att alla tror att allt har hänt i verkligheten, och det gör mig irriterad. Jag måste hela tiden försvara mig, det där är inte jag!

Att läsa Nina Bouraoui är som att stiga ned i en flod, och låta sig föras med av vågorna i ett ständigt, rytmiskt svall. Det är uppslukande och ansträngande. Ibland måste man hämta andan. Hon skriver om »gränsvarelser« – bastarder, flator och pojkflickor. Hon skriver om kärlek och åtrå, om könsidentitet och överskridande av gränser, känslomässiga och sexuella. Hennes värld är en värld av känslor.

Jag frågar om hon är en känslomänniska.

– O ja, alltför mycket. Alldeles för länge försökte jag att ta hand om alla andra. Det gjorde mig väldigt sårbar, men numera har jag blivit härdad.

Nina Bouraoui har en fransk mor och en algerisk far. När hennes föräldrar träffades i Paris 1960 rasade det blodiga kriget mellan Frankrike och Algeriet, som då var en del av Frankrike. Två år senare var Algeriet självständigt, och fem år senare föddes Nina. Familjen flyttade till Algeriet, där hon tillbringade de första fjorton åren av sitt liv.

– Algeriet står för det förlorade paradiset. Jag vet att det är en falsk bild, men den ger mig trygghet. Jag är präglad av att ha levt i två kulturer. Jag har ett slags personlighetsklyvning – även om jag känner mig som en västerlänning kan jag dyka ner i ett orientaliskt svårmod ibland.

Algeriet. Havet. Vågorna. Sanddynerna. Platanalléerna. Byar med namn som Koléa, Boufarik och Douéra. Bergen där hon vandrade med sin mamma och sin syster.

Men det fanns ett annat Algeriet också:

– Männens blickar som klädde av kvinnorna var outhärdliga, säger hon.

Hon letade förtvivlat efter ett sätt att bevara sin frihet, att slippa stänga in sitt kön.

– Jag var en pojkflicka som lekte pojklekar. Pappa uppmuntrade oss döttrar till självständighet. Han kallade mig för Brio.

»En del ser mig som en militant motståndskämpe. Det är jag inte. Men motståndet finns i mina böcker – och i mitt hjärta!«

»En del ser mig som en militant motståndskämpe. Det är jag inte. Men motståndet finns i mina böcker – och i mitt hjärta!«

I sin öppet självbiografiska roman Pojk-flickan skriver hon: »Jag tar ett annat förnamn, Ahmed. Jag kastar mina klänningar. Jag klipper håret. Jag gör så att jag försvinner.« 

– Jag fick problem med min identitet, eftersom jag uppfattade mig själv som pojke, säger hon.

hon var fjorton år när hon lämnade Algeriet för gott. Hon tillbringade sommarlovet hos mormor och morfar i Bretagne. En dag fick hon veta att hon skulle stanna kvar i Frankrike. Flytta till en lägenhet i Paris.

– Jag hade bara en resväska med kläder med mig. Jag fick lämna allt. Mina vän–ner, min skola, mina personliga tillhörigheter, allt.

Det måste ha varit svårt?

– Ja, det var ganska brutalt. Men jag fick en större frihet också. Jag brukar säga att flytten var min andra födelse. Plötsligt kunde jag gå ut ensam, skratta och prata öppet på gatan.

Sedan säger hon:

– Jag vägrade att läsa breven som kom från mina vänner i Algeriet.

Varför då?

– För att skydda mig från smärtan. Jag har heller aldrig återvänt till Algeriet.

Aldrig?

– Nej, inte på trettio år. Jag har velat bevara min barndom intakt. Jag reser tillbaka i mina böcker i stället.

Nina Bouraoui återvänder till sin barndom hela tiden. Ur den hämtar hon stoff till sina böcker; febriga, nervösa, skimrande vackra. I debutromanen Förbjuden betraktelse skildrar hon en ung flicka som hålls inspärrad i ett hus i Alger och i smyg iakttar vad som händer på gatan utanför, en stängd värld för henne.

På sätt och vis har Nina Bouraoui fortsatt att skriva på den berättelsen hela tiden.

Dockan Bella är skriven i dagboksform med början i Paris i oktober 1987. Besöken på gayklubben Katmandou är ett sätt att utforska sexualiteten. Hon går ut i »Flickornas undre värld« i Parisnatten. »Jag är rädd för att skriva och jag är rädd för att älska … När jag skriver behöver jag inte längre Flickornas undre värld. Jag tar min kropp i besittning, min åtrå.«

Dockan Bella är nyckeln till alla mina romaner, säger hon, och får något plågat över sig.

– Det är en bisarr dagbok. Jag har svårt att tala om den.

Varför då?

– Det var den som inledde mitt sökande efter en kulturell och sexuell identitet.

det är samma dagbok som en ung man i Lausanne läser några år senare. Han är konstnär och ger Nina en dvd med ett av sina verk efter att ha läst hennes bok. Det blir inledningen till en häftig förälskelse. I romanen Kärlekens geografi, som utkom på svenska förra året, får vi följa relationen. Från den första tiden när författaren med fantasins hjälp skapar platser kring honom; hans lägenhet, Genèvesjön, de snötäckta franska Alperna. Men romanen är också en form av fysisk karta över Paris med passionerade nedslag i parker, på gator och perronger. Det är en bild av den instängda passionen, bultande och förtärande. Jag säger att det är en oerhört vacker beskrivning av förälskelsen, som är så nött av klichéer i litteraturen.

– Ja, skrattar hon, Kärlekens geografi är ju faktiskt en historia om en man och en kvinna, även om den är lite queer. Jag menar, han är ju inte världens mest virile man!

Förmiddagen har gått över i lunchtid och samtalen kring borden på Lutetia blir livligare. En kypare hälsar bekant på henne. När han gått säger hon:

– När jag var femton år visste jag att jag ville bli författare och vid arton hade jag skrivit min första novellsamling. Skrivandet gjorde mig så mycket friare. Jag upplevde inte längre världen som en fiende. Jag hittade min plats. En lite underlig plats kanske, som författare är man alltid lite udda. Men den var min.

Du skriver väldigt mycket om kärlek.

– Ja. Kärleken är den sista utvägen. Den sätter oss i förbindelse med något som är större än oss själva, något utomvärldsligt. Ja, något heligt som ligger bortom vårt förnuft.

Tidigare har Nina Bouraoui alltid klargjort att hon står vid sidan av politiken. Hon har konsekvent vägrat att uttala sig i aktuella politiska frågor. Men nu tycker jag mig ana en försiktig öppning.

– Världsläget gör mig rädd, säger hon.

Rädd?

– Ja. Vi lever i en våldsam värld, både politiskt och mellanmänskligt. Vårt samhälle är översexualiserat, det har inte ett skvatt med kärlek att göra. Men ändå: jag tror fortfarande på kärlek, empati och solidaritet, och det hjälper till att hålla demonerna borta.

Samma dag som vi träffas träder förbudet mot att bära heltäckande slöja på offentlig plats i kraft i Frankrike. Utanför Gare de Lyon protesterar kvinnor i niqab. Kravallutrustad polis bevakar demonstrationen. Nina Bouraouis Algeriet med den instängda flickan som betraktar livet på gatan genom fönstret – den bilden kommer för mig när jag ser svartklädda kvinnor som betraktar världen genom en springa i slöjan. Men jag tänker också på bilderna av segerrusiga kvinnor på Tahrirtorget i Kairo.

– Visst är det fantastiskt! Jag fick tårar i ögonen när jag såg kvinnorna protestera på gatan. Nordafrika har också rätt till demokrati. Många här i västvärlden har en föraktfull inställning till islam, men åttio procent av muslimerna praktiserar en liberal form av islam. De är inga extremister.

Och, tillägger hon, som ett svar på den fråga jag inte hunnit ställa:

– Jag har också mitt hjärta i motståndsrörelsen, och det märks nog i mina böcker.

Sedan femton år lever Nina Bouraoui med sin partner Anne Ferrier i Marais, en exklusiv stadsdel i centrala Paris. De har inga barn.

– Jag umgås mycket med mina syskonbarn, men själv har jag aldrig velat bli mamma. I mitt liv finns ingen plats för barn. Kanske är jag ett monster, men jag tror inte man blir mer kvinna av att föda barn.

Hon säger att hon som barnlös kvinna är mindre respekterad i Frankrike. Sedan berättar hon att hennes mamma ställer högre krav på henne än på systern, när det gäller att höra av sig och hälsa på. Det irriterar henne.

– Man är inte nödvändigtvis mer tillgänglig för att man inte har barn!

Nina Bouraoui är en riktig Parisflanör. Hon säger att när hon rör sig i staden är det kontrasterna hon söker. Stillheten i Jardin des Tuileries och vimlet på rue de Rivoli.

Verkligen, undrar jag skeptiskt. Rue de Rivoli? En av Paris mest kommersiella och trafikerade gator.

– Ja, eller Place de la Concorde! Jag tycker om stora, öppna platser och gator med avgaser som sjuder av liv. Det påminner mig om Algeriet.

Nina Bouraoui har alltid varit annorlunda. Hon har alltid gått sin egen väg. Hennes texter må vara mörka, men där finns inslag av humor och glädje. Det är också detta hon utstrålar när vi sitter i baren på Lutetia. Hon är överraskande öppen och skämtsam.

– Folk tror att jag är dyster för att mina böcker handlar om svåra ämnen.

Är du inte det?

– Jag älskar att leva och att umgås med dem jag älskar. Att äta och dricka gott. Gärna champagne! Jag försöker vara lycklig varje dag, varje stund.

Fakta
Namn: nina bouraoui
Född: 1967 i Rennes, Frankrike.
Bor: I Marais i Paris.
Familj: Sambon Anne Ferrier.
Bästa egenskap: »Jag är en bra lyssnare och kan bevara en hemlighet.«
Sämsta egenskap: »Jag är svartsjuk. Men jag har blivit bättre på att hantera det med åren.«
Favoritförfattare »Hervé Guibert. Han är min mästare.«
Älsklingsromaner: »Äcklet av Jean-Paul Sartre, Brott och straff av Fjodor Dostojevskij och Madame Bovary av Gustave
Flaubert.«
Min motståndshandling: »Det enda upprop jag någonsin skrivit under var för att godkänna insemination för homosexuella par.«
 Ninas böcker

Kärlekens geografi (2010)
En ung konstnär svarar på en av författarens böcker med ett av sina verk. Och en kärlekshistoria tar sin början. Nittiosex sidor om kärlek i Paris. »Oemotståndligt«, konstaterar Åsa Beckman i DN.

Innan männen (2008)
Prosa på gränsen till lyrik om Jérémie som under ett sommarlov dövar sin ångest och ensamhet med att röka på och åtrå sin skolkamrat Sami och sin mors älskare. »En sextiotvå sidor lång urladdning; språket svindlar, förhäxar, ger magont. Je l’adore!« skrev bokbloggen Bokhora.

Mina onda tankar (2006)
En ung kvinna besöker sin terapeut. Hon har tvångstankar som tar död på kreativiteten. »Jag kommer till dig för att jag har onda tankar. Min själ förtärs, jag är belägrad.« Nina Bouraoui tilldelas det ansedda Renaudot-priset för romanen.

Dockan Bella (2005)
Pojkflickan har blivit stor och utforskar sin sexuella identitet och sitt språk på Paris mer queera nattklubbar.

Pojkflickan (2004)
Självbiografisk uppväxtskildring  som tar oss till Algeriet, Frankrike och författarens inre. »Det finns ingenting som hindrar henne från att nå hela vägen upp till Nobelprisklassen«, enligt Gabriella Håkansson, DN.

Muränornas bal (1999)
Muränornas bal är en klaustrofobisk hämndhistoria som utspelar sig i huvudet på en rasande pojke. Förtvivlat försöker han gång på gång tränga igenom moderns känslokyla.


Intet liv
(1993)
I den här egensinniga berättelsen smyckar kyrkogårdens väkterska gravar, samtidigt som hon tänker tillbaka på sin barndom som den lilla flickan med de blodiga fingrarna. Hon lever med döden – och dör av livsleda.

Förbjuden betraktelse (1992)
Debutromanen. En algerisk flicka betraktar livet genom sitt fönster. Fadern talar inte med henne sedan hon fått sin första blödning. Boken belönades med Prix du Livre Inter.

På svenska finns även:
Våra kyssar är avsked (2011)
Enstörig (2012)
Standard (2014)
Om lycka (2016)

 

Du kanske också gillar