Författarporträtt

”Ordglädjen finns kvar”

av Johanna Lindbäck Lisa Bjärbo

Med stor sorg tog vi emot beskedet att Ulf Stark om att Ulf Stark lämnat oss, bara 72 år gammal. I senaste numret av Vi Läser intervjuades Ulf av Johanna Lindbäck.

Ulf Stark har varit produktiv. Under lång tid. Så här säger han själv att folk brukar beskriva honom: »Det är han som skrivit Kan du vissla Johanna, va?« Och det har han. Den och omkring 100 böcker till. I år är han »bara« aktuell med två eller tre titlar. Och ordet »bara« är det han själv som petat dit.

– Jag har inte räknat exakt hur många böcker jag gjort, det är inte viktigt. Du vet när man ska skriva stipendieansökningar och lista alla titlar? Jag brukar tröttna efter ett tag. Jag är ganska framåtriktad i vad jag vill göra. Jag tänker alltid att den boken jag håller på med just nu, ska bli min bästa bok. Nu till exempel, håller jag på med en som jag tror ska heta »Man måste tänka på allting«. Den tycker jag är en sådan där … riktigt bra bok.

Vad betyder det?

– Det viktiga är att man fyller böckerna med sin själ när man gör dem. Det är den man får kontakt med som läsare, som man eftersträvar. Det finns mycket ytkontakt i livet. Om man går på ett cocktailparty, till exempel: man träffar folk, man har en massa ytliga kontakter. Det kan ju vara jättekul! Och så ser ju väldigt många böcker ut.

Det är cocktailböcker?

– Ja! De är ganska kul, man drar sina bästa historier, man dricker lite. Men sedan finns det ju också de här djupare kontakterna. För min del vill jag inte göra så mycket cocktailböcker längre.

Läs också:  Kan du leva utan böcker?

Hur undviker du att skriva dem då?

– Kanske genom att ha kontakt med mig själv när jag skriver? Okej, jag kanske upp­­repar teman, som pappor eller farfäder eller döden. Men det är ju för att det är sådant som berör mig. För mig tog det jättelång tid att inte snegla på andra författare som jag tyckte skrev bra. Om jag skulle skriva en dikt så kanske jag tänkte >Tomas Tranströmer, han är ju ganska bra?< Och så försökte jag skriva som Tranströmer. Det var först med Dårfinkar & Dönickar som jag fick till ett språk som var mitt eget.

Starkspråket. Är det samma språk fortfarande?

– Nja, jag har rensat det sedan dess. Då var jag mer ordrik, hade fler metaforer. Ordglädjen finns ju kvar fortfarande, men jag använder delete-knappen mer nu än vad jag gjorde då. Jag skriver enklare.

 

Lyssna på hela Johanna Lindbäcks intervju med Ulf Stark från i mars 2017, i podcasten Bladen Brinner.

Ulf Starks senaste bok Åskan har precis utkommit på Brombergs förlag.

Du kanske också gillar