Långläsning

Från Nobelsalen till kåkstaden

av Yukiko Duke

För sina mästerliga romaner om rika Istanbulfamiljer tilldelades han Nobelpriset. Tio år senare släpper han en roman om en fattig försäljare från Anatolien. Har Orhan Pamuk drabbats av Post-Nobel-krisen? Yukiko Duke möter honom i Istanbul.

Utsikten från Orhan Pamuks balkong i Istanbul är hänförande. I öster syns Gyllene hornet, den långsträckta vik som varit spelplats för så många dramatiska händelser i stadens liv. På andra sidan viken reser sig en rad kända, historiska byggnader: Blå moskén, Hagia Sofia och Topkapipalatset. De vittnar om den stora kulturella och politiska betydelse den kosmopolitiska staden, även känd som Bysans, Konstantinopel och Miklagård, har haft under århundradenas lopp.
I väster skymtar den stora Bosporenbron som förbinder Istanbuls europeiska delar med de snabbväxande asiatiska.

– Visst är det en magnifik vy? Fast vet du, jag tycker faktiskt att jag förtjänar den efter allt jag har skrivit om den här staden, säger den 63-årige författaren och ler illmarigt.

Och nog är Orhan Pamuk den författare i modern tid som gjort sig mest förtjänt av epitetet »Istanbulskildrare«. Men hans bilder av staden skiljer sig markant från tidigare generationer författares rosenskimrande, romantiska framställningar av »Porten mot Asien«. Pamuks stad är genomsyrad av ett bitterljuvt vemod, en sorg över förlorad storhet.

Under många hundra år besjöng de osmanska poeterna Istanbul som »Lyckans fäste«. De fick stöd av den franske 1800-talsförfattaren och statsmannen Alphonse de Lamartine, som skrev: »Om man bara har en blick att fästa på världen, då ska man fästa den på Istanbul.« En lika idealiserad bild av staden hade Gustave Flaubert, som entusiastiskt siade att Istanbul snart skulle vara världens ledande stad.

– I själva verket skedde det totalt motsatta, säger Orhan Pamuk. 1923 föll det Osmanska riket samman, Turkiet marginaliserades för att sedan förpassas ut ur det kollektiva, europeiska medvetandet. Det var mycket smärtsamt för den turkiska självkänslan.

Den smärtan är tydlig i hans finstämda Istanbul: minnen av en stad, som är lika mycket en sorts memoarer som en kärleksförklaring till hemstaden. Där berättar Orhan Pamuk hur han, hans tre år äldre bror, mamma och pappa åker på bilutflykter längs Bosporen under barndomens helger. De beundrar övergivna, fallfärdiga sommarpalats som den osmanska överklassen lämnat efter sig. Byggnaderna och deras trädgårdar är västerländskt influerade, men har en originalitet som utstrålar en stolthet över de egna kulturella rötterna. En gång var de symboler för ofattbar rikedom, men nu är det 1950-tal: husens ägare är utfattiga och kan inte ta hand om palatsen. Orhan minns den intensiva känsla av vemod som de gamla palatsen väckte i honom.

– Vi har ett särskilt ord för melankoli på turkiska: hüzün. Det finns olika sätt att tolka det på, men mystikerna inom sufismen menar att det uttrycker den själsliga ångest eller sorg vi känner för att vi inte befinner oss tillräckligt nära Gud. Samtidigt finns det ett element av lycka över att ändå finnas i Hans närhet. Hüzün är en känsla som anses mycket viktig – ja, det är till och med hedrande att få uppleva den. För mig förkroppsligar Istanbul just den känslan, fast utan religiösa konnotationer. Det är ett slags lyckligt, bitterljuvt vemod.

Känslan av hüzün går som en röd tråd genom Pamuks författarskap, från debuten Herr Cevdet och hans söner till den nu Sverigeaktuella En främmande känsla. Men i Istanbul: minnen av en stad är detta melankoliska stämningsanslag särskilt tydligt. Det förstärks dessutom av de många svartvita bilderna, komna såväl från det pamukska släktalbumet som den store Istanbulfotografen Ara Gülers arkiv. Elegant väver Orhan ihop bilden av den osmanska kulturens borttynande med den egna familjens gradvisa sönderfall.

pamuk

Orhan Pamuks farfar gjorde sig en förmögenhet på att bygga järnvägar åt republiken Turkiets förste president, Mustafa Kemal Atatürk, mannen som moderniserade landet och förde det i sekulär, västerländsk riktning. Men Orhans far och farbror gjorde en rad felinvesteringar och den en gång så stora familjeförmögenheten krympte snabbt. Fadern reste allt oftare bort på affärsresor. Rykten gjorde gällande att han levde ihop med andra kvinnor.

Läs också:  Ny vår för finlandssvenskarna

– Istanbul-boken kostade mig en hel del, både min mamma och min bror tog oerhört illa vid sig och talade inte med mig på flera år.

Och hur är det nu?

– Nu är relationerna normaliserade, åtminstone med mamma. Hon är faktiskt min varmaste supporter.

I romanen Oskuldens museum, som också har fått ett egensinnigt litet museum, är hüzün själva huvudtemat.

– Först var det bara en galen idé. Jag visste att jag ville skriva en kärleksroman och låta den handla om en sorts besatthet, om en persons behov av att dokumentera en kärlekshistoria för att kunna minnas varenda enskild detalj av den. Och så ville jag göra en sorts installation med alla saker som förekommer i boken.

– Jag började därför samla föremål till ett museum, samtidigt som jag skrev boken. Gamla strykjärn, spetsdukar, smycken, skor, foton, tändsticksaskar, Eau-de-Cologne-flaskor. Jag hittade några föremål hemma, somligt hos vänner och annat på loppmarknader i Istanbul och andra städer i världen.

Oskuldens museum är berättelsen om rikemanssonen Kemal, som är lyckligt förlovad med Sibel. Men en dag när han ska köpa en väska till sin fästmö, blir han blixtförälskad i expediten i affären, Füsün. Hon är en avlägsen, fattig släkting och deras kärlek är omöjlig. Samtidigt som förberedelserna pågår för fullt för Kemals förlovning, har han passionerade möten med Füsün. Och samlar hela tiden på sig föremål för att dokumentera den på förhand dömda relationen.

En solig eftermiddag innan intervjun besöker jag Oskuldens museum, som Pamuk lät bygga för en del av sina Nobelmiljoner. Museet är inrymt i ett litet, rött 1800-talshus i de charmiga, bohemiska Çukurcuma-kvarteren. Det är en märklig upplevelse. Efter att ha tittat en stund på föremålen i museidunklet – de 4 123 cigarettfimparna Füsün har rökt med Kemal, hennes blommiga favoritklänning och väldoftande tvålar – känner jag hur gränsen mellan fiktion och verklighet blir allt suddigare. Hela museet blir en hyllning till fantasins kraft, en kraft som Orhan Pamuk känner väl.

I memoarboken Istanbul skildrar Orhan Pamuk sig själv som ett ganska ensamt barn, som till stor del levde i sina fantasier. Han drog inte jämnt med sin storebror, men roades heller inte av att umgås med jämnåriga. Han satt hellre inomhus och dagdrömde, förflyttade sig till andra världar där han var kung.

pamuk1

Orhan Pamuk, stolt upphovsman och ägare till Oskuldens museum. »Det var en dröm jag burit på länge, och som till stora delar möjliggjorts av Nobelpriset. Så tack, Sverige!«

Under uppväxten tecknade han mycket och övervägde att bli konstnär, men familjen ville att han skulle upprätthålla familjetraditionen och bli ingenjör. Orhan började till slut på arkitektlinjen på universitetet, men gav snart upp. Vid 22 års ålder började han i stället att skriva på det som skulle bli hans debutroman, Herr Cevdet och hans söner. Där skildrar han en sekulariserad, övre medelklassfamilj i Istanbul som har stora likheter med hans egen. Orhan Pamuk har nästan alltid skrivit om borgerliga miljöer i Istanbul. Närmare bestämt inom en tre, fyra kilometers radie från hemmet, där han har levt i nästan hela sitt liv. Men under vår intervju berättar han att han för några år sedan kom till en punkt då han plötsligt tänkte: »Jag måste utmana mig själv.«

Det var dags för nya miljöer, nya erfarenheter.

orhan pamuk böjer sig fram över bordet och pekar.

– Titta ut till vänster! Ser du alla skyskrapor?

Läs också:  Leif GW Persson: »Sveket mot pappa är min största sorg«

På andra sidan Bosporenbron, den asiatiska sidan, reser sig en linje av höga monoliter av glas och betong.

– De fanns inte för fem år sedan, berättar han. Det är människor som Mevlut, andra generationens urbaniserade lantbefolkning, som har byggt dem.

Mevlut är huvudperson i Orhan Pamuks nya roman, En främmande känsla. Han är en fattig, kringvandrande försäljare av yoghurt och boza, en sorts jäst vetedryck. Mevlut kommer från en liten by i Anatolien och har som tolvåring flyttat till Istanbul med sin far. Drömmen är att lyckas i storstaden och få ett lite drägligare liv. Förutom att vara ett porträtt av en ung man, som förkroppsligar ett helt samhälles strävan mot ett ekonomiskt lyft, är romanen också en skildring av de stora förändringar Istanbul genomgått från sent 1960-tal till nu.

– Officiellt har Istanbul 14 miljoner invånare, men i själva verket bor det cirka 18 miljoner här. Vi har en ständig inflyttning från landets fattiga jordbruksområden. Och nu, med flyktingvågen från Syrien, lär siffran ha gått upp ytterligare.

Lång ifrån alla inflyttade blir ägare till skyskrapor, många förmår aldrig häva sig upp ur misären. Mevluts far är en anständig människa och usel affärsman, inte alls lik sin smarte bror som har lyckats så väl i Istanbul. Brodern umgås med kåkstadens starke man, har välsmort munläder och ett rymligt samvete. Han har sett till att tjäna pengar och flytta till en bättre del av slummen. Dessutom har han haft råd att flytta sin familj till staden. För Mevlut och hans far går det betydligt trögare, men deras liv blir med tiden bättre.

– Det här har varit en viktig och intressant bok att skriva för mig. Jag blev tvungen att göra en grundlig research för att kunna skildra Mevlut på ett trovärdigt sätt. Under en lång tid åkte jag och min flickvän Asli dagligen ut till kåkstäderna i Istanbuls utkanter och pratade med människor om deras liv, berättar Orhan.

– Och jag har tappat räkningen på hur många gatuförsäljare jag har köpt mat av! I regel har jag köpt deras produkter, stått kvar vid vagnen och ätit och sedan frågat dem en massa saker. Var de köper sina vagnar, hur de tillverkar sina produkter, hur de bor.

Orhan understryker gång på gång att han inte har haft ambitionen att skriva i den socialrealistiska tradition som många författare i en äldre turkisk generation skrivit i.

– Nej, jag är trött på vår samtida litteratur där medelklassförfattare skriver om medelklassmänniskor för medelklassläsare. Men jag är minst lika trött på alla välvilliga medelklassförfattare som skriver för att samvetsgranna medelklassläsare ska tycka synd om strävsamma människor ur arbetarklassen, säger Orhan syrligt och gör en grimas.

– Jag ville skildra Mevlut som han betraktar sig själv. Som en man som haft – blygsam, förvisso, men ändå – framgång i livet. Han har brutit sig loss ur en uråldrig, närmast feodal struktur och blivit en modern människa, vilket han är stolt över. Och han är ju också en man som vederfarits lyckan att få möta verklig kärlek hos hustrun Rayiha. Så i den här boken är det minsann inte mycket hüzün!

pamuk3

Fritid är inget för Orhan Pamuk. »Vilken fritid? Jag skriver eller läser större delen av min vakna tid. Jag är grafoman.«

I En främmande känsla mejslar Orhan Pamuk fram ett antal minnesvärda kvinnoporträtt. Kvinnorna i Mevluts omgivning ställer lojalt upp på sina män och deras drömmar, men tillåts ändå inte råda över sina egna liv. De känner en vanmäktig ilska mot det djuprotade manssamhället, men finner styrka i en stark, kvinnlig gemenskap.

– Turkiet är ett samhälle i snabb förvandling, men de patriarkala strukturerna tar tid att förändra. Än i dag känner många turkiska kvinnor den där frustrationen och ilskan över att inte kunna påverka sin situation. Jag såg den hos min mor och mina kvinnliga släktingar när jag växte upp. Och jag ser den runt omkring mig nu också, hos kvinnor i alla samhällsskikt.

Orhan Pamuk är ingen uttalat politisk författare, men i allt han skriver finns en stark solidaritet med de svaga grupperna i det turkiska samhället. I hela författarskapet finns också en skarp udd riktad mot Mustafa Kemal Atatürks politiska arv: viljan att utplåna det rika, mångkulturella arv som funnits i Turkiet alltsedan det vidsträckta Osmanska rikets dagar.

Läs också:  Streckmästarna i Malmö

I bok efter bok diskuterar författaren identitet. Vad gör oss till dem vi är? Hur påverkar vår bakgrund oss? Kan man frigöra sig från ett arv? Vad innebär det att leva mellan öst och väst? Hans böcker ifrågasätter den turkiska nationalismen och den skrämmande historielöshet den tyder på.

Orhan Pamuk har deltagit länge i samhällsdebatten i Turkiet och tydligt tagit ställning i yttrandefrihetsfrågor. Han var den förste författaren i den muslimska världen som fördömde fatwan mot Salman Rushdie. Och när landsmannen Yasar Kemal ställdes inför rätta 1995, protesterade han kraftfullt.

Men han har bara skrivit en uttalat politisk roman, Snö. Detta verk, som är bildningsroman och politisk roman i ett, handlar om poeten Ka som återvänder till Turkiet efter ett antal år i exil i Tyskland. Han reser till staden Kars i nordöstra Turkiet för ett journalistiskt uppdrag: han ska undersöka en självmordsvåg bland muslimska flickor. Flickorna har inte tillåtits gå i skola eftersom slöjförbud råder. Men är det verkligen därför de tagit livet av sig?

Yukiko Duke och Orhan Pamuk i Istanbul.

Orhan Pamuk med vår utsända Yukiko Duke.

Efter publiceringen av Snö tycks myndigheterna bara ha väntat på ett tillfälle att näpsa Pamuk. När han 2005 i en schweizisk tidningsintervju sa att »trettiotusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det«, kom tillfället. Författaren åtalades för att ha kränkt nationens heder, men frikändes. Men då hade redan obehagliga nationalistiska stämningar hunnit piskas upp: Orhans böcker brändes på bokbål, han själv mordhotades och tvingades ha livvaktsskydd. Knappt ett år efter de traumatiska händelserna mottog han rekordung Nobelpriset i litteratur. Kanske var det Svenska akademiens sätt att slå ett slag för yttrandefriheten.

– Jag är enormt stolt och tacksam över priset. Det är ju ett erkännande för en livsgärning och det känns väldigt hedrande att ha fått det.

Har priset hjälpt dig i din vardag, mot de krafter i samhället som ser dig som besvärlig?

– Just nu är det inte vi författare som befinner oss i farozonen. Det är i stället journalisterna som har det svårt. För närvarande sitter en av mina bästa vänner, chefredaktör på en av våra stora dagstidningar, i fängelse.

– Och vad det gäller hotet från nationalister, har jag fortfarande kvar en av tidigare tre livvakter. Men jag ser i dagsläget ingen egentlig hotbild mot min person.

Vi talar om Syrienkrisen och Orhan skakar uppgivet på huvudet.

– EU tvingar Turkiet att agera grindvakt och hålla sina gränser stängda för Syrienflyktingarna. Och i gengäld blundar EU för Turkiets kränkningar av yttrandefriheten. Det är en skam för Europa, en stor skam.

Vad tror du om framtiden för Turkiet?

– Jag är varm EU-förespråkare, eftersom jag tror att ett EU-med-lemskap skulle vara bra för Turkiet och den turkiska självkänslan. Men också för att det troligtvis skulle innebära en bättre efterlevnad av de demokratiska fri- och rättigheterna här, säger Orhan Pamuk.

Han ser ut genom panoramafönstret och låter blicken svepa över hemstaden där solen just är på väg ner. Han börjar bli rastlös, datorn kallar. Orhan är en flitig författare, som vanligtvis sitter vid skrivbordet från åtta på morgonen till sju på kvällen med korta avbrott. Året runt.

– Förstår du att min flickvän blir irriterad på mig emellanåt? Men vad ska jag göra? Jag har åtta romaner i huvudet och dem vill jag hinna få ur mig innan jag dör. Och jag skriver så långsamt att det verkligen gäller att skynda sig på.

Du kanske också gillar