Långläsning

På drift i de unga Paris-författarnas favoritkvarter

av Emma Sofia Dedorson

Hosta Gauloises och leka författare på Café de Flore? Glöm det! Nutidens bästa Paris-författare rör sig sällan utanför kvarteren kring Place de la République, skriver Emma Sofia Dedorson.

Många kommer till Paris med drömmen om kvarter som Montmartre och St.Germain-des-Prés. Vi vill vandra i de stora författarnas fotspår: Hemingway, Zola, Joyce, Sartre och Beauvoir. Strindberg och Stenberg.

De där kvarteren har blivit konstnärernas Disneyland. Ett monument över en svunnen tid.

/Catherine Beaunez

– Äh, de där kvarteren har blivit konstnärernas Disneyland. Ett monument över en svunnen tid, säger Catherine Beaunez och fnissar.

Hon småskrattar ofta, tecknaren Catherine Beaunez som på 1980-talet gjorde oväntad succé i Sverige. Hela 50 000 exemplar av hennes seriealbum I huvudet på en tjej såldes där (Forum 1987) – lika många som i hemlandet Frankrike.

– Boken blev inte censurerad i Sverige men det blev den i Frankrike. Här kan de fortfarande inte ta till sig kvinnans kroppsliga verklighet, feminismen får bara sitta i hjärnan, säger hon.

Varje gång hon fnissar till slår hon ner blicken i marken och gör sig liten. I dag är hon utrustad med ett paraply som hon också fäller ned vid skrattattackerna. Hon är högst 160 centimeter lång, jag är ett huvud längre, så jag ser ofta bara ett rött, fnissande paraply när vi flanerar runt i hennes kvarter runt torget Place de la République.

 

 

Det tycks inte spela någon roll om jag som journalist ska rapportera om terrorattentat, massprotester eller franska författare som ska delta på bokmässan i Göteborg – det är alltid hit jag måste ta mig; till de här kvarteren i nordöstra delarna av centrala Paris. Det är här det händer och det är här alla bor – inom en radie på en kilometer från monumentet av nationalsymbolen Marianne på torget.

– Vi konstnärer behöver näring i form av riktiga människor, annars stagnerar vi. Det blir så dött när alla är likadana. Allt narrativ bygger på krock och konflikt. Och Frankrike behöver nya perspektiv, säger Catherine Beaunez.

Läs också:  ”Det hemska är alltid vackert”

Inne på Café Tomate på Rue de la Fontaine au Roi sitter hon och tecknar när hon får chansen. Kaféet finns med i HBTQ-guider, särskilt för tjejer som gillar tjejer.

– Det är bra för den som bara vill bli lämnad i fred också. Jag får arbetsro här, säger Catherine Beaunez.

Bartendern Sophie flikar in att Marie Darrieuseqc och Nina Bouraoui har varit här flera gånger.

 

På själva torget Place de la République har kommunen gjort sitt bästa för att skrubba bort Je suis Charlie-märkena från monumenten – minnena från det blodiga året 2015. I barken på ett av torgets träd har »Nuit Debout« tatuerats in – ett spår efter den proteströrelse med samma namn som ockuperade torget under några månader i fjol.

Jag möter författaren Abdellah Taïa på Rue de Belleville där han bor, en knapp kilometer från Place de la République. Han är Sverigeaktuell med sin senaste bok Ett land att dö i (Grate 2016). Jag berättar för honom att jag stämt träff med flera författare på senare tid och att alla tycks bo i samma kvarter.

– Det här är det enda som finns kvar av staden vi drömde om, säger Abdellah Taïa.

Här får jag existera. Den franska kultureliten är ofta snäv och trångsynt men i de här kvarteren är vi många som hittat hem.

/Abdellah Taïa

Han kommer från kuststaden Salé i Marocko. Växte upp med sina föräldrar och åtta syskon i ett enkelt hus på tre rum. På tv:n visades franska filmer, han dyrkade filmstjärnan Isabelle Adjani och drömde om att bli filmregissör i Paris. Men först var han tvungen att lära sig franska och det var så han »halkade in på litteraturen«. Som ung man läste han på universitetet och drömmen utvidgades till att bli intellektuell i Paris. I Marocko var bara de rika intellektuella, och bara de intellektuella ansågs bemästra det franska språket – inte fattiga pojkar från Salé.

Läs också:  Den hemlige faktajägaren

– För dem förblir min franska fattig. Det spelar ingen roll hur mina böcker mottas runtom i världen – för den marockanska kultureliten kan mitt språk aldrig bli tillräckligt fint, säger Abdellah Taïa.

 

 

Han är också den första öppet homosexuella författaren från Marocko: ett land där homosexualitet är kriminellt. Tyvärr fann han inte friheten i Frankrike heller.

– Här är jag araben, muslimen. Att vara bög i Paris går bra men att se ut som jag, att vara muslim, är komplicerat. Det franska samhället kräver att jag förnekar den delen av min identitet. Jag är muslim på samma sätt som Philip Roth är jude: kulturellt. Och jag håller delar av min kultur högt. Frankrike måste acceptera att det är så här vi ser ut, säger Abdellah Taïa.

Han sveper med handen över gatumyllret runt om oss. Människorna ser ut att ha kommit hit från hela världen, med olika hudfärger och huvudbonader.

– Här får jag existera. Den franska kultureliten är ofta snäv och trångsynt men i de här kvarteren är vi många som hittat hem, säger Abdellah Taïa.

 

Författaren Delphine de Vigan har kontor i närheten. Som litterär stjärna med flera bästsäljare och litterära priser i bokhyllan tillhör hon den franska kultureliten. Hon har nyss varit i Sverige och ska snart vidare till Japan för att marknadsföra boken Baserad på en sann historia (Sekwa 2014). Delphine de Vigan håller med om att de här kvarteren »ännu inte sålts ut« men tror att det är på gång. Hon är själv på väg att flytta härifrån.

I just den här delen av staden bor ju fortfarande människor från hela världen och alla samhällsklasser – inte bara bobos som jag.

/Delphine de Vigan

– Det är inte därför jag flyttar men visst, när vi blir för många »bobos« på ett ställe stiger priserna och konstnärerna flyttar vidare, säger Delphine de Vigan.

Läs också:  Streckmästarna i Malmö

»bobo« är franska för vänsterhipsters, ungefär. Kvarteret är för Paris vad Södermalm är för Stockholm och i vissa kretsar föraktat på samma vis. Jag berättar för Delphine de Vigan om idén om att de lever i en bubbla.

– Nja, i just den här delen av staden bor ju fortfarande människor från hela världen och alla samhällsklasser – inte bara bobos som jag. Men jag är rädd att det håller på att förändras, att gentrifieringen är i gång, säger hon.

 

 

Catherine Beaunez håller inte med om att kvarteret förändrats med inflödet av hipsters.

– Här på min gata Rue de la Fontaine au Roi bor 56 olika nationaliteter och de flesta tillhör inte kultureliten. De kan inte bara städas bort, säger serietecknaren.

Terroristerna kände kvarteret väl. De slog mot friheten.

/Catherine Beaunez

Det var bland annat här på Rue de la Fontaine au Roi som terrorister i november 2015 sköt ihjäl fem personer och skadade sju svårt på uteserveringar.

Soporna som ligger vid överfulla sopkorgar luktar svagt av förruttnelse. Fasaderna är slitna eller fyllda med graffiti. Men på kaféerna sitter fullt av modemedvetna, kamomilldoftande gäster.

– Terroristerna kände kvarteret väl. De slog mot friheten. Men varken terrorister eller vinstintressen har lyckats ta död på kreativiteten här, säger Catherine Beaunez.

Oavsett hur det går i vårens ödesmättade presidentval så kommer kvarteren kring Place de la République att fortsätta vara ett hem för människor vars olikheter lockar till historieberättande.

 

Emma Sofia Dedorson är frilansjournalist och bor i Paris sedan 2014.

 

Publicerat i Vi Läser #2 2017.

Du kanske också gillar