Boktips

”Nåväl, kära Sverige”

av Jonas Eklöf

I varje nummer av Vi Läser medverkar en utländsk författare med ett brev till Sverige. Den här gången kom det från ingen mindre än Nobelpristagen Patrick Modiano.

”Kära Sverige,
brevet modiano
De gör mig gott, dessa två ord, och det känns som om jag riktade mig till en vän. Jag sitter här i mitt arbetsrum i Paris för att skriva ett brev till dig, det är den 5 augusti och denna sommar 2016 har inte många likheter med vissa vackra somrar i min ungdom. Men minnet förskönar allt, och kanske fanns det redan då, i hjärtat av dessa avlägsna somrar, en oro i luften precis som i dag.

Nåväl, kära Sverige, jag behöver bara tänka på dig så fördrivs för ett ögonblick de dystra tankarna, de ”svarta fjärilarna”, Les papillons noirs, som en fransk sångerska kallade dem. Jag har alltid känt en dragning till dig. Var det klangen i ditt namn, en så behaglig klang? Eller hade jag på känn att Sverige skulle komma att spela en viktig roll i mitt familjeliv och yrkesliv?

Jag minns att jag i tioårsåldern hittade några nummer av en fransk-svensk tidskrift som kom ut i Paris alldeles efter kriget. Jag sparade dem och har
lyckats behålla dem genom livets alla skiften. Lustigt nog hette tidskriften
La Porte Ouverte, Den öppna dörren, och under titeln kunde man läsa en av dessa meningar som ter sig så gåtfulla och obegripliga när man är tio år men som tack vare barndomens minnesgodhet har etsat sig fast: ”Sveriges skogar på vilka dessa sidor är tryckta.” Artiklarna var tvåspråkiga och jag försökte tyda de svenska.

Några år senare råkade jag läsa en roman av en viss Ingrid Bacher. Den tillhör den litterära genre som brukar benämnas ”magisk realism”, och stämningen gjorde starkt intryck på mig.

På en ö i Stockholms ytterskärgård tillbringar fyra svenska barn sommarlovet med en låtsaskamrat. När lovet är slut inser tonårsflickan i romanen att den inbillade vännen samlar på människors barndomar så som andra samlar på frimärken.

Vid ungefär samma tid återfann jag skärgårdsöarna i Ingmar Bergmans Sommarlek. Ljuset i denna film präglade mig lika djupt som vissa böcker jag läste på den tiden. Böckerna, och ljuset i Sommarlek, var den tändande gnista som ledde till att jag började skriva. Ett glittrande, kristallklart ljus, på samma gång nostalgiskt och tidlöst, vars förtrollning bottnar i det faktum att det svartvita så mycket känsligare registrerar skuggor och dagrar. Man kunde förstås säga att det är ett inbillat Sverige som badar i detta ljus, men det vore oriktigt: när jag tänker på dig flyter verklighet och fantasi ihop. Och jag undrar om inte detta helt enkelt är ett av Sveriges särdrag. Långt senare, när jag fick uppleva Stockholm både på sommaren och vintern, förvånade det mig knappast att mörkret faller så tidigt på eftermiddagen över staden i december, det verkade bara naturligt. Och jag föredrog detta mörker som kommer så fort och oförblommerat framför de obestämda, grådaskiga eftermiddagarna i Paris som drar ut på det hela i timmar.

Och, viktigast av allt, när jag vandrade i gatlyktornas sken på Stockholms gator, i olika kvarter, var det inte bara Strindbergs och Söderbergs ord som kom för mig. Jag tyckte mig ha bott i staden i ett tidigare liv, att jag hade varit som drabbad av minnesförlust men nu såg det förflutna blixtra till i en gatukorsning, framför en husfasad eller längs en kaj. Jag var säker på att jag till sist skulle återfinna min forna adress.”
signatur

Du kanske också gillar