Divanen

I väntan på nästa förlust

av Yukiko Duke

Svenska Akademiens ständige sekreterare, författaren Peter Englund, intar divanläge för att prata om en känsla som förföljt honom hela livet.

Peter Englund försöker sig på olika poser på divanen och skämtar med fotografen. Han ger intryck av att vara en ljus och öppen person. Men själv beskriver sig den Svenska Akademiens ständige sekreterare som ganska depressivt lagd. Det inre mörkret tyglas med strikta rutiner för arbete och vila. Disciplinerat arbete fram till klockan tre varje dag, därefter middagslur. Efter arton minuter ringer äggklockan – så att författaren inte ska försvinna in i djupsömn. Bland papprena i skrivarlyan måste det råda ordning och reda.

 Har din melankoli något att göra med att du ständigt uppehåller dig vid förgänglighet i dina verk?

– Ja, det är jag helt övertygad om. Jag har alltid varit drabbad av en märklig känsla av annalkande förlust. Som om förlusten söker sitt objekt och det föregår själva händelsen. När jag sedan drabbas av någon form av förlust, får jag känslan av att något har infriats.

Jag har alltid varit drabbad av en märklig känsla av annalkande förlust.

I rollen som Svenska Akademiens ständige sekreterare förväntas Peter Englund vårda de eviga värdena. Men som författare rör han sig i förflutenhetens landskap och skriver om det förgängliga.

Hur går det ihop?

– Mycket bättre än man skulle kunna tro. Man kan bara vårda eviga värden om man är medveten om förgänglighetens existens. Att minnas är en aktiv handling, ett sätt att rädda sådant som är betydelsefullt från glömskan.

Englund debuterade med uppmärksammade Poltava, som banade väg för ett nytt, mer skönlitterärt sätt att skriva historisk facklitteratur. Sedan dess har det bli åtta verk till. Som alla handlar om kulturers sönderfall, krig och katastrofer.

– Jag skriver om civilisation som ett självförstörande tillstånd. Det kan låta naivt, men jag vill bidra till ett blottläggande av den mekanism som leder till civilisationers självförintande – i hopp om att den ska gå att upphäva. För det hoppingivande är att människor faktiskt lär sig av sina misstag. De reagerar olika på det som är och det som följer, beroende på sina erfarenheter.

Publicerad i Vi Läser 2/2012

Du kanske också gillar