Bokhyllan

»Hallå P1, dags att ringa?«

av Lina Kalmteg

Ända sedan hon som barn i finska Österbotten upptäckte Dan Andersson, har Stina Ekblad huvudet fullt av lyrik. Läge för Dagens dikt att ringa med andra ord.

– Jag vill inte se mallig ut för att jag har så många böcker! utbrister Stina Ekblad när hon poserar framför sin bokhylla i våningen på Kungsholmen i Stockholm. Man blir ju inte en bättre människa av att läsa.

Jag vill inte se mallig ut för att jag har så många böcker!

Fast, medger hon när hon söker bland de två bokhyllorna med enbart diktsamlingar – det här är poesihörnan – lite klokare blir man nog.

Skådespelaren, som hyllats i många och stora roller på Dramaten, lever tätt intill litteraturen. Hon läser alltid innan hon somnar. Ofta klassiker, som Strindberg.

Poesin är extra viktig. Ur hyllan tar hon fram ett snudd på sönderläst exemplar av Edith Södergrans samlade dikter. Det fick hon av sina föräldrar när hon fyllde 22 år och studerade teater i Danmark.

– Den bästa poesin ligger nära musiken, som jag anser är den allra högsta konstformen. Det handlar om rytmen, fraseringen och hur diktens tema fångats in i språket så att bara det nödvändigaste finns med, säger hon med sin karakteristiska, finlandssvenska stämma.

Olika dikter har varit viktiga i olika stadier i livet. Nu när sonen Adrian just flyttat hemifrån har hon funnit tröst i en av alla finlandssvenska favoriter: Solveig von Schoultz och hennes dikt Nedfallet bo.

Kärleken till poesin väcktes under uppväxten i byn Solf i finska Österbotten. Hemmet hade inte många böcker. Men hennes mamma hade en diktantologi som hon gärna läste högt ur. I den fanns Dan Anderssons En spelmans jordafärd.

– Mitt allra första minne är när jag ber mamma att läsa om fyra svarta män, alltså männen som bar kistan med den döde spelmannen. Den bilden var otroligt fantasieggande. Mamma har kvar antologin. Varje gång jag besöker henne på äldreboendet läser jag högt ur den.

Så tar hon fram två andra betydelsefulla, tilltufsade böcker: L M Montgomerys Emily och hennes vänner och Cora Sandels Alberte-trilogi.

– När jag var ung sökte jag syskonsjälar i litteraturen, mycket för att jag kände mig udda i min hemby. Böcker var inga självklarheter.

Liksom emily och Alberte drömde den unga Stina om att bli författare. Hon skrev dikter – tills hon förstod att det fanns ett yrke där man i stället fick tolka det andra skrivit.

Just nu spelar hon i Friedrich Schillers pjäs Maria Stuart, om den skotska drottningen som fängslas i England. För  att ge fler nyanser åt sin roll plöjde hon i somras Hilary Mantels Wolf Hall om 1500-talets England. En läsning som gav henne »färger och stämningar« för tolkningen.

– Dessutom är ju skådespelarens bästa redskap fantasin, och att läsa är att mobilisera och mata fantasin. 

Du kanske också gillar