Boktips

»Rätt hårda tongångar där hemma«

av Lina Kalmteg

En skogsbrukande same från Västerbotten har släppt höstens mest omtalade debut. En novellsamling som nu är nominerad till Augustpriset.

Hon var sjukpensionerad och uträknad, framför allt av sig själv. Så, 2012, vann Stina Stoor Umeå novellpris – för den första novell hon någonsin slutfört. Att plötsligt få höra lovord var inte odelat positivt.

– Jag hade blivit behandlad på ett sätt som jag inte hade accepterat om jag vetat att jag var värd något. Att inse att jag hade gått med på det i onödan gjorde ont.

Men det var efter den novellen, »För vår del«, allt kom igång. Stina Stoor skrev sin andra novell, som fick Sveriges Radios novellpris. Och på Bokmässan 2013 kom det fram en förläggare från ett stort förlag, som bad henne att skriva mer.

Tills dess hade Stina Stoor inte vågat lita på sin egen förmåga, även om hon funnit en tröst i orden redan som barn.

Ibland låg jag vaken på nätterna och skrev små brev till mamma som jag lade på köksbordet.

– Det var rätt hårda tongångar hemma, med pappa som var väldigt dominerande. Ibland låg jag vaken på nätterna och skrev små brev till mamma som jag lade på köksbordet. Då kunde hon komma på morgonen och säga »Jag förstår vad du menar«. Det hände aldrig i stunden. ­­
Att skriva var den enda öppningen jag hittade.

Att uttala högt att hon ville bli författare hade varit för skamligt. I stället försökte Stina Stoor under många år en massa annat, som hon påstår att hon bara misslyckades med. Hon har inte ens gått gymnasiet. Hon försökte flera gånger, men var för arg och mådde för dåligt.

Skrev du under den här tiden?

– Ja, ibland när inspirationen kom över mig och jag trodde jag var ett geni. Sedan skämdes jag. Det var som att vakna med en bak­­smälla dagen efter: »Vad har jag gjort? Jag har väl inte visat för någon?«

Först när hon hade fått sina två barn insåg Stina Stoor att hon måste ta ansvar för sitt liv.

– De där ögonen som tittade på mig fick mig att fundera: »Vem vill jag vara för dem?«
Då började jag att skriva novellen till Umeå novellpris.

bli som folkStina Stoor är född 1982 i Västerbottens inland i byn Balåliden, där hon nu åter bor. Det är också där hennes säregna texter i
Bli som folk – som hon beskriver som delvis sanna, delvis drömda – utspelar sig. De är skrivna i ett slags lek med dialekten, en blandning av hur hennes pappa pratade när hon växte upp och hennes eget poetiska språk.

– Jag skämdes över pappas språk. Jag ville ju vara fin, jag ville vara från Hollywood!
Inte låta som en gubbe som jobbar i skogen, säger hon som själv inte har särskilt utpräglad dialekt.

– Det var som en förlåtelseprocess att gå tillbaka till språket när jag skrev. Det finns så mycket sprängkraft i det, det väcker berättelserna och ger mig tillgång till minnen.

Många stora författare har sina rötter i samma landskap, som PO Enquist och Torgny Lindgren. Stina Stoor har visst släktskap med dem, men också med sådana som Monika Fagerholm och hennes säregna flickor som även de befinner sig i utkanten.

Flera av novellerna handlar om relationen mellan far och dotter, vad ville du utforska?

– Jag var väldigt rädd att bli som min pappa. Det var det värsta man kunde säga till mig, att jag var precis som han. Han var lynnig och hoppade av skolor och hade storslagna planer som det aldrig blev något av. Det var en process, att inse hur nära jag ligger det.

Du kanske också gillar