Långläsning

Svart bläck

av Andreas Norman

Den svenska förlagsbranschen är bedövande vit och homogen. Vad får det för konsekvenser för den litteratur som ges ut? Vi reste till Sydafrika där världens första »svarta förlag« väckt stor uppmärksamhet. Något för Sverige att ta efter?

Det är sen kväll i centrala Kapstaden och på anrika Fugard Theatre pågår litteraturfestivalen Open Book Fest. På scenen sitter en rad sydafrikanska författare, aktivister och en förläggare. Över salongen ligger en spänd, uppmärksam tystnad. Publiken vänder sina huvuden mot en svart kvinna med midjelånga braids som har ställt sig upp i salongen. Hon är arg.

– Så du ger bara ut svarta författare? utbrister hon i riktning mot förläggaren Thabiso Mahlape. Du skulle avfärda ett manus av mig, eftersom jag har ett vitt namn? Men min mor är svart, och det skulle du aldrig veta.

Thabiso Mahlape svarar eftertänksamt att det första kriteriet för att ge ut en bok på hennes förlag är dess litterära kvalitet. Om texten håller hög nivå skulle hon undersöka saken närmare.

– Men håll med om att vi behöver höra svarta människors röster mer.

Senare träffar jag Mahlape. Hon har en tung, självklar utstrålning. I den sydafrikanska bokbranschen talar man om henne som ett nytt stjärnskott. Mahlape ler lugnt när jag påminner henne om den upprörda kvinnan tidigare under kvällen.

– Det kommer alltid att finnas de som blir arga, säger hon.

Men hennes vision är tydlig: att skapa mer utrymme för svarta författare genom att enbart ge ut deras böcker.

– En plattform som BlackBird Books har faktiskt aldrig tidigare funnits i förlagsvärlden.

Tvekade du aldrig?

– Jo, visst. Valet att välja författare inte bara utifrån litterär kvalitet utan också utifrån hudfärg, var ett ställningstagande jag tvivlade på först.

I tanken vände hon sig då till en av sina stora förebilder, den amerikanska författaren Toni Morrison.

– Toni har alltid varit tydlig med att hon inte lämnar utrymme för vitas erfarenheter. Det har inte hindrat vita människor att köpa, läsa och forska om hennes verk.

Med stöd från Jacana Media, en av de stora mediekoncernerna i Sydafrika, startade hon BlackBird Books. Namnet hämtade hon från Nina Simones sång Blackbird som handlar om sorgen och smärtan hos en svart kvinna som vet att hennes barn aldrig kommer att få en chans i en rasistisk värld. »Why you want to fly Blackbird, you ain’t ever gonna fly.«

thabiso mahlape hoppas att böckerna från hennes förlag ska fungera som verktyg för svarta att inleda samtal om sitt tunga, såriga arv. Erbjuda läsare möjligheten att börja utforska sig själva. Hittills har åtta titlar utkommit. Några av de mest intressanta är Sweet Medicine av Panashe Chigumadzi och Nwelezelanga, The Star Child av Unathi Magubeni. Men når BlackBird sina läsare? I Sydafrika liksom i Sverige är den mest köpstarka läsaren ofta en vit kvinna ur medelklassen.

Jo, säger Thabiso Mahlape, för en intressant effekt av att svarta författares berättelser dykt upp är att även en svart läsande medelklass klivit fram som köpare. Det sker samtidigt som en ny social medvetenhet hos svarta vuxit fram.

Hon poängterar att ingen är utesluten från ett sådant samtal. Det är bara det att samtalet ska handla om icke-vita människor.

– Vi har blivit matade med vithet i hela våra liv. Det är dags för vita att förstå svarta.

Sverige, hösten 2004. Johannes Anyuru står framför ett gäng ungdomar i Blekinge och läser sina dikter. Han är debutanten som skrivit en hyllad diksamling, Det är bara gudarna som är nya. Han har lyfts fram som en ny stark röst inom svensk poesi, men kallas även »förortspoet«
och en författare med »utanförskapets perspektiv«. Den här hösten har välgörenhetsklubben Lions anlitat honom för att turnera på fritidsgårdar i regionen. Lions är bekymrade över hur många unga nynazister som finns i Blekinge och vill göra något åt saken. Så de har hyrt in poeten och här står han nu och läser sina dikter framför ett gäng 15-, 16-åriga skinheads som spelar kort.

När jag träffar Johannes Anyuru en varm dag i Göteborg, tolv år senare, skrattar han milt åt det absurda minnet. Så blir han allvarlig. Han minns att efteråt togs en gruppbild med honom och den lokala Lionsklubben. I det ögonblicket hände något inuti honom.

– Det var som om betydelsen av vad jag skrivit blev uttömd. Dikterna hade säkert en betydelse första gången, men den tömdes då.

Personalen på kaféet hejar glatt: Anyuru brukade sitta och skriva här förr, på den tiden han kallades förortspoet. Vad var det då som tömdes i mötet med Lions? Johannes söker orden, beskriver det som att en mening gick förlorad. Visst, han kom från ett miljonprogram, men inte i en förort. Hemmet var fullt av böcker, varför kunde han inte bara få vara poet?

– Jag fick den där konstiga exotiserande blicken på mig. Det var ett sätt att reducera mig och ge mig en medalj på samma gång. Det sjuka var att jag började undra om jag varit kalkylerande. Ville jag det här?

Som ett sätt att råda bot på tvivlet började han läsa Ann Jäderlund, Katarina Frostenson och Jenny Tunedal, poeter vars texter brottades med att skriva som kvinna. Genom dem kunde han förstå sin egen position. De dikter han sedan skrev beskriver han som oförsonliga, kritiska.

– Jag skrev till mina fiender.

Han försökte skriva en poesi som skulle besegra det ögonblick då Lions kom och lade armen om honom och sa att den här killen har vi hyrt in för att uppträda på fritidsgården. Ett återerövrande.

– Du förstår, en dikt som reflekterade dem, i stället för mig. En dikt som inte gick att appropriera. Som sa: »Så här tycker jag. Och förvänta er inte att jag ska komma och läsa på er företagsfest och skapa mysig stämning och bjuda på afrikansk kycklinggryta.«

Det blev Städerna inuti Hall.

Ett sätt att skriva sig ur en förminskande stereotyp? Kanske. Johannes Anyuru tvekar. Han uppfattar inte att litteratur är något som egentligen förändrar världen.

– Litteratur är egentligen inte radikalt.

Han uppfattar branschen mer som ett slags teater, säger han, där man låtsas att litteratur är omstörtande. För honom har det mer handlat om att använda sin position som känd författare för aktivism.

Sedan ler han och invänder att han kanske inte varit så mycket aktivist.

Men inom ramen för rörelsen Pantrarna startade du en skrivarverkstad i Göteborg?

– Jo. När jag arbetade med Pantrarna återknöt jag till det jag kommer ifrån. Jag kände igen så mycket av tänkandet, språket. Det var väldigt läkande att arbeta med ungdomarna. Att återknyta till något slags oskuld i skrivandet.

Han beskriver hur han med sitt författarskap försöker spänna upp ett rum av ytterligheter. Så säger han i nästa andetag att han hatar författare som sviker hans förväntningar.

Så blir han tyst. Något har inte blivit utsagt.

– Vi borde tala mer om klass. Jag har alltid lutat åt att klass är mer relevant. Hur vi skildrar etniska skillnader, hur vi skildrar rasism, beror på vilken klass den rasifierade personen tillhör. Men just när man talar om rasifierade personer är det som om klass inte existerar. En medelklasskille på Södermalm i Stockholm med en pappa från Libanon blir då samma person som en somalier i Biskopsgården.

Själv hade Johannes en mamma som var en litteraturintresserad socionom. Han kunde läsa Tomas Tranströmer och känna att det var hans eget språk, men upplever ändå att han kommer från arbetarklassen.

Så vad händer när man kommer från arbetarklass och vill »in« i kulturbranschen?

– Du måste tillägna dig ett annat språk, och sedan översätta dina erfarenheter till det språket så att de blir begripliga för medelklassen.

Nyligen listade en dagstidning de 20 mest betydande unga poeterna i Sverige och en av dem var Johannes Anyuru. Han har utrymme, en plats. Men han menar själv att han hamnade på den listan för att han översatt sitt tänkande till ett språk som medelklassen kan förstå.

– Det finns egentligen inte någon arbetarlitteratur. Vill man in måste allt översättas till medelklassens språk.

Han lyfter fram Daniel Boyacioglu som ett exempel på någon som borde ses som en av de viktigaste poeterna men som inte ens finns med på listan. Boya-cioglu var tidig med att anamma en amerikansk spoken word-poesi, vars impulser kom från afro-amerikanska poeters sätt att inspireras av rap, skapa lekfulla hybrider av kända texter, slang och eget material. Han tog i princip på egen hand spoken word-poesin till Sverige.

– Revolution Poetry-rörelsen är skyldig honom mycket. För Daniel Boyacioglu är en portalgestalt i svensk poesi. Det är bara det att han inte är en portalgestalt för den poesi som medelklassen kan ta till sig.

Poesikollektivet Revolution Poetry är bara en av flera plattformar som växt fram de senaste åren som drivs av unga människor från Stockholms förorter, på egna villkor och utan att vilja ingå i den vita medelklassens strukturer. Revolution Poetry har sällskap av initiativ som Black Coffee (»en antirasistisk separatistisk svart afrikansvensk organisation, (fika)rörelse och ett forum«) och den uppmärksammade bloggen Rummet.

På ett lugnt kafé i södra Stockholm träffar jag en av grundarna till Rummet, Valerie Kyeyune Backström. Hon är på gott humör, men när jag frågar henne om hon tror att det kommer att bli bättre i litteratur-Sverige blir hon vaksam. Så skakar hon skeptiskt på huvudet. Men hon hörs i offentligheten, i tv och genom artiklar, hon är chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang.

Får inte personer som rasifieras mer utrymme i dag?

Hon suckar tungt. Visst, icke-vitas röster hörs mer i offentligheten. Men så ber hon mig bläddra i en dagstidning: Hur många svarta är chefredaktörer? Hur många författare?

– Kulturvärlden ser sig som så framåtskridande och modern. Ändå är den fortfarande en av de mest segregerade branscherna i Sverige. Den är vit. Det är frapperande hur få icke-vita som får ge ut böcker i dag, som får utrymme i media.

Själv är hon den första afrosvenska kvinnliga chefredaktören i svensk historia. Ändå möter hon ofta påståenden om att svarta »tar över«.

Kyeyune Backström är en opinions-bildare och hon talar snabbt, precist och håller ögonen på mig för att se att jag är med på noterna. Vi kommer in på de frågor som berör henne djupast, det svenska förhållningssättet till hudfärg.

– Sverige har en extremt rasifierad underklass. För ett land i Europa är vi oerhört segregerade. Och det går emot den svenska självbilden att vi är antirasister.

Problemet i Sverige, menar hon, är att vi inte vill prata om ras eller diskutera rasism med en djupare förståelse för vad rasism innebär. Diskussionen hamnar lätt på individnivå och då reduceras rasism till en fråga om den enskildes fördomar.

– I stället borde man ställa sig frågor som: Vilka i samhället lever ett långt och kvalitativt liv, och vilka får serva andra och dö i förtid? Varför har icke-vita svenskar så svårt att få lån och jobb? Vilka får äga sina egna berättelser?

Liksom Thabiso Mahlape har hon Toni Morrison som en stor inspirationskälla.

– Men Morrison får ofta fortfarande frågan när hon ska skriva en bok som handlar om alla, inte bara om svarta. Och hon är Nobelpristagare! Det är precis det som är problemet, att svartas berättelser inte ses som en av alla andra subjektiva berättelser.

När en skildring av svarta människors liv ses som allmängiltig på samma sätt som vitas berättelser  – då förändras litteraturen, slår hon fast.

Men att omsätta en antirasistisk politik i litteratur visade sig vara svårt. Även en driven skribent som Kyeyune Backström, som varje dag arbetar med text och ord, upptäckte en dag att allt hon skrev hade en vit person som sin tilltänkta läsare.

– Inte ens i mitt eget skrivande var jag medveten om att jag skrev för vita! utbrister hon. Det var en jävla deppig insikt.

Efter den insikten startade hon och några vänner bloggen Rummet, med den uttryckliga ambitionen att endast vända sig till icke-vita läsare i sitt tilltal. För första gången försökte hon tänka sig en annan läsare. En afrosvensk, någon som hon själv.

– Och det var så svårt, säger hon. Jag var tvungen att skriva om och om.

I dag har hon nått fram till ett tilltal som inte automatiskt vänder sig till en vit läsare.

Vad innebär det?

– Som svart svensk är man så van vid att bli iakttagen. Folk har en blick på oss, och den är man som svart väldigt medveten om. Men folk tror inte att vi också äger en blick. En blick som riktas tillbaka på dem.

I  oktober gjorde  jag en översikt av de 14 största förlagens ledning och skönlitterära redaktioner. Av 128 anställda är 120 vita. När 94 procent av förlagens beslutsfattare är vit företrädesvis medelklass, hur formar det förlagens syn på vad som är en utgivningsbar text? Dessa männi-skor står för en enorm kompetens och kärlek till litteratur, till språk och berättande. Men branschen är homogen.

Hur förhåller sig förlagen till berättelser och uttryck som växer fram ur icke-vita svenskars erfarenheter? För att tala med Thabiso Mahlape, har branschen förmåga att uppfatta kvaliteten i texter som inte speglar deras egen verklighet och litteratursyn? I grund och botten är det en fråga om makt. Den som inte är med och bestämmer utgivningen har ingen chans att sätta sin prägel på vad som är relevant att berätta, och vad publiken får läsa. I Sydafrika har BlackBird Books förändrat bokbranschen. Vad krävs i Sverige?

Jag träffar Lawen Mohtadi, som är förläggare för sakprosa på Natur & Kultur men även känd för sitt arbete med att synliggöra Katarina Taikon och romers situation. Hur arbetar hon som förläggare med att ge utrymme för rasifierade svenskars berättelser?

Hon tänker länge innan hon svarar:

– Mitt mål är att på lång sikt bidra till en omdefinierad berättelse. Kanske inte på ett politiskt plan, men i skrivandet. Människor som kommer från arbetarklass, eller andra marginaliserade positioner, som har långt in till kulturen, ska känna att de har ett berättigande. Om personen är beredd att arbeta hårt kommer hen att kunna skriva.

Mohtadi betonar hur skrivandet, att sätta ord på sin verklighet, kan ha en stärkande kraft. Men först måste det finnas en känsla av att »jag kan också«.  Lawen Mohtadi beskriver hur unga människor som är icke-vita eller kommer från arbetarklassen, ofta gör en typisk resa.

– Man börjar i ett »jag ska ta mig in«. Det är en drivkraft, en energi, en frustration. Man vill ha rollen som författare så mycket, men samtidigt visa sitt avståndstagande. Men när man väl är inne, ska man då fortsätta att skriva på samma sätt, eller kan man utveckla sitt skrivande?

Det farligaste för en författare, menar hon, är att fastna i en roll som man gett sig själv. Det är lätt att bli enkelspårig och som författare fungerar inte det.

– Alla outsiders känner sig ensamma. Men känslan av utanförskap kan hämma skrivandet.

Just därför måste en författare hitta sitt gäng. Det är viktigt att få testa och förkasta tankar och texter tillsammans med andra. Man kan inte göra bort sig ensam, man måste göra bort sig med andra. På det viset kan man utveckla det man har att berätta.

I dag är det många som provoceras av separatistiska initiativ, som till exempel bloggen Rummet. Kritiken riktar ofta in sig på att dessa plattformar är uteslutande. Men historiskt är separatistiska rum inget nytt. Kvinnokampen, HBTQ-rörelsen och många minoriteters strid för sina rättigheter, har vuxit fram i egna rum dit inte alla har tillträde. Rum för att formulera sin egen erfarenhet och samla kraft.

Hur tror du att våra berättelser om samhället kommer förnyas?

– I dag tar de ofta sin utgångspunkt i ett personligt och mer litterärt berättande, säger Lawen Mohtadi. I framtiden kommer de dokumentära samhällsskildringarna att få andra format, tror jag.
Att så många i dag tittar på tv-serier kommer förändra skrivandet.

Vi börjar tala om hur författare framställs i media. För 15 år sedan debuterade Alejandro Leiva Wenger med sin hyllade Till vår ära och kallades då genast »invandrarförfattare«. Vad var det för processer som skiljde ut honom från hans vita kollegor, varför kunde han inte bara få vara författare?

– Det var en vit litterär offentlighet som tog emot hans bok. Det som skedde då var att han inte uppfattades som »en av oss«, utan som en röst från förorten.

Lawen Mohtadi menar att det är stor skillnad i dag.

– Nu har unga människor med olika bakgrunder erövrat en plats. Om 15 år har det skett en ännu större förändring.

Tillbaka i Sydafrika. Vi står på en av huvudgatorna som går genom den jättelika kåkstaden Khayelitsha utanför Kapstaden. Alla som bor här är svarta – xhosa eller zulu. Över 500 000 männi-skor tätt sammanträngda i den kåkstad som breder ut sig intill motorvägen in mot Kapstaden. 92 procent av invånarna i kåkstäder har inte tillgång till bibliotek. Än färre har råd att köpa böcker. Och ytterst få har resurser nog för att gå vidare till högskolan.

En av dem som gjort den resan är Chumani Maxwele, gruvarbetar-sonen som vuxit upp i Eastern Cape och som i dag läser statsvetenskap vid Kapstadens universitet. Men framför allt är han känd som den som utlöste de protester som blev Rhodes Must Fall-rörelsen (gruvmagnaten Cecil Rhodes grundade Kapstadens universitet men var även en stark anhängare av vit överhöghet). Maxwele vill att jag ska se detta, för som han säger:

– När man talar om litteratur och kunskap måste man ta in de sociala och ekonomiska realiteterna. Annars blir det bara abstraktioner.

Han ger ett dystert exempel: bara 5 av 200 professorer på Kapstadens universitet är svarta – 22 år efter att apartheid avskaffades.

I »regnbågsnationen« där Nelson Mandela blev president 1994, skulle hudfärg inte spela någon roll. Men i dag, två decennier senare, är det tydligt att det var ett utopiskt projekt. Apartheid-tidens strukturer är på många sätt intakta, förklarar Maxwele. Och skillnaderna i makt och resurser mellan svarta och vita ärvs vidare.

– Men vita har privilegiet att förneka problemen. Så är det överallt i världen.

Morgonen den 9 mars 2015 klev Chumani Maxwele in i en av de vita minibussarna, åkte ut till kåkstaden Khayelitsha och hämtade latrindunkar. Han visar mig en samling plastdunkar som står uppradade i ett skräpigt dike. Dunkarna är fyllda med avföring, förklarar han, och kommer från de pota-potas, latriner som kommunen har ställt ut nära motorvägen, i ett blygsamt försök att möta kåkstadens sanitära behov. Maxwele berättar att han tog med sig så många dunkar han kunde tillbaka till universitetet. Inför en skara åskådare klättrade han upp på statyn och ropade: »Var är våra hjältar och anfäder?« innan han hällde ut avföringen i ansiktet på Rhodes-statyn som tronade vid ingången till universitetet. Aktionen gav uttryck för en ilska som tusentals svarta studenter känt länge, och under veckorna som följde demonstrerade tusentals svarta studenter. En månad senare, i mitten av april 2015, beslöt universitetet att ta bort Rhodesstatyn. Men den undertryckta vreden hade redan hittat ett fokus genom Maxweles aktion, och under hösten förra året utvecklades studentrörelsen Rhodes Must Fall och landet upplevde de största demonstrationerna på många år. Rhodes Must Fall blev en världsnyhet och protester blossade upp i Storbritannien, under samma namn. Svarta studenter på Yale genomförde liknande protester, samtidigt som USA upplevde en politisk jordbävning med Black Lives Matter-rörelsen.

Rhodes Must Fall är ett exempel på hur unga, rasifierade människor använder symbolpolitik och konkreta protestaktioner för att göra sina röster hörda. Men rörelsen möter hårt motstånd i Sydafrika: hittills har elva studenter blivit avstängda, Maxwele själv är avstängd på livstid.

Sydafrika, Sverige, Storbritannien, USA. Utan att göra några förenklande jämförelser, speglar politiskt de svarta studenternas kamp en rörelse och en undertryckt ilska som finns bland rasifierade svenskar. För de ställer likartade frågor till samhället: Vems liv är värdefullt? Vad räknas som värdefull kunskap och vems berättelse betraktas som viktig? Vem har makt och resurser att forma sitt liv?

På Kapstadens universitet är läget tillspetsat. Få vågar tala med oss om protesterna för risken att bli avstängda eller få  frusna forskningsmedel. Situationen är olöst och spänd.

– Så är det nog i Sverige också, säger Maxwele. Det är bara svarta som kommer att driva de svartas kamp.

Hemma i Sverige är det höst och ända sedan Almedalen har politikerna försökt överglänsa varandra i »svenska värderingar«. Johannes Anyuru suckar djupt. Det är ju en form av nationalism, säger han och rycker på axlarna som om han nästan inte orkar prata om detta. Kanske är det den som är vit, norm, som kan ta sig rätten att definiera svenska värderingar?

Anyuru grubblar tyst, sedan: han tänker att vi ramar in varandra.

– Vi måste se vilken ram som vi använder för att förstå världen. Just nu har vi en ram som hela tiden får saker att handla om det främmande mot det välbekanta. Islamismen mot svenska värderingar. Då blir alla muslimer farliga, främmande.

Som exempel nämner han hur en miljöpartist som inte ville skaka hand med kvinnor likställdes med en galen lastbilsförare i Nice som dödade över 80 människor.

– Med en sådan ram går vi närmare och närmare avgrunden.

Han dricker upp sitt te. Dags att avsluta. Vi behöver en etikett, säger han som en eftertanke. En kod för hur vi ska uppföra oss mot varandra som människor.

Kanske kan författare här spela en viktig roll som dem som söker ett språk, ett vokabulär, för en sådan kod? Anyuru nickar ett ja, kanske.

– Jag tror att vår del av världen står vid ett vägskäl, säger han när vi reser oss och börjar gå ut i vimlet i Göteborg. Kommer vi att upprepa historien eller inte?

var femte svensk har utländsk bakgrund – men inte här
När branschtidningen Svensk Bokhandel förra året bad Statistiska centralbyrån, SCB, titta på bakgrunden hos 467 förläggare, redaktörer och chefer i bokbranschen, var resultatet föga förvånande. 95,3 procent hade svensk bakgrund (de var födda i Sverige med minst en svenskfödd förälder). Drygt 21 procent av Sveriges befolkning har utländsk bakgrund, men i bokbranschen såg det alltså annorlunda ut. Som ett komplement till SCB:s undersökning gjorde skribenten Andreas Norman en mindre egen översikt av de 14 största svenska förlagens ledningsgrupper och skönlitterära redaktioner. Av 128 anställda är 120 vita, cirka 94 procent.
Läs mer
Älskade av Toni Morrison
Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
Det är inte hennes fel att jag skriver sämre av Daniel Boyacioglu
Nästa gång elden av James Baldwin
Nat Turners bekännelser av William Styron
Mellan världen och mig av Ta-Nehisi Coates
Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi
 Jordens fördömda av Frantz Fanon
Det svenska hatet av Gellert Tamas
The colour of our future – Does race matter in post-apartheid South Africa? av Xolela Mangcu
Sweet Medicine av Panashe Chigumadzi
Revolution Poetry: sök på Youtube.

Du kanske också gillar