Långläsning

Svetlana Aleksijevitj: »Nobelpriset är inget jag tänker på«

av Peter Fröberg Idling

I en enkel lägenhet på Storozjevskaya 8 bor en stillsam pensionär. Få av hennes grannar vet att hon är en av vår tids klarast lysande litterära stjärnor. Peter Fröberg Idling och Cato Lein möter Svetlana Aleksijevitj. 

svetlana

Det här är en text regimen i Belarus inte vill att du ska läsa. För landets mest namnkunniga författare, Nobelpris-favoriten Svetlana Aleksijevitj, är enligt den en icke-person.

Det må bo en belarusisk pensionär med det namnet i Minsk, i en liten lägenhet på åttonde våningen på Storozjevskaya 8, men det är också allt. Det finns inga böcker utgivna i hennes namn, så varför skulle hon framträda på scen, höras i radio eller ses på tv?

Och varför skulle en utländsk skribent tillåtas träffa henne?

Om du nu undrar varför en regim som sannerligen skulle behöva framstå i bättre dager, fruktar fem böcker, som dessutom handlar om det avsomnade sovjetiska imperiet, så mycket att den inte vill kännas vid sin klarast lysande litterära stjärna, ja, då är det en rimlig fråga.

Det enklaste svaret är att Svetlana Aleksijevitjs böcker drar ner byxorna på de myter som utgör själva grunden för en auktoritär stat. Och hon visar hur det bakom historieböckernas alla förenklade förklaringar döljs enskilda människor – människor som har levt och härbärgerat samma känslor, tvivel och längtan som läsaren. Kvar står sedan blott den blanka makten och dess självtjänande företrädare, dess meningslösa våld och människoförakt. Som hon själv formulerade det i ett samtal med den sovjetiske censorn som stoppade hennes  bok om andra världskrigets stridande kvinnor: »Nej, jag älskar inte de stora idéerna. Jag älskar den lilla människan …«

Välkommen till Minsk. Huvudstaden i Belarus (Vitryssland) sägs ha två miljoner invånare och tolv universitet.

Välkommen till Minsk. Huvudstaden i Belarus (Vitryssland) sägs ha två miljoner invånare och tolv universitet.

Men det här blir för abstrakt. Låt oss ringa på porttelefonen utanför Storozjevskaya 8 med dagisbarnen stimmande på gården och de misstänksamma blickarna från ett gäng snaggade rökande män i kamouflagebyxor brännande i ryggen, gå genom den smala och dåligt upplysta entrén och ta den sjaviga hissen till våning åtta i denna mastodontbyggnad från Sovjettiden, som flera hundra meter lång står som en betongvägg vid Svislatjfloden i centrala Minsk. Svetlana Aleksijevitj öppnar, erbjuder ett par tofflor och en pall vid köksbordet, skänker kaffe i rött porslin.

Efter ett drygt decennium i exil återvände Svetlana Aleksijevitj till dessa fyra murriga rum i rad, i idel bruna nyanser och med möbler och prydnader av trä eller rotting. Väggarna och hyllorna är fulla av souvenirer och inramade bilder. Skälet till återkomsten var utgivningen av den senaste boken, som tydligare bjuder regimen spetsen (den ryska utgåvan smugglades in i Belarus). Hon ville inte bli anklagad för att vara en kritiker som låtit sig »köpas av utländsk lyx« och förlorat kontakten med sitt hemland.

– Men det är ensamt här. När jag kom tillbaka frågade jag mig var alla var. Mina generationskamrater har flyttat – eller dött. Men också ensamt för att jag nu står i opposition till mitt eget folk. Människor är rädda för att det ska gå som i Ukraina och ser president Lukasjenko som en garant för stabilitet. De hurrar för presidenten. Jag har ägnat hela mitt liv åt att ifrågasätta myter, men nu är det åter en tid då myter skapas. Det är som att människor som levt i läger bara kan skapa nya läger.

Hon ler sorgset och bjuder på grant inslagna praliner från Ukraina, sådana det inte längre går att få tag på i Minsk.

– Men utsikten är väldigt fin, säger hon och pekar ut mot floden som kantas av träd och promenadvägar.

Vid vattnet står en staty av Pusjkin, ett stenkast längre bort ett monument över de som stupade i Sovjetunionens fatala Afghanistankrig. Symboler för den stora ryska litterära traditionen samt de människoskapade katastroferna som båda är grundstenar i Aleksijevitjs författarskap. Samma utsikt har hon från arbetsrummet, där ett stort porträtt av Dostojevskij hänger bredvid skrivbordet. Dostojevskij som en gång ställde frågan: »Hur mycket mänskligt finns det i en människa, och hur ska man kunna försvara den mänsklighet man har i sig?« Det är en frågeställning som lyser likt en blodröd tråd genom de fem böckerna som utgör Aleksijevitjs livsverk, Utopins röster.

svetlana-alexievich (1)

Den första i sviten, Kriget har inget kvinnligt ansikte, utkom 1985 sedan den hindrats av censuren i flera år. I den talar kvinnor som stred i Röda armén under andra världskriget. De flesta var unga frivilliga och naiva idealister, inte alls förberedda på den köttkvarn fronten var. Deras krig tog inte slut med freden. När de kom hem stöttes de ut ur samhället – kvinnor skulle ju ge liv, inte släcka dem. Och oavsett hur många tapperhetsmedaljer de tilldelats ansåg gemene man att deras fronttjänstgöring hade varit förlagd till bordellerna.

Den följdes av De sista vittnena, som utkommer på svenska 2015, i vilken Aleksijevitj låter dem som var barn under kriget komma till tals. De som förlorade sina föräldrar, svalt och drev omkring hemlösa.

Det var med den följande boken, Zinkpojkar, som hon förstod att hon arbetade med ett sammanhållet verk över »den röda människan«, det vill säga de generationer vars liv präglats av det sovjetiska samhällsprojektet. I den möter läsaren Sovjetsoldater som skickades till Afghanistan, till ett krig vars fasor var förtigna på hemmafronten. Där väntade ett slags ideologisk och moralisk härdsmälta, medan resten av samhället trodde att de badade i pengar och mest invigde skolor och sjukhus. Även ett antal mödrar vittnar om den ohanterbara sorgen över söner som skickats hem i hopsvetsade zinkkistor, för att de anhöriga inte skulle se de lemlästade kvarlevorna.

Läs också:  Leif GW Persson: »Sveket mot pappa är min största sorg«

Åtta år senare kom Bön för Tjernobyl, som i beskuret skick var den första som också utgavs i Sverige. Där talar de som drabbades av kärnkraftshaveriet 1986, som hittills har dödat uppskattningsvis 1,5 miljoner människor – cancerfallen är ännu skyhöga, kyrkogårdarna växer. Som hon skriver om den övertäckta reaktorn: »Sarkofagen är en död som andas. Den andas död.«

Förra året utkom den avslutande Tiden second hand, i vilken hon försöker fånga de förhoppningar som utställdes vid Sovjetunionens kollaps 1992, men som snart kom på skam när ekonomin kraschade. Allt lidande och alla uppoffringar som generationer hade underkastat sig för en större sak visade sig sakna all storhet och vikt – vad som sedan återstod var bara det meningslösa lidandet.

Det finns många bra böcker i världen, men få jag anser att alla borde läsa. Till dem räknas Aleksijevitjs svit. Man är inte densamma efteråt. Som läsare tvingas man att konfrontera sådant som helst skulle blundas bort.

Kanske vore det bättre om människor inte kände till de här sakerna. Men känner man inte till dem kan man inte heller bli en hel människa.

– Kanske vore det bättre om människor inte kände till de här sakerna. Men känner man inte till dem kan man inte heller bli en hel människa, säger Svetlana Aleksijevitj lakoniskt och frågar åter, bekymrat, om jag inte ska ha ett par tofflor.

Jag undrar i min tur hur hon står ut med all denna smärta och sorg hon har mött i arbetet med böckerna. Att läsa den redigerade versionen är nästan outhärdligt, tyngden av att höra berättelserna direkt från sina medmänniskor borde krossa en.

– Jag får ofta den frågan. Jag skulle säga att det å ena sidan handlar om professionalism, å andra sidan är jag uppvuxen i en kultur som är fylld av sorg. Om man tar Sverige, som inte upplevt krig på 200 år, så ser toleransen för lidande ut på ett annat sätt. Det svåraste är dock att hitta en balans mellan det förskräckliga och det läsaren kan mäkta med. Man får inte göra läsaren så förtvivlad att hon inte läser vidare. Det är en fråga om komposition. Den röda diktaturen började med en så vacker idé, som många starka intelligenta människor trodde på, men det slutade i blod.

Aleksijevitj  metod har varit densamma genom hela Utopins röster. För varje bok har hon intervjuat 800 till 1 000 människor.

– Det tar lång tid. Den sista boken tog 15 år. När jag bokar ett möte vet jag ju aldrig vad för slags person jag ska träffa, ett samtal kan ta två timmar eller en hel dag. Jag vill inte möta dem som författare, utan snarare som ett slags granne i tiden. Jag är på sätt och vis en mjuk person, men jag kan vara väldigt hård när jag ställer mina frågor. Jag vill snabbt komma förbi det banala och samtala om vad som är viktigt för just den jag träffar. Det gäller att hamna rätt med varje individ, i den här typen av intervju måste man vara intressanta för varandra. Man känner en nästan fysiskt kontakt. Det gäller att personen öppnar sig, att man kan ställa nya frågor som därmed får nya svar. Tidigare, i Sovjet, var jag tvungen att först överkomma människors rädsla, nu måste jag överkomma cynismen. Och det är ännu svårare.

svetlana

Intervjuerna bearbetas sedan och sammanställs som ett slags ansiktslösa monologer, som tillsammans bildar ett väldigt körverk. När redigeringen är klar återstår kanske en femtedel av vittnesmålen, vissa av dem reducerade till några rader. Resultatet, i skärningspunkten mellan dokumentär och dikt, epik och journalistik, blir en sällsamt mäktig manifestation av mänsklig erfarenhet, omöjlig att värja sig mot. Brusande som en kör, emellanåt som en viskning, men som läsare har man oavbrutet en känsla av att en annan människa ser en i ögonen och anförtror en något för hela mänskligheten mycket viktigt.

– Vissa tycker att jag sysslar med journalistik. Det håller jag inte med om. Journalistik är för mig att det finns en människa i informationsflödet, litteratur handlar om människan som gåta.

Det är nu en sak att samla ett enormt material, en annan att omvandla det till litteratur som anses värdigt ett Nobelpris. När man läser Svetlana Aleksijevitjs böcker tycks deras utförande så självklart att det kan förleda en att tänka att de är enkla. Men den sortens fulländade enkelhet brukar innebära att ett mycket krävande och svårt arbete ligger bakom.

– Man ska aldrig ana svett i resultatet. Det gäller att finna vad som är viktigt, jag har en känsla av att jag aldrig på förhand vetat hur det skulle bli. Som Hannah Arendt sa, det svåra är att göra konst av lidandet.

Du har ägnat 35 år åt Utopins röster. Hur har ditt skrivande utvecklats under den här tiden?

– Man vill nog alltid göra om allt man har skrivit. Men fick jag skriva om den första boken skulle jag skriva mer om det i människan som inte låter sig kontrolleras av civilisationen. Till exempel nyligen, i ukrainska Odessa, hamnade en grupp som var för regimen i konflikt med en som var emot. Den ena gruppen blev instängd i en byggnad. Byggnaden började brinna och när de hoppade från fönstren blev de ihjälslagna av dem utanför. Mördarna drevs av något slags djurisk instinkt, som de nästa dag inte alls kunde förklara.

Läs också:  Följ med till författarnas Manhattan

– Jag är en människa som lever i tjugoförsta århundradet och exempelvis synen på döden under andra världskriget kan vara mig främmande. Eller när en man som har suttit 17 år i koncentrationsläger skriker att »Ja, jag älskar Stalin!«, det kan tyckas förvånande eller skrattretande, men jag vill att man ska se tragiken. Det finns många frestelser i det här arbetet, men professionalismen ligger i att vara verkligheten trogen.

Själva metoden, att låta ett stort antal människor i monologform få berätta om sin upplevelse av en katastrof, är inspirerad av hennes föregångare och landsman Ales Adamovitj. Hans böcker Jag kommer från en by i lågor och Leningrad – belägrad stad visade vägen mot den genre som Aleksijevitj har gjort till sin egen. Ambitionen är att skriva den mänskliga själens historia, i stället för att återge politiska beslut eller militära manövrar. Men till skillnad mot Adamovitj, som ofta anlägger ett daterat moraliskt synsätt på sina sagesmän, är Aleksijevitj sällan synlig i sina egna böcker. När hon förekommer är det i avskilda referat från hennes dagböcker och anteckningar.

– Om exempelvis en judisk pojke berättar hur han som ende överlevande tagit sig ur en jordhåla där hans grannar och släktingar dött, då blir författarens röst helt enkelt omöjlig att ställa bredvid hans.

Adamovitj skriver i sin Leningradbok från 1979 att han sanningsenligt återger alla vittnesmål från de 900 dagar nazisterna försökte bomba och svälta ihjäl befolkningen – även om berättelserna inte är vackra eller uppbyggliga. Men exempelvis de många fallen av kannibalism nämns inte. Finns det sådant som Aleksijevitj avstår att ta med, för att det är alltför hemskt?

– Det var omöjligt att skriva sådant på Adamovitjs tid. Nu är det friare. Jag censurerar aldrig mig själv. Mitt bekymmer är att min okunskap kanske begränsar vad jag kan berätta, att jag inte förstår vad som är viktigt.

Hur var det att sätta punkt efter ha arbetat med ett verk i trettiofem år?

– Jag kände en stor tomhet och blev liggande sjuk i två månader. Jag hade sedan tänkt att jag skulle ta ett års semester, men nya saker dök upp.

Jag kände en stor tomhet och blev liggande sjuk i två månader.

Dessa nya saker är en bok hon säger att hon länge velat skriva och som ska ska handla om kärlek. Den ska bestå av 50 kvinnors berättelser om kärlek och sedan lika många mäns. Hittills har hon gjort 300 intervjuer och uppskattar att det krävs ytterligare 700 eller så.

Svetlana Aleksijevitj har kallats en Dante för vår tid. Dante nedsteg som bekant i inferno och vittnade om de fasor han mötte där, ungefär som Aleksijevitj har återgivit vår tids jordiska helveten. Dante blev dock även rundvisad i paradiset, en del av hans Den gudomliga komedin som inte alls är lika omnämnd eller läst. En förklaring är att det tycks vara svårare att skriva angeläget om lycka än olycka.

– Jag vet inte, är all kärlek du upplevt alltid lycklig? frågar Svetlana Aleksijevitj med ett snett leende.

– Det är en svår och otrolig värld, men också mycket tragisk. Det är en svår bok att skriva, för det måste vara en annan författare som skriver den än mina tidigare böcker. Jag måste använda andra verktyg, en annan psykologi.

Svetlana Aleksijevitj avslöjar att hon också påbörjat ytterligare en bok.

– Jag hoppas att jag kommer hinna få slutföra den också. Den handlar om åldrande och död. Men det är än så länge bara ett sökande som pågår.

Hur ser dina arbetsdagar ut?

– Åh, de är alla olika. Jag dricker te här i köket, jag arbetar vid datorn även om jag kanske inte skriver alla dagar, det är vänner som ringer. Mitt barnbarn ringer också, hon går i årskurs tre och är förälskad för första gången. När jag skrattar säger hon att jag inget förstår. Jag har även en liten stuga utanför stan där jag skriver ibland. Men jag skulle säga att jag tänker mer än jag skriver.

Hur ställer du dig till att du är en av favoriterna att få Nobelpriset?

– Priser är inget man ska tänka på. Det viktiga är att fortsätta arbeta.

Svetlana Aleksijevtj valde att gå i exil 2000, sedan regimens trakasserier blivit outhärdliga. Hon erbjöds en fristad i Paris, genom det internationella fristadssystemet som under ett par år kan förse en förföljd författare med logi. Av världens drygt 40 fristäder finns åtta i Sverige och Aleksijevitj bodde 2006–2008 i Göteborg. Fler svenska kommuner står på kö för att få ansluta sig till detta fristadssystem för hotade författare och konstnärer. Men kön står för närvarande stilla, sedan Moderaterna i Gävle på juridiska grunder lyckats förhindra processen. De menar att det strider mot kommunallagen och frågan ligger nu hos Kammarrätten. Aleksijevitj beklagar Moderaternas agerande.

– Jag fick bo i Italien, Frankrike, Tyskland och Sverige och jag skulle säga att det var vad som räddade mig. Inte bara fysiskt, utan fristäderna hade jag inte kunnat skriva mina böcker. Jag är mycket tacksam att jag har givits den möjligheten.

Hur var det att bo i Göteborg?

– Jag har två passioner i livet och det är hav och sten. Och det är precis vad som finns där. Jag tyckte mycket om att kunna ta spårvagnen till havet.

»Hej då. Kanske ses vi i Börshuset.«

»Hej då. Kanske ses vi Börshuset.«

Utanför fönstret faller mörkret och staden tänds. Svetlana Aleksijevitj frågar för tredje gången om jag inte vill ha ett par tofflor. Minsk och Belarus är en paradoxal plats. Landet kallas ofta för Europas sista diktatur och hålls på armlängds avstånd av västvärlden. Här står Lenin ännu imposant staty utanför parlamentet, hammaren och skäran pryder offentliga byggnader. Minsks flygplats är en stor och ödslig byggnad, med blott en handfull internationella avgångar per dag. En vägg pryds av klockor som ska visa tiden i Hong Kong, New York och andra metropoler. De hade alla stannat när jag besökte landet för några år sedan. När jag nu åter passerar dem står de ännu. De är lockande att använda som en symbol för ett land där tiden har stannat. Men det har den givetvis inte. Minsk är en stad där man kan välja att se de skamfilade trådbussarna och Sovjetmonument, eller de fabriksnya bilarna och H&M-butiken.

Läs också:  Den hemlige faktajägaren

Det finns inte mycket som tyder på att regimen ska ändra sin inställning till Svetlana Aleksijevitj. Boken om kärlek lär inte förbättra hennes position som icke önskvärd. En auktoritär stat ogillar alla starka känslor som den inte kan kontrollera. Och därmed är även kärlek subversiv.

Peter Fröberg Idling mötte Svetlana Aleksijevitj första gången i Warszawa 2011 när de var nominerade till Kapuscinskipriset. Artikeln publicerades i nummer 1/2015.

Foto: Cato Lein.

Fyra böcker av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte – Röda arméns frivilliga unga kvinnor under andra världs-kriget berättar ett halvt liv senare om kriget som inte har tagit slut i dem. Måsteläsning, särskilt för dem som tror på militära lösningar.
Zinkpojkar – En bok om de unga Sovjet-soldater som skickades till kriget i Afghanistan, ett krig präglat av lika delar cynism och inkompetens. Även här möter man krigets fasor på marknivå.
Bön för Tjernobyl – Kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl 1986 behandlades av Sovjetledningen som ännu ett krig, där människor var förbruknings-varor. Här vittnar överlevare och anhöriga om döden som sken så vackert röd i natten.
Tiden second hand –Svitens avslutning, där generationer av Sovjetmänniskor berättar om umbäranden de underkastade sig för att bygga det kommunistiska drömriket; umbäranden som blev meningslösa när imperiet kollapsade.
Hur är det att översätta Svetlana Aleksijevitj?
Kajsa Öberg Lindsten: ”Enkelheten är bedräglig. Det är ju fullt av röster. Vissa – dialektala, lantliga – kan ju vara lite svåra. Och de som handlar om kriget, eller militärer, har ju militära termer. Men sådana saker kan man alltid finna ut. Det svåra är något annat: att hitta den exakta tonen, och verkets röst. I hennes böcker är ju kompositionen väldigt viktig: ett slags rytm av känslomässiga stämningar. När det är som hemskast och intensivast bryts det sedan av ett lugnare stycke, något tankfullt, eller lite humoristiskt, eller vardagligt – men också av ordklanger och så vidare. Allt är mycket, mycket noga uttänkt. Också kapitel­rubriker, och mellanrubriker… ibland är just dessa de allra svåraste.”

Hans Björkegren: ”Trodde du på allvar att det skulle gå att svara på den frågan bara så där, på tio sekunder? Jag kan lova dig att det kommer att skrivas doktors­avhandlingar om saken.”

Vi väljer: fler författare som behärskar det litterära reportaget
Ryszard Kapuscinski (1932–2007) Polsk journalist, essäist och författare. Utrikeskorrespondent för den polska nyhetsbyrån PAP. Skildrade ofta stora, politiska skeenden genom personliga iakttagelser av vardagsliv i andra länder. Läs gärna Fotbollskriget eller Imperiet.
Joan Didion (1934–) En av de främsta inom den amerikanska new journalism, som förordar en mer skönlitterär berättarteknik inom nyhetsrapport­eringen. Didion har en ordknapp, minimalistisk stil, påverkad av Ernest Hemingway. Läs gärna Salvador eller Kalifornien, min historia.
Sven Lindqvist (1932–) Journalist och författare, skriver i många genrer. Analyserar knivskarpt följderna av imperialism, kolonialism, rasism och krig. Känd för sina böcker om Kina, Afrika och Latinamerika. Läs gärna Utrota varenda jävel och Nu dog du: bombernas århundrade.
Hanna Krall (1935–) Polsk journalist och författare med judisk bakgrund, hela hennes släkt dog i förintelselägret Majdanek. Skriver framför allt om relationen mellan tyskar, polacker och judar under och efter andra världskriget, samt hur uppväxten präglar oss. Läs gärna Lokförare C:s föredömliga liv och Existensbevis.
Jean Hatzfeld (1949–) Fransk journalist och författare, utrikes­korrespondent för veckotidningen Libération. Har skrivit om  de flesta stora, väpnade konflikterna i världen under de senaste trettio åren – i Mellanöstern, Afrika och Jugoslavien. Läs gärna Antilopernas list.
Carsten Jensen (1952–) Dansk journalist och författare. Skriver en alldeles egen form av resereportage där han, en politiskt och socialt engagerad intellektuell, beundransvärt fördomsfritt försöker förstå de länder han reser i. Läs gärna Jag har sett världen börja.
Gitta Sereny (1921–2012) Österrikisk-brittisk journalist, författare och historiker. Skrev med fokus på människans mörka sidor. Hyllad, men också mycket kontroversiell, eftersom hon försökte förstå i stället för att för-döma de människor hon intresserade sig för. Läs gärna Albert Speer och sanningen och Ohörda rop.
Liao Yiwu (1958–) Kinesisk journalist och musiker. Satt fängslad i fyra år för för sin oppositionella hållning och en dikt om massakern på Himmelska fridens torg. Läs gärna Liktransportören och andra berättelser från Kina.
Elly Jannes (1907–2006) Vi-medarbetaren Jannes tillhör den svenska litterära journalistikens stora. Hon reste tidigit ut i världen och förde in svenska läsare i främmande kulturer – utan att exotisera. Läs gärna Solnedgångens land och Människor i Tanzania.

Du kanske också gillar