Långläsning

Sveriges äldsta bokcirkel

av Alexander Skantze

Dags för årsmöte 117 för Tolfvan, ­Sveriges äldsta bokcirkel. I ­vilken annan stad som helst hade sällskapet varit en omöjlighet. Men ­Karlskrona är inte som andra städer.

Det knackar på dörren.

– Vem är den fräcke som djärves störa ordens capitulums förhandlingar?

Tät, blöt dimma vältrar in över Karlskronas kullerstenar och stora, ödsliga torg. Men ljusen brinner i frimurarlogen, de glänser över vapensköldarna, över parkettgolv och kristallkronor. Gardi-nerna är fördragna. Utifrån kan man
inte se in, kan inte se de elva frackklädda männen som sitter runt ett bord, i den innersta kammaren.

En av dem säger:

– Högst skimrande Storkommendör. Väpnaren Valdemar Skantze har infunnit sig, beredd till sann lydnad och ödmjukhet, för att avlägga sitt riddareprov.

Högst skimrande Storkommendör. Väpnaren Valdemar Skantze har infunnit sig.

– Må han befinnas vaken och redo!

Dörren öppnas, och min bror kommer in, i frack han med. I kväll ska han bli en av männen runt bordet, tas upp i deras mer än hundraåriga tradition. Min pappa sitter redan där, är medlem sedan flera år. Han ler lyckligt. Stämningen i rummet är på en gång formell och fnissigt busig, mittemellan styrelsemöte och hemlig pojkklubb.

Tolfvan, Sveriges antagligen äldsta bokcirkel, har sitt 117:e möte.

I det tidiga 2010-talet är bokcirklar en trend i Sverige, med portaler på nätet och stora uppslag i landets största morgontidning. Sinnebilden är en mindre grupp kvinnor som träffas över ett glas vin, en gång i kvartalet eller månaden, för att prata om en särskilt utvald bok. Det är absolut inte tolv män i frack som högtidligt ses var tolfte månad för att prata om tolv böcker, och som har gjort så i mer än ett sekel.

Hur blev det så här? Hur kom Tolfvan till, hur har den kunnat överleva så länge?



Året är 1896 – en verklig brytningstid. Frackarna är avhängda och Tolfvans medlemmar umgås i gröngräset under mer lättsamma former.

Året är 1896 – en verklig brytningstid. Frackarna är avhängda och Tolfvans medlemmar umgås i gröngräset under mer lättsamma former.


I slutet av 1800-talet
var litteraturen dyrbar, i bokstavlig bemärkelse. När Röda rummet kom ut 1880 kostade den 3 kronor och 50 öre, att jämföra med de 25 öre som en industriarbetare hade i timlön. Även bättre bemedlade gick ofta samman och lät ett inköpt verk gå runt, och 1895 bildade tolv herrar ur Karlskronas borgerliga skikt – apotekare, kamrerer, grosshandlare – en sådan läsecirkel. Tolv böcker skulle köpas in, varje år, och rotera mellan medlemmarna, så att man hade en bok, varje månad; de ville för »en jämförelsevis ringa kostnad få läsa goda arbeten inom den nyare litteraturen«.

Men de ville också något mer. De ville ha ännu en orden.

Karlskrona är udda, jämfört med andra svenska städer, inte byggd på handel och industri utan krig och våld. 1680, på ett par kobbar ute i nyerövrade blekingska skärgården, reste Karl XI upp en väldig marinbas för att behärska den Östersjö som då var ett svenskt innanhav. En enväldets och stormaktstidens ultimata maktsymbol. Så kom 1709, och slaget vid Poltava. De baltiska provinserna gick förlorade, hundra år senare även Finland. Ett stukat Sverige valde en annan väg, blev fredligt och superdemokratiskt.

Men Karlskrona förblir. Dess syfte är borta, men dess storstadspretentioner och barockbyggnader är kvar, dess -tomma kaserner och igenpluggade kanoner. Dess samhällsliv tyngt av militär och traditioner: dess hemliga, -hierarkiska herrsällskap.

– Det här måste vara Sveriges ordenstätaste stad, förklarar Storkommendören, över en whisky, innan riterna börjar. Det sägs att om tre gubbar möts på Ronnebygatan så bildar de en orden. Växjö, som jag kommer från, har inget liknande.

Barockbyggnaderna finns kvar, men Karlskrona, en gång Sveriges tredje största stad, har sin storhetstid bakom sig.

Barockbyggnaderna finns kvar, men Karlskrona, en gång Sveriges tredje största stad, har sin storhetstid bakom sig.

Det är en sida av staden som man inte märker som pojke, när man växer upp med fotboll och moppe och dator, med det moderna samhället. Ett dolt segment, uråldrigt men fortfarande levande: en stängd dörr.

En dörr som oftast inte öppnar sig för kvinnor utan bara för män, vissa utvalda män bland dem som blivit kvar eller kommit tillbaka. Som för Pappa, när jag var liten. Som för Brorsan, nu: efter tio
år i staden är han med i sju–åtta sällskap. (Mammas upplevelse av allt detta har förstås varit annorlunda. Väldigt annorlunda.)

Läs också:  Lennart Hellsing:
»Jag tänker mycket på framtiden«

Det finns de lite bredare sällskapen, som Amaranten och SHT. De företagsinriktade som Rotary och Hantverket, de estetiska som Gillet och Primörklubben. Och så finns de verkligt hemliga och slutna, de riktiga andliga ordnarna, som Odd Fellow och Frimurarna och Coldinu och Druid-Orden …

Många föreningar blir det. Lika bra att skapa en till, en där man får skoja med all högtidlighet. En där alla de hemliga riterna görs om till lek och studentikos parodi; där man läser böcker, och pratar om det man läst.

Det finns två olika foton av de där första tolv bröderna. Ett där de sitter stela och strama i sina frackar, och så ett helt annat, där de ligger utspridda i gröngräset, lättklädda (för sin tid) och glatt skålande. Det högtidliga och det uppsluppna, hela tiden sammanflätade. Ett stillsam liten revolt, helt och hållet inom tillåtna ramar.

Välljudande Ordens Kantor.

Välljudande Ordens Kantor.

2012, i frimurarlogen, är invigningsriten över (detaljerna ska inte avslöjas här, men där ingick knäfall, svärdsdubbning och rikligt med ordvitsar och rim). De tolv männen går över till middags-bordet. Först silltallrik med nubbe och egenskrivna snapsvisor, sedan stek och rödvin och potatiskaka.

Boksamtalet tar vid.

– Anders Edwardsson var fin, i år. Insikterna, alla historiska fakta.

– Ståhlberg också. Porträttet av De Gaulle var härligt.

– Annars tycker jag hon var bra, vad hon nu hette… Vacker men kortfattad. Helt annorlunda än de vi brukar ha.

– Bodil Malmsten, hennes nya? Den läste jag inte, jag gillar inte henne.

Storkommendören och den Högst Kunnige Vice Bibliotekarien har i uppgift att välja de tolv titlarna. Nu skickar de runt en lista där medlemmarna inför 2013 år kan ge feedback på olika namn, en blandning av aktuella deckare och diktsamlingar, romaner och faktaböcker.

– Det här är en av de bästa sakerna med Tolfvan, säger Witzaren. Att få hem böcker som jag aldrig annars hade läst.

De som får flest intresseplus är Assar Lindbeck och Kjell-Olof Feldt, sedan Mikael Niemi och Suzanne Brøgger.

– Fast Qaisar Mahmood, honom såg jag på tv, han var intressant …

Om det övriga umgänget i Tolfvan styrs av riter och traditioner, är själva bokdiskussionen desto mer ostrukturerad. Samtalet styrs inte det minsta, det bryts upp i små grupper. Upplägget underlättar inte heller något djupare meningsutbyte: det är svårt för tolv personer att hålla i gång ett gemensamt resonemang, och det är dessutom 2011 års böcker man förmodas prata om. Vissa böcker är det alltså nästan två år sedan man läst, och den enda titel som väcker någon slags motsättning (i årets runda) är Blommor i Galiléen, av den extremt Israelfientlige debattören Israel Adam Shamir.

– Jag gillar kontroversiella böcker, säger Bibliotekarien, som ligger bakom valet. Jag vill ha debatt.

 

– Jag läste den där Shamirs hemsida först senare, efter att jag släppt igenom boken, säger Storkommendören. Den var ju hemsk.

Årets bokskörd innan utlottningen.

Årets bokskörd innan utlottningen.

Han skakar på huvudet. De andra ler, utan att kommentera vidare: mer debatt än så blir det inte, vad än Bibliotekarien ville. Tonen är hela tiden artigt tillbakalutad, snudd på förströdd, och hela tiden är det någon som avbryter och småleende skålar med någon annan. Den viktigaste diskussionen sker ändå inte här, utan därhemma. »Valkyriorna«, det är så de kallas, i ordensjargongen, allas fruar. Vart sjunde år får de vara med och äta, men det är ändå med dem som flera säger sig ha de djupaste boksamtalen, och det är en öppen hemlighet att de ibland läser böckerna och förklarar för sina män vad de handlar om.

Läs också:  Från Nobelsalen till kåkstaden

I den mer typiska bokcirkeln går medlemmarna till mötet med en läsupplevelse hemifrån, och sedan skapar man en ny, fördjupad mening tillsammans. I Tolfvan sker rörelsen snarast åt andra hållet. Böckerna kommer från den gemensamma, manliga arenan, men fördjupning sker därhemma, i den privata, kvinnliga sfären, och det moment som väcker mest känslor är utlottandet av böckerna som gått runt. (Stormästaren förklarar att han absolut inte vill ha Blommor i Galiléen!)

Bokhistorikern roger chartier har påpekat att läsning och texten är två
olika saker: den förra är undflyende och efemär, den senare fysisk och bestående. På samma sätt kan man ta till sig – konsumera – en bok på olika sätt. Dels själva läsakten, dels det andra, att se en titel och ett omslag, hålla i de hårda pärmarna.

Ett helt 1900-tal har passerat, sedan Tolfvan bildades. Riterna har putsats, antalet böcker och möten per år har skiftat, medlemmarna är inte längre grosshandlare och apotekare i det civila utan primärvårdschefer, hjärtläkare och antikvarier. Men i stort hade de nog ändå känt igen sig, de där första tolv, om de kunnat se in i framtiden, se den här kvällen.

– Det är klart att vi måste förändras, säger Bibliotekarien. Hitta ett sätt att förhålla oss till internet. Men vi vet inte riktigt hur. Ju äldre man blir, desto svårare är det att bli vän med sin dator.

Några diskuterar alltså ny teknik, men ingen diskuterar ny organisation. Böcker går för en spottstyver i dag (i alla bemärkelser), och de tolv männen känner varandra från andra sammanhang.  De skulle utan problem kunna läsa och diskutera böcker på andra, mer effektiva sätt. Vad ger dem själva ordensformen, frackarna och sedvänjorna?

– Man känner flåset i nacken från den långa traditionen, på ett positivt sätt, säger Storkommendören. Det blir ett socialt urval, man umgås med andra med samma bakgrund.

– En skön stämning mellan bröder, säger Omutlige Förste Revisorn. En känsla av att höra ihop.

– Samhället har förändrats så, säger Högst Upplyste Kanslern. Det här speglar det som varit.

Flera återkommer till att det är så litet, så avslappnat. För en utomstående känns kanske tolv man i frack med hemliga riter varken som en liten eller avslappnad grupp, men i Karlskrona har man andra perspektiv. Ordensformen är ett naturligt sätt att umgås, och nästan alla bröderna är med i andra sällskap, mycket större och mer uppstyrda, med fler och mer krävande möten. Då har Tolfvan det bästa av två världar: traditionerna ger en fond och ett djup, samtidigt som det (jämförelsevis) intima formatet får fram en annan lättsamhet.

För precis som bokläsning är mindre vanlig i ordenssammanhang, är den mindre vanligt i manssammanhang överhuvudtaget. Den där arketypiska bokcirkeln har just kvinnliga medlemmar. Litteratursociologen Petra Söderlund konstaterar i sin bok Läsarnas nätverk att »kvinnor läser i större utsträckning än män, i alla åldrar. Kvinnor lånar också böcker på biblioteket i större utsträckning, de köper fler böcker.« Bland kvinnorna läste 43 procent i en bok under en genomsnittlig dag 2001: motsvarande siffra för män var 33 procent, och skillnaderna blir ännu större om man tittar på enbart skönlitteratur.

Det här framställs ofta som ett modernt problem. Larmrapporterna om mäns och pojkar ökande icke-läsande duggar tätt. När jag först hörde om Tolfvan undrade jag om den kanske hade att göra med ett svunnet manligt förhållningssätt till kultur. En sista rest av en tid när könsskillnaderna i läsandet var mindre?

Fast så är det nog inte. Professor Johan Svedjedal skriver i ett mejl att det inte finns någon empiri om manligt och kvinnligt läsande kring förra sekelskiftet. Men det fanns åtminstone »en föreställning i den dåtida bokbranschen att det var kvinnliga bokköpare som bar upp den«. Söderlund är mer rakt på sak, i
sin bok: »En uppgift som står sig genom två århundraden är att skönlitteraturens kärnpublik är kvinnor.«

Läs också:  Svetlana Aleksijevitj: »Nobelpriset är inget jag tänker på«

Det vill säga: Tolfvans medlemmar avvek, även 1895. Inte för att de träffades i frack, utan för att de träffades i frack och pratade prosa och poesi. Några få av deras moderna efterföljare är med i andra bokcirklar, de flesta inte. Men de är ändå här, i kväll, läser ändå uppåt tolv böcker om året. Jag försöker få dem att reflektera över detta, hur det är att vara en läsande man i kontrast till andra män, i kontrast till läsande kvinnor.

De tittar oförstående på mig.

– Jaså, män läser mindre?

– Det är inget jag tänker på …

– Läser har man ju alltid gjort. Det är naturligt.

Nu är huvudrätten aväten, kaffe och avec kommer fram. Desserten utgår, så som seden är i ordenssammanhang, när damerna inte är med: det söta hör ihop med dem, med det kvinnliga. Witzaren reser sig, och berättar sitt traditionsenliga skämt.

– Jag minns inte om jag drog samma vits förra året. Men det gör kanske inte så mycket, för jag tror inte ni minns heller.

Alla skrattar artigt. Därute har dimman tätnat till ett fuktigt vintermörker, den huttrande kalla vind som ständigt gnager Karlskronas öar, och inne i salens ljus och värme har de äldsta medlemmarna börjat nicka till. När jag tidigare frågade dem om de sett någon förändring under de fyrtio år de varit med, någon utveckling, skakade de leende på huvudet.

– Det har varit likadant, hela tiden. Lika trevligt.

Man är medlem för livet, tills man dör (eller flyttar från Karlskrona, det är lite samma sak). Farfar var med, sedan Pappa och nu Brorsan. Det finns fler släktband
i rullorna, bröder och svågrar och svär-söner, en enda stor, tidlös gemenskap.

Nu är det över, för den här gången, för det här året. Alldeles strax ska de tolv männen i frack bryta upp och försvinna ut i dimman och natten, återvända hem till sina Valkyrior. Återvända till var-dagen, till det moderna samhället.

En sista punkt återstår: orationen, den Högst Begåvade Oratorns föredrag. I år handlar det om Fröding, om hur han finns kvar även i nutiden, med Mando Diao-inspelningar och annat. En sammanfattande genomgång av hans verk men framför allt hans liv. Borgarsonen som förslösade allt, som sökte sig bort från det ordnade och etablerade.

– Ja, här beter de sig, kan man säga …

Det klassiska nakenfotot från Sandhamn visas upp, med honom och Heidenstam och Engström. Det är taget 1896, samtidigt som Tolfvan bildas, som de första tolv festar i gröngräset. En mildare variant av konstnärssjälarnas skutt
i klövern, ett snällare uppror. Det förra sekelskiftet var ju en långt mycket skar-pare brytnings-tid än vår. Pressen från arv och traditioner var mördande tung, och man längtade bort och ut, till vild, odefinierbar frihet. Slängde av fracken ett kort ögonblick, på det ena eller andra sättet, rusade ut i skogen.

I början av det tredje årtusendet är det precis tvärtom. Friheten är vår, vi kan välja vad vi vill jobba med, var vi vill leva och vad vi vill vara (åtminstone om vi är män och medelklass). Tolfvan kan ses som något karlskronitiskt, men möjligen också som något mer generellt, något som handlar om vår tid. Om ett samhälle där vi har så mycket frihet och modernitet att vi ibland måste fly ifrån den, fly tillbaka till traditionerna och fracken.

Eftersom det möjligen är samma rörelse, i grunden. Att glömma sig själv, att knacka på en stängd dörr och hoppas att den öppnas.

Att gå in i litteraturen.

Reportaget publicerades i nummer 1/2013

Stormästaren väljer: Tolfvans ­favorit­författare
♦ Anders Paulrud »Karlskronason. Hans böcker har varit omtyckta, framför allt den ­första, Ett ­ögonblicks verk
♦ Mario Vargas Llosa Den stygga flickans rackartyg.
♦ Åsa Lindeborg »Mig äger ingen sträckläste jag, ­personligen.«
♦ Torgny Lindgren Norrlands Akvavit.
♦ P O Enquist »Uppskattas oftast, själv väljer jag nog Lewis resa
♦ Jonas Jonasson »Hundra­åringen som klev ut genom ­fönstret och försvann, där var vi faktiskt före bokklubbarna.«

Du kanske också gillar