Redaktionen väljer

Rebellen som kom in från kylan

av Jonas Eklöf

Han väckte heta känslor med sin ilskna attack på en feg och  ängslig kulturvärld. Men ett Augustpris och flera försäljningssuccéer senare har Carl-Johan Vallgren slutit fred med svenskarna. I sin nya roman Havsmannen återvänder han till barndomen och Falkenbergs »discooffer« och »obsklassare«.
Av Annina Rabe

Det kan vara vanskligt att vara alltför färgstark om man är författare. Risken finns att folk skaffar sig förutfattade meningar om en. Till exempel om man skriver brett upplagda romaner med stora anspråk. Om man dessutom råkar ha självförtroende nog att säga att man tycker att dessa romaner är rätt bra. Lägg därtill om man har en framgångsrik parallell musikkarriär som soloartist och låtskrivare och en stor förkärlek för skitsnygga kostymer i bjärta färger. Då är det nästan oundvikligt att man väcker känslor hos folk. Positiva och negativa, men mycket sällan ljumma.

I Carl-Johan Vallgrens fall (jo, för det är ju honom det handlar om) har det närmast uppstått ett slags kultstatus kring hans person. En del av den har med en femton år gammal bok att göra: För herr Bachmanns broschyr. Det är en svavelosande, koncentrerad och fruktansvärt rolig attack på Sverige och den svenska kultur- och mediavärlden, skriven i upprymt vredesmod av en Vallgren som satt i sin dåvarande hemstad Berlin och var besviken över dåliga recensioner han fått för sin senaste roman, Dokument rörande spelaren Rubashov.

Eftersom det finns få saker den svenska kultur- och mediavärlden älskar så mycket som att få stryk, har fixeringen vid För herr Bachmanns broschyr aldrig riktigt upphört. Fortfarande byggs intervjuer upp kring denna bok, som Carl-Johan Vallgren själv börjar bli rejält trött på att prata om. Han ser lite avfärdande ut och gör klart redan från början att han gärna slipper frågor om den.

– Om jag bläddrar i den i dag kan jag känna att mycket i den känns oerhört daterat. Det där som huvudpersonen retar upp sig på känns ju för övrigt som en mild västanfläkt jämfört med hur det är i dag, säger han, inte utan en viss uppgivenhet.

– Det börjar helt enkelt bli tjatigt. Det är en fjorton år gammal bok som jag har lämnat bakom mig och redan svarat på alltför många frågor om.

Varför tror du att du fortfarande får så många frågor om den?

– I all ödmjukhet: möjligen för att den fortfarande är relevant, för att den fortsätter att sticka hål på vår självbild. Eller också bara beroende på att landet har behov av upproriska författare. Men det är inte så jag ser på mig själv, jag är författare bara, och jag skriver om det som roar och intresserar mig utan några särskilda baktankar.

Det må vara fjorton år sedan, men bilden av Vallgren som Sverigehatare lever envist kvar. Parat med en viss mytbildning om det hårda liv han ska ha levt under åren han bodde i Berlin, med mycket rumlande och missbruk. I dag är dock det enda han missbrukar litteratur. Men det missbruket är å andra sidan tungt. Han funderar lite på att starta en stödgrupp för Anonyma Grafomaner, säger han.

– Jag är ju knappast ensam om det här, stora delar av kåren består av människor på vild flykt från sig själva in i grafomanin. Men man kan inte leva så i längden. Skrivandet är en form av verklighetsflykt som kan vara förödande för privatlivet.

Men det är ett missbruk han håller på att övervinna, för numera är han inte »bara« författare. Carl-Johan Vallgren år 2012 är gift trebarnsfar (det tredje, en pojke, föds mellan våra två intervjutillfällen). Han är bosatt i Stockholm, en stad han aldrig trodde han skulle bo i. Vi ses i i hans minimala arbetslokal, där inte mycket mer ryms än ett skrivbord, några bokhyllor och ett piano. Han bor inte långt härifrån, och tar sig gärna till kontoret på sin nya sparkcykel.

– Jag skrämmer slag på Tranebergsborna, säger han glatt.

Carl-Johan Vallgren är en av våra mest lästa och älskade samtidsförfattare, med tio böcker i bagaget. Sitt stora publika genombrott fick han med Den vidunderliga kärlekens historia, som vann Augustpriset 2002. Romanen sålde i 400 000 exemplar och översattes till en mängd språk. Sedan dröjde det ända till 2009 innan nästa roman, Kunzelmann & Kunzelmann kom ut. Den nya romanen Havsmannen kommer i dagarna.

– Den långa skrivpausen handlade om att jag hade skrivit varje dag, oavbrutet, från det att jag var tjugo år gammal. Jag hade varit en »homo skribensis« i sjutton år och kände att jag måste ta en paus. Det var inte lätt. Jag var som en missbrukare med abstinens, men jag skrev faktiskt inte en rad på två år. I stället spelade jag in två album, turnerade, tänkte, levde.

Många författare vittnar om skrivkramp och att orden pressas fram under stora våndor. Med Carl-Johan Vallgren verkar det vara precis tvärtom. Han beskriver sitt skrivande som ett närmast outsinligt flöde som är svårt att stoppa.

– Ja, det pågår hela tiden. Det är som om en radio stod på inne i huvudet och levererade stories oavbrutet.

Den senaste tryckta storyn som levererats från Carl-Johan Vallgrens radioapparat i huvudet kommer att förvåna många av hans tidigare läsare. Havsmannen är en bok som i tonläget skiljer sig diametralt från de föregående böckerna. Vi flyttas tillbaka till tidigt åttiotal i Falkenberg, där vi möter syskonen Nella och Robert. De är olycksbarn på många sätt: fattiga, utsatta och offer för fruktansvärd mobbning. De är fullständigt ofria och utlämnade åt andras nycker, framför allt den omänsklige mobbaren Gerard och hans gäng. Tills något händer som ändrar berättelsens riktning. Något dyker upp från havet som tar på sig all barnens smärta, men som på ett paradoxalt sätt också representerar något slags hopp.

Havsmannen är en mörk berättelse med många grymma inslag, men det är också en historia om en syskonkärlek som är så stark att man är beredd att gå i döden för varann.

– Fröet till den såddes en dag när jag och min fru badade våra barn, som då var fem och två år. Min son fick schampo i ögonen och det sved så han började gråta. Han blev rädd och min fru blev också rädd och duschade honom i ansiktet för att få bort schampot. Men min dotter missuppfattade situationen och fick för sig att deras mamma försökte göra honom illa med flit. Hon flög upp ur badkaret och försökte klösa sin mamma i ansiktet. Hon blev en tigrinna som skulle försvara sin bror till varje pris och med livet som insats, berättar Carl-Johan Vallgren.

– Det var ett starkt ögonblick, det blev så tydligt att blod är tjockare än vatten. Då började jag tänka på att skriva något om syskonkärlek, om ett äldre syskon som är beredd att offra allt för det yngre syskonets skull.

Carl-Johan Vallgren berättar att boken gick ovanligt lätt att skriva. Den svåra utmaningen var att få bokens femtonåriga huvudperson trovärdig för en vuxen läsare. Havsmannen är ju ingen ungdomsroman utan en bok för vuxna, och då gällde det att göra henne tillräckligt intressant och verbal för att det skulle tilltala en vuxen läsare, samtidigt som hon inte fick vara för verbal för då skulle man inte tro på henne. Det handlade mycket om att hitta rätt ton.

– Språkligt var det som att öppna en sluss: jag mindes plötsligt väldigt mycket av hur man uttryckte sig på den tiden. Ord som »strul«, »discooffer« eller »obsklassare«. Just obsklassen spelar en viss roll i den här romanen, det där förfärliga kategoriserandet av människor. En del blev stigmatiserade för livet av att behöva gå i obs-klass, fast deras problem kanske bara var att de var dyslektiker och behövde läshjälp. Jag förstår inte hur det kunde få fortgå så länge, ända in på åttiotalet.

Men det var inte bara språkligt som romanen innebar ett återbesök i barndomen. Havsmannen utspelar sig i Skogstorp, den by nära Falkenberg där Carl-Johan Vallgren själv växt upp. Falkenberg med omnejd dyker ofta upp i hans romaner, men det har inte tidigare haft en sådan viktig roll som här.

– Allting bara vällde fram. Jag tittade i gamla skolkataloger, hittade gamla foton och blandband – jag var mitt eget researcharkiv. Jag gjorde en minnesresa till min egen uppväxt och återkallade stämningarna. Jag mindes dofterna och allting. Ödehusen som låg tio meter från havet som ingen var intresserad av att köpa eller renovera, det kan man inte fatta i dag. Och så havet förstås – gåtfullheten med havet och hur det har präglat mig. Det finns jäkligt märkliga saker där, säger Carl-Johan och tänker tillbaka.

– Jag minns en gång när jag var ute med min pappa och vi såg en strandad grindval. Den var jättestor. Jag var kanske sju eller åtta år. Det märkligaste är att min pappa inte minns någonting i dag av den där händelsen, och det har gjort mig osäker: hände det på riktigt, eller har jag inbillat mig det? Men så är det med havet – it fucks your mind.

Du kommer tillbaka till Falkenberg i flera av dina böcker. Varför är Falkenberg så speciellt?

– Det är inget särskilt med själva staden Falkenberg, det är speciellt för att det var min uppväxtstad. Där formades det hos mig som aldrig går att förändra. Mycket annat som man lär sig i livet kan man förändra, men det man upplever och känner som barn är ett bagage som man bär med sig resten av livet, det går inte att göra sig av med. Det är därför jag återvänder till Falkenberg i mina böcker, för att förstå någonting.

Carl-Johan Vallgrens egen uppväxt var dock betydligt tryggare än de två utsatta barnen i Havsmannen. Hans mamma var dagmamma som sedan utbildade sig till förskollärare, pappan drev en liten fabrik.

Fanns det böcker hemma hos er?

– Ja, det gjorde det. Jag minns den tiden när bokrean fortfarande betydde något, då brukade hela familjen åka till bokhandeln i Falkenberg och handla böcker. Min pappa var inte en litterär människa, men han lyckades ändå plocka upp Hamsun, Strindberg och Selma Lagerlöf jämsmed de allra värsta Desmond Bagley-böckerna. Han var allätare. Och så hängde jag mycket på biblioteket, det var viktigt.

Hur var du när du var liten?

– Jag var en inåtvänd, rätt drömmande, ganska sorgsen pojke, som kände att han egentligen inte hörde hemma någonstans. Så det är nog ett slags psykologisk konstitution som förklarar mycket om hur jag är som vuxen. Mina flyktbeteenden in i litteraturen och musiken. Och min rastlöshet, känslan av att aldrig höra hemma någonstans. Och att vara den eviga lantisen i alla storstäder jag har bott, Köpenhamn, Madrid och Berlin och Stockholm …

I familjen fanns också en historia av splittring och rotlöshet. Carl-Johans mamma kom till Sverige som krigsbarn från Finland vid två och ett halvt års ålder. När kriget tog slut blev hon kvar i Sverige. Hon kunde inte finska, så hon hade inget att återvända till i Finland. Kanske var det mammans historia som bidrog till den slumpens filosofi som Carl-Johan Vallgren ständigt återkommer till, både när man pratar med honom och i sina böcker.

– Jag tänker ofta på hur mycket i livet som handlar om slump. Jag tror att det finns väldigt lite frihet i en människas liv. Mycket mindre än vi vill erkänna. Det är i princip två saker som styr våra val. Det är dels de stora historiska skeendena, det har ju jag erfarenhet av som andra generationens flykting. Och så är det slumpen. Det är de sakerna som avgör om man över huvud taget blir född, säger han eftertänksamt.

– Jag är inte alls säker på att jag hade blivit författare om inte min första bok hade blivit antagen av förlaget. Så där är det hela tiden. Man träffar plötsligt någon man blir kär i och så ändrar det hela riktningen på livet. Jag trodde aldrig jag skulle bo i Stockholm, det fanns inte i min världsbild. Och helt plötsligt, bang, så sitter jag här med tre barn. Det var inte för att »ödet« ville det utan för att det slumpade sig så. Det låter krasst, men så är livet. Och ändå gäller det att försöka utvinna något slags poesi och skönhet ur historien och slumpen.

Utanför fönstret i Carl-Johans arbetslokal skiner den bleka vårsolen försiktigt och en enveten koltrast påminner om att det snart är vår. Annars är här väldigt tyst. Den lilla före detta butikslokalen ger en rätt bra bild av hur ensamt författar-yrket är: här får verkligen inga andra människor plats, mer än för tillfälliga besök.

Att han nu bor i Stockholm är nödvändigt av familjeskäl, men Carl-Johan Vallgren gör ingen hemlighet av att han gärna skulle ha bott kvar i sin förra hemstad, Berlin. Där bodde han i ett tiotal år och staden formade honom på många sätt, både som författare och människa.

– Jag flyttade till Östberlin sommaren 1993 med min dåvarande fru. Då kändes det lite som om vi var pionjärer, det var inga andra skandinaver som bodde där, och knappt några västtyskar. Det fanns inga telefoner i lägenheterna, man fick gå ut och ringa i telefonkiosker. Det var som om tiden hade stått still sedan 1947, säger Carl-Johan.

– Jag gick ofta på bakgårdssafaris, för det var då man verkligen såg det förflutna i Berlin. Man kunde se hur allt var perforerat av granatskärvor och kulsprutor.

I Berlin, i och med tillkomsten av Dokument rörande spelaren Rubashov, hittade han sin rätta författarjag.

– Att komma till Berlin förändrade mig helt. Det var där jag förlöstes som epiker och började skriva »större« berättelser med bredare anslag. Innan dess var jag fast i mindre format, men nu började jag skriva en ockult berättelse om en odödlig spelare och om Europas utveckling under hundra år. Det var ju storhetsvansinne egentligen, jag trodde inte att jag hade förmågan att skriva sådana romaner! Men det blev avgörande för mig och efter det blev allting mycket lättare. För självförtroendet betydde det allt. Jag står i evig tacksamhetsskuld till staden Berlin och mina upplevelser där.

Var det svårt att flytta därifrån?

– Ja, det var det, och det är fortfarande svårt. Jag längtar fruktansvärt mycket tillbaka till Berlin. Fram tills för bara några år sedan såg jag det fortfarande som mitt hem, det kändes väldigt starkt att det var Berlin och inte här. Men nu har jag tre barn här i Sverige så jag får väl sakta förlika mig med att det här är mitt hem.

Carl-Johan Vallgren är en storyteller, betonar han. Oavsett om han skriver en roman eller spelar in ett album är det en historia han vill berätta. Den må ha självbiografiska inslag, men den är alltid i grunden fiktiv. Den rådande trenden med själv-biografisk litteratur är han personligen inte så intresserad av.

– Den är bra på ett sätt, för fiktionen måste verkligen skärpa sig nu för att överträffa livet! Men den där realitygrejen finns ju överallt. Inga hemligheter ska få finnas kvar, inget är privat. »Kom och kolla bajsränderna i mina kalsonger!« Ska man skriva den sortens böcker får man plocka bort en del spärrar, säga till sig själv att man skiter i om folk blir förbannade eller sårade. Visst, man kan ju säga att »konsten går före allt«, men jag är inte så säker på det längre. Jag kanske tyckte det för femton år sedan, men nu tycker jag att livet är viktigare än konsten.

Skriver du dagbok?

– Ja, det gör jag i perioder och herregud, det som de innehåller skulle kunna bli krigsrubriker i kvällspressen i ett år framåt!

Nu blir man ju väldigt nyfiken.

– Eller hur? Men dagböckerna är bara för mig själv. För mig har skrivandet blivit ett sätt att tänka, både rationellt och känslomässigt. Jag klarar mig inte riktigt utan det. Jag känner mig som en ganska ointelligent människa när jag inte skriver. Frånvarande och ointelligent. 

 

 

Du kanske också gillar