Perspektiv

»Vi är besatta av god litteratur«

av Per Wästberg

Hur ser ett år ut i Svenska Akademien? Vi ställde frågan till Per Wästberg på stol nr 12. Han återkom med en vindlande årskrönika om långa listor, läckor och låsta skåp. Och om en kvinna från Belarus som borrat sig in i hans hjärta. Illustration: Stina Wirsén

svetlana3

Vi är fem i Nobelkommittén. Horace Engdahl, Kjell Espmark och Anders Olsson är både författare och litteraturprofessorer. Kristina Lugn och jag är författare. Adjungerade, utan plikt att skriva utlåtanden, är Katarina Frostenson samt Sara Danius som ständig sekreterare. Vi har olika smak men har det gemensamt att vi sedan tidig ungdom varit flitiga läsare. Ja, vi är besatta av god litteratur, vi tröttnar aldrig.

Fem gånger om året möts vi formellt, med lakoniskt protokoll, under den tunga kristallkronan i det vackra sessionsrummet. Då lämnar vi mobiltelefonerna utanför och drar för gardinerna mot spanare och vadhållare på Stortorget.

Men för att börja från början: I februari studerar vi omkring 220 nomineringar från hela världen, även från tidigare pristagare. Vi gör en lista och lägger till våra egna favoriter ifall de saknas. Ur denna mängd vaskar vi fram en expektanslista på 25 namn. I april presenterar jag dem för hela Akademien. Bland dessa väljer vi sedan fem utan att markera någon rangordning. Vi ber Akademien om godkänt. Men det händer emellanåt att man vill byta en författare mot en annan och då gäller majoritetsröst.

De fem utvaldas samlade verk införskaffas och förvaras i låsta skåp. Dit har bara två anställda nyckeln. Böckerna har diskret köpts in i många exemplar för att räcka till alla ledamöter, med hjälp av någon ovetande bulvan eller någon av oss i föga misstänksamma boklådor ute i landet eller utomlands.

  

Sommaren går åt till att läsa och läsa och, för oss fem, med att skriva en liten essä om var och en av de fem. Det gör vi oberoende av varandra, utan samråd. Böckerna förses emellanåt med falska omslag av Agatha Christie, av Stieg eller Stig Larsson eller av någon som media falskeligen har tippat som favorit.

 Vi befann oss denna sommar på skilda håll: Horace läste och skrev i Hvita villan, ett sommarhus från 1870 som Akademien förfogar över, Kjell satt i uråldriga Petsarve på Gotland, Anders vid sjön Sommen, Kristina vid en gränd i Gamla stan, jag själv under ett vasstak någon kilometer norr om Ales stenar på skånska sydkusten.

Vi var alltför lättsinniga då vi kallade Harold Pinter för HP-såsen.

Våra sammanlagt 25 utlåtanden hamnar i mitten av september på Akademiens bord. Vi lämnar in dem på papper för kopiering. Inget i ärendet får nämnas eller diskuteras per e-post. Våra kandidater har fått svenska förnamn. Senast öppnade jag en Vem är det och pekade på måfå. Då blev en manlig aspirant »Ingeborg«, medan hon som fick årets pris kom att heta »Bertil«. Vi var alltför lättsinniga då vi kallade Harold Pinter för »HP-såsen«.

Vi garderar oss alltså mot läckor som var vanliga förr. Lars Forssell och Knut Ahnlund står på de lösmyntas lista. Särskilt notorisk var Artur Lundkvist, vilket jag som DN:s kulturchef på 1970- och 1980-talen var tacksam för. Då valet gick honom emot blev han än mer meddelsam: Seifert, Canetti. Skandalen var Saul Bellow 1976, sista året då de stora redaktionerna mot tysthetslöfte fick veta två dagar innan. Just den tisdagen läckte Bengt Öste namnet i tv. Av en slump hade jag just återvänt från USA där jag intervjuat Arthur Miller, Isaac Singer, Kurt Vonnegut – och Bellow som jag tillbragt ett par dagar med. Jag hade också skrivit en helsidesrecension på hans roman Humboldts gåva. I journalistiskt nit beslöt DN att publicera dessa fynd på onsdagens första sida. Lars Gyllenstens tillkännagivande på torsdagen blev det mest avslagna i prisets historia. Jag vet inte om han någonsin förlät mig.

Våra utlåtanden – resultat av några tusen sidors läsning – blir offentliga efter 50 år. Det kan verka väl tilltaget, men i min ålder minns jag mycket väl vilka som fick priset då – till exempel Pasternak – så jag bemödar mig om att yttra mig omsorgsfullt så att inte barnbarnen ska skämmas, ifall de mot förmodan skulle bry sig om saken.

Första torsdagen efter mitten av september möts Akademien enligt statuterna och lyssnar på oss fem i kommittén. Våra värderingar är då okända också oss emellan. Sedan får de andra ta med sig våra utlåtanden för en veckas begrundan. Följande torsdag är det så övriga ledamöters tur att argumentera. Då höjs temperaturen avsevärt, åsikterna går ofta vitt isär och ibland tycks utgången oviss.

Replikerna kan vara vassa, upprörda och avfärdande, men de hotar inte vänskapen och viljan att lyssna. Och då är det svalkande med den höviska titulatur av Herr och Fru som Gustaf III* anbefallde för att visa att kring Akademiens bord är alla jämställda, riksråd och biskopar med vanliga skrivare. Den dag vi är eniga om allt är Akademien död.

Ett år kan det tidigt stå klart vem som ska segra, andra gånger tycks de fem vara tämligen likvärdiga hur olika de än är sinsemellan. Här tas inga hastiga beslut, men småningom utkristalliseras om inte en total samstämmighet – sådan är sällsynt – men en ömsesidig respekt och förståelse.

Förslag och tips utifrån strömmar in – oavsett vad som i statuterna står om dem som är berättigade till att nominera. Men jag frågar gärna med pokeransikte vänner och bekanta om deras favoriter.

Varje författare måste dock ha stått minst två år på listan för att komma ifråga. Vi måste få tid att fördjupa oss. Han eller hon kan åka ut till förmån för någon annan som dykt upp över den globala bokhorisonten men kan också inträda i skaran på nytt om ett viktigt verk senare har publicerats – såsom fallet var med Mario Vargas Llosa.

Vi läser vida omkring, far som flyttfåglar över den litterära världskartan, kontaktar edsvurna experter för kritiska bedömningar och översättningar från obekanta språk: swahili, georgiska, hindu … Vi behärskar tolv språk i Akademien. Det räcker inte. Men till exempel från arabiska finns rikligt med översatta verk på
franska.

Vi ser oss om efter mästerverk i andra genrer än romanens, dramatikens, poesins. Nobels testamente öppnar för all slags litteratur: historia, filosofi, essäer, barnböcker. Inte lätt – men vi ger inte upp. Årets pristagare är ett förnämligt exempel på en unik genreblandning, helt hennes egen.

Har vi med valet av Svetlana Aleksijevitj betonat Alfred Nobels önskan om dem som gjort mänskligheten den största nytta? Det kan se så ut – och det gäller även Aleksandr Solzjenitsyn, Nadine Gordimer, Doris Lessing, Orhan Pamuk. Men det förblir den konstnärliga gestaltningen som är avgörande. Och de som inte snuddar vid en predikan – Szymborska, Modiano – är lika starka i kretsen.

svetlana1

Vi avstår självklart från taktiska beräkningar: vilken verkan i världen får valet, varför inte ännu en kvinna, varför inte en indones, en bolivian, en armenier? Frågorna haglar. Tystlåtenheten är vårt paraply. Vi gör nog vad vi kan, långt mindre upptagna av dagens meny i kulturvärlden än medierna tycks tro.

Det har funnits Nobelpris som inte bara i en bakåtblick ter sig förkastliga, till exempel Michail Sjolochovs, han som på 1950-talet skrev: »Där kapitalismen regerar finns ingen sol alls och ingen glädje heller. Tacka vet jag Sovjetlandet med dess Sol-Stalin vars strålar aldrig skyms av moln.«

Och flera stora diktare har aldrig belönats, det får vi jämt höra, men ofta gäller det dem som aldrig kom att nomineras utifrån eller nå annat än postum berömmelse: Proust, Joyce, Virginia Woolf. Och naturligtvis Tolstoj, Ibsen, Strindberg – i prisets första decennium då den diktatoriske Carl David af Wirsén uteslöt alla som fronderade mot hans och flertalet ledamöters goda smak.

»Världens Litterära Högvinst«, säger Imre Kertész i en nyutkommen bok. Det vet vi ju. Ändå tror jag inte vi tänker mycket på det under våra samtal, bläddranden och analyser. Arbetsmässigt är det en smula som att bedöma insända bidrag till en romanpristävlan. Vi måste lita på vårt omdöme och inget annat sedan väl alla nomineringar flutit in. Och vi är tålmodiga, besinnande. Vi hoppar inte upp och ner i tidvattensvågorna.

Vi har inget emot att förvåna med val som vi vanligen förberett i flera år. Förra höstens Patrick Modiano var nog den största överraskningen på länge. Och i min läsning en av de finaste. Årets pristagare var å andra sidan tippad sedan länge – såsom tidigare Tomas Tranströmer.

Vi fascineras av romaner och noveller med svårförglömliga gestalter och skeenden, av poesi som uttrycker vad vi kanske aldrig mött, av dramer som ställer konventioner på huvudet, av essäer som på ett konstnärligt språk nalkas väsentliga spörsmål i historien och nuet, av dem som blottar den obehagliga sanningen om sig själva (Beckett, Jelinek). Vi söker en egenart, en personlig röst som får oss att haja till och lyssna. De finns som är fulländade i sin begränsning, medan andra åstadkommer minnesvärda katastrofer. Behärskning här, vågspel där – i en gigantisk och svåröverskådlig speglarnas sal.

Torsdagen den 17 september var alla närvarande utom Gunnel Vallquist, 97, som hörde av sig per telefon, och Torgny Lindgren. Följande torsdag hindrade tågförsening från Bokmässan i Göteborg ett par ledamöter att komma. Torsdagen den 1 oktober infann sig Torgny Lindgren, avmagrad efter en svår operation, och då talade också Sara Danius, Peter Englund och Klas Östergren.

Därefter skred vi till provröstning och lade vikta lappar i en urna av tenn, beryktad för att där en gång låg ett tidigare års röster kvar – som det påstås. Kanslern, som sitter vid direktörens sida och mitt emot ständiga sekreteraren – allt enligt Gustaf III:s ordning och terminologi – räknade rösterna, även de insända. Så var saken klar och bäva och jubla månde världen, medan vi – efter att ha snickrat ihop en motivering vid sittande bord – såg fram mot ett mindre disciplinerat umgänge i Bellmansrummen på Den Gyldene Freden.

Formellt röstade vi den 8 oktober, omkring klockan tolv, men då förutsattes ingen sabotera provröstningen – såsom lär ha skett en gång då en ändrad röst från Eyvind Johnson besparade Karen Blixen ett välförtjänt pris. Sedan ajournerades vår sammankomst och Sara Danius försvann för att via ett par kanaler leta sig fram till Svetlana Aleksijevitj i Minsk.

Svetlana bemästrar inga främmande språk utan hade ropat »Fantastic« och senare uttryckt sin glädje inför ryskspråkiga intervjuare. (Läsarna av denna tidning minns säkert Peter Fröberg Idlings föredömliga intervju på Svetlanas hemmaplan.)

Minuterna därefter, i en belägrad Börssal, med kamerastativ lutade mot Sergels Gustaf III, avslöjade Sara Danius, distinkt och samlad, årets namn till ett jubel som bara kan liknas vid det som mötte Tomas Tranströmer.

Tidigare namn som Herta Müller, Mo Yan och Patrick Modiano blottade en blamant okunnighet hos många av världens kulturredaktioner. Svetlana var mer känd, särskilt ute i Europa, mindre så i den anglosaxiska världen. Men i USA ondgjorde man sig över vad man felaktigt såg som Svenska Akademiens Amerikahat.

J M Coetzee åt med oss ledamöter en utsökt sammanställd veganmiddag som fick Sten Rudholm att avsvärja sig grönsaker för resten av livet.

Det är alltid lika ovisst och dramatiskt hur man, helst i sista minuten, ska få kontakt med pristagaren. Modiano fick veta det först efter tillkännagivandet då han promenerade i Luxembourgträdgården. J M Coetzee väcktes fem på morgonen, Chicagotid, och skrek i äkta förfäran »Nej, nej, nej« – men hämtade sig längre fram och åt med oss ledamöter en utsökt sammanställd veganmiddag som fick Sten Rudholm att avsvärja sig grönsaker för resten av livet. V S Naipaul lät sin kraftfulla hustru svara: »Sir Vidia får inte störas, han skriver.« Enligt Horace stod han och flämtade intill och grep efter en konstpaus luren. Günter Grass infångades på väg till tandläkaren och fick då tid att i behandlingsstolen tänka ut vad han skulle säga till pressen. Elfriede Jelinek svarade på en gång att
hon led av social fobi, kunde därför inte komma till Stockholm, men någon fick gärna överlämna checken vid en pizza hos hennes lokala kurdbagare. Hennes föreläsning spelades in och två ledamöter samt en ambassadör förförde henne till en storslagen måltid på Wiens bästa krog. Mario Vargas Llosa jublade oförställt och hade trott han var bortglömd. Doris Lessing satt på trappan till sitt hus i London och markerade att priset kom för sent – och det hade hon rätt i.

Birgitta Trotzig påminde om Svetlana Aleksijevitj varje år fram till sin död. Vittneslitteraturen har på senare år växt till en allt viktigare dokumentär genre med konstnärliga anspråk. Svetlana – vars böcker äntligen finns i ocensurerade utgåvor, dessutom mycket fint översatta – vittnar om system som fängslade och trollband, sedan lossnade i fogarna och nu på nytt tycks sluta sig kring människorna.

Hon har sagt att hon skriver om själens mysterier; hon är själens historiker som hittar sitt ansikte i andras och tvärt om. Entydiga förklaringar och allmänna slutsatser avskyr hon. Med sin intuition och empati öppnar hon de innersta, förträngda känslorna hos historiens statister, de förbisedda. Där finner hon svek och död, kärlek och drömmar och en oväntad solidaritet.

Kärleken och döden är hennes stora tema; mellan dem pågår hennes oavslutade upptäcktsresa – inte bland makthavarna utan bland de anonyma människorna. Genom minnet som är okränkbart, genom berättelsen bevarar en människa konturen av sin egen existens.

Hon är ett lyssnandets geni som tålmodigt förtätat tusentals röster vilkas ord här skrivs ned för första och enda gången. Som ingen annan borrar sig Svetlana in i ens hjärta och fångar det outsägliga som utan henne sannolikt aldrig skulle ha kommit i dagen.

Hon har sprängt muren mellan reportage och skönlitteratur. I Nobelsammanhang är hon utan medtävlare i sin art, ojämförlig i sin insats för historien, för sanningen, för mänskligheten.

Du kanske också gillar