Klassikern

Hycklarnas triumf

av Yukiko Duke

Yukiko Duke återvänder till 1944, det brittiska imperiet är i upplösning och Evelyn Waugh är djupt deprimerad. På ett hotellrum i Devon börjar han på en historia om sin tid som lycklig Oxfordstudent. Illustration: Pia Koskela

I januari 1944 lämnar den 41-årige kaptenen Evelyn Waugh in en ansökan om längre tjänstledighet från armén. Som anledning anger han att han har en roman i huvudet som han måste skriva. »Den kommer att ta ungefär tre månader att fram-ställa«, förklarar han. Det är en vit lögn, den pedantiske författaren skriver alltid sina romaner på exakt sex veckor. Men Evelyn känner att han måste bort från exercisfältet i Windsor en längre tid; han är djupt deprimerad. Han, som i hela sitt liv har vurmat för det brittiska imperiet och ett samhälle byggt på en strikt klassindelning, ser världs-ordningen rasa runt omkring sig. Imperiet är i upplösning och i armén är det helt andra ledaregenskaper än adlig börd som räknas. Själv har han längtat efter att få utmärka sig i strid utomlands, men alla operationer han deltar i går om intet.

Egentligen är Evelyns idé att ansöka om tjänstledighet absurd. Andra världskriget har just gått in i ett avgörande skede: brittiska och amerikanska styrkor har tagit sig in bakom den tyska linjen i Anzio, landstigningen i Normandie för-bereds som bäst. Den brittiska armén behöver alla män den kan få, ingen normal människa skulle tordas ansöka om tjänstledighet. Men det gör Evelyn – och får den genast beviljad. Militärledningen i Windsor är närmast lättad över att bli av med honom; under sina år i armén har författaren hunnit göra sig hjärtligt avskydd. Hans underordnade hatar honom för hans arrogans och gemena elakheter, hans överordnade ser honom som en otrevlig, inställsam fjant som bara ställer till problem.

Så fort tjänstledigheten är beviljad, reser Evelyn till sitt favorit-hotell i Devon. Tanken att han kan åka hem till Gloucestershire och sin hustru Laura och de fyra barnen, varav ett är nyfött, föresvävar honom inte ens. Han älskar visserligen sin fru, men hatar det krävande familjelivet och alla vardagliga, monotona plikter.

Waugh»Jag tror att jag ska börja skriva en bok, för mitt eget nöje, antagligen inte för publicering – om ett sorts modernt Arkadien«, hade han förklarat för Laura redan fyra år tidigare. Detta paradis, detta Arkadien, var ungdomens Oxford. Det var vid det gamla, prestigefyllda lärdomssätet som Evelyn ansåg sig ha spenderat sina allra bästa år i livet.

Evelyn Waugh anlände till Hertford College i januari 1922. Det dröjde inte länge förrän den beläste, slagfärdige och upptågsälskande nykomlingen hade blivit något av en profil i Oxford. Här kände han sig för första gången förstådd och uppskattad på allvar. Under hela barndomen hade han kämpat för att få omgivningens uppmärksamhet, men nu fann han sig plötsligt vara centralpunkt i ett antal olika sällskap.

Evelyn föddes som andra barn till den kände litteraturkritikern och förlagsmannen Arthur Waugh och hans hustru Catherine. Storebror Alec var föräldrarnas favorit, vilket de inte hymlade med. Han var stilig, hade gott läshuvud, var duktig i idrott och debuterade tidigt som författare. Föräldrarnas favorisering skapade en spänning mellan bröderna som kom att vara hela livet. Evelyn kämpade med ett monumentalt mindervärdeskomplex och försökte ständigt bräcka sin storebror. Det var Evelyn som gjorde de värsta pojkstrecken, råkade i flest slagsmål och levererade de kvickaste skämten. I skolan blev han ökänd som en grym mobbare. Den spenslige och blyge skolkamraten Cecil Beaton, senare känd fotograf och inrednings-designer, var ett av hans favorit-offer. När de två möttes som vuxna, valde Beaton alltid att lämna rummet.

Det var först i Oxford, på betryggande avstånd från familjen, som Evelyn kunde lugna ner sig och skaffa ett helt nytt liv. Han blev snart medlem i en konstnärlig kamratkrets som kallade sig the Hippocrites, »Hycklarna«. Det var en grupp överklassungdomar som hyllade den moderna konsten, litteraturen och fria (homosexuella) relationer. I kretsen ingick den vackre och excentriske Alastair Graham, som Evelyn hade en lång och innerlig kärleks-affär med. Långt efter det att han hade övergått till katolicismen och gift sig med Laura, behöll Evelyn de kärleksbrev han hade fått av Graham. 

Festandet tog snart överhanden över studierna, till lärarnas förbittring. Evelyn lyckades till slut ta examen, men med urusla betyg. Efter att ha provat på att gå på konstskola, vara lärare och journalist, skrev Evelyn sin första roman, Skola för gentlemän, som blev en bästsäljare. Kort därefter gifte han sig med sin första fru, Evelyn Gardner, och skickades ut i världen som reporter för flera brittiska tidningar. Livet tycktes idealt, men efter några månader bekände hustrun att hon varit otrogen med en gemensam vän. Evelyn begärde genast skilsmässa och hamnade i en djup, personlig kris.

Under flera år drev han runt i världen och skrev hyllade reportage och romaner, men mådde allt sämre. Till slut genomgick han en religiös kris och konverterade till katolicismen. Allt vände dock när han träffade den 17-åriga Laura Herbert 1933 och förälskade sig i henne.

När Evelyn sätter sig vid skriv-bordet på det hemtrevliga hotellet i Devon, har han och Laura varit ett par i elva år. Han är djupt tacksam mot henne och hennes tålamod med hans lynnighet och egocentricitet. Han vill ge henne en framträdande plats i romanen som tack.

Så går veckorna och En förlorad värld växer fram. Romanen har två teman: vårt behov av religion som tröst i en föränderlig värld och huvudpersonen Charles fascination för och kärlek till medlemmarna i den katolska adelsfamiljen Flyte.

Evelyn Waugh låter Charles Ryder genomgå samma känslo-mässiga utveckling som han själv har gjort. Först skolåren i Oxford och kärleken till Alastair Graham,
i romanen kallad Sebastian Flyte. Sedan det misslyckade första äktenskapet, som motsvarar Charles äktenskapskatastrof och år utan kontakt med familjen Flyte. Där-efter Evelyns konverterande till den katolska tron och äktenskapet med den katolska Laura, som i romanen återspeglas i Charles kärlek till Julia och intresse för katolicismen. Långt senare skulle Evelyn skriva sin självbiografi, men det paradoxala är att En förlorad värld är en mer levande – och kanske även sannare – redogörelse för hans liv. Den är personlig, bitterljuvt nostalgisk och skildrar på ett subtilt sätt ett samhälle i förändring.
Romanen blev en stor försäljningsframgång. Evelyn Waugh fortsatte att skriva fram till sin död, men lyckades aldrig nå ut på samma sätt med sina senare böcker.
Text: Yukiko Duke

Yukiko väljer: Evelyn Waughs litterära syskonsjälar
Graham Greene (1904–1991) Waugh avundades  katoliken Greenes raka, okonstlade stil och hans förmåga att skildra människors inre liv. Själv hade konvertiten Waugh ambitionen att skriva en katolsk idé­roman, men lyckades aldrig fullt ut.
Läs gärna: Brighton rock och Hjärtpunkten (Waughs favoriter).

P.G. Woodehouse (1881–1975) Waughs stilistiska föredöme. Woodehouses spänstiga prosa – en egensinnig blandning av slang och sirlig överklassengelska, Shake­speare-citat och latinska ordspråk – tilltalade Waugh. Han var särskilt förtjust i böckerna om Jeeves.
Läs gärna: Tack, Jeeves och Som det anstår en Wooster.

Du kanske också gillar