Isrosor, oomkullrunkelig och ögonblick. I varje nummer av Vi Läser berättar en författare om sitt bästa svenska ord. Här är några av de vi minns bäst.

Jonas Karlsson: »Resonans«.

– Dels för att det har en fin blandning av konsonanter och vokaler, inte minst det sköna r:et man kan rulla på i början, sedan uppskattar jag också ord som slutar på s. 

Jonas Karlsson är aktuell med romanen Regnmannen.

– Betydelsemässigt tycker jag också om tanken på ett ljud man ger ifrån sig, som sedan studsar runt mot annat och så småningom ändrar karaktär. Det är så sällan någonting – till exempel en tanke – är fulländad från början. Man kan behöva resonera med någon eller några en stund. 

Vad tänker du på när du hör ordet?

– Först och främst på träkroppen till en akustisk gitarr. 

Och vem tänker du på när du hör det?

– Ingen särskild. Eller rättare sagt flera. Bland annat min gamla röstlärare Peter Teubner som jag hade på scenskolan och som ägnade mycket tid åt att lära oss att hitta bra resonans i kroppen när vi talade. Vi undersökte hur andning och avslappning påverkade klangen i rösten. Vi bankade på bröstkorg och rygg för att liksom väcka resonansen i kroppen. Jag använder mig fortfarande av hans övningar när jag värmer upp inför en teaterföreställning. Det är en otrolig tillfredställelse att känna hur rösten liksom växer och når längre.

Hur använder du det? 

– Alldeles för sällan. Men jag blir väldigt glad när jag får tillfälle. 

Vilket är ordets raka motsats?

– Det måste väl vara typ »klanglös«. Eller »tystnad«. Vilket än en gång bevisar vilket fint ord »resonans« är. Det klingar, det studsar, det lever. 

Vem skulle må bra av att använda det lite mer?

– Alla. Det är ett ord som förskönar varje mening det ingår i. Sedan tror jag att även alla samtal mår bra av lite resonans. Dels för att höras men också för att det är en fysisk lag att det som inte studsar mot något inte heller hörs.

Vilka andra ord var »bubblare« när du skulle välja?

– »Längtan«, men min äldsta dotter tyckte att det var alldeles för fånigt. Mitt värsta ord är »ledden«, som i »på andra ledden«. Det låter så fult.

Björn Hellberg: »Omtanke«

– Därför att det står för något som vi lite till mans borde sympatisera med.

Så sant. Vad tänker du på när du hör det ordet?

– Vem kan man göra något för nästa gång?

Björn Hellberg är aktuell med Snöfallet och andra spänningsberättelser samt En sorts memoar.

Så vem tänker du på? 

– På många, men främst på min hustru Inger. Hon är verkligen omtänksam, bryr sig om alla i sin omgivning.

Då får man gratulera. Minns du när du lärde dig ordet?

– Tror det var någon gång i tonåren, de avlägsna. Jag blev förälskad i det på momangen. 

Hur använder du det? 

– Inte särskilt ofta. Det är som med »fantastisk« och »fenomenal« – vissa ord behöver ransoneras för att inte hamna i inflationsfällan.

Funkar det lika bra i tal- som i skriftspråk?

– Ja.

Har du använt det i din senaste bok?

– En enda gång i min självbiografi En sorts memoar. Det gäller att vara sparsmakad med delikatesserna. Som sagt var.

Vilket är ordets raka motsats?

– Våldsbenägenhet, intolerans och egoism: alla fungerar. Och det finns fler avarter – konkurrensen på den fronten är stenhård.

Vem skulle må bra av att använda »omtanke« lite mer?

– Det finns förvisso en och annan, men jag vill inte namnge någon. Var och en får ha sin framtoning och inställning utan att jag behöver komma med pekfingrar och magistrala ifrågasättanden.

Vilka andra ord var »bubblare« när du valde favoritord?

– Längtan. Försommar.

Maja Lundgren: »Överantvarda«

– Just nu är det »överantvarda«. Det är skönt gung i det ordet. 

Ja, det kan jag hålla med om. Men ganska otippat ändå. Vad tänker du på när du hör det ordet?

– Jag tänker på att somna, kliva ner i ett hav, tänka på universum eller anförtro en hemlighet. Det är rätt mycket mindfulness över det – på ett positivt sätt.

Maja Lundgren är aktuell med romanen Den skenande planeten.

Vem tänker du på när du hör »överantvarda«? 

– Ingen särskild.

Minns du när du lärde dig ordet?

– Nej, det minns jag inte.

Nähä. Men du kanske vet om du använt det någon gång?

– Jag har använt det två gånger.

Okej, när då? 

– Två gånger i min senaste bok. 

Hur fick du in ett så pass ovanligt ord i din roman?

– Utomjordingen i min bok överantvardar sig med bävan åt en spiraltrappa (finns inte på hens hemplanet) och så småningom åt kosmos (när hen lämnar jorden). 

Vem skulle må bra av att använda ditt favoritord lite mer?

– Ingen särskild – det ligger i sakens natur att överantvarda inte kan vara obligatoriskt.

Vilket är ditt favoritords raka motsats?

– Motsatsen kan nog vara pådyvla.

Sara Bergmark Elfgren: »Avsky«

– Det är så expressivt. Vokalen i början och slutet av ordet samt v:et gör att man verkligen kan uttrycka sin avsky. Det är både ett substantiv och ett verb, ett slags superkraft för ett ord. Och det ligger någonstans mellan ogilla och hata. Ogilla kan vara så platt och hata så grovt. Avsky är mer sofistikerat och har en touch av humor. 

Sara Bergmark Elfgren har skrivit ungdomsromanen Norra Latin och är även författare till de hyllade Engelsforsböckerna (Cirkeln, Eld och Nyckeln) tillsammans med Mats Strandberg. I höst är hon aktuell med barnboken Knäckarbanketten.

Vad tänker du på när du hör det ordet?

– En elegant kvinna som har något slags dött djur kring halsen, röker en cigarett och säger »Jag AAAV-skyr honom!«. 

När och hur använder du det? 

– Ofta. För det mesta kan jag nöja mig med att konstatera att jag inte gillar något. Avsky är nästa snäpp. Säger jag »Jag gillar inte x«, så är det ett ganska neutralt konstaterande. Jag bryr mig inte så mycket helt enkelt. Men i påståendet »Jag avskyr x!« finns ett stråk av irritation, ilska eller äckel. Tyvärr finns det många företeelser och personer som väcker känslan, i alla fall hos mig. 

Funkar det lika bra i tal- som i skriftspråk?

– Absolut! Men jag skulle inte låta vilken karaktär som helst använda det i en dialog. 

 Har du använt det i din roman Norra Latin?

– Ja, både som substantiv och verb. Slängde även in ett avskyvärd på sidan 137. Ännu ett härligt ord. Även jätteprinsessan Sól får uttrycka sin avsky i Karl Johnssons och min serieroman Vei – bok 1. 

Vilket är ditt favoritords raka motsats?

– Dyrka. Det finns en dramatik i avsky som jag tycker matchas av dyrka.  

Vem borde använda »avsky« lite mer?

– Folk som överanvänder »hata«. Jag växte upp med att folk sa »Hata är ett starkt ord«. Även om det är lite gnälligt formulerat så håller jag med. Jag tycker att man kan spara hata till de tillfällen då det verkligen behövs, och då kommer avsky väl till pass.

Johannes Anyuru: »Kväll«

– Ordet bär på så mycket tid. Sommarkväll. Nu är kvällen här: en början på något, och ett slut. Kvällshimmel. Kväll — det låter arkaiskt, och ligger mitt emellan mytologin och en sorts jordnära bondepraktika. Kväll — nu när jag tänker på det låter ordet väldigt svenskt, också, alltså isländskt, eller kanske baltiskt. Kväll. Ett ord som är en strimma längs horisonten.

Johannes Anyuru tilldelades Augustpriset 2017 för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Hans senaste bok Strömavbrottets barn utkom i mars 2018.

Vad tänker du på när du hör det? Och vem?

– Jag tänker på ett visst ljus. Det sista ljuset. Och det får mig att tänka på min far som låg på ett sjukhem, på väg ut ur den här världen, uppkopplad till syrgastuber och dropp. Det var just kväll där ute, utanför fönstret, och jag sa att det där sista ljuset som flimrar till mot väggar och trädstammar alltid fick mig att tänka på ramadan, på när vi bryter fastan alldeles efter solnedgången. Och då sa han, med den viskande, väsande flämtning som lungsjuka människor talar med, att samma ljus fick honom att tänka på frihet. 

Hur använder du det? 

– Jag tycker om att sätta ihop det med andra ord. »Sorgmantelhimmelkväll« skrev jag i en dikt.

Funkar det lika bra i tal- som i skriftspråk?

– Ja. Men det vackraste med skriften är kanske att det skänker ett mått av evighet och andakt även åt det mest flyktiga.

Har du använt det i din senaste bok?

– Ja. Min redaktör påpekade att det förekom alltför frekvent i tidiga versioner av manuset. Höstkväll, kvällsljus, och så vidare.

Vilket är ordets raka motsats?

– Det måste vara morgon! Och mycket riktigt är jag verkligen ingen morgonmänniska. Alltså verkligen inte.

Vem skulle må bra av att använda »kväll« lite oftare?

– Kanske A-människor, heter de så, morgonmänniskorna som är igång klockan sju varje dag?

Vilka andra ord var »bubblare« när du skulle välja favoritord?

– Andetag. September. Aluminium. Nåd. Neon. Tårar. Strimma. 

Peter Englund: »Isrosor«

– Om jag nu måste välja ett får det bli »isrosor«, dels för att det är en vacker ordkombination, som väcker både bilder och minnen, dels för att det representerar det faktum att svenskan på ett så enkelt vis tillåter oss skapa de mest fantastiska ordkombinationer. 

Peter Englund senaste bok Stridens skönhet och sorg 1918 kom ut 2018 – samma år som debuten Poltava firade 30 år.

Vad tänker du på när du hör ordet? Och vem tänker du på när du hör det? 

– Jag tänker på förfrusna blommor i slutet av hösten, men framför allt på de undersköna mönster av rimfrost som går att se inne i gamla, dragiga hus. Och jag tänker på Signe och Evert, mina morföräldrar i Niemisel, vars fönster alltid var täckta av isrosor på vintrarna och hur man som barn kunde andas fram öppningar genom dem.

Hur använder du det? Hur ofta?

– Jag använder det inte vidare ofta. Lyckligtvis är det sällan man ser isrosor nu för tiden. 

Funkar det lika bra i tal- som i skriftspråk?

– Definitivt. Den där lätt rullande kombinationen av s, r och o är vacker både för örat och för ögat.

Har du använt det i din senaste bok?

– Ja, jag har använt det i flera böcker.

Vilket är ordets  raka motsats?

– Jag höll på att säga »kallras«, men det är nog fel rent tekniskt. Antar att det är »kondensfri« – ett ord utan större laddning. 

Vem skulle må bra av att använda det lite mer?

– Alla som tar det för givet att bostäder ska vara väl uppvärmda och dragfria på vintern.

Vilka andra ord var »bubblare« när du skulle välja ord?

– Solidaritet, anständighet, vemod, längtan, lycksalighet, skymning.

Christine Falkenland: »Sällsam«

– Sällsam är det ord som jag först kommer att tänka på. Låter kanske lite som ett »författarord«, ett finord, men jag väljer det ändå, främst för dess innebörd men också för en viss smeksam, väsande mjukhet.

Vad tänker du på när du hör det?

– Det säregna och gåtfulla. Tycker om att det gränsar till det bisarra. 

Christine Falkenland är aktuell med romanen Själasörjaren.

Hm, ja kanske det. Vem tänker du på när du hör ordet? 

– Edgar Allan Poe. Hans sällsamma historier. Och på Guy de Maupassants novell Horla

Minns du när du lärde dig det?

– Jag fann en samlingsvolym med spännande berättelser i mina föräldrars bibliotek när jag var kanske tio år. All världens sällsamma berättelser. Historierna var suggestiva och påverkade mig starkt.  

Hur använder du ordet i dag?

– Nästan aldrig. Tänker på det någon gång men det finns alltför få ting som kan benämnas sällsamma, verkar det som.

Funkar det lika bra i tal- som i skriftspråk?

– Kan möjligen låta aningen tillgjort i talspråk. Kanske något sökt även i skriftspråk.

Har du använt det i din senaste bok?

– Nej. Tror inte det, i alla fall! 

Vilket är ditt favoritords raka motsats?

– Tråkig, vanlig. Där finns ingen historia att hämta. Ingen gåta.

Vem skulle må bra av att använda ditt favoritord lite mer?

– Vi kanske skulle behöva fler sällsamma varelser, händelser, ting och historier? 

Vilka andra ord var »bubblare« när du
skulle välja?

– Hemliga ömhetsord. Onomatopoetiska ord. Samt dialektala ord från Bohuslän, som jag gillar för att de är så på pricken och känns sköna i munnen. Som »sassa« (att vela, prata strunt) och »äggla« (att retas) och »harpegroa« (ingrodd smuts).

Jan Lööf: »Vintergatan«

– Ett vackert begrepp. Särskilt om man jämför med engelskans trista »The milky way«. Svenskan har högtidligare varianter av många ord än vad engelskan har. Exempelvis den berömda platsen Valley of kings. På svenska Konungarnas dal!

Jan Lööf sagosamling och klassikern Bergtrollens nya hem är bara två av alla verk som Lööf är aktuell med.

 Vad tänker du på när du hör »vintergatan«?

– Att det lilla solsystemet är vårt hem här i universum. Men solsystemet ligger i galaxens utkanter och natthimlen är ganska fattig på stjärnor jämfört med centrum. Vi iakttar Vintergatan, som är en »tillplattad« galax, från sidan, vilket innebär att man ser den som ett stråk över himlen.

Minns du när du lärde dig det?

– Jag tror det var ett radioprogram på 40-talet, Pelle på planetfärd. Men just stjärn­himlen är väl den bild som tydligast visar på tillvarons mysterier.

Funkar det lika bra i tal- som i skriftspråk?

– Ja, det är lika vackert i båda.

Vem skulle må bra av att använda »Vintergatan« lite oftare?

– Klimatförnekare bör använda ordet tycker jag. Då kanske de associerar vidare till solar och planeter och förhoppningsvis börjar fundera över vår jord och hur saker och ting fungerar.

Vilka andra ord var »bubblare« när du skulle välja favoritord?

– Jag har egentligen aldrig tänkt på favoritord. Däremot favoritnamn bland författare. En av mina förebilder bland författarna har också ett tjusigt namn. Robert Louis Stevenson! Och vad finns det mer? Jo, favoriter bland boktitlar. Varför inte barnboken Det blåser på månen. Och bland vuxenböcker … jag har alltid gillat filosofi. Karl Popper har en stenhård titel på sin mest berömda bok. The open society and its nemies.

Marianne Lindberg de Geer: »Skaver«

Varför?

– I konsten och livet måste saker skava för att ge framåtrörelse.

Vad tänker du på när du hör, skriver eller säger »skaver«?

– Jag tänker att saker som skaver utvecklar intellekt och känsla.

Marianne Lindberg de Geer är konstnär, dramatiker och regissör. 2017 romandebuterade hon med På Drift, en bok vars handling i stora delar bygger på hennes egen uppväxt.

När kom du i kontakt med ordet första gången?

– I en bokrecension där det stod att något i författarens berättelse skavde. Då blev jag intresserad.

Har du använt det i din romandebut; På Drift?

– Nej, i På drift har jag bara använt skavfötters och skoskav. Dock hoppas jag att romanen i sin helhet skaver.

Vilket ord är ditt ords raka motsats?

– Motsatsen är friktionslös. Som färden på ett bananskal, där den motståndslösa glidningen riskerar att förr eller senare sluta i en praktvurpa. När något skaver, finns friktionen med redan från början och kan användas som verktyg och berika tolkningen av händelsen, texten eller sammanhanget.

Vem skulle behöva använda ditt favoritord lite mer? Varför?

– Alla som håller på med konstarterna. Lärare. Journalister. Politiker. Alla som känner för att problematisera kring liv och dikt.

Camilla Läckberg: »Oomkullrunkelig«

Va? Varför då?

– För att det är ett väldigt svårplacerat ord.

Så vad tänker du på när du hör ordet?

– Jag tänker på hur svårt det ordet är att få in i mina böcker.

Camilla Läckbergs deckare har sålt i över 23 miljoner exemplar. Med nya romanen En bur av guld  byter hon genre till hämndroman och Fjällbacka är utbytt mot Östermalm.

Vem tänker du på när du hör det?

– Ingen speciell person.

Minns du när du lärde dig ordet, varför du tyckte om det då?

– Jag lärde mig det ordet av en kompis på Handels som brukade använda det. Jag tyckte om det för att det känns som ett oälskat ord som behöver lite extra kärlek.

Hur ofta använder du det?

– Jag vet inte, men jag brukar använda det emellanåt.

Funkar det lika bra i tal- som i skriftspråk?

– Ja, det tycker jag att det gör.

Har du använt det i din senaste bok?

– Nej, tyvärr inte. Jag har haft det som sport förut, att få in ordet i mina böcker men jag gav till slut upp eftersom det var för svårt.

Vilket är ditt favoritords raka motsats?

– Obeständig.

Vilka andra ord var »bubblare« när du skulle välja favoritord?

– »Lagom«, ett typiskt svenskt ord.


Kjell Westö: »Ögonblick«

Varför är det ditt favoritord? 

– För att jag upplever att livet består av en lång serie sådana. Hos den som får leva länge blir serien så lång att hen glömmer allt fler av de ögonblick som varit. Och så består ordet av två andra ord jag gillar. Man ser så mycket i människors ögon, så många skiftningar: somliga värmer, somliga skrämmer. Och blicken säger ibland motsatsen till orden som blickens ägare uttalar just då.

Kjell Westö är en av Finlands mest älskade författare. Hans senaste roman Den svavelgula himlen fick fina recensioner när den utkom i augusti 2017.

Minns du när du lärde känna ordet?

– Nej. Men det kan ha varit när någon sjöng »Blott en dag, ett ögonblick i sänder«. Det fanns mycket religiositet kring mig i min tidiga barndom.

Funkar det lika bra i skrift- som i talspråk?

– Bättre i skrift, tycker jag. När jag pratar tror jag att jag ganska ofta ersätter det med vardagligare uttryck, typ »en stund«, »ett par sekunder«.

Har du skrivit in det i Den svavelgula himlen, till exempel?

– Jo. Enligt ordkollen fyrtio gånger, men då är alla former med: obestämd form, bestämd form och pluralform. Första gången på sidan 31, när berättaren nyss träffat Alex och Stella för första gången.

Vilket ord är ditt favoritords motsats?

– Berättelse. Men det är inte en motsats på axeln bra-dålig. Berättelse är ett bra ord det också, ett ord som har positiv laddning för mig. Att skapa en berättelse är en fredlig och tyst protest mot livets ögonblicklighet och korthet.

Vem borde använda ditt favoritord lite mer?

– Var och en som har svårt att vara närvarande i nuet. Var och en som försöker befinna sig på många ställen samtidigt: på morgonsammanträdet, på Facebook, på Snapchat, på dejten som är först på kvällen men som hen redan drömmer sig bort till och försöker visualisera. Var och en som tappat känslan för storheten i varje litet ögonblick, för ynnesten i att få leva. Det gäller också mig själv. Jag har svårt att befinna mig i ögonblicket just nu, det är så många människor som har åsikter om det jag gör, så många människor som ställer mig knepiga frågor.




Annons
ititimage001-2

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare