»Den här gången är det på riktigt«

Det mesta Alex Schulman hittills gjort har varit »förövningar«. Först med Glöm mig hittade han sitt rätta berättarjag.

»Medberoende; greppet det håller om en är så starkt, så sjukt. När jag presenteras som den som skrivit en bok om sin alkoholiserade mamma, är min första impuls att protestera. Min mamma drack väl inte!

Sedan kommer jag på: jag har ju avslöjat hemligheten. Oftast tänker jag att det är min rätt, barnets rätt, men mitt i natten kan jag få enorm ångest över att jag kidnappat mammas historia, ändrat hennes eftermäle. På Wikipedia står numera, under allt bra som hon gjorde, att hon var alkoholiserad. Det är mitt fel. 

Min bok är ingen uppgörelse­roman. Ingen bok om hat. Mer om längtan efter den mamma jag hade fram tills jag var fyra, fem år. Innan hennes sjukdom tog över. Sedan blev hon den mamma jag älskade men också var rädd för. Det känns som om hela min barndom gick ut på att hitta sätt att ta sig igenom vardagen så att mamma inte skulle få utbrott.

Inuti ett julpynt hittade jag en hopknycklad lapp från den julafton när jag precis lärt mig skriva. Där stod: »Mamma och Niklas har bråkat men det vet pappa inte om ännu.« Lappen gjorde mig så rörd: Redan som sjuåring var jag den tyste diplomaten som försökte laga sprickorna, täppa till läckagen.  För annars … Jag visste bara att det skulle bli katastrof. 

Själv var jag den som aldrig visade känslor. Aldrig blev arg eller ledsen. Det fanns ingen plats för att ta plats. Ska jag vara drastisk kan jag säga att mammas drickande förstört halva mitt liv. Samtidigt utvecklades den radar jag har för mänskligt beteende, mitt absoluta gehör för att ta in alla i ett rum.

Detta som jag utnyttjar i mitt arbete eftersom jag skriver om det man kan känna igen. Om berörings­punkterna. För mig är det viktigast. Jag har aldrig tyckt om fiktion. Det är så mycket bätt­­­re, sannare, när riktiga män­­niskor skriver om riktiga män­­niskor. 

Nu är mamma död. Vi fick aldrig det där samtalet när allt kunde re­­das ut men de sista två åren av sitt liv var hon nykter och då hände det att hon var barnvakt åt mina barn. Det kändes som en ordlös försoning.

Jag är fortfarande det medberoende barnet. Men varje gång jag talar om min bok, känns det som ett steg framåt i tillfrisknings­processen. Nu inser jag också att allt jag gjort tidigare mest varit förövningar. Boken om mamma är min historia, på riktigt.«