»Jag skriver för att vara med pappa, så är det«

Alex Schulman kan se tillbaka på ett år då han hyllats av kritiker och blivit landets bäst säljande romanförfattare. Ändå är det något som skaver. Nu vill han vara fri på riktigt.

Det skarpa, vita försommarljuset rispar näthinnan som en knivsegg. På Rute Stenugnsbageri förbereder man sig för årets anstormning av stockholmare. Fram med surdegsbröd, halmhattar och lattemaskiner. I Slite, på buss 20 mellan Visby och Fårösund, kliver arbetare från Cementa på. En man har just skickat in en anmälan till arbetsskadeförsäkringen. »Bara några dagar kvar till semestern«, suckar han, »sedan får öronen vila från bullret.« 

Än blommar vallmon.

Hösten är eoner bort. 

Hos Alex och Amanda Schulman är det så där ljuvligt somrigt som bara barnfamiljers hem kan vara: öppna dörrar föser vindar och ungar genom huset, sandaler och gympaskor huller om buller, lådan med »Den försvunna diamanten« i högen av spel för regniga dagar, halvdruckna kaffekoppar, paket med havremjölk som står och surnar i köket. Ladan som de köpte för tio år sedan, då utan vatten och värme, har förvandlats i takt med ökade inkomster – nu är det himmelshögt i tak, svarta fönsterkarmar mot vitt, utegrill och stenläggningar, växthus, pool, bastu. 

– Det här stället är det finaste jag vet, säger Alex Schulman. Här finns Amandas släkt, för mig är det helt traumafritt.

Annat är det på torpet i de värmländska skogarna där Alex Schulman tillbringade sin barndoms somrar. Här skrev han också boken om sin pappa Allan Schulman, Skynda att älska.

– Vi har det kvar men jag får ingen ro … blir genomskinlig. 

Genomskinlig? 

– Överallt finns minnena. Den vuxna Alex krymper, mitt barndoms-jag sväller. 

Vi ska tala om det han är och framgent helst vill vara: författare. De andra etiketterna – nöjesskribent, bloggare, superpoddare, programledare, krönikör – finns det helt enkelt inte plats för i den här berättelsen.

– Jag är så fruktansvärt trött på allt det där. Bråken, hoten, tjafsen, historien om mobbaren som förvandlades till en vänlig författare… Sanningen är att jag aldrig var elak, och blir aldrig snäll. 

Vi har slagit oss ner utanför bastun. Vid femsnåret varje dag ska den vara lagom varm för barnen, sedan samlas traktens kvinnor och sist är det männens tur. Nu släntrar barnen förbi, undrar om pappa vill spela kubb, undrar vad jag gör. Jag skriver om böcker förklarar jag, och ett av barnen avbryter, ler mot Alex:  

»Pappa, du är ju författare.«

Just det.

Alex Schulman har skrivit om saknad, sorg och svek, om skam, skräck, förnekelse. Han har berättat om sin mormor, som slets mellan plikterna till sin åldrande make Sven Stolpe och kärleken till den yngre Olof Lagercrantz. Han har berättat om arvsynden på moderns sida, den vrede som kan förgöra allt.

Nu väntar en bok om tre bröder. 

Han är alldeles i början, bara 50 000 tecken är skrivna.

– Föreställ dig en fin sommarkväll, de vuxna sitter och dricker nere vid sjön, upptagna med sitt, barnen har tråkigt. Plötsligt säger pappan, mest för att bli av med ungarna: »Dags för tävling! Simma ut till bojen, först tillbaka vinner.«

Pojkarna sticker iväg, bojen är längre ut än de minns. Så går solen ner, det blir skumt. Än är det långt till stranden. »Har du simmat i en sjö när det börjar bli mörkt«, frågar han mig.  

Ja, svarar jag, minns hur den tidigare glittrande vattenytan blir hotfull, djupet skrämmande. Hur långt är det till botten? Vad simmar alldeles intill mina fötter? 

Huset där de vuxna befinner sig syns plötsligt som en legobit långt borta. Bröderna är trötta, rädda. Tävlingen är inte längre tävling, nu håller barnen ihop, försöker hjälpa varandra. Så rundar de då äntligen bojen, tar sig tillbaka. Himmel och vatten är ett nu, mörkt och farligt. När det är tio meter kvar till stranden känner de sig äntligen säkra, den som har krafter kvar börjar spurta. 

– Tävlingslusten är tillbaka, säger Alex Schulman. Vet du vad de upptäcker då?

Jag anar, säger:

– Att de vuxna har gått in?

Han nickar. 

Är det Alex och hans bröder Niklas och Calle som simmar? Är det mamma Lisette och pappa Allan som lämnar dem i sticket? Jag glömmer att fråga, och den här gången spelar det ingen roll. Den nya boken är inte biografisk som de andra. 

Varför?

– Form och struktur har blivit alltmer intressant för mig. Jag vill inte längre tvingas förhålla mig till sanningen. De första böckerna var enkla, kronologiskt uppbyggda. I Bränn alla mina brev vågade jag mer. Nu vill jag vara helt fri.

Det ska inte falla på att någon säger att det du skriver är lögn?

– Just så.

Vi talar om tidsresor, Alex Schulman har verkligen prövat genren. Visserligen reser han alltid bakåt men resans mål verkar ligga i framtiden. Att lära sig kontrollera sin vrede, att bli en bra pappa, bra make, bli den författare han alltid strävat efter att vara. Hans senaste bok Bränn alla mina brev inleds med meningen: »Jag vet inte hur många fler gånger jag har i mig.«

Det är Amanda Schulmans ord, i ett rasande gräl mellan makarna, när ord som redan ångrats inte går att ta tillbaka, när Alex just hivat stekpannan med full kraft i väggen.

I klartext säger hon: »Jag vet inte om jag orkar mer.« 

Den meningen ska förändra allt.

– Det har funnits mycket vrede på min mammas sida. Jag insåg att jag var tvungen att bryta förbannelsen, det värsta jag kan tänka mig är att mina barn skulle vara lika rädda för mig som jag var för min mamma.

Hur skulle du beskriva ditt sätt att skriva, ditt språk?

– Rent, kristallklart. Utan krusiduller.

Nu hejdar han sig, ser på mig med ett bottenlöst allvar:

– Du förstår väl att jag skojar? Att kunna skriva kristallklart är målet, jag är mycket medveten om att jag har långt kvar. 

Att läsa Alex Schulman är att kliva in i detaljernas rike, i saknadens, skammens och kärlekens. Genom att teckna den silverfärgade kungakronan på Monark-cykeln, ljudet från den vilt vrålande vattenpumpen i torpet, den inande myggan, pappan som pruttar, letar han sig tillbaka till det som varit. 

– För mig är detaljer oerhört viktiga. 

Varför?

– De bildar bryggor mellan nu och då. När en scen sitter, varje sak är rätt återgiven, befinner jag mig verkligen i den tid och det rum som jag beskriver. 

Länge trodde Alex att han letade efter sanningar från förr, men hans vän och podd-kompanjon Sigge Eklund hittade den verkliga orsaken.

– Jag skriver för att få vara med min pappa. Så är det, Sigge har rätt. Varje gång jag lämnar det rum jag skapat med pappa, känner jag sorg. Ibland ren förtvivlan. 

Skynda att älska heter boken om Allan Schulman, den pappa som var 57 år när Alex föddes. En pappa som lekte och arbetade om vartannat, han som tjoade till sönerna i baksätet på bilen: »Hallå, mina pojkar!« Men också en pappa som ägnade mycket tid och energi åt att skyla den katastrof som drabbade familjen. Mamma Lisette sa besviket när hon hade läst Alex skildring av sin pappa: »Jag står ju bara i kulisserna och röker i den där boken.« Glöm mig handlar om henne och den alkoholism hon aldrig lyckas bli fri från. 

– Jag var sex år när jag såg de första tecknen. Vi lekte kurragömma och jag smet in i garderoben. Där låg ett berg av tomflaskor, och jag tänkte: »Varför gömmer mamma flaskor?« Sedan ägnade jag nästan 30 år åt att inte avslöja hemligheten. Medberoende är lika starkt hos vuxna som hos barn. Jag har skarpa minnen av en fantastisk mamma när jag var fyra år, och längtade hela tiden efter henne.

Han och brodern Calle har hittat ett sätt att tala om det som hände, de skickar sms mellan varandra där de gestaltar sina föräldrar. 

Så här låter det, på ett ungefär: 

Pappan: »Du får vara extra snäll mot mamma i dag.«

Sonen: »Jag ska försöka. Men hon är ju full.«

Pappan: »Äh! Hon är trött! Väck henne, ge henne cigaretter, de ligger i köket.«

Sonen: »Hon har låst dörren.«

Pappan: »Lägg dem utanför då. Var snäll.«

Var det så där?

Nu suckar han. 

– Ja, ren tortyr för ett barn. Det är lite förenklat att säga att pappa alltid stod för trygghet och mamma enbart för oro. Pappa var kolerisk, kunde bli vansinnig för ingenting men mammas ilska skrämde mig mer. Man visste aldrig när den skulle komma. Jag aktade mig att kliva på golv som knarrade, sa aldrig emot, gjorde mig osynlig. 

Men kunde du inte tala med din pappa?

– Jag vågade inte. Vi barn visste inte hur mycket han såg, men det är klart att pappa förstod. Han svek oss, valde fel sida. Vi var alla medberoende.

»Att vara med morfar var som att gå på ett minfält« har Alex Schulman sagt. Plötsliga utbrott, öppen förnedring. Det var ändå Sven Stolpe, den fruktade litteraturvetaren och journalisten, med nästintill 100 egna böcker som fick unge Alex att våga drömma om författaryrket. Eller drömma förresten, han gjorde mer än så.

– Jag skickade verser till morfar, lite blandat, rimmat och orimmat. Det kunde vara Viktor Rydbergs Tomten som jag gjort om så att den handlade om morfar och mormor. Eller mer känslosamt, åt Ekelöf eller Tranströmer.

»Jag räckte aldrig upp handen i klassrummet, kunde inte prata med tjejer. Dessutom flyttade vi runt mycket, pappa bytte jobb och det blev nya skolor hela tiden.«

Du var 13 år, hur vågade du?

– Jag fattar det inte själv. Hade jag varit några år äldre hade blygsel och skam fått mig att avstå. Men då, jag var väl naivt omedveten om mina begränsningar.  

Den tidens Alex var lång och smal, tänderna stod ut. Han stammade gravt, orden blev kvar sönderhackade i munnen, ingen begrep vad han sade. 

– Jag räckte aldrig upp handen i klassrummet, kunde inte prata med tjejer. Dessutom flyttade vi runt mycket, pappa bytte jobb och det blev nya skolor hela tiden.

Han säger, mer konstaterande än ömkande:

– Jag var en person som det var lätt att hacka på.

Gav du aldrig igen?  

– Nej. Jo! En gång kallade nån pappa för russinansikte. Killen var supersmart och en riktig buse. Han kände väl på sig att jag var livrädd för att min pappa skulle dö. Det var som att fälla en atombomb. Jag småsprang hela vägen hem, hämtade ett ägg, stack tillbaka till skolan och drämde det i huvudet på killen. Han blev galen. 

Vad gjorde du sedan?

– Gick hem och grät. 

För att du blev mobbad eller för att någon sagt att din pappa var gammal?

– Både och, tror jag. Pappa satt på sängkanten, frågade vad som hade hänt men jag ville inte göra honom ledsen. Det är väl sjukt att ett barn ska agera pappa åt sin pappa?

Alex Schulman lyfter blicken. 

– Jag saknar honom. 

Hur saknar du?

– Det är en nästan fysisk saknad, i bastun, när jag lagt ris på de heta stenarna, när doften av björk stiger. Varje gång det sker är det helt obegripligt för mig att han inte sitter bredvid. Det går inte över. 

Åter till morfadern. Sven Stolpe läste och skrev till barnbarnet: »Om trettio år sitter du fet och ordensprydd i Svenska Akademien och dricker sockerdricka med de andra gubbarna.« 

Alex Schulman:

– Det hände ju inte,  men kanske är det inte för sent…

Menar du, skulle du vilja…

Innan jag hunnit ställa frågan klart, tittar han återigen med allvarlig min:

– Du fattar att jag skämtar, va? Jag är totalt, på alla plan, ointresserad. 

En gång ställde Alex Schulman faktiskt frågan till Horace Engdahl, tidigare ständig sekreterare: »Vad skulle krävas av mig för att jag skulle kunna väljas in?« 

Dessutom undrade han hur lång tid det skulle ta.

– Horace svarade att jag skriver lite för alldagligt, de söker dem som utmanar litteratur-Sverige. Mina texter var inte dåliga, men heller inget nytt, menade Horace. Dessutom borde jag forska, kanske i nordiska språk, eller nåt.

Och hur lång tid skulle det ta tills Akademien hörde av sig?

– 10, 15 år. Alltså, tills de kanske skulle höra av sig. Allvarligt talat, för mig är det ofattbart hur duktiga författare kan offra sina liv för det där. Ofattbart.

Hustrun Amanda och författaren Fredrik Backman är Alex första läsare.

– Jag märker på Amanda när hon inte är förtjust. Hon säger att det är jättebra, men det finns ingen glöd i hennes blick. Då vet jag. 

Hur reagerar du när de inte är överförtjusta?

– Reptilkänslan är »Fan, vad vidriga de är!«. Men sedan så… Fredrik, som själv är en skör person, skriver först översvallande snälla saker, sedan lindar han in kritiken med uttryck som »Här är några tankar, gör vad du vill med dem«. Det jag framför allt behöver hjälp med är formfrågor, jag måste veta om det jag skriver fungerar berättartekniskt.

Hur kom det sig att Fredrik Backman blev din läsare?

– Han har ett helt enastående öga för text, hur man ska få den att flyta. Det började med att jag messade mitt i natten, bara några veckor innan jag skulle lämna manus till Bränn alla mina brev. »Jag får inte till det«, skrev jag och Fredrik bad mig skicka texten. Nästa dag kom ett mejl med rubriken: »Feedback kapitel 1–3.«

Kritiken, nu menar jag den offentliga, har mestadels varit välvillig men när vi talar om recensioner verkar det bara vara de mindre bra han minns. 

Alex Schulman kan till och med några utantill. En, skriven 2009, sitter extra djupt.

– Ulrika Kärnborg på DN skrev: »Av någon med Alex Schulmans energi hade jag förväntat mig mer än en sån veckotidningsnovell.«

Han föraktar dem, säger han. 

– Å andra sidan … Jag bryr mig ju! Jag bara förstår inte att människor som aldrig skrivit en bok, aldrig kastat sig ut, kan vara så elaka, fördömande. Inga statyer kommer att resas över kritiker. 

Men du har ju själv varit oerhört kritisk, ja rent elak, mot andra?

– Jag ångrar djupt att jag så lättvindigt har avfärdat människors arbete. Att kritisera människor är annat, men då ska man sparka uppåt, inte nedåt. Bland annat slarvade jag iväg ett hånfullt omdöme om Susanna Popovas bok om överklassen, det var dumt. Så får man inte göra när någon har lagt ner år av sitt liv.

En del kritiker menar att Alex Schulmans böcker är excesser i egocentricitet, att han är uppblåst, inte nyfiken på andra än sig själv, att hans författarskap kommer ta slut i den stund då det inte finns någon släkting kvar att skriva om.

Hårda ord kan tyckas men det har som sagt alltid blåst kring Alex Schulman.

– Jag kommer från blogghållet, då anses det fult, rent snaskigt att vara biografisk. Varför? Se på Knausgård, Lundell, Norén, de skriver ju hela tiden biografiskt! Då är det plötsligt fint och modigt. 

Hur känns det att få en dålig recension?

– Som om mitt liv är över. 

Läser du alla? 

– Så fort jag inser att recensionen är negativ övergår jag till att skumma texten, då jag gör en skadekontroll snarare än läser.

Han har alltid velat bli författare, känt att i skrivandet finns hans största potential. »Där kan jag bli riktigt bra.« 

Men allt det andra då?

– Äh, det är bara trams eller för att tjäna pengar. Men en dag har jag slutat med sånt. 

Varje kapitel skrivs om 150 gånger. Minst. Till slut kan han texten utantill. Bara få gånger, kanske en gång vartannat år, kommer orden direkt och självklart. »Då är det otroligt att vara författare.«

Och själva hantverket? Jo, varje bok brukar inledas med en resa, kanske fyra dagar då han skriver klockan 8.00–23.00, med korta avbrott. Har han lyckats få ihop 5000 tecken före klockan 10 på förmiddagen får han unna sig en kaka, Singoalla, helst hallonsmak. Lyckas han få ihop 20 000 tecken före kvällen belönar han sig själv med en whisky. 

Om han misslyckas? 

Då måste han springa fem kilometer.

Förutom den nya boken om bröderna är det nu bestämt att hans berättelse om mormor Karin och morfar Sven ska filmatiseras. När vi träffas på Gotland pågår förhandlingar. Jag har frågat hur det känns och han har svarat:

– Fantastiskt förstås! Det handlar inte bara om självbekräftelse utan bara tanken på att några av landets främsta skådespelare ska spela min mormor och morfar… det måste väl vara ett bevis på att berättelsen är stark? Och mormor får ett slags upprättelse, även på vita duken.

Skrev du boken med det syftet? 

– Egentligen inte. Jag tycker att det är en fantastisk historia, men känner också att jag ville ge mormor en röst. De här gubbarna talade om henne hela tiden, skrev om henne och om sommaren 1932, själv sa hon aldrig något. Men hon var ingen trofé, något som skulle vinnas eller förkastas, hon var en egen person.

Skulle din pappa varit stolt över dina böcker?

– Det tror jag – men även mamma. Och inte bara för böckerna, hoppas jag.

Alex Schulmans pappa älskade sommaren så mycket att han började sörja den redan i juli. När det här numret dimper ner i din brevlåda har vi kommit halvvägs. Snart rullar de varma, tunga augustikvällarna in. Det vita försommarljuset fördjupas, går mot guldgult. Det gröna gräset likaså. Inom kort ska paradisen städas och stängas. 

Sorgen över den här sommaren kommer att mattas av, drömmen om nästa tar vid. 

– Allt försvinner, allt dör, också sorgen så småningom, avslutar Alex Schulman.

Intervjun är över. 

Skönt, tror jag han tycker.

Nu väntar kubb med barnen, ett glas vin med Amanda och sedan kanske en bastu med pappa.

Intervjun publicerades ursprungligen i Vi Läser #4/2019.

Läs också:
»Den här gången är det på riktigt«

Erbjudande

Prenumera på Vi Läser!

För bokälskare, av bokälskare