Vad ska du läsa nu då?
Välkommen hem bokälskare. Här hittar du alla tips du behöver.
Döden och verket
Av: Jens Liljestrand Illustration: Malin Rosenqvist
En väns oväntade bortgång fick Jens Liljestrand att fråga sig: vad händer med det jag har skrivit när jag dör? Vad hände egentligen när David Foster Wallace, Hannes Råstam och Mare Kandre satt sin sista punkt?
Dödsbudet kom via Wordfeud. Jag satt med min Iphone och spelade Alfapet med en kompis från studietiden, när han plötsligt frågade på chatten om jag hade hört om NN:s död. En hjärntumör, tydligen, som läkarna aldrig fick ordning på. Inga barn. Han blev 37.
Jag stod honom inte nära, ändå blev jag chockad. Vi var jämnåriga och umgicks i samma kretsar, sågs då och då mellan varven, jag visste vad han jobbade med, hade träffat hans sambo vid ett tillfälle, trivdes i hans sällskap. Död? Är han borta? För alltid?
Kanske låter det naivt att jag först nu, som ung medelålders, har börjat tänka på döden som en oundviklig realitet, men så är det alltså. Och som författare är tanken på min egen död på ett märkligt sätt förknippad med föreställningen om att det jag skrivit, orden, kommer att leva vidare. Om jag skulle dö i dag blir det genom mina böcker – en roman, en novellsamling och en avhandling – som människor kommer att lära känna mig. Mina barn, fortfarande för små för att läsa, kommer en dag kunna närma sig mig i de texter jag lämnat kvar. Jag leker med tanken på hur förläggare och redaktörer kommer vittja innehållet i min dator, på jakt efter opublicerade fragment – en påbörjad roman, några kasserade noveller, gamla artikelutkast. Kommer min död kanske rentav innebära en Liljestrand-hajp?
Det är förstås både självupptaget och makabert för en frisk människa att fantisera om sin egen död; dessutom tjänar det ju ingenting till. Ändå gör vi det nog alla, då och då. Kanske också som ett sätt att bearbeta det ofattbara: att livet går vidare utan oss.
📕 Aliide, Aliide av Mare Kandre.
En epokgörande barndomsskildring som influerat många författare.
📕 Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam.
Den mästerliga grävjournalistens litterära testamente kommer i augusti.
📕 Siamesisk av Stig Sæterbakken.
Klaustrofobisk och mörk roman med existentiell sprängkraft om ett olyckligt gammalt par.
📕 Blek kung av David Foster Wallace.
Hyllad ofullbordad roman om arbetets (den utspelar sig på skatterverket i USA) och livets leda och monotoni.
När förläggaren Carl-Michael Edenborg vaknade på morgonen den 25 januari 2012 såg han att hans vän, den norske författaren Stig Sæterbakken, hade skickat ett sms under natten. Meddelandet löd: »Carl-Michael. Hva skal jeg si? Vi var barn sammen. Vi realiserte Bataille. Vi skapte et paradis. Vi var uslåelige. Vi var dynamitt. Vi elsket hverandre. Vi var selve livet. Enduring love/Stig.«
De två männen var inte bara personliga vänner; Edenborg, som driver Vertigo förlag, var också norrmannens förläggare i Sverige. Beskedet om hans självmord kom just efter att det som skulle bli hans sista roman, Gjennom natten, hade översatts till svenska (den utkommer i höst som planerat).
– Jag kände förtvivlan och ilska, men blev egentligen inte så överraskad, berättar Carl-Michael Edenborg. Stig hade länge haft en väldigt svår depression och talade mycket om självmord.
Sæterbakken var i hemlandet en kontroversiell men hyllad författare, som ofta syntes i medierna. Är det tänkbart att han med sitt mycket offentliga självmord – självmord och sorgearbete är också ett tema i Gjennom natten – ville göra något slags »statement«?
– Det är möjligt att Stig såg självmordet som ett sätt att definitivt befästa sin egen myt, funderar Edenborg. Samtidigt hade depressionen fått honom att tappa entusiasmen för skrivandet, på slutet såg han inte sin litterära verksamhet som särskilt viktig. Därför är det inte säkert att hans beslut har något med hans författarskap att göra.
Bara några dagar efter Sæterbakkens död fick Gjennom natten norska radions romanpris för 2011. Förläggaren Herdis Eggen på Cappelen Damm tog emot priset i författarens ställe.
– Vi kommer att göra ett omtryck av hela författarskapet, och möjligen också ge ut bortredigerade partier av hans tidiga romaner, säger Herdis Eggen.
Sæterbakken avslutade sitt liv vid 46 års ålder. Lika gammal var den amerikanske författaren David Foster Wallace när han hängde sig i september 2008, även han i sviterna av en djup depression. Men där upphör likheterna. Medan Sæterbakken mot slutet av sitt liv var på väg mot ett definitivt internationellt genombrott, och av många förutspåddes en lysande framtid, hade Wallaces karriär stagnerat. Efter succén med den gigantiska experimentromanen Infinite jest 1996 hade han varit flitigt anlitad som skribent i tidskrifter och gett ut ett antal essä- och novellsamlingar, men aldrig lyckats färdigställa den roman som skulle bli uppföljaren till genombrottsboken.
På skrivbordet i författarens hem i Kalifornien låg en tjock pappersbunt – uppenbarligen en del av det jätteprojekt som hans förläggare visste att han slitit med i många år. När författarens änka och agent letade igenom kontoret fann de brottstycken av samma roman på hårddiskar, i mappar, som handskrivna anteckningar och på disketter. Förläggaren Michael Pietsch åtog sig att samla fragmenten till en över 500 sidor lång text, som 2011 gavs ut i USA med titeln The pale king. Utgivningen blev en av årets stora litterära snackisar, och den ofullbordade romanen hyllades av kritikerkåren. Plötsligt var Wallace, som tidigare varit en tämligen obskyr kultförfattare, ett namn som man »skulle« känna till.
I Sverige var Wallace nästintill okänd under sin livstid – en sökning på hans namn i artikelarkiven ger försvinnande få träffar. Men Natur & Kultur kastade sig över The pale king, som nyligen utkom på svenska med titeln Blek kung, samtidigt med en nyutgivning av hans debutroman Systemets sopkvast från 1987.
– Innan David Foster Wallace dog fanns det inget intresse alls i Sverige för hans böcker, medger Richard Herold, litterär chef på Natur & Kultur. Hade det inte varit för The pale king hade vi inte sett den här typen av framgångar för hans författarskap. På så vis är naturligtvis uppmärksamheten en direkt konsekvens av hans död.
Några planer på att översätta och ge ut Infinite jest, romanen som anses vara Wallaces mästerverk, finns inte. Herold har inte ens läst den svåröversatta jätteromanen.
– Men vissa delar i The pale king tillhör verkligen det bästa jag har läst, och jag är övertygad om att vi hade gett ut den i det här skicket, oavsett om författaren varit vid liv eller inte.
Enligt uppgifter skulle den planerade romanen ha varit nästan tre gånger så lång.
– Ja, boken var tänkt att bli mycket längre och mer svårtillgänglig. Och visst, då hade den antagligen inte gått att ge ut.
Så om Wallace hade fått leva och avsluta sin bok som den var tänkt …
– … så hade vi nog inte gett ut den, nej, så kan man kanske se det. Och det är ju förstås bisarrt och makabert, att han kunde få ett genombrott i Sverige bara genom sin död.
Torbjörn Forslid är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, och har särskilt intresserat sig för den medialiserade författarrollen och litterära kändisar. Han ser hur döden kan bli den avgörande händelsen i lanseringen av ett författarskap.
– För det första: när en författare dör får han eller hon alltid uppmärksamhet; det blir per automatik ett medialt intresse, åtminstone i form av en nekrolog i tidningarna. Men sedan kan det se olika ut. Antingen dör man på ett sätt som bidrar till myten och legenden – skolexemplet är Arthur Rimbaud – eller så händer det ingenting. Ta en författare som Sven Delblanc, som var enormt uppburen i slutet av sitt liv, men som det har varit tyst om sedan han dog.
Hur kommer det sig?
– Jag tror att döden måste spela in i en större berättelse för att få någon verkan i offentligheten. Om man tar artister som Michael Jackson och Whitney Houston, som båda var mer eller mindre passé när de dog, så var döden något som påminde människor om hur dyrkade de en gång var – i deras respektive historier blev döden en vändpunkt. Eller ta fallet med Stieg Larsson, som dog utan att få uppleva Millenniumtrilogins fantastiska framgångar. Där kom döden också att ingå i en berättelse om författarskapet, i det här fallet som något djupt ironiskt och tragiskt, men också väldigt mystiskt.
När en författare dör mitt under sin gärning kan det ibland innebära stora utmaningar för förlaget. Hannes Råstam var en av landets främsta grävande journalister när han gick bort i cancer i januari 2012. Han hade då under en längre tid arbetat med en reportagebok om Thomas Quick (eller Sture Bergwall, som han numera heter), ett fall som han tidigare behandlat i en prisbelönt tv-dokumentär. Boken, som får titeln Fallet Thomas Quick, är planerad till augusti.
– Texten var färdigskriven när Hannes gick bort, berättar Pelle Andersson, förläggare på Ordfront. Men problemet är att han under sina sista månader i livet bestämde sig för att han ville redigera ner materialet.
Redigeringen av boken görs nu i ett samarbete mellan förlaget, Råstams agent och hans vän och kollega Mattias Göransson, chefredaktör på Filter. Leif GW Persson kommer att skriva förordet. Boken sägs lägga fram nya fakta i Thomas Quick-målet, och lär väcka en intensiv debatt om det svenska rättsväsendet.
– I längden är det förstås mycket problematiskt att Hannes inte längre finns med oss. Om boken väcker debatt finns han inte här för att försvara sitt arbete, det kommer andra att få göra.
Samtidigt kan man tänka sig att boken får en särskild laddning, just för att författaren är borta.
– Ja, man kan tänka sig att det ger en tyngd åt argumenten. Det är svårare att avfärda en bok när författaren är död.
Men det är inte per automatik som en författare får mer uppmärksamhet efter sin död. Ett tragiskt exempel är Mare Kandre, en hyllad och produktiv författare som belönades med prestigefyllda utmärkelser. Sedan hon oväntat gick bort 2005 har det i princip varit tyst. Förutom en pocketutgåva av romanen Aliide, Aliide har hennes förlag, Bonniers, inte gett ut några nyutgåvor, och inte heller varit intresserade av de dagböcker och manuskript hon lämnade efter sig. I stället är det Mare Kandres föräldrar som har finansierat nyutgåvor av hennes böcker. Det är också de som, med stöd av förlaget, har sett till att ett Mare Kandre-pris delas ut.
– Hon höll en ganska låg profil under sitt liv, säger Mattias Fyhr, litteraturvetare och personlig vän med Kandre. Hon pratade om att göra «som Bruno K Öijer«, dra sig undan offentligheten. Folk visste inte så mycket om henne. Hon ville inte sälja sig.
Fyhr kommer snart med boken Skitigt vackert mörker, som blir den första svenska boken om Mare Kandre.
– Jag kan bara hoppas att min bok får henne att nå ut till nya läsare. Hon sattes på en marmorpiedestal när hon levde, kritikerna målade upp en bild av henne som tungsint och introvert. Det är synd, för till exempel novellsamlingen Hetta och vitt är en väldigt tillgänglig bok. Hon kunde vara så rå och kul, en väldigt spännande författare! Och hon ville nå ut, ville nå många fler läsare … Det är faktiskt gåtfullt att det bara blev så tyst.
Efter samtalet med Mattias Fyhr känner jag mig plötsligt nedstämd. Hon är ju död, borta, på riktigt. När författaren är död blir orden allt som finns kvar, och när jag hör Fyhr berätta om sin vänskap till Mare Kandre inser jag att orden aldrig kan ersätta människan. Sorgen över förlorat liv kan aldrig uppvägas av ett konstverk.
För en del författare blir döden ett steg på vägen till odödligheten, för andra ett obönhörligt slut. Det tjänar ingenting till att tänka på vilket öde som väntar, allt jag kan göra är att ta vara på tiden här och nu. En gång blir det dags att sätta punkt. Till dess är det en obeskrivlig glädje att vara vid liv och en ynnest att skriva.
Jens Liljestrand är författare och kulturskribent.
För fler författarporträtt och tips om böcker som fastnar och blir kvar hos dig, prenumerera på Vi Läsers nyhetsbrev.