»Alla som dör tar med sig något oavslutat«

AV: MALIN NORD FOTO: MOA KARLBERG

Den härligt kompromisslösa Kerstin Strandberg har skrivit sin sista bok. Att »skura ut« ett författarskap ställde dock tillvaron på sin spets.

Texten publicerades ursprungligen i Vi Läser nummer 3, 2018. Kerstin Strandberg är nu aktuell igen med romanen Liten historia – stor kyss samt som en av författarna på Litteraturbåten.

---

Första gången jag träffade Kerstin Strandberg var på tvåans buss i Stockholms innerstad. Jag klev på vid Slussen och satte mig bredvid någon som tittade nyfiket på mig och frågade: »Är du möjligtvis en ung författare på väg till Författarförbundets årsstämma?«. Under vårt korta samtal mot samma resmål uppstod något jag fortfarande har svårt att förklara. Det visade sig att vi bodde i samma stadsdel, i husen bredvid varandra, och när jag kom hem igen letade jag upp hennes mejladress i förbundets matrikel och skrev några rader till min nya bekantskap på andra sidan gatan. Sedan dess har vi delat både glädje och våndor i detta livsnödvändiga vi ägnar oss åt, nämligen att skriva.

I min feministiska skola har hennes bok Skriv Kerstin skriv! (1978) varit en viktig läsupplevelse. Författaren drar sig inte för att beskriva de mindre ljuva sidorna i ett författarskap: avundsjukan, bitterheten, vanmakten och de där skamliga drömmarna om en framgång som tycks hänga mitt framför näsan på en, men som likt vinster i ett lotteri oftast tillfaller någon annan. När jag en gång meddelade ett uteblivet stipendium skrev Kerstin Strandberg ett tröstande mejl. En liknande händelse finns även beskriven i Skriv Kerstin skriv!

»När jag som konstnär och blivande tvilling­föderska skulle åka ensam mitt i högsommaren ut i Europa ansökte jag om pengar hos Dåvarande Konungen. Skrev att Om jag inte får pengar kan jag inte resa.

Så reste jag. Kom tillbaka och erinrade mej min ansökan. Ringde till Någon Högt Uppsatt Person. (Förresten en man som i sin ungdom träffat Proust, – vet jag från annat håll).

Han gick och kollade och kom sen tillbaka och sa med Elak Röst: Hans Majestät tycker inte om revolverhot.«

Kerstin Strandberg är en person som gör mig trygg eftersom hon lägger fasaderna åt sidan och berättar hur hon egentligen har det. Och samtidigt vet hennes läsare: Att fara efter sanningen i hennes böcker är ett hopplöst projekt. Om detta – sanningen och fiktionen – ska vi snart återkomma till. 

Nu sitter vi på varsin sida om hennes stora skrivbord i ek som hon köpt för tjugo kronor. Det väger uppskattningsvis hundra kilo om vi inkluderar de av anteckningar överfyllda lådorna. Vi befinner oss hemma i lägenheten som hon delar med maken Bo-Lennart, för att tala om hennes bok Skura ut – En bok om lidelsens sista detaljer eller En faun kremeras. Det är en bok som vill skura ut det långa författarskapet genom att öppna skåpluckorna, vädra ut allt använt arbetsmaterial och beskriva bilderna en sista gång.
I det liv som beskrivs går inte levandet och skrivandet att skilja åt. Det handlar om skrivandets urkraft. 

»Farväl till romankonsten«

Bakom Kerstin Strandberg står hyllmeter fyllda med anteckningsböcker som kommit till under ett långt författarliv. Vi har suttit här många gånger och talat om livets och skrivandets villkor, detta är första gången en bandspelare står påslagen mellan oss.

Någon har sagt att du »lyfter fram den osedda verkligheten«. Vad tänker du om det?

– Jag vet egentligen inte vad mitt författarskap går ut på, men i går kom jag på att i romanerna skapar jag en figur som bär på mina livserfarenheter, och ändå är det otänkbart för mig att tala om denna figur som om det skulle vara jag.

Varför?

– Jag står alltid ett antal steg bort från berättaren, vilket gör att jag kan låta henne utvecklas till en både barnslig och vis figur som inte stämmer överens med mig. Jag tar fram, vrider, och gör en liten känsla till en stor när jag skriver.

Det händer att vi delar skärvor av varandras liv med varandra, familjerna, relationerna, där finns saker som förenar – Kerstin och Bo-Lennart fick precis som jag och min fru först ett barn och sedan tvillingar – men de privata omständigheterna har varit sekundära under våra möten i de fall de inte handlat om frågor som: Hur förena rollen trebarnsmor med att vara någon som skriver? Jag är mycket förtjust i det avsnitt i Skura ut som handlar om bokens Kerstin och hennes vän Liesel. De drivs av ett oerhört begär efter att skapa, och att få dela skapandet med varandra. Begäret är så starkt att varken många mil eller den kontrollerande blicken från Liesels make kan hindra breven från att nå fram. Liesel och Kerstin lovar varandra att akta sig för vanliga samtal, de ska bara tala om konst, aldrig om familj, hushåll, kakrecept, så djupt ska de två aldrig falla. 

En av anledningarna till att jag och Kerstin Strandberg högg tag i varandra från början, tror jag är den stora åldersskillnaden mellan oss. Att det pilar en nyfikenhet genom generationerna som skiljer oss åt, och som handlar om värdet i de olika erfarenheterna. Hur våra blickar möts från lite olika håll. Dessutom tycker Kerstin Strandberg att jag är en oförskräckt person som vågat ge mig in i en relation med en så gammal människa. 

Nu har Kerstin Strandberg skrivit en bok som hon säger ska vara den sista, ett »farväl till romankonsten«. Hon fyller 86 år i sommar. Att starta ett nytt manus skulle kännas alltför riskfyllt, säger hon som är en av de mer hängivna författare jag känner. Under skrivprocesserna arbetar hon hårt, helst varje dag, sju dagar i veckan.

Är du lättad nu?

– Nej, snarare är det väldigt tomt. Min enda tanke har varit att boken ska hinna komma ut innan katastroferna ramlar in. Och samtidigt: alla som dör tar med sig något oavslutat …

Skura ut – En bok om lidelsens sista detaljer är släkt med en av hennes tidigare böcker: Lidelsens detaljer. I den står det på ett ställe: »Man kan komma därhän att man hatar sin lidelse men ändå betraktar varje sekund som man inte tillbringar med objektet för sin lidelse som bortkastad.«

Du har liksom jag alltid satt skrivandet högt. Jag undrar ständigt hur man som förälder ska kunna skriva utan dåligt samvete.

– Det har jag erfarenhet av. Ett starkt minne är när en av sönerna sju år gammal kom in i mitt arbetsrum och frågade: Vad gör du? Jag skriver på en ny bok, svarade jag. Då började han gråta. Det är tungt att minnas. Han har sagt efteråt att det inte var lätt att ha en mamma som var författare, men om barnen fick bestämma skulle båda föräldrarna alltid vara hemma, och det går ju oftast inte. I efterhand kan jag se att konstnärsvägen var mitt sätt att bearbeta det jag varit med om som barn. Och därtill kunna bli en frisk människa och vara en frihetssträvande typ. 

Som mycket ung hade Kerstin Strandberg hela skolans ögon på sig, kamraterna trodde att det skulle gå åt helvete för henne som förlorat båda sina föräldrar, och hon bestämde sig tidigt för att bevisa motsatsen. Hon var elva år när modern hastigt dog, djupt inne i en psykos, gravid med ett småsyskon till Kerstin. Som författare har Kerstin Strandberg utforskat denna händelse i många år: Var det så att instängd i den döda kvinnans mage fanns under några minuter ett levande foster? 

– Vi skrev uppsats i skolan på temat »Min käraste ägodel«. De andra barnen beskrev sina cyklar medan jag beskrev min mammas fotografi. 

Även hennes pappa gick bort hastigt. Alkoholiserad men en viktig samtalspartner till den unga Kerstin.  

– Jag har många gånger skrivit om hur jag vakar vid min fars dödsbädd.

I en stark scen, som även finns i debutboken Som en ballong på skoj och i Anemonas gördel, beskriver hon hur hennes unga styvmor säger: »Nu har jag vakat i många nätter, nu måste du!«. Skräckslagen står den 16-åriga dottern där och vakar över sin medvetslöse far, kroppen är naken och obekant, nattmörkrets fantasier gör Kerstin övertygad om att glassplitter vandrar från en kanyl och vidare in i hans kropp …  

Ett långt liv senare förklarar hon nu för mig varför hon var tvungen att ge upp idén att skildra sin egen och Bo-Lennarts död i ett grönt brinnande tält. Det var nämligen länge planerat att Skura ut skulle sluta just så. Hon har i flera mejl återgett scenen för mig, förtjust över de litterära bilderna som den framkallar i hennes inre. Men när boken skulle skrivas fick hon till slut konstruera en annan lösning. Varför? Blev hon plötsligt medveten om sin egen och makens verkliga död? 

– Nej inte alls. Det gick bara inte att skildra en sådan scen tillräckligt trovärdigt.

När båda hennes föräldrar var borta blev hon självmordsbenägen, vid ett tillfälle låg hon medvetslös i tre dygn efter att ha tagit 142 tabletter. 

– Jag tog allt som fanns kvar efter mina båda föräldrars samtliga läkarbesök. Min unga styvmor och pappas hushållerska hittade mig. Pojken jag haft sällskap med hade gjort slut med mig ännu en gång och jag ville inte gå igenom den smärtan igen. 

Som ivrigt sökande 17-åring konverterade hon till katolicismen, ett engagemang som rann ut i sanden. När hon fyllt 19 år gifte hon sig med Bo-Lennart som då var 24. Vad ingen av de närvarande bröllopsgästerna visste var att de ångrat sig. 

– Vi trodde att det skulle bli en mindre skandal socialt att skiljas än att slå upp en förlovning, och därför gifte vi oss med överenskommelsen att skilja oss omedelbart efteråt. Men på vägen till skilsmässan ändrades allt. Vi blev goda kompisar och har varit oskiljaktiga sedan dess.

Hon har ett svartvitt fotografi från bröllopet som ägde rum i Halmstad. Där står bröllopsparet omringat av brudens mors släktingar och brudgummens föräldrar. 

Vad ser du i dag, 65 år senare, när du tittar på bilden?

– Tänk om jag då vetat att jag i framtiden skulle skriva om alla dessa människor. Jag minns en natt den sommaren när jag inte kunde sova. Jag gick upp och rökte. Bo kom efter, undrade vad jag tänkte på. Vad jag ska bli, svarade jag, jag vill bli konstnär. Bli det då, sade Bo och så var det bestämt. 

Från måleri till författande

Hon studerade måleri och bildkonst och var under några år verksam som konstnär. Sin sista utställning hade hon samma år som hon debuterade som författare, 1967. Själv visste hon att det var en avskedsföreställning som besökarna bevittnade på Galleri Doktor Glas. Hon hade bestämt sig för att ägna sig åt sitt författarskap på heltid. Som författare kunde hon nu gå djupare in i sitt livsmaterial. 

Som vuxen har en av sönerna sagt, vilket hon återger i sin nya bok: »Tänk hur länge du har varit tvungen att bearbeta det som hände dej när du var barn. Jämför det med vad flyktingar från krigszoner bär med sej genom livet.«

Nu kommer hennes bilder i den sista versionen. Det är i alla fall vad hon tror. Säker kan en författare aldrig vara.

– Kanske har jag skrivit bilderna i en renare form nu. 

Hur tänker du kring begrepp som sanning och fiktion i ditt författarskap? 

– För inte så länge sedan var jag och Bo vid sjön Trekanten. Där såg vi rörelsen av en liten fisk, ett flöte hade fastnat på dess rygg. Fisken är övertygad om att den inte blir sedd när den simmar omkring under ytan. På samma sätt tror sig författaren, jag, vara dold av romanformen, men jag inser att hur jag än maskerar mig så ser läsaren mig ändå. 

Hur skulle du beskriva din drivkraft? 

– Glädjen driver mig, att hitta roliga språkkombinationer. Och att testa och tänja gränserna, aldrig göra något så som andra förväntar sig. Det finns inte en estetisk fråga som inte kan lösas, men du måste tvinga din hjärna ut ur sin egen begränsning för att hitta vägen. 

Vad är det för väg?

– Här är människan, så blev hon. Inte enbart att här är vägen som människan gick för att göra som hon gjorde. Jag tror exempelvis att du Malin som författare är intresserad av de psykologiska förloppen, och det är jag också, men något annat är ännu viktigare för mig. 

Vill du utveckla?

– En kvinna jag en gång kände ansåg sig tvungen att låta sitt nyfödda barn vänta på balkongen medan hon gav sig av i ett flera timmar långt ärende. Hon ställde ut vagnen för att barnet skulle få frisk luft. När hon kom tillbaka sade grannarna att barnet hade skrikit hela tiden, och: Gör du detta en gång till anmäler vi dig. Vem av hennes fem barn grät långt senare mest under moderns begravning? Jo, hon som varit barnet som lämnats på balkongen. Hon sörjer sin mor utan att veta om vad som hände henne som barn. Jag vill låta de två händelserna stå bredvid varandra. Låt den som vill söka förklaringen, jag visar fram bitarna som ytligt sett inte passar ihop. 

I bokens inledning, där den unga berättaren söker upp en lärare för att be honom om värme när fadern just har gått bort, blev jag först oroad över att det skulle komma ett övergrepp.

– Men det är ju intressant! Det säger nämligen något om dig och den tid du lever i. Du ser allt genom din egen tid. Tycker du att jag med hänsyn till dagens moderna läsare borde ha infört en kommentar att huvudpersonen inte går ett övergrepp till mötes? 

Nej, det tycker jag inte. Det framgår ju senare. 

Det största temat i Skura ut är just författarens letande efter värme. Vad är värme i en text och vad är värme i livet? Ett annat tema är frågan om en författare får skildra andra människors liv. 

– En vän berättade för mig om ett mord och förbjöd mig sedan att skriva om det. Ska jag då vara människa eller författare?

Skulle du kunna skriva något som du inte får?

– Jag har gjort det nu, men bara på sätt och vis. Alla detaljer om mordet finns med, men de är maskerade. 

Skrivkramp

Kerstin Strandbergs resa som författare har gått från mästerskap i ironi till att försöka blottlägga och rasera de egna skydden. Om sina första böcker Som en ballong på skoj: En städroman om skyffelkyssar (1967) och Klotjorden som kom tre år senare skriver hon i Skura ut: »I allt jag skrev dolde jag mina sårigheter med fiktionens hjälp«. Även Klotjorden hyllades men ändå, eller kanske just därför, tog det stopp. En åtta år lång skrivkramp infann sig. När folk frågade hur det gick med skrivandet svarade hon »Bra!«. Det gjorde det inte. I stället publicerade hon sig flitigt som skribent bland annat i Dagens Nyheter. 

– Jag förstod inte hur jag kunde skriva obegränsat i olika tidningar men inte fullfölja den nya roman jag börjat med. Jag insåg till slut att det var fullständigt nödvändigt att komma närmare mitt material. 

Hon förstod att hon kört fast i sitt romanbygge av den svåra »tredje romanen«, där den ena tanken språkligt skulle överträffa den andra. Senare skrev hon i en novell publicerad i Tidningen Vi 1978: »Allt jag skriver vill jag formulera som om det verkligen var det allra sista jag fick tillfälle att säga i livet. Ty den som säger sitt sista ord är ärlig och tar ingen ovidkommande hänsyn: Anpassar sig icke.« 

Under 1970-talet började det gå upp för Kerstin Strandberg att hon måste »ta tag i kvinnofrågan«: »Det var inte bara jag som var oduglig eller kvinnor i allmänhet som borde skärpa sig, det var inte bara en egendomlig slump att det överallt fanns män som styrde.« Under ett möte på Författarförlaget, där det ständigt refererades till författaren som en »han« räckte hon upp handen och sade: »Det här förlaget behöver en kvinnogrupp.« 

– Jag tar då det första steget till ett tio år långt och viktigt arbete för oss kvinnliga författare. Bland annat arrangerades litteraturseminarier runt om i Norden. 

Under ett av dessa seminarier träffade hon Birgitta Stenberg, vars roman Kärlek i Europa Kerstin i dag beskriver som en stor prestation. Under seminariet förstår de att deras vägar korsats långt tidigare. Båda två var samtidigt i Paris 1950. De väljer dock olika vägar i livet. Birgitta blir kvar utomlands medan Kerstin Strandberg åker hem för att kort därefter träffa Bo-Lennart. 

– Bo och jag utgjorde ett par där ingen av oss hade syskon och jag hade inga föräldrar, så vi var tvungna att bygga upp ett sammanhang runt det första barnet. Om också vi skulle dö tidigt skulle han bli ensam i världen. Min excentricitet fick helt enkelt dyka in i mitt skrivande. 

Du har berättat att din rädsla under arbetet med Skura ut inte bara handlat om att inte hinna skriva klart, utan att åldrandet en dag skulle hindra dig.

– Min önskan är att mognadens effekter på mitt skrivande ska besegra åldrandets effekter. Då finns det en mening för en konstnär att få hålla på länge. 

Så ler hon samtidigt som hon säger med eftertryck:

– Samtidigt är det viktigt att någon rapporterar om åldrandet, annars får ju inte den kommande generationen veta vad det innebär.

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare