Författaren Amanda Svensson förförs och förfäras av en fotobokenHomegrown som fångar familjelivets himmel och helvete, galenskap och idyll.

Favorit i repris. Ursprungligen publicerad i Vi Läser nummer 2 2015.

Romanen Alla familjer är psykotiska kom 2002 och skrevs av den amerikanska samtids­satirikern Douglas Coupland. Jag kommer att tänka på den när jag tittar i Julie Blackmons Homegrown. Bilderna tycks gestalta just denna – framför allt i kulturen – populära idé om familjelivet som ett slags socialt sanktionerad psykos, en galenskapens frizon där de vanliga spelreglerna för mänsklig samvaro inte riktig gäller. I familjer kan man till exempel skrika och bråka utan att det är något konstigt, i familjer kastas det ibland mat på golvet, i familjer är det inte självklart att den som kastat maten på golvet är den som ska torka upp den. Och så vidare.

Att reglerna för familjelivet inte ser ut som i resten av samhället betyder för all del inte att de inte finns där. Både barn- och föräldrarollen är omgärdad av en hel uppsättning regler för hur man bör och inte bör vara, agera eller känna. Det är i brotten mot dessa regler som spänningen uppstår i Homegrown, där barnen ofta tycks vara mer vuxna än de vuxna är.

Thin mints. Foto: Julie Blackmon


Ta fotografiet med pappan som kastar sin bebis högt upp i luften – det råder ingen tvekan om för vems skull den våghalsiga leken äger rum, och vem som bara motvilligt ställer upp. Eller den skruvade The power of now, där mamman är så upptagen av att, i enlighet med vad den berömda självhjälpsboken med samma titel lär, »leva i nuet« att hon missar att bebisen håller på att trilla i poolen.

Det är förstås med en stor dos vass ironi som Julie Blackmon porträtterar dessa självförverkligande föräldrar och deras accessoarer till barn. Om något är nytt i familjegalenskapen så är det kanske detta, att vi mer och mer kommit att se barn som en del av en livsstil – vi skaffar dem för att vi har vissa föreställningar om hur ett familjeliv ska se ut, och om barnen inte lever upp till förväntningarna blir vi besvikna och trotsiga som småbarn.

Patio. Foto: Julie Blackmon 


Så du tycker inte om att bli kastad i luften? Tough luck, jag gör det ändå!

Samtidigt ser jag också något annat än satir i Blackmons bilder, nämligen en stor värme och ödmjukhet inför familjelivets utmaningar. Om alla familjer är psykotiska så är det kanske helt enkelt för att det inte är helt lätt att vara en familj, hur den familjen än ser ut. Att vi vill se på familjen som en enhet, trots att den rymmer flera personer med flera, ofta motstridiga, viljor är bara en av många paradoxer som vi dagligen tvingas hantera.
Att förenandet av dessa viljor ofta kräver å ena sidan en minutiös planering, å andra sidan en beredskap inför att den planeringen med största sannolikhet kommer att spricka, är en annan.

Jag tittar återigen på The power of now och tänker att den faktiskt också fångar en av de finaste sakerna med familjelivet, nämligen oberäkneligheten, äventyret, den förhöjda känslan av nu. Familjen är kanske till sin natur psykotisk, men den är just därför spännande, att leva i, att skriva om, att fånga i en ögonblicksbild.

Homegrown av Julie Blackmon (Radius Books). Boken avslutas med ett samtal mellan Blackmon och skådespelaren Reese Witherspoon